Inte? Jag har upplevt det, fast det handlar så klart då om att andra spelare, snarare än SL, inom ramen för samberättandet "kör över" min etablering. Jag tycker det ger samma känsla av agensförlust och rätt lik vad som kan uppstå när man uppfattar en setting på olika vis i ett tradspel. Men visst, det är kanske mindre vanligt förekommande i den spelstilen.
Ja, ligger något i det, förstås! Man måste spela spelet på spelets villkor.
Jag kan känna igen mig i det när jag spelade ofta online med nya människor. Inte så att det någonsin blivit riktigt dåligt men att det kan vara utmattande i längden att hela tiden kastas in i nya sociala små sammanhang. Jag är väldigt nöjd med att ha hittat två grupper där jag trivs och som ses regelbundet varannan vecka.
Misstänker att det varierar med person och person och dagsform. Själv känner jag inte igen mig, bortom att det kan kännas lite frustrerande när allt man kommer på inte leder någonstans. Dåliga tärningsslag exempelvis det är bara nåt som händer, och med spelledare som spelleder som jag föredrar så överlever man det också. Gillar inte system som alltid pushar mina rollpersoner framåt (fail forward) då jag vill spela i system som liknar min upplevelse av vår verklighet, där man kan rakt av misslyckas, fastna och gå in i väggar. Mitt humör går inte i spiral neråt eller uppåt utan når mer en nivå och ligger där några timmar.
Ja, alltså jag vill absolut inte påstå att min spelstil är immun mot det. Bara att det inte händer mig personligen. Jag är en rätt gåpåig spelare och jag tror att risken är större att jag orsakar den känslan hos andra än att jag drabbas av den. Jag kan ibland känna att vi ”inte fick till det” eller att en annan spelare introducerar något jag tycker bryter mot estetiken eller inte passar berättelsen, men det är en rätt annorlunda känsla än den frustration och distansering jag associerar med det TS skrev.
