Ett rätt stort dilemma för mig när det kommer till rollspel som hobby är att jag faktiskt inte riktigt gillar att vara spelare.
Det handlar inte så ofta om en deppig eller sjunkande känsla, men jag har generellt sätt rätt så svårt att få upp engagemang kring att spela en karaktär, hålla mig i den rollen genom hela spelet, och tycka det är något roligt.
En absolut avgörande grej för mig som spelare är att få ett gensvar på det jag gör, att mina idéer och initiativ spelar roll, att SL och de andra spelarna i vart fall plockar upp passade bollar och spelar vidare på dem, och jag försöker också lagspela i så stor utsträckning som möjligt. Att bara "vara min karaktär" men inte uppleva att mina handlingar har en direkt påverkan på spelvärld och händelseutveckling tycker jag är extremt oengagerande, då läser jag hellre en bok eller ser på en film.
Något av en uppenbarelse för mig var första gångerna jag spelade riktig OSR. Brutaliteten i systemet där det nästan är ödesbestämt att man kommer misslyckas med allt om man förlitar sig på rollformulär och tärningsslag i kombination med en spelkultur som förstått att hantera det. Där spelarrollen är just att bejaka en situations möjligheter och utmaningar, tänka kreativt och komma med idéer, och där SLs roll är att låta spelarna testa saker, och göra avvägda bedömningar om hur just den grejen faktiskt skulle kunna funka utan att på förhand bestämt sig för vad som "är rätt". Från mitt perspektiv som spelare kändes det väldigt mycket som vad jag nog velat ha ut av rollspel hela tiden, men inte riktigt fått tidigare.
Men, min senare erfarenhet är att det inte handlar så jättemycket om system (även fast det såklart påverkar), utan betydligt mer om spelkultur och ganska mycket om vad främst SL etablerar som möjligt och uppmuntrat i spel, samt medspelarnas inställning och förväntningar. Jag har fått samma upplevelse av att spela med andra regelsystem och även fast mycket OSR nästan tvingar fram en sådant spelsätt, så är det ju definitivt möjligt även i många andra "trad"-rollspel.
Problemen för mig handlar alltså inte om att lyckas eller misslyckas, utan om att jag måste få äga både framgångarna och motgångarna. Jag tog risken att gambla och lösa situationen med att slå tärning, jag visste vad jag gav mig in på och det slutade i katastrof, det är mitt fel. Jag kom på en riktigt smart lösning som ingen tänkte på, men som funkade perfekt och förändrade situationen på ett bra och oväntat sätt, jag lyckades.
Jag gjorde fel val vid fel tillfälle, eller rätt val vid rätt tillfälle, och utfallet var en konsekvens av det. Det är vad som spelar roll för mig som spelare, jag tappar engagemang och intresse om jag upplever att det som händer inte står i relation till det jag gör, oavsett om det går bra eller dåligt.
Det är också det jag försöker tänka på och utveckla mitt spelledande kring, att försöka vara den SL jag själv skulle vilja spela med, och försöka hjälpa gruppen att vara den typen av medspelare jag själv skulle vilja ha som spelare. Tack och lov tycker jag också det är mycket roligare att vara SL när spelarna är kreativa och saker tar oväntade vändningar och saker jag inte kunnat förutse händer, än när jag lägger ut en räls framför dem som de lydigt följer, eller (ännu värre) spenderar tid med att leta efter en räls där ingen finns.
