Att hänga upp sig på motgångar

[Zeedox]

Jag upplever titt som tätt som spelare en deppig känsla och sjunkande entusiasm när det känns som att spelet rinner mig ur fingrarna. Man kanske föreslår ett helt gäng sätt att lösa problem, som skjuts ned eller inte lyssnas på, det finns inget effektivt att göra i strider, otur med tärningarna, störiga regler, eller inkonsekvenser i fiktionen. När humöret väl börjat sjunka är det lätt att fortsätta störa sig på fler och fler småsaker, och ibland är hela resten av spelmötet förstört för mig. I vilket fall sjunker kreativiteten och förmågan att spela ut karaktären eller komma på handlingar, vilket förstärker den nedåtgående spiralen.

Får någon annan liknande känslor?

 

[Rymdhamster]

Absolut. Generellt sett har jag märkt att det hänger ihop med om jag inte är glad eller inte mår bra _utanför_ spelet.

Om resten av livet leker är motgångarna i spel bara något jag skrattar åt. Om resten av livet suger blir varje motgång i spelet en personlig skymf från universum.

Min lösning brukar vara att göra en min-maxad, superspecialiserad stridis. Och sen spela dem som en diplomat. Dvs maximera stridsförmågorna, för att öka chanserna att lyckas med tärningsslagen i strid. När man väl hamnar i strid. Men sen spela rollpersonen som nån som försöker lösa allt genom att prata och diskutera.

Eftersom alla sociala (och ofta mentala) färdigheter är dumpade för striden, så är det ju fullkomligt rimligt att det år åt skogen hela tiden och att ingen lyssnar på dem. En person som gladeligen försöker förhandla och resonera med hjärndöda zombies. Som försöker erbjuda varulven en godsak om den bara rullar runt och skakar tass. Eftersom målet i det närmaste är att misslyckas, så blir alltså varje misslyckande samtidigt en total framgång av karaktärskonceptet. Samtidigt finns det ju absolut inget som hindrar en från att också komma med väldigt vettiga förslag, utifrån en "även en blind höna kan hitta ett korn"-mentalitet.

Och när saker oftast slutar i strid så kan karaktären fortfarande briljera och jag får känna lite tillfredsställelse för det också.

Viktigt här så klart att man inte går till överdrift så det bara blir tröttsamt för alla andra. Och att man inte heller klampar in och aktivt förstör andras försök till att faktiskt lösa situationer. Det är en balansgång, och man får försöka läsa rummet.

Men framförallt är det ett tecken på att kolla på resten av sitt liv och se vad det är som egentligen skaver.

 

[Sömniga Isaac]

Får någon annan liknande känslor?

Konstant i både rollen som spelare och spelledare. När jag tänker på det i det mesta. För mig handlar det om att aldrig bli nöjd, även om det var bra. Det är som att hjärnan bestämt sig för att inget är gott nog, vilket tar bort glädjen totalt tillsammans med engagemanget. Känns som jag aldrig riktigt hittar rätt och därför istället börjar ifrågasätta mig själv snarare än situationen och spelet.

 

[EvilSpook]

Jag upplever titt som tätt som spelare en deppig känsla och sjunkande entusiasm när det känns som att spelet rinner mig ur fingrarna. Man kanske föreslår ett helt gäng sätt att lösa problem, som skjuts ned eller inte lyssnas på, det finns inget effektivt att göra i strider, otur med tärningarna, störiga regler, eller inkonsekvenser i fiktionen.

Det här låter väldigt mycket som spelledarledd problemlösning med en dålig eller inte särskilt erfaren spelledare? Det händer ibland att jag spelar med en sån och får en liknande känsla, men det är väldigt sällan numer.

När humöret väl börjat sjunka är det lätt att fortsätta störa sig på fler och fler småsaker, och ibland är hela resten av spelmötet förstört för mig. I vilket fall sjunker kreativiteten och förmågan att spela ut karaktären eller komma på handlingar, vilket förstärker den nedåtgående spiralen.

För mig blir resultatet inte lika drastiskt. Jag kan tappa lite motivation men det är sällan det blir en destruktiv spiral av det. Jag konstaterar att det inte är min favorittyp av spel och ändrar min inställning till att det är bra träning för spelledaren. Och funderar mest på hur jag ska kunna hjälpa övriga spelare och ge konstruktiv feedback.

Får någon annan liknande känslor?

Kanske en första tendens till det men inte alls lika drastiskt. Jag kanske blir lite besviken men tycker sällan att hela spelmötet blir förstört.


//EvilSpook

 

[Organ]

Jag upplever titt som tätt som spelare en deppig känsla och sjunkande entusiasm när det känns som att spelet rinner mig ur fingrarna. Man kanske föreslår ett helt gäng sätt att lösa problem, som skjuts ned eller inte lyssnas på, det finns inget effektivt att göra i strider, otur med tärningarna, störiga regler, eller inkonsekvenser i fiktionen. När humöret väl börjat sjunka är det lätt att fortsätta störa sig på fler och fler småsaker, och ibland är hela resten av spelmötet förstört för mig. I vilket fall sjunker kreativiteten och förmågan att spela ut karaktären eller komma på handlingar, vilket förstärker den nedåtgående spiralen.

Får någon annan liknande känslor?

Inte som spelare men däremot känner jag så ibland när jag är spelledare. Jag känner att jag har ett större ansvar för huruvida sessionen blir lyckad eller ej. Och ganska ofta känner jag mig självkritisk och tycker när jag ser tillbaka att jag både antingen hastade igenom någonting eller lät det ta för mycket plats eller kommer på efteråt hur jag skulle gjort istället.

 

[Jim Profit]

Nope, det vill jag inte påstå.

 

[verlandes.]

Man har ju haft spelträffar som inte känts helt rätt, eller där entusiasmen inte varit på topp, men den där spiralen du pratar om har jag nog aldrig upplevt. Låter jobbigt!