Anti-AI, rita-fast-du-inte-kan-tråden

Ja, det är problemet – jag tror inte att jag vill något tillräckligt mycket för att alls kunna bli bra. Särskilt inte när det kommer till färdigheter som kräver övning. Så jag misstänker att jag oundvikligen blir oduglig.

Nu får du leve med en light hippieartad inställning. Men gör det något att man inte är bra? (Var man nu drar gränsen till bra)

Jag har just börjat lära mig dansa och det går helt okej, menade flesta har lagt ner oändligt mycket mer tid och är sjukt mycket bättre än jag. Men jag tänker att jag dansar inte för att tävla, det är klart hade jag fått välja helt fritt hade jag gärna varit bättre, men jag kommer inte ta mig tiden och det känns helt okej. Jag tycker det är både socialt och kul och det duger.

Samma med tecknande, ibland fixar jag kartor, handouts eller karaktärs porträtt till grejer jag skriver. De ligger på en tydlig amatör nivå, men mina spelledare uppskattar det, kanske mest för att det ger lite tydlighet och visar på engagemang, men det är trevligt att ha något att sitta och pyssla på med en kväll när barnen somnat.

Så sammanfattat, gör sånt som känns givande, kul och trevligt. Det är okej att andra är mycket bättre.
 
Jag är kroniskt deprimerad, jag har i grunden svårt att vara motiverad och att känna att saker är givande i sig. Det, i kombination med diagnosticerad och än så länge obehandlad ADHD, gör att jag har skitsvårt att ta tag i saker. Men allt det där ”det viktiga är att man har roligt när man gör det, inte att man är bra” är sådant man bara säger till folk som är kassa. Helst hade jag varit någon som slipper behöva höra det stup i kvarten.
 
Jag är kroniskt deprimerad, jag har i grunden svårt att vara motiverad och att känna att saker är givande i sig. Det, i kombination med diagnosticerad och än så länge obehandlad ADHD, gör att jag har skitsvårt att ta tag i saker. Men allt det där ”det viktiga är att man har roligt när man gör det, inte att man är bra” är sådant man bara säger till folk som är kassa. Helst hade jag varit någon som slipper behöva höra det stup i kvarten.
Jag håller inte med faktiskt, jag har det mest som måtto för mig själv och när jag säger det till andra så är det oftast till folk som glömmer att njuta av saker de väljer att göra för att ha kul utan fastnar i någon slags prestations hets.

Men ta hand om dig
 
Jag är kroniskt deprimerad, jag har i grunden svårt att vara motiverad och att känna att saker är givande i sig. Det, i kombination med diagnosticerad och än så länge obehandlad ADHD, gör att jag har skitsvårt att ta tag i saker. Men allt det där ”det viktiga är att man har roligt när man gör det, inte att man är bra” är sådant man bara säger till folk som är kassa. Helst hade jag varit någon som slipper behöva höra det stup i kvarten.

Okej, så, praktiska råd och inga plattityder? @krank kommer dra igång sin julkallender tråd idag. Skriv max 200 ord eller rita en bild om dagen till den! Skriv en NPC eller ett vapen eller något om dagen. Det viktiga är att det blir av. Det är fantastisk uppvärmning! Jag kan ge ärlig feedback på varje grej om du vill! Över nyår sätter du ihop grejerna du skrivit till en PDF och PANG! Där är en färdig grej. Du kan ladda upp den till Itch eller något! Jag kan hjälpa till med det om du vill.
 
Men allt det där ”det viktiga är att man har roligt när man gör det, inte att man är bra” är sådant man bara säger till folk som är kassa.

Det är snarare något man säger till folk som lider av motivationsbrist pga prestationsångest, vare sig de, sett ur omvärldens ögon, är bra eller inte.
 
Det är snarare något man säger till folk som lider av motivationsbrist pga prestationsångest, vare sig de, sett ur omvärldens ögon, är bra eller inte.
Jag tror inte det är prestationsångest så mycket som, som Vitulv sade, att inte vilja. Mitt problem är då mer att jag vill vilja, men att jag inte hittar någon glädje eller motivation i aktiviteten. Jag startade ju den här tråden för att försöka sporra mig, men det blev långsiktigt snarare ytterligare en blockering.
 
Jag tror inte det är prestationsångest så mycket som, som Vitulv sade, att inte vilja. Mitt problem är då mer att jag vill vilja, men att jag inte hittar någon glädje eller motivation i aktiviteten. Jag startade ju den här tråden för att försöka sporra mig, men det blev långsiktigt snarare ytterligare en blockering.

För all del, det också. Men om du inte finner någon glädje i det, så kan det ju bero på att förutfattade meningar om vad du bör göra kommer i vägen för att upptäcka det som faktiskt vore glädjefyllt för dig.
 
För all del, det också. Men om du inte finner någon glädje i det, så kan det ju bero på att förutfattade meningar om vad du bör göra kommer i vägen för att upptäcka det som faktiskt vore glädjefyllt för dig.
Om man med förutfattade meningar menar vad jag vill kunna, så ja, kanske. Men jag tror tyvärr inte att jag har några andra aktiviteter som kan vara överrasknings-glädjefulla. Även när jag gillar något till att börja med brukar det snabbt tappa sin attraktionskraft, och jag får svårt att hålla uppe engagemanget.
 
Jag tror inte det är prestationsångest så mycket som, som Vitulv sade, att inte vilja. Mitt problem är då mer att jag vill vilja, men att jag inte hittar någon glädje eller motivation i aktiviteten. Jag startade ju den här tråden för att försöka sporra mig, men det blev långsiktigt snarare ytterligare en blockering.
Det är väldigt mycket vår tids anda, att meritokratiskt mena att all olycka är individens eget fel för att hon inte ansträngde sig tillräckligt. Det gäller allt från fysisk/mental hälsa till att rita eller att få ett bra jobb. Hade man bara ritat mer, ätit mer vitaminer, tagit längre promenader, ätit färre kolhydrater (osv osv) så skulle nog livet varit helt perfekt.
Jag övar på att vara mer nöjd och stolt med sådant som jag faktiskt fått gjort, men det är väldigt svårt. Typ, jag arbetade hela månaden och tog hand om mina barn. Lagade en helt okej pastarätt. Sådana grejer.
 
Det är väldigt mycket vår tids anda, att meritokratiskt mena att all olycka är individens eget fel för att hon inte ansträngde sig tillräckligt. Det gäller allt från fysisk/mental hälsa till att rita eller att få ett bra jobb. Hade man bara ritat mer, ätit mer vitaminer, tagit längre promenader, ätit färre kolhydrater (osv osv) så skulle nog livet varit helt perfekt.
Jag övar på att vara mer nöjd och stolt med sådant som jag faktiskt fått gjort, men det är väldigt svårt. Typ, jag arbetade hela månaden och tog hand om mina barn. Lagade en helt okej pastarätt. Sådana grejer.
Även om inget är "mitt fel" är slutpunkten ändå samma – jag är väldigt långt från det jag hade velat vara, även om man skylla det på att jag är född med en defekt hjärna som hindrat mig från att göra något vettigt med mitt liv. Om man tar exemplet ovan på vad man kan vara nöjd med är jag ofrivilligt såväl arbets- som barnlös. Varför i skulle jag känna mig nöjd när jag misslyckats med att uppnå saker som jag velat sedan jag var tonåring?
 
Om man med förutfattade meningar menar vad jag vill kunna, så ja, kanske. Men jag tror tyvärr inte att jag har några andra aktiviteter som kan vara överrasknings-glädjefulla. Även när jag gillar något till att börja med brukar det snabbt tappa sin attraktionskraft, och jag får svårt att hålla uppe engagemanget.

Fair enough.
 
Även om inget är "mitt fel" är slutpunkten ändå samma – jag är väldigt långt från det jag hade velat vara, även om man skylla det på att jag är född med en defekt hjärna som hindrat mig från att göra något vettigt med mitt liv. Om man tar exemplet ovan på vad man kan vara nöjd med är jag ofrivilligt såväl arbets- som barnlös. Varför i skulle jag känna mig nöjd när jag misslyckats med att uppnå saker som jag velat sedan jag var tonåring?
Nöjd måste man såklart inte vara - det är klart att man kan ha ambitioner som man försöker uppnå. Men för egen del tänker jag att inte klå upp mig själv för att jag inte lyckats med X (ännu). Det är svårt nog att bara vara människa tänker jag. Man kämpar på och man behöver inte jämföra sina egna prestationer med alla andras hela tiden.
 
Nöjd måste man såklart inte vara - det är klart att man kan ha ambitioner som man försöker uppnå. Men för egen del tänker jag att inte klå upp mig själv för att jag inte lyckats med X (ännu). Det är svårt nog att bara vara människa tänker jag. Man kämpar på och man behöver inte jämföra sina egna prestationer med alla andras hela tiden.
Men jag försöker inte ens. Hittar inte drivet. Jag hamnade i en (än så länge) två dagar lång depressiv spiral för att jag inte fick till en bild på en rollperson, och inte orkade fortsätta försöka, och det är inte ens en ovanlig händelse. Jag har inte en psykologi som lämpar sig för att bli bra på något, eller att finna glädje i att bara göra saker. Det är därför jag, trots att jag inte behövt genomlida en enda yttre svårighet, misslyckats helt med livet. Vissa personer är bara skit av naturen.
 
Varför ska du teckna? Du har ju uppenbarligen lyckats göra andra saker (skriva rollspel, bli klar med utbildningar). Om det är så att du inte har det i dig att arbeta dig till (det som du uppfattar som) tillräcklig tecknar-kompetens, vad är det att bråka med dig själv om? Det är ju massa saker som avgör om vi blir bra på något - fallenhet, motivation, "grit", o.s.v. - och vissa saker kan ju ha ett för högt pris för att vara rimliga att tycka att vi borde klara. Jag skulle gärna bli duktig på gitarr, men har varken fallenheten eller viljan än att träna när jag inte tycker det är roligt. Jag skulle gärna lära mig polska, men ger upp så fort det blir ett arbete. Och så vidare. Varför ska just du lära dig teckna?
 
Varför ska du teckna? Du har ju uppenbarligen lyckats göra andra saker (skriva rollspel, bli klar med utbildningar). Om det är så att du inte har det i dig att arbeta dig till (det som du uppfattar som) tillräcklig tecknar-kompetens, vad är det att bråka med dig själv om? Det är ju massa saker som avgör om vi blir bra på något - fallenhet, motivation, "grit", o.s.v. - och vissa saker kan ju ha ett för högt pris för att vara rimliga att tycka att vi borde klara. Jag skulle gärna bli duktig på gitarr, men har varken fallenheten eller viljan än att träna när jag inte tycker det är roligt. Jag skulle gärna lära mig polska, men ger upp så fort det blir ett arbete. Och så vidare. Varför ska just du lära dig teckna?

För att jag [läs: du, han, hon, Envar] är ett universalgeni. OS R for Renaissance
 
Men allt det där ”det viktiga är att man har roligt när man gör det, inte att man är bra” är sådant man bara säger till folk som är kassa.
Det är möjligt att det är så. Men det är också något en del av oss också upplever. Jag är medveten om att jag är ganska kass på att rita. Kolla på DadBod, liksom. Och då hade jag ändå en färdig silhuett att utgå ifrån. Jag är definitivt inte "bra" på att rita. Men jag tycker det är rätt kul ändå. Även när det inte blir Bergting- eller Mignola- eller Egerkrans eller Vitulv-nivå på det.

Du har sett mig tjata om det annorstädes; jag ser det nog inte som att slutresultatet är det viktiga, riktigt. Det kan väl för all del vara trevligt med ett fint slutresultat, men det är ju görandet som är själva konstandet. Som jag ser det, då.

Det blir såklart klurigare om man känner att man behöver andras godkännande; än värre om det måste komma från främlingar… Därför rekommenderar ju jag att man, om man kan, inte ställer sådana krav på sig. Men jag förstår såklart att inte alla kan det.
 
Varför ska du teckna? Du har ju uppenbarligen lyckats göra andra saker (skriva rollspel, bli klar med utbildningar). Om det är så att du inte har det i dig att arbeta dig till (det som du uppfattar som) tillräcklig tecknar-kompetens, vad är det att bråka med dig själv om? Det är ju massa saker som avgör om vi blir bra på något - fallenhet, motivation, "grit", o.s.v. - och vissa saker kan ju ha ett för högt pris för att vara rimliga att tycka att vi borde klara. Jag skulle gärna bli duktig på gitarr, men har varken fallenheten eller viljan än att träna när jag inte tycker det är roligt. Jag skulle gärna lära mig polska, men ger upp så fort det blir ett arbete. Och så vidare. Varför ska just du lära dig teckna?
Eftersom det är något jag vill kunna, och då tycker jag man borde kunna ha tillräckligt med driv och fokus för att ta sig ditåt. Särskilt om man som jag lever en barn- och jobblös lättingtillvaro försörjd av andra, där jag alltså borde ha hur mycket tid som helst jämfört med upptagna riktiga vuxna. Men inte ens det klarar jag, utan varje gång jag försöker är det bara ytterligare en påminnelse om hur dålig jag är på att förbättra någon som helst färdighet hos mig. Det är en ouppfylld önskan som hela tiden påminner mig om min egen oduglighet, och hur jag inte har orken att förbättra min egen situation.
 
Eftersom det är något jag vill kunna, och då tycker jag man borde kunna ha tillräckligt med driv och fokus för att ta sig ditåt. Särskilt om man som jag lever en barn- och jobblös lättingtillvaro försörjd av andra, där jag alltså borde ha hur mycket tid som helst jämfört med upptagna riktiga vuxna. Men inte ens det klarar jag, utan varje gång jag försöker är det bara ytterligare en påminnelse om hur dålig jag är på att förbättra någon som helst färdighet hos mig. Det är en ouppfylld önskan som hela tiden påminner mig om min egen oduglighet, och hur jag inte har orken att förbättra min egen situation.
Nu ska jag inte säga att jag är en fantastisk tecknare, tycker att jag som bäst är medelmåttig. Men har kunnat försörja mig som serietecknare för en tid, så något rätt måste jag ha gjort. Så här kommer tips och tankar från en semiproffesionell tecknare:

När man säger att saker man tecknat blir "dåliga" så är min erfarenhet att det snarare handlar om att det inte blir som man vill att det ska bli snarare än direkt fult. Om det inte blir som man vill att det ska bli och man har det väldigt tråkigt och mår dåligt när man försöker få det som man vill så kan det handla om att den stil man vill åt innefattar saker som man helt enkelt tycker är tråkigt att teckna.

Jag hatar exempelvis att teckna främst två saker: Perspektiv och händer. Det blir fult och det är pisstråkigt att teckna. Min lösning är att jag har hittat "knep" så att jag i så liten mån som möjligt behöver befatta mig med perspektiv och händer. När jag måste teckna miljöer försöker jag göra det från "vinklar" som gör att jag i så liten mån som möjligt behöver befatta mig med perspektiv. Och angående händer så har jag kommit på lite sätt att teckna händer på ett gäng olika sätt som blir lättast för mig.

Detta gäller ju även tecknarstil, att istället för att försöka använda sig av en stil som man tycker är tråkigt och jobbigt att teckna så kan man försöka renodla och förfina sin egen stil så mycket man kan. Ett ganska bra exempel på detta är serietecknaren Mats Jonsson. Han har ju en stil som kan ses som rätt barnslig och ärligt talat tycker jag inte att hans tidiga serier är särskilt snygga. Nu har han dock förfinat den stil han behärskar och är framförallt väldigt duktig på att få in mycket detaljer i sina bilder som gör att de ser snygga ut. Att figurerna han tecknar fortfarande har en barnslig stil gör liksom inte så mycket detaljerna väger upp det. Här är ett bra exempel på detta:

jonsson.jpg
 
Back
Top