Äventyrslöst spel

[verlandes.]

Jag kan egentligen ha svårt att särskilja dessa stilar. När jag spelar färdiga äventyr så känner jag verkligen inte att jag som spelledare har allt mandat över berättandet, det är fortfarande spelarna som är den berättarmotor Vitulv pratar om. Enda skillnaden, tror jag, är att platser, ibland vissa händelseförlopp och spelledarpersoner är förberedda, snarare än improviserade.

Men bilden att ett förskrivet äventyr är ett manus som inte tål spelares nycker delar jag inte (eller ja, såna äventyr finns men det rör sig då om dåligt skrivna moduler).

 

[Rickard]

köper inte din definition av improvisera (givet att jag fattat rätt)
vad jag menar med improvisation kräver fortfarande exempelvis kunskap kring spelvärlden, i alla fall oftast.

Det är inte min definition, det är en definition från spelteoretiker. Du kan läsa om det i Theory of Fun gällande ludus och paidia.

Det är tillämpningen av förarbetet som folk inte nämner när dom bara skriver "improvisation". Hur du använder spelvärlden skiljer sig kanske enormt mycket mot hur jag använder informationen kring spelvärlden. Jag nämnde genre-troper, för jag kan sätta mig ned och spela vilken fantasy som helst, då alla rollspel stödjer sig på kända troper (folkslag, quests, magi), på samma sätt som jag kan spela mysterier i vilken setting som helst, eftersom jag har spelat det under två decennier. Fast det jag har lärt mig under dessa otaliga år är outtalade strukturer som en nybörjare exempelvis inte förstår och trådstarten skriver "goda råd till de som vill pröva på att spela rollspel" och folk skriver som svar "Jag improviserar". Förstå vilken icke-svar detta är!