Äventyrare

I den moderna tiden skulle väl att vara "äventyrare" vara att jobba som Wagner Special Forces i Mali eller något?
Känner att varenda Bitcoinkvacksalvare och manosphereinfluencer skulle passa lika bra. ;)

Om det är något som är väldigt intressant så är det just aspekten av historia som är att ju mer saker förändras, ju mindre förändras de.
 
Det som tilltalar mig med hela tanken om äventyrare av det här slaget är fokuset på intriger och avsaknaden av mord. Det är en del dueller, ett antal misshandlar (ofta med käpp), och döden förekommer absolut som konsekvens av Casanovas agerande. Men för det mesta är konsekvenser inte döden utan att bli utstött, vanhedrad, påkommen, dumpad, etc.
 
En av mina favoriter för ett rollpersonsliknande jobb är något som jag tror inte finns längre, men en av de stora auktionsfirmorna - Christie's, kanske? - hade en avdelning som hette "Special Projects", som var de man tog till när ingen annan avdelning passade. Vill någon från Ryssland sälja en gammal Soyuz-kapsel? Special Projects måste researcha, dokumentera, och validera. Rollspelshooken är uppenbar, särskilt om det finns ockulta saker i världen.
 
Sen, kring Casanova, så skrattade jag gott åt det här översatta citatet, från hans tid i Spanien, eftersom det fick mig att tänka på helt andra narcissister i modern tid: “According to Spaniards, there was no one who could dance the fandango better than myself.”
 
Sen, kring Casanova, så skrattade jag gott åt det här översatta citatet, från hans tid i Spanien, eftersom det fick mig att tänka på helt andra narcissister i modern tid: “According to Spaniards, there was no one who could dance the fandango better than myself.”
Min favorit här är Joseph Schumpeter. Han sade sig ha haft tre ambitioner sedan tidigt i livet: Att bli världens främste ekonom, Österrikes främste ryttare, och Wiens bäste älskare. Han sade att han lyckats med två av dem, men utan att specificera vilka.
 
Finns ju ett Svenskt exempel: Maja-Stina Fröling som reste runt i Västerbotten och lurade präster på pengar. Hon satte prästen Arctedius i trubbel och fick högsta domstolen att utreda vart pengarna i kyrkokassan tagit vägen.

Går att läsa här: https://share.google/2niSdwncCaO7zCx1X
Sidan 93

>>Men ännu värre saker androgos,
att khden af en kringresande äfventyrerska Maja Stina Fröling, som utgaf
sig vara en adlig dam, låtit förleda sig till ett skandalöst uppträdande [ enl.
vVERMCRANTZ: >>förargelseväckande lif tillsammans med henne>>], hvilket för-
anledde Kgl. Maj:t att anbefalla extra ordinarie undersökning af Svea hofrätt.
Grämelse häröfver säges ha förkortat hans dagar. Afled före 7 aug. 1728.>>
Angående MAJA STINA FRÖLING anför \iVERMCRANTZ bl. a. följande: >>Inför
den förut nämnda kongl. kommissionen i Umeå år 1724 framläggas intyg
om understöd från 27 församlingar [ däribland Nordmaling] till en äfven-
tyrerska Maja Stina Fröling. Denna kvinna utgaf sig för en förnäm adlig
dam och hustru till en öfverstelöjtnant samt genomreste, som det vill synas,
en stor del av Hernösands stift år 1719 och 1720, under föregifvande att
hon befann sig i förtviflan samt att hon ej kunde lefva utan att vara till-
sammans med någon prästman. Kongl. Maj:t befaller genom en skrifvelse
af den 12 januari 1726 landshöfdingarna Palmqvist och Grundel att tillhålla
vederbörande kyrkoherdar att återställa de för denna kvinnas räkning från
kyrkorna utlevererade rese- och underhållspenningarna.>> Härav framgår att
kyrkoherden i Nordmaling ingalunda var ensam om att ha förletts till att
av kyrkans medel underhålla damen i fråga, men ingen tycks så fullständigt
och offentligt som han ha fallit offer för hennes förförelsekonster.
På vad sätt kyrkoherde OLAUS ARCTAEDIUS slutade sina dagar är oss för-
borgat.
 
Det som tilltalar mig med hela tanken om äventyrare av det här slaget är fokuset på intriger och avsaknaden av mord. Det är en del dueller, ett antal misshandlar (ofta med käpp), och döden förekommer absolut som konsekvens av Casanovas agerande. Men för det mesta är konsekvenser inte döden utan att bli utstött, vanhedrad, påkommen, dumpad, etc.
Det är väl där rollspelens äventyrare tenderar att ha lite mer moralisk höjd – de vågar rätt ofta livet för att besegra företeelser som är genuint farliga, inte sällan på ett sätt som neutraliserar det hot andra är utsatta för. Det kan man inte säga om många historiska äventyrare.
 
Det är väl där rollspelens äventyrare tenderar att ha lite mer moralisk höjd – de vågar rätt ofta livet för att besegra företeelser som är genuint farliga, inte sällan på ett sätt som neutraliserar det hot andra är utsatta för. Det kan man inte säga om många historiska äventyrare.
En kul sak som finns i HW/HQ/QuestWorlds är att misslyckandenivån som innebär att man är död eller döende i en fysisk konfrontation i en social situation innebär att man omedelbart måste fly staden eller området för att inte bli ihjälslagen. Det kan vara efterlysning, bannlysning, att alldeles för mäktiga personer vill hämnas på dig, eller liknande saker. Det skulle se till att hålla rollpersonerna från att slå ned bopålarna någonstans.
 
En intressant grej med (historiska) äventyrare som utforskar poler, djungler, berg etc är hur utomordentligt idiotiska projekten ter sig i efterhand. Någon som är bra på att snacka lyckas få investerare att spendera och medresenärer att hänga med, men sedan är risken stor att deras ofta mycket större förmåga att berätta om hur kunniga det är, än att faktiskt prestera biter dem i arslet när de väl är i fält. Det är ju en fantastisk ekvation för intressanta berättelser. Skit i hjältens resa, jag vill ha den storhetsvansinniges undergång!
 
En intressant grej med (historiska) äventyrare som utforskar poler, djungler, berg etc är hur utomordentligt idiotiska projekten ter sig i efterhand. Någon som är bra på att snacka lyckas få investerare att spendera och medresenärer att hänga med, men sedan är risken stor att deras ofta mycket större förmåga att berätta om hur kunniga det är, än att faktiskt prestera biter dem i arslet när de väl är i fält. Det är ju en fantastisk ekvation för intressanta berättelser. Skit i hjältens resa, jag vill ha den storhetsvansinniges undergång!
Hmm fast är inte de Utforskare snarare än Äventyrare fram till modern tid?

När börjar man kalla utforskare för äventyrare? Spontant känns det för mig när utforskandet blir hobby/thrill seeking istf för att faktiskt upptäcka nytt. Och då inspirerade av den romantiska definitionen av äventyrare

Mycket magkänsla här :)

Eller är det Jules Verne helt enkelt? Är hans karaktärer äventyrare?
 
Hmm fast är inte de Utforskare snarare än Äventyrare fram till modern tid?
Tror det kan vara ord som har lite olika innebörd på svenska och engelska också. Skulle nog säga att det vi kallar "äventyrare" på svenska ofta är "explorer" på engelska. Typ Andrée. Medan "adventurer" rent historiskt verkar vara olika varianter av opportunister.

Känner mig mest lite halvkorkad som inte reflekterat över den här etymologin förrän jag läste Casanovabiografin. 🙃

Min idé om vad en äventyrare är har nog alltid kommit från rollspelen.
 
Tror det kan vara ord som har lite olika innebörd på svenska och engelska också. Skulle nog säga att det vi kallar "äventyrare" på svenska ofta är "explorer" på engelska. Typ Andrée. Medan "adventurer" rent historiskt verkar vara olika varianter av opportunister.

Känner mig mest lite halvkorkad som inte reflekterat över den här etymologin förrän jag läste Casanovabiografin. 🙃

Min idé om vad en äventyrare är har nog alltid kommit från rollspelen.
Alltså jag kör ju mest på magkänsla här, skulle säkert krävas en hel del gräv för att faktiskt reda ut. Tror de flesta inte tänker närmare på det. Och du har säkert helt rätt ang engelska och svenska

Adventure är ju samma som venture så Adventure Capitalists?
 
En intressant grej med (historiska) äventyrare som utforskar poler, djungler, berg etc är hur utomordentligt idiotiska projekten ter sig i efterhand. Någon som är bra på att snacka lyckas få investerare att spendera och medresenärer att hänga med, men sedan är risken stor att deras ofta mycket större förmåga att berätta om hur kunniga det är, än att faktiskt prestera biter dem i arslet när de väl är i fält. Det är ju en fantastisk ekvation för intressanta berättelser. Skit i hjältens resa, jag vill ha den storhetsvansinniges undergång!
Det finns väl en inneboende motsättning mellan de två typerna av äventyrare. Casanova ville så långt som möjligt leva bekvämt, även när hans resurser inte medgav det – Shackleton var villig att anstränga sig något oerhört för att inte göra det.
 
Det finns väl en inneboende motsättning mellan de två typerna av äventyrare. Casanova ville så långt som möjligt leva bekvämt, även när hans resurser inte medgav det – Shackleton var villig att anstränga sig något oerhört för att inte göra det.
Det handlar ju väldigt mycket om den libertinska synen på materiell verklighet. "Om det är naturligt kan det inte vara dåligt", vilket draget till sin spets blir Casanova och Marquis de Sade. Någon som citerades i boken påpekade att hela den här lukrativa charlatansfären bara kunde existera på grund av kombinationen vanvettigt rik överklassminoritet och upplysningstid.
 
Den bästa äventyrarbakgrunden finns kanske i vår egen historia?

Där man frivilligt går i tjänst under en kung, för att släkten behöver privilegierna som följer med det. De rustar sen ett skepp och en skara vapenföra sjömän, dom förväntas upprätthålla sjöleden, bedriva handel och föra hem dyrbarheter. Man har sitt grunduppdrag.

Rätt vad det är tvingas de gå i strid för att den lättkränkte kungen är osams med sina bröder. Eller att man går på plundringståg för att det är mer luckrativt. Eller att man blir livvakter åt en härskare i fjärran land, eller satt att styra över oregerliga folkgrupper längs handelsvägarna. Kanske dyker en nästan ostoppbar invaderande styrka upp och sveper fram över länderna? Slumphändelser helt enkelt.

Och rätt vad det är så kommer man på att man kan belägra viktiga städer, invadera närliggande länder, eller tvinga till sig styret över olika landområden. Att man kan alliera sig med mäktiga grupper eller intrigera mot andra, att man kan köpa vasaller med dyrbara gåvor eller tvinga fiendesfolk i träldom. Utkräva hämnd för oförrätter. Eller rent av anamma nya seder, statsskick och religioner. Intrig och maktspelande.

Och sist men inte minst, kan man söka nya sjöleder, utforska kustremsor, besöka handelsplatser, lära sig om andra kulturer, turista bland världens högkulturer, föra hem tekniska innovationer och användbara lärdomar, besegra monster och sjöodjur, ta med sig sin släkt och vandra tvärs över den kända världen, eller kolonisera nya och okända världsdelar. Utforskande och hexcrawl.

Ett skepp, ett skeppslag och en viktig sjöled är allt som behövs för att göra ett gäng stallpojkar till äventyrare. Och sen dra ut på nästintill oändliga äventyr.

:t6b-5: :t6r-2:
//EvilSpook
 
Ett skepp, ett skeppslag och en viktig sjöled är allt som behövs för att göra ett gäng stallpojkar till äventyrare. Och sen dra ut på nästintill oändliga äventyr.
Det här är ju också ett sammanhang där den Amerikanska konstitutionen är rätt komisk, eftersom den skrevs under den här perioden.

För i den har fortfarande U.S. Congress rätten "To declare War, grant Letters of Marque and Reprisal, and make Rules concerning Captures on Land and Water" :) (Article I, Section 8, för den som är nörd.)
 
Det här är ju också ett sammanhang där den Amerikanska konstitutionen är rätt komisk, eftersom den skrevs under den här perioden.

För i den har fortfarande U.S. Congress rätten "To declare War, grant Letters of Marque and Reprisal, and make Rules concerning Captures on Land and Water" :) (Article I, Section 8, för den som är nörd.)

Jag tror @EvilSpook menar vikingatid :)

Och jag håller med om att vikingarna var riktiga äventyrare: slavhandlare, plundrare och opportunister ut i fingerspetsarna. Andliga (och delvis genetiska) föregångare till normander, korsfarare och ostindiefarare. Bra murderhobos :)
 
Back
Top