D&D Är D&D värt att ge sig in på?

Apocalypse World, Blades in the Dark, Daggerheart är väl några exempel. Sen finns det ju extremt många rollspel där det inte är viktigt eller ens eftersträvansvärt att balansera möten.
Fast, det där är en helt annan sorts spel så det är en helt skev jämförelse (förutom Daggerheart - som jag tvivlar på att det är så mycket bättre, flera rollpersoner dog nästan i den första striden i Mercers AP).

Jag tycker dessutom inte att man MÅSTE ha helt balanserade strider i 5E, spelet blir typ bättre om man inte har det.
 
Last edited:
Fast, det där är en helt annan sorts spel så det är en helt skev jämförelse (förutom Daggerheart - som jag tvivlar på att det är så mycket bättre, flera rollpersoner dog nästan i den första striden i Mercers AP).
Att flera rollpersoner nästan men inte faktiskt dog låter som utmärkt balans för mig? Blir det bättre än då, liksom?
 
Fast, det där är en helt annan sorts spel så det är en helt skev jämförelse (förutom Daggerheart - som jag tvivlar på att det är så mycket bättre, flera rollpersoner dog nästan i den första striden i Mercers AP).
Pratar vi ”megacrunchiga, taktiska, d20-stridsrollspel” håller jag med om att de ligger ganska långt ifrån. Men pratar vi ”rollspel med spelledare, varsin rollperson. och tärningsbaserad resolutionsmekanik som tar hänsyn till rollpersonens stats för att simulera utfall i fiktionen” är de ju samma kategori och kan därför vara relevanta att jämföra.
 
Nu var det inte mig du frågade. Men 5:e är det spel där jag får stanna upp som mest, inkluderat spelare, för att diskutera och tolka regler. Det är väldigt sällan, om jag inte gjort som nu och kastat systemet genom fönstret, som spelmötet faktiskt handlat om fiktion istället för hur X,Y eller Z fungerar egentligen.

Har du nåt exempel på vad som behövs tolkas och diskuteras?

Jag har 3 saker som jag kom ihåg från min första 5E-kampanj som jag var tvungen att läsa och bestämma mig för ett svar på. Kan man teleportera hur stora varelser som helst, kan man göra en simulacrum från det som skapas av Sleet Storm och kan man använda Polymorph på en hur stor varelse som helst. Det på 40 spelmöten.
 
Pratar vi ”megacrunchiga, taktiska, d20-stridsrollspel” håller jag med om att de ligger ganska långt ifrån. Men pratar vi ”rollspel med spelledare, varsin rollperson. och tärningsbaserad resolutionsmekanik som tar hänsyn till rollpersonens stats för att simulera utfall i fiktionen” är de ju samma kategori och kan därför vara relevanta att jämföra.
I slutändan är ju allt VJR, det är ju sedan gammalt. Men Apocalypse World är varken heroiskt, taktiskt eller ens fantasy. Jag citerar mig själv från ett tidigare inlägg i denna tråden.
Men jag blir trött på när folk skriver; "spela inte D&D, spela FooBar istället". Och så är FooBar en helt annan typ av spel med en helt annan känsla som varken är heroiskt, taktiskt eller ibland ens fantasy.
Samma sak gäller Blades in the Dark. Det är spel som eftersträvar en helt annan slags upplevelse och som till och med gör en mycket stor poäng av att hela tiden förklara hur himla olikt D&D det är.

Vid ett annat tillfälle nämner du att Fiasco och samberättarspel har betydligt mycket mindre matte än D&D och missar då att D&D-spelstilen faktiskt riktar sig till folk som är "chess nerds" - att det är en del av själva tjusningen med spelstilen.

Jag tycker fortfarande att din kritik mot D&D5E, mer än något annat, är en kritik av hela den pilliga, taktiska, utmaningsbaserade och simulatoriska spelstilen som sådan. Snarare än specifika saker med just 5E (förutom det där du skriver om att ability scores är helt meningslösa i D&D, det är 100% sant och korrekt).
 
Last edited:
Jag tycker dessutom inte att man MÅSTE ha helt balanserade strider i 5E, spelet blir typ bättre om man inte har det.
Jag kan tänka mig att det blir bättre så men är inte balanserade strider ändå en central del av 5E:s spelstil och något som många spelare förväntar sig?
 
Vänta på att andra spelare ska bestämma vad de vill göra på sin tur, vänta på att spelledaren ska bokföra, vänta på att någon ska slå upp någon regel som är otydlig, vänta på att spelledaren ska rulla för motståndare, med mera.


Det är mycket som är ointuitivt och svårt att förklara för nya spelare. Alla rollpersoner har Abilities som typ används, för det som används är istället Ability Modifiers. Först ska spelledaren sätta en svårighetsgrad, sen ska man slå tärning, sen ska man addera eller subtrahera från det för att se ifall man kommer över svårighetsgraden. Alla rollpersoner har en växande bunt specialregler som avviker från grundmekaniken och som det i princip är omöjligt för någon att hålla reda på. Man slår flera gånger för att få fram utfallet av en slagutväxling (Träffar jag? Hur mycket skada gör jag? Träffar motståndaren? Hur mycket skada gör hen? Behövdes verkligen fyra separata slag för att avgöra att vi gjorde 1HP skada på varandra vilket i praktiken typ inte påverkar något alls?) Med mera.

I mina ögon känns det som du beskriver många rollspel här, kanske till och med majoriteten av dem, istället för något som är unikt för D&D. Är det inte snudd på alla spel där man som spelare väntar sin tur och spelledaren bokför något?

Alla spel med svårighetsgrader jag läst har att spelledaren sätter svårighetsgraden och sen finns olika modifierare. D&D 5 har väldigt få modifikationer att hålla reda på.

Och striderna är bland de enklaste jag känner till (om inte det enklaste?). Varje inblandat har sitt träffslag (mot svårighetsgrad och modifikationer) och sitt skadeslag. Att jämföras med att slå träffslag (med modifikationer), slå undvika/pareringsslag, slå vilken kroppsdel som träffas, slå skadeslag, dra av rustnings absorption för det andra kända rollspelet med 2 D:n i titeln. Eller i värsta fall, dra fram en matris för att slå igen för att se om du verkligen träffar, hålla koll på hur mycket skada som är blödning, utmattande skada eller andra skadetyper och vilka modifikationer de ger, samt eventuellt slå på en tabell för att se vad en kritisk skada kommer ha för effekter.
 
Jag kan tänka mig att det blir bättre så men är inte balanserade strider ändå en central del av 5E:s spelstil och något som många spelare förväntar sig?
Det är väl upp till spelgruppen hur de vill spela? När Mike Shea pratar om sin lazy-encounter-benchmark är han alltid jättetydlig med att det ska vara en "loose gauge" och att inget benchmark kan veta huruvida trollkarlen just använt alla sina bra besvärjelser, eller vad det nu kan vara. Det är som bäst en tummen-pekfinger-uppskattning och är inte, vad jag vet, tänkt att vara särskilt exakt.
 
I Slutändan är ju allt VJR, det är ju sedan gammalt. Men Apocalypse World är varken heroiskt, taktiskt eller ens fantasy. Jag citerar mig själv från ett tidigare inlägg i denna tråden.

Samma sak gäller Blades in the Dark. Det är spel som eftersträvar en helt annan slags upplevelse och som till och med gör en mycket stor poäng av att hela tiden förklara hur himla olikt D&D det är.

Vid ett annat tillfälle nämner du att Fiasco och samberättarspel har betydligt mycket mindre matte än D&D och missar då att D&D-spelstilen faktiskt riktar sig till folk som är "chess nerds" - att det är en del av själva tjusningen med spelstilen.

Jag tycker fortfarande att din kritik mot D&D5E, mer än något annat, är en kritik av hela den pilliga, taktiska, utmaningsbaserade och simulatoriska spelstilen som sådan. Snarare än specifika saker med just 5E (förutom det där du skriver om att ability scores är helt meningslösa i D&D, det är 100% sant och korrekt).
Absolut, om frågan var "Är 5E värt att ge sig in på om man är ute efter pilliga, taktiska, utmaningsbaserade, och simulatoriska rollspel?", då är flera av spelen jag nämnde inte inte särskilt relevanta. Men nu uppfattade jag trådstarten som "Är D&D värt att ge sig in på? [...]
Samtidigt får man höra så mycket negativt om hur bökigt och stelt det är att spelleda. [...] Är det så farligt att spelleda som man får höra?" och sen svarade jag på "Vilka andra rollspel behövs inte räknas matte och bokföras, bläddra i regelböcker och sånt? [...] Vilka spel har du varit med där det är enkelt/enklare att balansera möten i?" och så vidare – och då kände jag att det var relevant. De var inte avsedda som rekommendationer för att ersätta 5E, utan som illustrationer av 5Es relativt låga spelbarhet.

Sen är min uppfattning att 5E på flera fronter är sämre än alternativen när det kommer till pilliga, taktiska, utmaningsbaserade, och simulatoriska rollspel. Pathfinder verkar mer balanserat och mer spelbart, Daggerheart har mindre väntan, Draw Steel verkar ha mer fokus på taktik och utmaningar, Nimble är 5E fast aningen mindre pilligt, och så vidare.
 
Last edited:
Har du nåt exempel på vad som behövs tolkas och diskuteras?

Jag har 3 saker som jag kom ihåg från min första 5E-kampanj som jag var tvungen att läsa och bestämma mig för ett svar på. Kan man teleportera hur stora varelser som helst, kan man göra en simulacrum från det som skapas av Sleet Storm och kan man använda Polymorph på en hur stor varelse som helst. Det på 40 spelmöten.
Senast har det handlat om mold Earth och Shape Water. Notera, här tycker jag reglerna är ganska tydliga men spelbordet tycker det är öppet för tolkningar som bryter fiktionen i en riktning som mest känns som göra vad man kan för att vinna.

Ska fundera över dagen på ett tillfälle där vi dock stött på problem med att reglerna på grund av formuleringen fick oss att helt fastna i konflikt om tolkning. Finns exempel på det men har inte tiden att få ihop något om det nu.

Med det sagt tror jag även att ett stort problem är att DnD är ett spel där många spelare lärt sig genom memes och sociala medier utan att ens kikat referensen i regel text vilket gör att de för diskussionen utifrån en tolkning av regeln redan från början istället för själva källmaterialet.
 
I mina ögon känns det som du beskriver många rollspel här, kanske till och med majoriteten av dem, istället för något som är unikt för D&D. Är det inte snudd på alla spel där man som spelare väntar sin tur och spelledaren bokför något?
Nej, det kan jag inte skriva under på. Alla 5E-liknande spel, ja, men alla rollspel, absolut inte.

Sen är ju en knäckpunkt till vilken grad spelet utgörs av de där delarna. I vissa 5E-liknande spel väntar man extremt mycket på sin tur och bokför extremt mycket, i andra betydligt färre.

Alla spel med svårighetsgrader jag läst har att spelledaren sätter svårighetsgraden och sen finns olika modifierare. D&D 5 har väldigt få modifikationer att hålla reda på.
Det stämmer inte heller. Det finns exempelvis spel där spelledaren sätter en svårighetsgrad och så slår spelaren en tärningspöl baserad på rollpersonens stats. Och så finns det ju spel utan variabel svårighetsgrad.

Och striderna är bland de enklaste jag känner till (om inte det enklaste?). Varje inblandat har sitt träffslag (mot svårighetsgrad och modifikationer) och sitt skadeslag. Att jämföras med att slå träffslag (med modifikationer), slå undvika/pareringsslag, slå vilken kroppsdel som träffas, slå skadeslag, dra av rustnings absorption för det andra kända rollspelet med 2 D:n i titeln. Eller i värsta fall, dra fram en matris för att slå igen för att se om du verkligen träffar, hålla koll på hur mycket skada som är blödning, utmattande skada eller andra skadetyper och vilka modifikationer de ger, samt eventuellt slå på en tabell för att se vad en kritisk skada kommer ha för effekter.
Ja, jag håller med om att 5E inte är sämst på precis varje punkt. Men det finns ju snudd på oändligt med rollspel som är betydligt enklare än 5E.
 
Ja, jag håller med om att 5E inte är sämst på precis varje punkt. Men det finns ju snudd på oändligt med rollspel som är betydligt enklare än 5E.
Det här. Objektivt sett så är DnD inget dåligt eller uselt rollspel. Att kritisera ett rollspel är inte detsamma som att säga att det är den värsta avarten i världen. Sen vet jag att vissa uttryckt sig så (jag tycker det subjektivt, men inte objektivt). Ibland tenderar diskussioner på nätet att bli extrema och kritik eller hyllning förstoras med megafon till antingen det bästa eller det värsta, utan att kika på de delar som kritiserats och se att det är en del i en större helhet.

I de rollspel jag älskar till exempel finns förmodligen lika många brister som i 5:e, skillnaden är att det är brister jag kan leva med och arbeta runt utan att de förstör min glädje med spelandet. DnD 5:e är, på grund av bristerna jag upplever, direkt spel förstörande för mig. För en annan person kan samma brister vara Guds gåva till rollspel.
 
Det blev fler klagande inlägg än än jag avsåg från början – jag har bara velat besvara när jag besvarats.

Min grundinställning är oavsett allt: Klart att man ska spela 5E om man vill spela 5E. Alla borde rentav prova, om inte annat av allmänbildningsskäl (men helst utan att ge Wizards pengar). Och har man roligt har man roligt, oavsett vad gnällspikar käbblar om.
 
Har du nåt exempel på vad som behövs tolkas och diskuteras?
Gör (rangerns) Hunter's mark att vapnet gör magical damage?

https://www.dndbeyond.com/spells/2149-hunters-mark (legacy)

Nu har dom förtydligat den powern, men det är sådana här saker jag fick sitta och googla som spelare, vilket är också en starkt bidragande anledning varför jag anser att D&D5 är det mest komplexa spelet vi har på marknaden.

 
en helt annan typ av spel med en helt annan känsla som varken är heroiskt, taktiskt eller ibland ens fantasy.
Möjligen kan man, för diskussionens skull, invända att det är en relativt smal genre? Alltså jag ska väl inte uttala mig i detta specifika fallet eftersom jag har obefintlig erfarenhet av DnD, och jag är helt med på att det är irriterande när folk försöker föra fram spel som gör helt andra grejer, men definierar man för hårt får man liksom motsatt effekt.
 
Det första är "70% sitta och vänta..." Vänta på vad?
Jag har inte spelat jättemycket 5e (spelat startäventyret och SLat Stradh) men lite detta är min känsla också. Jag ska kanske säga att vi inte spelar så ofta (1-2ggr i månaden och det är kanske skillnad om man sitter spelar 2 dagar i veckan) men rollpersonerna ha så många förmågor i jämförelse med andra rollspel vi spelar. Några levlar upp sitter alla på en bunt förmågor som där de hälften av tiden glömt att de har dem och hur de fungerar. Och alla multiklasserna gör det inte lättare.
Om detta är unikt för 5e vet jag inte men det är extremt i jämförelse med andra rollspel vi spelar. Det uppstod en massa diskussioner om hur förmågor påverkade varandra eller att spelare kom på mitt i slaget att de även kan lägga till något då någon annan sitter med en annan förmåga.
Detta är nog uppfattningen för de flesta som inte har DnD som sitt primära spel, om man är van vid att spela det hela tiden är det antagligen inte samma sak (gissar jag).
 
Jag upplevde också att jag, och de andra spelarna, satt och tittade på formuläret och i böcker så mkt att vi inte lyssnade på vad andra gjorde. Och att det inte helt berodde på att vi var ofokuserade, det berodde lika mkt på att det ofta fanns känslan att det fanns en kombination av situationen och de förmågor/spells/vapen man har som man inte tänkt på än, så man liksom lade ett pussel konstant, för dig själv
Men samma där, tänker att det kanske finns en tjusning med det för många. Man får liksom sitta och göra sin grej.
Det kanske också går snabbare om man är riktigt inkörd och duktig på systemet.

Men det hela gjorde att jag fick känslan att jag liksom loggade in i ett mmorpg och satt bakom min egna skärm och funderade över min karaktär och hur jag skulle gejma den snarare än att jag satt och skapade en berättelse tillsammans med andra.

Är man ute efter det så är nog 5E svinbra. Det finns ju så mycket att läsa som andra sagt. Man kan verkligen gå in djupt i att bygga sin karaktär (för strid främst).
 
Har du nåt exempel på vad som behövs tolkas och diskuteras?
Rangerns class ceature:
  • When you forage, you find twice as much food as you normally would.
Kombinera med Outlander-bakgrunden:
  • In addition, you can find food and fresh water for yourself and five other people each day, provided that the land offers berries, small game, water, and so forth.
Funkar dessa tillsammans? Är "forage" en term? Vem vet...

...och båda dessa exempel jag har gett är liksom basic 1st level stuff som är otydligt ... från en enda klass.
 
Jag upplevde också att jag, och de andra spelarna, satt och tittade på formuläret och i böcker så mkt att vi inte lyssnade på vad andra gjorde. Och att det inte helt berodde på att vi var ofokuserade, det berodde lika mkt på att det ofta fanns känslan att det fanns en kombination av situationen och de förmågor/spells/vapen man har som man inte tänkt på än, så man liksom lade ett pussel konstant, för dig själv
Men samma där, tänker att det kanske finns en tjusning med det för många. Man får liksom sitta och göra sin grej.
Det kanske också går snabbare om man är riktigt inkörd och duktig på systemet.

Men det hela gjorde att jag fick känslan att jag liksom loggade in i ett mmorpg och satt bakom min egna skärm och funderade över min karaktär och hur jag skulle gejma den snarare än att jag satt och skapade en berättelse tillsammans med andra.

Är man ute efter det så är nog 5E svinbra. Det finns ju så mycket att läsa som andra sagt. Man kan verkligen gå in djupt i att bygga sin karaktär (för strid främst).
Ja, har pratat med folk som ser det som en feature att de kan checka ut, scrolla på telefonen, och sen när någon säger ”Din tur” kan de köra sin grej som de har planerat hemma mellan spelmöten, och sen återgå till att checka ut. När de spelat andra mer dynamiska spel har de känt sig lite överstimulerade av att behöva lyssna på andra och hänga med på vad som händer.
 
Back
Top