Ändlös väg

Först så ser inte minibussen ut att stanna, sedan saktar den in, kör förbi och ställer sig snett framför er en tio meter. Det tar en liten stund sedan öppnas skjutdörren och en man kliver ut (han säger något tyst till någon där inne). Han håller upp en hand mot er.

"Stanna där ni är! Kom inte närmare!"

@NordicMouse Med 2 framgångar så kan du läsa av att han verkar stressad, nervös. Hans röst är lite skakig och hans hand darrig. Den andra vilar stelt på hans sida. Du tycker dig se att det är flera i minibussen.

(Det räcker att ni presenterar antal lyckade tärningar, jag litar på er :))
 
”Jag tror vi har kört vilse”, säger jag och håller upp mina handflator för att visa välvilja. ”Vi vill bara fråga om vägen. Vi har inte sett några andra fordon på flera timmar.”
 
Mannen ser nervöst på er, medlidande. Sedan kallnar han.
"Stå där ni är! Rör er inte!"

Han viftar med handen och en annan kliver ur minibussen. Han tittar ner i marken, händerna i fickorna. Han går mot er bil.

"Kom igen nu, skynda dig!" säger den första mannen till den andra.

Någon till säger något från bilen som ni inte hör.
 
jag tittar på Alex, känner mig lite obekväm med hur många de är mot oss. Jag tänker greppa skruvmejseln i handen och varna dem att inte komma för nära och förklara vad som händer. "Stanna där ni är och säg vad fan som händer! Jag har jävla bra sikte och kan lätt sätta mejseln igenom pannan på er!"

(rullade 3 och 6, så en success??)
 
@NordicMouse jag tolkar det som att du slår för Våld. En framgång räcker för att ge dina ord tyngd och förmedla att du inte står och skojar.

Mannen som började gå mot er bil stannar och tittar upp. Han ser rädd ut, kollar på den äldre mannen som först gick ut ur minibussen.

"Vad fan håller du på med! Varför kunde du inte bara stå där!" Säger han med skakig röst och drar fram en pistol från ryggen med den stela handen som han haft vilande på sidan. Han riktar den rakt mot dig.

"LÄGG FÖR FAN NER DEN DÄR!"
"Sluta! Det behöver inte bli värre!"

Han ropar till den andra mannen som, nu när du sett hans ansikte, ser ut att vara i tjugoårsåldern.
"Skynda på nu! Kolla igenom bilen... NU!"

Inifrån minibussen hör du en kvinna ropa till sedan börja gråta.
 
”Shit?!” säger jag och går in mellan Charley och mannen, håller upp varsin hand mot dem båda. Det här eskalerade fort! ”Ta det lugnt nu! Båda två. Sänk era vapen. Vi vill bara fråga om vägen. Inget annat. Inte värt att dö för, eller hur?”

Jag ler lite stressat åt alla.

(Socialt 3 + Charmigt, oskuldsfullt leende 1: 2 framgångar)
 
NordicMouse said:
Så är det 2 eller 3 män?
Click to expand...
Det är minst 2 män utanför och 1 kvinna i minibussen. Du vet inte om det är någon mer.

En äldre man, femtioårsåldern som håller en pistol och en i tjugoårsåldern som är på väg mot er bil men just nu stannat.

Den äldre mannen är ca 10 meter från er, den yngre ca 6 meter från er bil.
 
Ok, så Carolina tittar mot den yngre mannen och kommer använda charm som Alexander. "Varför lyder du honom? Du verkar förståndigare än le cochon (svin), jag har inget emot dig sötnos, men fan ta er alla om ni tror jag inte kommer göra motstånd! Où est ton courage ? (vart är ditt mod)." försöker använda Carolinas franska till att lägga lite mer lyx i mitt charm. (slog, 6, 3, 5 +1 för franska?, så 2 successes?)

1772026736455.png
 
@Skymning 2 framgångar för ett socialt tillvägagångsätt räcker för att deskalera situationen något. Den äldre mannen ser väldigt nervös och stressad ut, han riktar pistolen mot dig, nästan att han sänker den men försätter ändå (en inre konflikt av något slag).

Den äldre mannen talar med dig.
"FAN!.. stå bara still... det behöver inte blir såhär."
"Du förstår inte. Det finns ingen väg! Man kommer aldrig ut!"
"Det är vi eller dom, vi eller er... så funkar världen nu."

@NordicMouse dina 2 framgångar räcker för att få uppmärksamheten av den yngre mannen, franskan verkar mest förvirra honom men det behöver inte vara negativt.

Den yngre mannen stammar sig fram av rädsla.
"Va? Han, han är min pappa... vi skulle bara... dom gjorde samma..."

Den äldre mannen ryter till.
"Säg inget mer Kalle... FAN! Gå tillbaka till minibussen."

Den yngre mannen börjar sakta gå tillbaka.

Ni gör ett skrikande från minibussen. Det är kvinnan.

"Sluta nu! Sluta! Sluta!"
 
”Alla verkar vara lite upprörda här”, säger jag. ”Ska vi ta och lugna ner oss lite allihop och försöka prata istället. Ni verkar göra kvinnan i bilen upprörd.” Jag börjar försiktigt gå mot mannen med händerna framför mig. ”Jag förstår inte vad ni pratar om. Ni eller vi? Vi behöver bara lite hjälp med att hitta rätt igen. Lyssna”, säger jag och slår med ena handen mot min plånbok i kavajens innerficka. ”Jag kan betala. Ingen behöver göra någon annan illa.”

Jag pekar mot Charley. ”Jag ber om ursäkt för min väninnas beteende. Vi har helt kört bort oss och vi är båda lite hungriga och trötta. Så vad sägs? Ska vi alla lägga ner vapnen och bara snacka lite?”
 
Carolina kommer hålla fokus på pistolen, och göra sig redo att slänga sin skruvmejsel och avväpna mannen. Hon är inte ovan vid catfights, barfights och vägrar ge den stora idioten övertaget.
 
(VAB och besök i helgen så inte haft tid att svara)

Kvinnan (samma ålder som den äldre mannen) kommer ut ur bilen, gråter tar några steg fram. Den yngre mannen springer fram till henne, de kramas, båda upprörda.

Kvinnan pratar med den äldre mannen.
"Det räcker nu Jepser. Det räcker! De vet inget, de förstår inte! Sluta nu."

Den äldre mannen börjar bli tårögd, på randen till att bryta ihop. Han sänker pistolen något.

Den äldre mannen talar till er.

"Ni förstår inte... det finns inget slut på vägen. Dina pengar är värdelösa. Vi har åkt runt i tre veckor! Det finns inget... inga städer, inget slut. Det handlar bara om att överleva nu. Jag tänkte inte skada er... jag bara. Det finns ingen lag, det finns ingen rätt. Det finns bara mer väg."
 
”Vad menar du? Vadå inga städer? Det här ju helt sjukt! Vi kommer precis från Alingsås. Det är i allra högsta grad en stad. Eller en mindre stad i alla fall, eller vad fan man nu kan kalla det. Vi ska på bröllop!”

Jag tittar mot Charley för att få något slags medhåll om att de här personerna verkar galna.

”Har ni kört runt här i flera veckor?” säger jag till mannen och garvar. Men när han inte skrattar tillbaka får jag panik. ”Det kan ju inte vara sant?! Menar ni att vi är fast här? Hur då? Är det nåt jävla purgatorium? Har vi dött utan att vi vet om det och straffas på nåt sjukt sätt? Jag tror jag har sett något liknande i en Hellraiser-film. Och jag har inte ätit på flera timmar. Jag är ju för fan skithungrig!”
 
Carolina får lite smått panik, försöker fatta vad som händer men får inget grepp. "Så, vad händer utanför vägen då? Om det är vägen det är problem med, funkar skogen som vanligt?" frågar hon och tittar mot Alex lite nervöst och lägger armen om hans, som hon söker efter stöd.
 
@Skymning Den äldre mannen har helt sänkt pistolen, han ser trött ut och står tyst en stund.
Sedan tar han ett djupt andetag, tittar bak på kvinnan och hans son, sedan tillbaka på er.

"Ja det är helt sjukt... Jag vet inte vad det är, kalla det vad du vill. Vi har försökt och ni behöver inte tro oss. Åk själva och försök. Det är vad vi gjort. Åkt och åkt. Tagit ena vägen efter den andra. Avfarter, rondeller, stora vägar, små vägar. Men det leder aldrig någonstans."

Han suckar djupt.

"... Eller, jo. Ibland så kommer man till ställen. Rastplatser, fordon som står längst vägen. Kvarglömda grejer. Busskurer. Jag önskar jag kunde hjälpa er eller ge er svar."

@NordicMouse Den yngre mannen ser då dig med allvar när du nämnde utanför vägen. "Håll dig borta från skogen." Du ser en stor sorg i hans blick sedan blir han tyst.

Den äldre mannen vänder sin blick till dig. "Om du går från vägen så kommer du tillslut bara till en ny väg. Spelar ingen roll hur långt du går... men håll er till vägen. Håll ihop. Lämna inte varandra för då..." Han verkar inte kunna avsluta orden utan bryter ihop, faller ner på knä.
 
Jag kramar om Charleys arm. Jag behöver lika mycket stöd som hon. Det känns som om mina knän håller på att vika sig. Verkligheten – hur overklig den än är – börjar gå upp för mig…

”Har ni träffat några andra?” frågar jag. ”Vad säger de? Är det någon som har försökt att kartlägga vägarna? Vet ni om alla som har hamnat här har något gemensamt?”

Jag tänker på allt sjukt jag kommit undan med i mitt liv och undrar om jag blir straffad av gud.

”Hur får ni tag i mat? Vi har ingenting? Hur överlever man på det här stället? Jag menar…” säger jag och pekar mot pistolen. ”…förutom att försöka ha ihjäl alla man möter på vägen?”
 
Carolina känner hur hon blir arg, tankar snurrar och sätter sig tillbaka i bilen. Hon försöker ringa, om och om igen medan paniken kryper upp i kroppen. Hon svär muttrandes, blandat med svenska och franska, rotar fram en champagne flaskorna från sin resväska och går fram mot den unga mannen. "Tack för att ni inte mördade oss." säger hon och ger honom den. (hon har en kvar)
 
@Skymning Den äldre mannen stoppar undan pistolen och suckar djupt. Du kan se hur något form av stress och press börjar släppa.
"Jag... jag. Det här är inte vilka vi är."
Han tar en lång paus, ser ångerfull ut.
"De enda som vi har träffat har... vi mötte dem, frågade efter hjälp. De tog allt vi hade, hotade oss med vapen. De tog vår bil... Min... Min yngste son. Han, blev rädd och..."
Han har svårt att fortsätta och du kan se hur tårarna kommer.

Kvinnan går fram och lägger en han på hans rygg, hon fortsätter.
"Han blev rädd och sprang iväg, bort från vägen, in i skogen. Hans mor, min syster, gick, trots hot från de andra, efter för att hämta honom... Ingen av dem kom tillbaka. När de andra hade åkt vidare med allt och lämnat oss vid vägkanten utan något så gick vi också in i skogen. Vi ropade och letade i timmar. Det ändå vi hittade var flera vägar bakom skogen, om och om igen."

Hon tar en paus.
"Vi vandrade runt i tre dagar utan mat eller vatten tills vi hittade en bil (hon nickar åt minibussen) som hade kört ner i diket. Vi lyckades få upp den trots att vi var helt orklösa. I den så fanns det massa mat och utrustning. Vi har levt på det sedan dess."

@NordicMouse Du kommer samtidigt fram med champagne flaskan. Kvinnan tar emot dem men skakar på huvudet även om du också ser ett litet leende.

Den äldre mannen börjar prata igen.
"Nej ni behöver inte tacka oss för något eller ge oss något. Det minsta vi kan göra är att dela med oss av det vi har... det är vi skyldiga er."

"Angående vägarna så har vi försökt att hitta något mönster men det verkar vara helt slumpmässigt."
Han kollar på sin son (den yngre mannen).
"Kalle, förklarade det som att vägen var, procedurellt genererad, en term från programmering säger han. Jag vet inte. Är detta en dröm, är vi döda, jag vet inte. Det verkar väldigt verkligt i alla fall."
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top