När, hur och varför började du spela rollspel?

clarence redd said:

Skumt att så många blivit introducerade till rollspel ”av en kompis.” Vilka var alla dessa kompisar som redan spelade? Och var är de nu, alla dessa pionjärer? Man anar en konspiration.

Mina bröder och jag fick svarta lådan i julklapp när den var ny. Möjligen hade jag kollat igenom en klasskompis blå låda tidigare.

Pappa köpte mycket sci-fi på 1970-talet och jag läste det mesta han hade i hyllorna, plus dåtidens stora fantasyböcker. Jag ritade jämt, ofta kartor och rymdskepp redan innan rollspelen. Så jag var väl förberedd.

Men när jag läste reglerna till DoD den där julen fattade jag ingenting. Ett spel där man kunde gå vart man ville, göra vad man ville, röra sig i en hel värld? Det lät helt omöjligt.

Men när vi väl spelade första gången var det en uppenbarelse. Att leva sig in i och interagera med en fantasivärld, skapa sin egen berättelse, var helt makalöst. Ett kreativt kvanthopp som fick mig att skriva och rita ännu mer.

Eftersom jag fortfarande ritar rymdskepp, skriver och spelar rollspel, så har min utveckling i princip stått still sedan mellanstadiet.

Click to expand...

Ja, det är slående och lite komiskt att många berättar ungefär samma historia. Även jag hade svårt att riktigt förstå hur det gick till när man spelade Drakar och Demoner, trots att det fanns ett pedagogiskt spelexempel i lådan (en broschyr av något slag?).

Vissa intressen och kanske även personlighetsdrag verkar vara särskilt vanliga bland rollspelare - skrivande, ritande, Tolkien-läsande och fokus på detaljer. Jag gissar att många också antingen (som jag) var dåliga på fotboll eller aktivt undvek alla former av sport. Rollspel blev ett sätt att göra och vara något annat. När jag började på gymnasiet var det tyvärr en hobby med rejäl töntstämpel. Jag antar att det bidrog till att jag skaffade mig nya intressen.

I mitt kreativa intresse för rollspel ingick, tror jag, redan från början viljan att pröva något nytt. Till en början att förstå hur man egentligen skulle spela. Jag funderar nog fortfarande på det eftersom jag inte tycker att det är självklart. Därav mitt intresse för udda rollspel och för nya varianter av de mer välkända.

clarence redd said:

Skumt att så många blivit introducerade till rollspel ”av en kompis.” Vilka var alla dessa kompisar som redan spelade? Och var är de nu, alla dessa pionjärer? Man anar en konspiration.

Click to expand...

Jag har längt sagt att rollspel inte är en hobby, det är en STD, det är nåt man blir smittad av.

Mina äldre bröder skaffade Mutant och Chock när jag var 7 år gammal. Jag fick inte vara med och spela, men jag gillade att bläddra i böckerna och titta på dom fräna bilderna. En tid senare så fick jag och en vän spela med min äldsta bror som spelledare, vi hade inga formulär utan vi var bara "Soldater" och vi spelade på Mos Mosel kartan och jagade andra soldater, vi fick peka och beskriva vilka hus vi gick in i och om vi gick in "rätt" väg så vann vi för då sköt vi först, annars dog vi och fick börja om...

Något år senare hade min bästa vän träffat en äldre kille (tror han var 7 år äldre än oss) som satt spelledare för olika rollspel och där fick hela kompisgänget äntligen testa att spela på riktigt. Mutant 2 och Drakar och Demoner Expert gick varmast i början, men när Wastelands släpptes så ville dom flesta köra det för det kändes "vuxnare" då det stod att det var rekommenderat från 14 år och så gammal var ingen av oss .

Det var lite si och så med gemenskapen för Spelledaren bjöd in alla som ville spela och många av oss var inte vänner utanför rollspelandet så det blev grupperingar med min "grupp" mot en annan och vad som gjorde saken värre var att spelledaren uppmuntrade interna konflikter så dom flesta äventyr spårade ur när vi högg och sköt varandra mer än skurkarna.

Senare så blev det något internt bråk i gruppen om lånade pengar och vi kunde inte spela hos den äldre killen längre.
Tänkte inte mera på det, men vintern -92 när jag tagit bussen ned till den lokala leksaksaffären för att köpa Sonic the Hedgehog 2 till Sega Master System så såg jag en bunt bekanta böcker.

Det visade sig vara Wastelands, spelledarskärmen, rollformulärsblock och äventyren "Riket" och ""Schwarzwald" inplastade i gladpack med prislappen 99 Kronor! Affären skulle tydligen upphöra med rollspel pga. någon kontrovers. Det var ju billigt, men kunde jag sitta SL? Var inte det för krångligt?

Det blev ett köp trots allt och medans min bästa vän spelade mitt nyinköpta Sonic 2 så pluggade jag regler.

30 plus år senare så sitter jag fortfarande konstant SL för samma grupp vänner (plus ett par som tillkommit) som började spela Wastelands vintern -92.

Har fortfarande kvar formulären där dom första karaktärerna skapades.

Landsknechten Ronnie Leftwich från Kanada
Den Ryske marodören Yevenijivanov Maximov Vesenskij
och Svenske Tor Stenfors som var "Wolf"

Resandes genom Sverige i en röd Volvo 740.

Vilka minnen! Nu på Lördag så skall vi träffas och spela igen, tror jag skall prata lite nostalgi med dom då.

Det stod en artikel om rollspel i KP någon gång runt 2018. Jag var i övergångsperioden låg-mellanstadiet och behövde en ursäkt att fortsätta med fantasilekar. Lajv var länge det enda kända alternativet, men bordsrollspel lät lite enklare eftersom man inte behövde ha utklädningskläder.

Jag fick Hjältarnas Tid-grundboxen av mina föräldrar och spellede inledningsäventyret för att introducera mina kompisar. De var nog redan rätt färdiga med låtsaslekar och flamsade mest runt, så jag skrapade ihop två andra mer likasinnade vänner. Mitt andra äventyr var egengjort och fruktansvärt rälsat.

Jag tror det som fick mig att stanna som spelledare var hur lättillgängliga rollspelen var. Att skriva krävde tålamod, att rita krävde övning, men rollspel krävde bara vänner och idéer för att ge kreativ tillfredställelse.

Det var sommaren 1995 som min då bästa kompis introducerade mig till rollspel. Hans far hade sepelat rollspel på 80-talet och hade en hel del böcker till Mutant och Drakar & Demoner och det var med de böckerna som vi började spela. Jag var då 9 år gammal, skulle snart fylla 10. Det var framför allt Mutant, vilket var det första spelet vi spelade, som fick mig att verkligen fastna för rollspel, även om Drakar & demoner också var kul.

Jag ville själv ha något eget rollspel och året därpå så hittade jag Eon på SF-bokhandeln. Omslaget till Eon var riktigt coolt, även om det inte sade så mycket om spelet i sig. Visade sig att spelet nog var lite för tungt för en 10-åring att riktigt sätta sig in i, men vi spelade det i alla fall, med kraftigt förenklade regler.

Innan jag spelade rollspel på riktigt så hade jag spelat/läst några Fighting Fantasy böcker, som jag minns såldes som "rollspel" i div. bokhandlar.

Började spela när jag var 14, är född 1982 så runt 1996... En något äldre vän(tror han var 16) hade en ännu äldre bror(som var 20) och de båda var drivande i att jag började med rollspel.

Jag och mitt kompisgäng blev helt sonika tillfrågade av vännen som var 16 om vi ville testa Mutant Chronicles rollspelet. Jag var bekant med Kampen om Citadellet och tyckte det lät väldigt intressant. Vännen som var 16 hade sitt eget hus precis bredvid sina föräldrars hus och huset var en rollspelshimmel. Det fanns två stora hyllor med massor av rollspel, något som jag redan då bestämde att jag själv skulle ha när jag blev äldre.

Vännens storebror som alltså var 20 var den första SL som jag haft och jämfört med mig och mina vänner när det begav sig, så var han i våra ögon oerhört vis, smart och världsvan. Han var en duktig SL och jag överdriver nog inte om jag säger att vi spelade 10-16h varje dag under resten av det sommarlovet och sen nästan varje dag efter skolan hemma hos samma vän som ägde rollspelen.

Det var min första spelgrupp och jag blev ganska snabbt SL då jag av någon anledning fastnade mer för just att vara SL. De jag spelar med idag var inte med från den absoluta starten av mitt eget rollspelande men blev av mig indragna kanske ett år senare.

Jag fyller nu 42 om lite drygt en månad och har aldrig haft en längre paus i rollspelande än kanske ett år på grund av att jag bott i Japan etc. Men har gästspelat i grupper i flera olika länder konstigt nog, dock under väldigt begränsad tid.

Skall iväg på ett 12h pass rollspel om 30 minuter Så ha det gott och trevlig helg!

Min ingång till rollspel kan sammanfattas som att "det krävdes många försök innan jag verkligen fastnade för det".

Jag är född 1989, så missade rollspelsvågen på 80-talet och början på 90-talet förstås. Första gången jag hörde talas om rollspel var jag runt 10-11 år gammal och hittade min äldre kusins rollformulär, runt millennieskiftet. Kan ha varit Vampire the Masquerade. Lät superintressant, men jag hade inga möjligheter att testa rollspel då. Jag var för liten för att spela "läskiga vampyrrollspel" med min vuxna kusin, och ingen av mina vänner i skolan kände ens till konceptet. Varför skulle man behöva regler och papper för att leka, frågade de mig. Jag hade inget bra svar, egentligen.

En kompis försökte spelleda Eon för mig och en annan kompis när vi gick i högstadiet, och det gick superdåligt. Kombinationen totalt fria tyglar, ny spelledare, komplicerat spel och brist på tid gjorde att vi ungefär hann skapa rollpersoner och köra några startscener och inte kom någonstans. Ingen ville fortsätta sen.

Kompisar jag umgicks med i gymnasiet hade en Sverokförening, och jag försökte vara med i den. Bland annat testa på lite rollspel. En gång körde vi Dungeons & Dragons (3.5?), men ännu en gång det där problemet: det tog lång tid att skapa rollpersoner, när vi väl kom igång behövde några gå, spelledaren var ovan... Så det blev inte så spännande som jag trott, och spelledaren ville inte heller fortsätta, trots att tanken var ursprungligen att köra en kampanj.

Så jag räknar min verkliga start i rollspel till ca 2008, efter att jag tagit studenten. Min dåvarande pojkvän hade en kompis som ville spelleda Götterdämmerung. Spel där det var tydligt att man inte förväntades lösa alla problem med våld, en mer erfaren spelledare, och regelbundna sessioner gjorde att jag kom in i det hela. Tyckte det var askul. Vi testade lite Drakar & Demoner också, men jag föredrog Götterdämmerung. Ockulta företeelser i svenskt 1700-tal var helt klart mer min grej än alver och ankor.

Efter att det tog slut med min dåvarande, så engagerade jag mig igen i mina kompisars gamla Sverokförening (samma där jag testade DnD några år tidigare). Där är jag aktiv än idag.

När: 1987 skulle jag tro.
Hur: Introducerad av en Kompis™. Spelet var Drakar och Demoner men jag vill minnas att Mutant 2 blev vår stora kärlek.
Varför: Det här är väl det intressanta antar jag. Jag antar att det beror på att det inte fanns datorspel eller öht någon stimuli som inte var "leka krig" eller "spela fotboll". Rollspelen öppnade en ny väg. Att jag i samma veva läste Sagan om ringen spelar naturligtvis in även om just det spelet visade sig ligga lite för långt ifrån stämningen i böckerna. Att vi var flera i klassen som spelade var garanterat också en bidragande orsak. Det var liksom en rimlig fritidssyssla. Men varför jag fastnade vet jag inte. Antagligen har det också med umgänge att göra. Vi flyttade men jag hittade nya bästisar. Jag har spelat rollspel med @afUttermark sedan -92 eller så. Vi är ett gäng som har spelat ihop i 30 år... Även om folk har flyttat hit och dit och spelandet därmed har gått upp och ner.

Jag började 1998, i sjuan. Det var med Drakar och Demoner Chronopia. Utlösande faktor var att jag började i ny klass i och med högstadiet, och min klass lyckades bli nördklassen. Redan dessförinnan var jag vagt bekant med fenomenet, eftersom min far spelade D&D på universitetet på 80-talet och hade en klassisk tärningsuppsättning i någon byrålåda hemma (jag har fortfarande kvar dem!).

Det var aldrig någon egentlig fråga om saken... jag har alltid varit förtjust i att hitta på saker, egna världar att bebo, egna berättelser, egna karaktärer, så när jag erbjöds testa rollspel tvekade jag inte en sekund.

För min del fyllde butikskedjan Tradition en avgörande funktion.

Hade börjat med Warhammer i mellanstadiet, borde varit -99, och frekventerade därför Traditions olika butiker i Göteborg under tidiga 00-talet. I några år var det bara figurspel som gällde, men har ett starkt minne av att fönstershoppa Eon II i butikshyllorna. Det dröjde till Eon III, dvs 2004, då jag och några klasskompisar skramlade ihop till att gemensamt köpa grundboxen. Vi alv-dvärg-barbar-trollkarl-klichéade oss igenom grundboxäventyret Diamantäpplet och sedan började vi beta av övriga köpäventyr.

Mitt äventyr inom rollspel började runt 90-91, på fritis med Drakborgen. Sen efter upptäckte jag i vuxen ålder datorspelens värld med inriktning Skyrim. Jag har väl alltid haft nån sorts förkärlek till fantasy och sci-fi, men det var inte förrän i somras jag fick mitt allra första rollspel i form av Blade Runner, mest pga att de filmerna är mina favoriter.

Sen senare under sommaren besökte jag Medeltidsveckan, och då var Fria Ligan där på marknaden och sålde bl.a. senaste Drakar och Demoner. Så jag slog till och köpte ett ex och sen dess är jag fast.

Har nu under hösten inköpt två andra spel som jag inte har spelat än.

Så skälen varför jag kom in i den här svängen är väl mest som tidigare nämnt, men också för den sociala aspekten samt nån form av eskapism.

Hittade vid tio års ålder av en tillfällighet en bok på det lokala biblioteket som jag tyckte såg mycket spännande ut. Det var "To tårn", del två av "Ringenes herre". Del ett visade sig vara utlånad men efter en lååång väntan kom den in igen och bibliotekarien rekommenderade även en annan bok - "Hobbiten". Spårade även upp del tre (och ännu senare den utvikbara kartan som mycket förargligt saknades). Tolkien var alltså min väg in fantasyvärlden. Läste sen böcker av Ursula K. Le Guin och Susan Cooper men i den norska obygden jag växte upp fanns inte mycket mer att hämta. Först när en kompis på oklart vis fått tag på en svensk utgåva av spelet Talisman vidgades vyerna i riktning mot spel kopplat till fantasy. Något år senare skaffade samma kompis, och även en annan kompis (båda bodde mer civiliserad än jag gjorde), den norska versionen av Drakar och Demoners grundregler, "Drager og Demoner", som kommit ut 1988. Endast grundreglerna och de två Äventyrspaketen kom i norsk översättning men då norska leksaksaffärer kunde beställa från Sverige fanns hela Äventyrsspels utbud att välja från. Språket var lite klurigt i början men efter att ha tragglat mig genom Trakorien som första egenköpta modul fick jag ihop till tillräckligt högt FV i svenska till att förstå det mesta (udda ordval jag sen använt brukar jag skylla på Erik Granström). Rollspel var dock då inte alls samma stora grej i Norge som i Sverige men jag lyckades ändå hitta några andra att spela med. Flyttade på äldre dagar till Sverige och där var det lättare. Drakar och Demoner och MERP (via svenska Sagan om ringen - rollspelet) har alltid varit mina två favoriter.

Jag var den som tog rollspel till kompiskretsen när jag 1986 köpte den tredje utgåvan av Drakar och Demoner. Tyvärr var jag också den som genom att missförstå såväl väsentliga regler som delar av det fundamentala konceptet gjorde att vi omgående lade det hela åt sidan. Stridssystemet innebar i min mening att varje attack träffade och gick man runt i Spindelkonungens pyramid gjorde man det vackert i samma följd som äventyret beskrev rummen. Tämligen hård rälsning kan tyckas. Sådär 35 år senare nämnde dock en gammal vän hur kusligt det var när jag plötsligt ville veta vilken turordning rollpersonerna gick i, så ett visst mått av samverkan kunde jag tydligen mäkta med.

Lyckligtvis gav vi ändå det hela en ny chans till slut och när jag läser denna tråd tror jag vi hade goda förutsättningar för att fastna för rollspel. Även bland oss förekom tennfigurer, Drakborgen gick varm och vi klämde in dåligt organiserade, fantasyanstrukna låtsaslekar på en liten grönyta i grannskapet, även om dessa nog präglades mer av Alverfolket, Den svarta kitteln och böckerna om Narnia än Tolkien. Jag skulle tro att jag först hörde om rollspel genom Kamratposten (med värdshusilllustration av Cecilia Torudd, vill jag minnas) men den omedelbara språngbrädan var böckerna om Ensamma Vargen och Silverstjärna. Jag minns det som närmast omtumlande att läsa Flykt undan mörkret och att skaparna av detta banbrytande sätt att skriva böcker dessutom gjort ett spel med 11-årsgräns, fantasieggande omslag och ett avgjort häftigt namn? Så här i efterhand kan jag bara applådera Äventyrsspels marknadsstrategier.

Jag har synnerligen luddiga minnen från själva spelmötena under denna tid. Dock kommer jag tydligt ihåg hur jag under ett besök i Malmö sommaren 1987 på väg till tågstationen fick stanna till vid butiken Spelhålan på Hamngatan. Väl på Pågatåget österut öppnade jag den inköpta Mutantlådan och även när jag i vuxen ålder besökt mina farföräldrars gamla sommarhus minns jag känslan av att sitta på den lite träigt torra vinden och fundera över världen som skissades upp. Det var verkligen inte vad jag förväntat mig, till viss del för att jag hört att det var ett science fictionspel i rymdmiljö men ändå. Även om Mutant inte var fullt så originellt som det framstod då var det för mig en ögonöppnare för att rollspel kunde vara så mycket mer än fantasy och spelet slog an en uppenbart inbiten sträng. Väl hemma hade jag läst in mig på lådan utan och innan, bara för att upptäcka att ovan nämnde vän på sitt håll gjort detsamma. Om vi faktiskt såg det som ett problem att minsta lilla Lil i Mos Mosel var redigt genomskådad från första början är det inget jag kommer ihåg i efterhand.

Så varför fastnade vi till slut för rollspel? I ärlighetens namn tror jag spänningen i våldsamheter och andra livshotande faror lockade mest. Att det utmanade vår kreativitet och uppmuntrade till dagdrömmar om heroism och fantastiska världar tänkte vi nog mindre på, även om det säkert också spelade in. Men jag vill också minnas känslan av att vi verkligen blev ett gäng. Vi lärde oss regler, termer och förkortningar få utomstående begrep och upplevelsen av att hålla på med något nytt och häftigt var påtaglig. Lustigt nog bidrog dessa dragkrafter också till att ganska snart slita isär vår första spelgrupp, då fler än en av oss tycktes dra slutsatsen att en C64 behändigt prickade av ovanstående punkter.

Vi som ändå fortsatte när mellanstadiet gick mot sitt slut hittade nya, mer renodlade konstellationer och började så sakteliga röra sig mot aspekter av rollspel jag idag finner mer intressanta. Men det var ändå något visst över de tidigaste dagarna med taffligt spelledande, illa genomtänkta äventyr samt deltagare som möjligen satt och funderade på om det ändå inte vore roligare att gå ut och spela lite fotboll istället.

Poromaa said:

Jag har synnerligen luddiga minnen från själva spelmötena under denna tid. Dock kommer jag tydligt ihåg hur jag under ett besök i Malmö sommaren 1987 på väg till tågstationen fick stanna till vid butiken Spelhålan på Hamngatan. Väl på Pågatåget österut öppnade jag den inköpta Mutantlådan och även när jag i vuxen ålder besökt mina farföräldrars gamla sommarhus minns jag känslan av att sitta på den lite träigt torra vinden och fundera över världen som skissades upp.

Click to expand...

Sicken nostalgi! Minns också timmarna man tillbringade på Spelhålan och känslan av riva av plasten och titta i de senaste inköpen, på Pågatåget, på väg österut.

Liten värld När jag var i Malmö nyligen stod folk och trängdes på trottoaren vid Hamngatan 4, men då var det tydligen en blomsteraffärs julskyltning som lockade.

Det måste ha varit 1993 när jag och min bäste vän Martin hängde hemma hos honom. Vi var fyllda 11 och spelade en massa tv-spel och datorspel samtidigt som vi försökte lirka oss in till Martins storebrossas rum där han hängde med sina kompisar. Ganska ofta blev vi utschasade från hans rum, att hänga med 11-åringar är kanske inte så lattjo när man själv är 15-16 basst. Men så en dag blev vi tillfrågade om vi ville vara med och spela rollspel. Jag hade ingen aning om vad det var för något men bara faktumet att få hänga med Martins coola storebrossa med tillhörande kompisar var ju för spännande för att neka till.

Jävlar va roligt det va att få spela rollspel! Drakar & Demoner var det som spelades och jag minns att storebrossans ena kompis var fenomenal på att beskriva vad som hände i spelet att jag stundtals hade ont i magen av såväl skratt som rädsla. Rollspelandet med Martins storebrossa fortsatte ett tag men tillslut började jag och Martin tillsammans med några andra glada småglin lira rollspel för oss själva. Det var en helt underbar tid för min del. Jag hade det ganska kämpigt där hemma med alkoholiserade föräldrar så rollspelen blev min tillflyktsort. Varje helg i flera år spelade vi rollspel hemma hos Martin i hans källare. Jag är så jäkla tacksam för den tiden.

Senare halvan av 80-talet går jag på mellanstadiet, min 3 år äldre granne har fått Mutant och har ingen annan att spela med. Jag fascineras av spelet och blir nästan lite kär i den gröna kvinnan på boxen om det inte vore för Nadascia i min klass och Katrin Krabbe förstås,
Sören (min granne) har också en bok, jag har för mig att den hette Jackaroo, så ska min rollperson bli, en snubbe med trekantshatt, mask och dubbla pistoler. Sen läser vi i reglerna och muterade djur är ju så mycket ballare än IMM och illustrationerna är trollbindande så jag skapar en muterad vessla som heter Jackaroo. Har för mig att han blev uppäten av en landhaj i ett slumpmöte på väg till Mos Mosel.
Sören tröttnar fort så jag köper spelet av honom och börjar spela med några klasskompisar.
Nadascia flyttar och Katrin Krabbe åker dit för doping men kärleken till Mutant består!

Första gången jag kom i kontakt med rollspel var 1985, jag var 10 år och vi var i sommarstugan. När jag traskade bort till mina äldre kompisar ägnade de sig åt något både märkligt och spännande som måste ha varit rollspel, med all sannolikhet Drakar och Demoner. Jag minns mest en enkel skiss som visade en grotta och att det var ett troll därinne. Jag har en svag bild av att jag blev tilldelad någon figur och kanske fick slå tärningar också men jag är tveksam om jag yttrade ett ord under hela spelmötet. Jag fattade inte riktigt vad som hände men var nöjd ändå. Det var från de här killarna som jag generellt fick till mig nya grejer - om allt från konsten att skjuta ärtrör och gjuta tennsoldater till vilka fotbollsspelare som var bäst, att bygga kojor, roliga skämt, ny musik osv.

Påsken 1986 smällde det till på riktigt. Jag var återigen i sommarstugan och nu spelade mina äldre kompisar Drakar och Demoner Expert. Den här gången förstod jag konceptet fullt ut. Vi spelade varje dag från morgon till kväll och jag fullständigt fast. Det tog tid innan jag köpte någon spelbox men jag gjorde egna rollformulär, skaffade tärningar och tog med konceptet till de gamla vanliga kompisarna hemma och sen spelade vi. Åter därpå introducerade mina sommarstugekompisar mig för Mutant men det dröjde i princip till 1989 innan jag själv initierade något annat rollspelande än Drakar och Demoner.

Och så frågan - Varför blev jag fast? Svar: Av alla skäl. Framförallt att jag själv fick skapa och inte var fast i några mallar i form hur spelet skulle vara, när man skulle spela etc. Jag tenderade redan då att ganska snabbt irritera mig på t.ex. sällskapsspel med taffliga regler och undvek uppstyrda aktiviteter som "träna fotboll i klubb". Men jag gillade också fantasyvärldarna, tärningarna, spänningen, problemlösningen, att det var ett bra sätt att umgås osv.

Pilzefrau said:

(Calle hette förresten Schenström och jag alltid undrat om hans utflyttade storebror, som jag aldrig träffade, var @DanielSchenström men aldrig vågat fråga. Hade du en lillebror född '91 som hette Carl och bodde i Mölndal?)

Click to expand...

Jag vet att jag är mycket läskig, men kul att du vågade fråga! Nej, ingen lillebror som heter Carl. Jag och min lillebror om heter Johan bodde i Enköping. Det finns åtminstone 2 obesläktade Schenström-släkter och jag vet inte om de du träffad tillhör min, eller någon annan. Om du är supernyfiken kan jag kolla i min fars släktkrönika. Två Daniel Schenström i rollspelssverige hade varit väldigt episkt.

Började med att spela andra utgåvan av Drakar och Demoner som råkade ligga och skräpa hos en släkting. Jag och brorsan spelade några gånger och hade givetvis noll koll på hur man "ska" spela, men vi hade kul ändå! Vi hade bland annat Dimön i lådan men körde mest improv ändå.

Sen kom slutet på det glada 90-talet och Eon hittade hem till mig. Vilket häftigt spel det var alltså! Spenderade hundratals timmar med att läsa böckerna, glo på illustrationerna och göra karaktärer. Skrev även mitt eget system som var någon sorts bastard mellan Eon och DoD. Spelledde någon enstaka gång och sen fick hobbyn ligga på hyllan fram tills för några år sedan.