Äventyrare

Har läst en modern biografi om Giacomo Casanova under sommaren
Jag läser hans självbiografi några år åt gången. Likaså nyligen Benvenuto Cellinis självbiografi (1500-1571). Extremt läsvärda! Jag brukar tänka på dem som briljanta psykopater. Titta bara vilka vansinnesdåd Casanova hinner med på 27 sidor när han är 23:

 
Men jag har också funderat på det historiska begreppet äventyrare. Ber om ursäkt om jag redan har lagt upp den här länken tidigare i tråden.

 
"Efwentyrarom" är en superb grammatisk form.

Det är ju också uppenbart att "äventyrare" är en uteslutande dålig sak: "Göklarom och Efwentyrarom, och androm slijkom .. skal, om the göra Bättring, Afflöszning icke förwägras."

Liksom att ordstammen är "vandrare", så samma sak som likaledes tvivelaktiga "vagabond".
 
Gemini noterar det man nästan kunnat gissa, att "äventyrare" börjar få en annan än rent negativ betydelse genom romantikens genombrott (plötsligt är den udda, avvikande existensen inte automatiskt något dåligt) och den moderna äventyrsberättelsen.
 
"Efwentyrarom" är en superb grammatisk form.

Det är ju också uppenbart att "äventyrare" är en uteslutande dålig sak: "Göklarom och Efwentyrarom, och androm slijkom .. skal, om the göra Bättring, Afflöszning icke förwägras."

Liksom att ordstammen är "vandrare", så samma sak som likaledes tvivelaktiga "vagabond".

Inte "vandrare". "Äventyrare" kommer ju från "äventyr" som ursprungligen betydde "händelse, tillfällighet, fara, risk", och ytterligare några steg bakåt så kommer det från latinets ord för "att komma, anlända". Så det har samma ursprung som ordet "advent", fast via ganska skilda vägar.
 
Back
Top