Förväntningar

Oavsett om detta var det alla pratade om eller inte så är det en viktig sak att tänka på.

Jag läste en gång på nåt engelskspråkigt forum en lång tråd om så kallade bait and switch-kampanjer. Exempelvis att spelledaren pitchar en rymdkampanj och spelarna kommer med förväntningar om att flyga rymdskepp mellan olika stjärnsystem, men de blir spelmöte 1 skeppsbrutna på en primitiv planet och det visar sig vara en Robinson Crusoe-kampanj istället.

Sällan har jag sett sådan samstämmighet på nätet när nästan alla i tråden sa ”gör inte detta”. Spelarna kommer med förväntan om A men de får B utan att ha tillfrågats, och överraskningseffekten är i min erfarenhet djupt överskattad.
Jag kan tänka mig att bait and switch funkat i vissa grupper men jag skulle inte försöka mig på det om jag inte kände gruppen väl och var övertygad om att det kommer landa rätt.


Nu kanske detta var något av att sidospår med tanke på att diskussionen är avknoppad från vad är ok i standardfantasy-tråden. Men även där kan det vara bra att inte överskatta överraskningseffekten.

Kampanjen där vi var från det mänskliga kungariket och skulle hata alverna. Och så hade alverna kidnappat vår.. Prins eller något. Men sedan var twisten att alverna var goda och inte alls hade gjort en kidnappning utan prinsen hade blivit kär i en alv och tvisten skulle vara att våra shitty rasist karaktärer skulle lära oss acceptans varpå vi skulle questa för art stoppa hatet mellan raserna. Istället mördade vi prinsen (han var en alvälskare och förrädare!) och sade att alverna gjort det för att eskalera konflikten till fullt krig där vi skulle kunna få mer makt och xp.

Det blev ingen mer kampanj! Hade spelledaren bara berättat för oss vad hon ville hade det varit fine! Men vi hade byggt hatfulla jävlar till karaktärer!

Urk, eller kampanjen där vi tvingades skriva långa backstorys och läsa på om regionen vi skulle spela i. Sedan var ploten session 1 att inte-vikingar skulle kidnappa oss till en helt annan del av världen varpå hela kampanjen skulle vara resan hem! Jag är fortfarande lite irriterad! ”Ni skulle läsa på för att vilja komma hem igen” var förklaringen. Uuuurrrrrkkkk! Det blev inte mer kampanj där heller.

Eller spelledaren som insisterade på att det skulle vara 5e D&D fastän bara jag av spelarna kunde det och alla andra behövde hjälp med att göra karaktärer. Men sedan ville han inte använda reglerna! FUCK YOU! Jag har minmaxat 4 karaktärer åt folk och lärt dem spela med systemet DU INSISTERADE PÅ och nu vill du ta bort 2-weapon fighting och ändra initiativsystemet och ”Vi kan gå på känsla”?! Fuuuck oofff! Varför kör vi det här tunga skrället av ett system på level 5 då?!
 
vad spelar det för roll om a) spelmakaren fnissar eller b) spelledaren fnissar?
Spelmakaren vet varken vad som kommer att hända (det är ju en slumplista) eller sitter nödvändigtvis vid bordet. Och vem som helst kan titta på listan och ha samma information som spelmakaren. Det är ju enorm skillnad mellan situationerna, tycker jag.
 
Jag kan tänka mig lite olika typer av ”svikna förväntningar” som ofta upplevs försämra spelupplevelsen:
  • Ens rollperson visar sig fungera illa med det som ska spelas – man har inte blivit informerad om att ens trollkarl riskerar att brännas på bål, att ens rymdpilot aldrig kommer få chansen att sitta bakom spakarna på ett skepp, eller att man kommer åka så mycket båt att ens dvärg bara kommer vara sjösjuk hela tiden.
  • Ens förväntningar på vad man ska göra kommer på skam. Man hoppas på taktiska strider med mycket regelklur och spelledaren kör godtyckliga bedömningar baserat på vart hen vill berättelsen ska ledas, eller man förväntar sig få uppleva en välplanerad intrig och får istället idka öppen sandlådeutforskning.
  • Kampanjens moraliska logik är en annan än den man förväntat sig: man har fått sålt gladvåld och får My Lai, eller man har förväntat sig en nyanserad samhällskritisk berättelse men får bara ”haffa bovarna”.
  • De mentala bilder man byggt upp av spelvärlden krockar mot vad som presenteras – fantasyvärdshuset har läsk på glasflaska, eller den hårda SF-rymdstationen har telepatiska rymdalver.
  • Kampanjen ges en inramning där den är helt irrelevant inom fiktionen – ”det var bara en dröm”.
Det viktiga här är att det i de flesta fall inte rör sig om en medveten ”twist” – det är inte ett planerat berättargrepp, utan bara dålig kommunikation. Den som presenterat äventyret/kampanjen har inte gjort det på ett tillräckligt tydligt vis, kanske för att bilden av vad man självklart kan förvänta sig är olika (spelaren tänker att fantasy implicerar ett okomplicerat svartvitt moralsystem om inget annat sägs, spelledaren har aldrig tänkt sig detta).
 
Rollspel är inte alls en förutsättningslös aktivitet för mig, tror jag. Visst, om det är ett par timmars spel på ett con så är det inte så himla noga. Men ska jag lägga en kväll i veckan på något under flera månaders tid så vill jag gärna att det är något som jag känner mig entusiastisk för. Som SL vill jag också gärna känna att mina spelare är ombord.
 
Last edited:
För mig är det nog ungefär som med film och böcker, jag har vissa förväntningar men dessa är inte satta i sten. Allt handlar om hur förväntningarna ruckas och hur det passar in i något större och mer tematiskt plan. Men helt klart har vi alldeles för mycket idéer om var vissa genres är och ska vara, äldre fantasy var ju just fantasi, det fanns inga givna parametrar annat än att det just skulle vara annorlunda.. men så har det väl varit länge nu, folk är nöjda med pastisch och om så blir det viktigt att en stjärnornas krig-berättelse innehåller just dessa delar och inte dessa…
 
För mig är det nog ungefär som med film och böcker, jag har vissa förväntningar men dessa är inte satta i sten. Allt handlar om hur förväntningarna ruckas och hur det passar in i något större och mer tematiskt plan. Men helt klart har vi alldeles för mycket idéer om var vissa genres är och ska vara, äldre fantasy var ju just fantasi, det fanns inga givna parametrar annat än att det just skulle vara annorlunda.. men så har det väl varit länge nu, folk är nöjda med pastisch och om så blir det viktigt att en stjärnornas krig-berättelse innehåller just dessa delar och inte dessa…
Jag skulle nog säga att det aldrig varit fallet att fantasy varit total fantasi utan givna parametrar. Även i den tidiga fantasyn tänker jag mig att läsaren lyft på ögonbrynet om Lord Dunsany låtit någon av Peganas gudar utrusta sig med en Maximkulspruta, eller om Robert E. Howard låtit Conan käka en korv med bröd innan han klättrade upp i Elefanttornet. Vikten av historia och folksaga fanns där från början.
 
Lite intressant ändå att ingen svarar på frågan. :)

Du ställer nog lite för många frågor i TS för att det ska vara rimligt att förvänta sig att enbart en av dem ska beröras.

Vad har vi gjort med vår hobby, där någonstans bara fantasin sätter gränser, om den så ofta hamnar här? Varifrån kommer den här typen av starka förväntningar?

Är idéerna om hårt avgränsade typer av rollspel ("indie", "trad", OSR, etc) en bov i det här dramat? Är genrefördomar en bov? Första spelet eller spelgruppen som sätter ett förväntat ramverk för allt rollspelande? Är allt Matt Mercers fel?

Var kommer dina starkaste förväntningar från?
 
Du ställer nog lite för många frågor i TS för att det ska vara rimligt att förvänta sig att enbart en av dem ska beröras.
Jo, men jag tänker att det mesta är retoriska frågor? Men visst. Jag ser ändå inte riktigt behovet vare sig av att försvara starka förväntningar eller att gå in på om de är rimliga eller inte. Räcker att utgå från sig själv!
 
Lite intressant ändå att ingen svarar på frågan. :)

Var kommer dina starkaste förväntningar från?
Svårt att härleda exakt. Nu har jag ju spelat så länge att jag vet ungefär vad jag kan vänta mig från olika spel. Ibland har man förhoppningar om hur det ska bli som inte införlivas, men även det är inbakat i mina förväntningar nu förtiden, skulle jag säga.
 
Om jag köper ett nytt spel som marknadsförs som exempelvis OSR och sedan läser hela spelet, som säkert innehåller en massa fingervisningar om vilken spelupplevelse det eftersträvar. Då bör jag kunna skapa mig ganska tydliga förväntningar utifrån den kunskapen. Särskilt i kombination med mina tidigare erfarenheter av dylika spel.
Jag har svårt att se hur jag skulle kunna gå igenom den processen och sen bli helt paff och överraskad.
 
Lite intressant ändå att ingen svarar på frågan. :)

Var kommer dina starkaste förväntningar från?
Jag försökte, men kan ha missförstått frågan:

Pitchen/systemet och därefter gruppen. Om jag spelar Monsterhearts kommer det styra både vilka förväntningar jag kan ha på agens och spelmål (via systemet) och på hur världen ser ut (via genrekonventioner).

Ibland kommer gruppen ta överhand och styra förväntningarna oavsett pitch/system. Vissa grupper spelar alla spel som att samtliga situationer ska lösas optimalt, så när jag spelar med kompisar som vill spela så så är det lika bra att jag har den förväntningen från början. Just förväntningen att rollspel är en aktivitet där man alltid försöker lösa problem optimalt är väl den mest utbredda förväntningen jag kommit i kontakt med och den som är svårast att bryta.

Men förväntning kan betyda massor av saker och vi pratar om en massa olika saker i tråden också. Om du menar att jag ska ha en stark förväntning på spelvärlden (som det väl handlade om i citatet i trådstarten) oavsett spel och setting så försöker jag väl undvika det tror jag.
 
Var kommer dina starkaste förväntningar från?
Men annars kommer det väl från spelets tema och setting. De ger mig i sin tur många implicita förväntningar, och ärligt talat kan det vara ganska svårt att reda ut dem i huvudet. Men märker dem på allvar först när de bryts.

Sen spelar givetvis spelgruppen jättestor roll. Jag förväntar mig att spelgruppen bejakar vad spelet är (även om uppfattningarna om det kan skilja sig åt).
 
Lite intressant ändå att ingen svarar på frågan. :)

Var kommer dina starkaste förväntningar från?
Allt förmedlar ju förväntningar – det är en form av gemensamt kulturellt språk vi lär oss. Om du går in på ett bibliotek eller en bokaffär kommer du sannolikt kunna skilja på feelgood och krim enbart genom att se på omslagen – du kommer inte ens behöva läsa titlarna! Så om du är sugen på någon av dessa genrer kan du göra ett i någon mån informerat val av vad du väljer att läsa, även om du inte känner till vare sig titeln eller författaren. Och om du sedan serveras ett brutalt lustmord tio sidor in i Den lilla hattbutiken på Österlen kommer du uppleva någon form av inkongruens. ”Språket” för att avgöra vad boken skulle kunna innehålla har fallerat, och din reaktion hamnar någonstans på spektrat mellan förvånat gapskratt och vämjelse.

Att vända på vårt kulturella symbolspråk är såklart inte något som är inneboende fel, utan har kreativ potential. I vissa fall har till och med ”vändningen” blivit så populär att den ersatt det ursprungliga symbolspråket; visar du en clown idag är det en twist om den inte är obehaglig. Men det är som alla andra former av kommunikation, det kan göras olika bra, och när man lägger in dubbeltydigheter behöver man också vara skickligare. Både ett skämt och en lögn kan bygga på att man bryter mot de förväntningar som kommuniceras, men bara en av dem är rolig.

Så på frågan var förväntningarna kommer från är svaret att det är precis som alla andra språk: man lär sig dem genom att vara inbäddad i dem. Om inte bilder, titlar, beskrivningar och liknande kunnat väcka implicita förväntningar och associationer hade vi inte haft en egentlig kultur, utan allt hade behövt förklaras bokstavligt.

Sammanhanget spelar så klart också roll. Om jag ser Den lilla hattbutiken på Österlen som en pocketbok tänker jag mig nog att det är en rättfram feelgood. Om jag ser samma titel på ett konventsscenario förväntar jag mig snarare att det kommer vara en drift med feelgood-troper, sannolikt med element som varit opassande i en faktisk feelgoodbok – för jag vet att det är mer sannolikt att konventsscenariomakare skulle gå igång på sådant.
 
Var kommer dina starkaste förväntningar från?

För mig är essensen i rollspel ofta att kunna välja system, spelstil, konventioner, äventyr, spelvärld, genre, stämning, lore, tema, händelser, situationer, gestaltning, fysisk miljö etc. där alla delar kan passa ”tillräckligt bra” för den grupp/grupper jag för stunden har tillgängliga. Och att det är summan av de valen som sen formar spelupplevelsen.

På samma sätt skulle jag säga att alla dessa faktorer ligger till grund för mina förväntningar. Spelar jag med en grupp jag inte känner, ett spel jag inte kan och en spelstil som jag inte riktigt behärskar så har jag liksom automatiskt lägre förväntningar.

Pratar vi specifikt om min bild av ”standard fantasy” som i den andra tråden, så är det snarare den fantasylitteratur jag läst som skapat förväntningarna och till en mindre del film och spel.

Jag tror att jag egentligen har två lägen vad gäller förväntningarna på just fantasy. Å ena sidan en mer avslappnad attityd där jag inte bryr mig så mycket. Där förväntningar kan överträffas, medvetet brytas, eller där det helt kan skjutas långt under ribban, utan att det gör nåt (t.ex D&D spelen och Conanfilmer).

Å andra sidan har jag en geeksida som är väldigt konventionell, strikt och insnöad, och där jag stör mig på sånt som andra kanske överhuvudtaget in uppfattar (t.ex filmer och spel i Tolkiens Midgård). Generellt gäller det verk om visar på en lite högre ambitionsnivå.

Men de flesta spel och böcker (men inte filmer) hamnar nånstans däremellan, där de ofta är ”ok”, men kanske inte ”bra” på det sätt jag önskat. Och för film är det tråkigare, jag tycker ofta att jag har låga förväntningar som de ändå inte riktigt lever upp till.

:t6b-5: :t6r-2:
//EvilSpook
 
Var kommer dina starkaste förväntningar från?
Erfarenheter.

Om vi brukar köra med spelledare så förväntar jag mig att vi kör med spelledare. Om vi brukar köra fantasy så förväntar jag mig att vi kör fantasy om ingen säger något annat. Fantasy brukar kunna innehålla drakar så jag förväntar mig inte att någon välter av förvåning om jag har med en drake i fantasyäventyret. Däremot så förväntar jag mig att spelarna blir överraskade om jag lägger in en kista med Churchills samlade tal, för deras erfarenhet är inte att vi brukar ha med moderna företeelser från våran värld.
 
Jag skulle nog säga att det aldrig varit fallet att fantasy varit total fantasi utan givna parametrar.

Det jag menar är att det inte varit nedlåst vad det innebär på det sättet saker är idag. Att läsa romaner som beskriver sig själva som fantasy fram till 70-talet är ju ofta något man blir överraskad av just för att det inte följer någon direkt konvention av vad fantasy ska innehålla, detta oavsett om det görs utifrån parametrar av saga, faktiskt historia, framtid, urtid, nutid, sf, skräck, mytologi osv osv.
 
Det jag menar är att det inte varit nedlåst vad det innebär på det sättet saker är idag. Att läsa romaner som beskriver sig själva som fantasy fram till 70-talet är ju ofta något man blir överraskad av just för att det inte följer någon direkt konvention av vad fantasy ska innehålla, detta oavsett om det görs utifrån parametrar av saga, faktiskt historia, framtid, urtid, nutid, sf, skräck, mytologi osv osv.
Ja, det kan jag köpa. Det är lite av en kambrisk explosion, så att säga – många saker testas, vissa blir kvar, andra dör ut. Sedan, om man ska fortsätta evolutionsmetaforen, så sker en senare breddning och ökande mångfald från det som blir kvar. Det är möjligt att åttio- och nittiotalet, där ju mycket av fantasyrollspelandets troper etableras, också var den tid då fantasygenren var som snävast och mest begränsad – den tid då den epigoniska tjockboksfantasyn etablerades, men ännu inte börjat diversifieras.
 
Vanan är nog det som ger de starkaste förväntningarna, för mig. Om ett rollspel och/eller en genre brukar vara på ett visst sätt utgår jag från att det är på samma sätt även framöver. Fast om det är helt annorlunda är det bara att gilla läget.

Jag missförstod frågan i trådstarten. Jag upplever att många vill ha en mycket mera detaljerad "innehållsförteckning" innan de spelar i jämförelse med för bara några år sedan. Det var det jag trodde menades med förväntningar.
 
Back
Top