Små historiska fakta som kan vara intressanta i rollspel

[Faehrengaust]

Både min mamma och min pappa hade ekorrar som husdjur när de var små. De tog helt enkelt ekorrungar när de var riktigt små och la dem tillsammans med kattungar så att kattmamman tog hand om dem. De blev helt tama efter att ha växte upp tillsammans med katterna. När de var vuxna så sprang de oftast till skogs (har för mig att pappa hade en som stannade livet ut, men jag är osäker), men kunde återkomma då och då.

Detta är en gammal tradition. Det finns gott om både illustrationer och texter från medeltiden som visar att ekorrar förekom som husdjur. Dessa illustrationer är främst från rikare hem där ekorrar kunde få lyxburar att bo i och de kunde rastas med sele.

Tidigaste omnämnandet kommer från 1200-talet då en ärkebiskop beklagar sig över att nunnor håller katter och ekorrar som husdjur. De har dock med all sannolikhet förekommit som husdjur långt före det - speciellt på landet - eftersom det är så lätt att fånga in dem och få dem tama. Men, det var inte så intressant att skriva om dem eller illustrera dem förrän de förekom i rika hem - eller i nunnekloster...

 

[mrund]

Både min mamma och min pappa hade ekorrar som husdjur när de var små. De tog helt enkelt ekorrungar när de var riktigt små och la dem tillsammans med kattungar så att kattmamman tog hand om dem.

Katter och ekorrar hörde ihop även på ett annat sätt under medeltiden. Tull-listor visar att båda djurens skinn var vanliga handelsvaror. I det snuskiga 1400-talspoemet "Äktenskapsvisan" säger poeten att man måste passa på sina tonårsdöttrar, för de är karltokiga, och "om du har fina katter skall du inte bjuda skinnare på gästabud". När jag ledde utgrävningar i östgötska medeltidsborgar hittade vi kattben med karakteristiska snittspår.

 

[Mekanurg]

Katter och ekorrar hörde ihop även på ett annat sätt med under medeltiden. Tull-listor visar att båda djurens skinn var vanliga handelsvaror. I det snuskiga 1400-talspoemet "Äktenskapsvisan" säger poeten att man måste passa på sina tonårsdöttrar, för de är karltokiga, och "om du har fina katter skall du inte bjuda skinnare på gästabud". När jag ledde utgrävningar i östgötska medeltidsborgar hittade vi kattben med karakteristiska snittspår.

För många år sedan läste jag en isländsk saga (minns inte titeln), i vilken det IIRC förekom en völva med kattskinnshandskar.

 

[JohanL]

Det är sant att det finns mer än ett sätt att flå en katt på. Reddit har metoderna:

 

[Faehrengaust]

För många år sedan läste jag en isländsk saga (minns inte titeln), i vilken det IIRC förekom en völva med kattskinnshandskar.

Det är Erik den Rödes saga. Hon hade vita kattskinnshandskar och hennes svarta lammskinnshuva var fodrad med vitt kattskinn. Det verkar ofta tolkas som en koppling till Freja.

 

[Faehrengaust]

Håller på att läsa "Vikingatidens vagga" och stötte på något så märkligt som att springa på åror. Jag har stött på detta förut i en skönlitterär bok och antog det vara påhitt, men så var det inte.

Denna sport eller utmaning går ut på att man ska springa på årorna på ett skepps utsida utan att ramla i vattnet. Detta sker medan skeppet ros framåt på havet! Detta måste kräva bra balans och spänst med tanke på att årorna rör sig och båten rör sig på vågorna.

Detta beskrivs i Olav Tryggvasons saga.

 

[Gamiel]

Håller på att läsa "Vikingatidens vagga" och stötte på något så märkligt som att springa på åror. Jag har stött på detta förut i en skönlitterär bok och antog det vara påhitt, men så var det inte.

Denna sport eller utmaning går ut på att man ska springa på årorna på ett skepps utsida utan att ramla i vattnet. Detta sker medan skeppet ros framåt på havet! Detta måste kräva bra balans och spänst med tanke på att årorna rör sig och båten rör sig på vågorna.

Detta beskrivs i Olav Tryggvasons saga.

I den ohistoriska men bra rullen Vikingarna (1958) så har vi en scen då ett skepp som har varit på viking kommer tillbaka och då springer/hoppar de på årorna. De representerar det genom att medan de glider in mot hamnen så tar årkarlarna och håller årorna raklånga ut medan flera av de andra vikingarna springer/hoppar på dem. Även om de inte ror samtidigt så blir det ändå ett vobllande eftersom årkarlarna inte kan hålla årorna helt raka medan de andra är på dem.