Era favoriter bland fiktiva världar

Mina två favoriter bland rollspelsvärldar har länge varit M:UA och Coriolis. De delar en rik myllrande värld med hemligheter, konspirationer, samt sociala kylftor och spänningar. Det är lätt att komma på intriger och utmaningar för en spelgrupp, och lockande att skapa karaktärer till dem. Shadowrun kommer rätt nära dessa av samma orsaker, tycker jag, men jag är inte lika inläst på denna värld.
 
Greyhawk, den har fokus på den nära omgivningen, den är ganska splittrad, städerna är små jämfört med ex FR, staden
Greyhawk har lite drygt 60000 invånare.


Den tidiga Mystara, the known world till dnd, där man har en främväxande värld.

Sen är ju världen i the hobbit väldigt härlig, lite mer saga, vi har morgontidning och 1800-tals england, vi har vättar och troll.

Något helt annat än sagan om ringens Värld, jag tycker the hobbit-världen vinner på att stå på egna ben och inte helt ätas upp av eposet som kommer sen.

EDIT:Stavning
 
Last edited:
Spännande att så många så här långt efter publikation fortfarande tycker Tolkiens Midgård är deras favorit, jag blir nyfiken, varför? Varför är den oöverträffad för er? Tänker att även världbyggande likt/som konst är iterativt och borde bli mer förfinat över tid även när man återvinner varandras ideer. Själv läste jag allt Tolkien under mina formativa år men tog mig mest igenom de utan större känslosvall, tyckte bäst om Silmarillion som är mycket mer gråskalor och mytisk.
Flera punkter som ännu är oöverträffade* av andra författare:
• Den sammanhängande grundtanken kring hur världen formas av språk, historia och kulturella skiften. Saker är som de är på grund av vad som kommit före, inte för att det "passar" författarens avsikt i skrivande stund.
• Viljan att låta naturlig kulturell utveckling genomsyra världsbygget, även om det görs i fantasyperspektiv (med längre förlopp än vad vår värld hade haft). Bäst representerat av språken och dess utveckling men även i sådant som hur folkgrupper rör sig, hur historiska företeelser underbygger vad karaktärer säger och gör etc.
• Hur mytologin byggs upp i finmaskiga lager, från skapelseberättelserna till hur de reflekteras i vad huvudpersonerna upplever i trilogin. Och hur dessa mytologiska företeelser speglar sådant som också är betydelsebärande i vår värld.

Ja, konst är iterativt men Tolkiens vilja att arbeta med och revidera och utveckla sitt sitt världsbygge över tid är vad det verkar unik. Liksom hans kunskaper i viktig tematik. Jag kan inte komma på någon annan författare som är i närheten, främst för att deras syften ofta är snävare - ett eller några verk, så även när de lyckas lika bra i en enskildhet (som jag tex tycker Susanna Clarke gör) hamnar de som helhet ändå långt efter. Det närmaste jag kan komma på som drar åt Tolkien är antagligen faktiskt kollektivt framskrider rollspelsvärldar. Men de har så klart generellt begränsningar sidor som gör att de inte riktigt tävlar på lika villkor (som att de verar i ett annat medium, koordinering mellan författare, fokus på spelbarhet, att tillämpningen sker vid bordet och vanligen är odokumenterad).

* Sen kan man så klart underkänna dessa som värden, men det är en annan diskussion.
 
En intressant sak med Midgård är de gapande hålen i världsbygget - demografi, ekonomi och teknologisk nivå är helt osammanhängande, och geniet är att få läsaren att inte tänka så mycket på det.
 
Den Tredje horisonten till Coriolis - Mystik, rymdopera, oändliga möjligheter till utforskande och ävenyr.

Trudvang - Snödimma över ekskogarna, doften av rök och pälsar medans man tittar ut över en äng i höstskymningen. Ljudet av hornstötar och bronssvärd som klingar mot varandra.

Morrowind -Att undersöka ruiner i asköknen eller möta nomader som rider på stora skalbaggar. Beskåda en fångad himlakropp över pontonstaden som halvguden Vivec vaktar över

Agweon - Doften av te och varmt sommaregn bland orkidéer och mjuka jordstigar, klädd i färgsprakande kåpor och med kulörta fågelfjädrar invävt i ens hår.

Delta Green (nu är det ju mestadels vår värld men med paranoia, konspirationer och hemskheter uppskruvade till 11, men ändå).
 
Väl beskrivet @Bifur, ser att Tolkien verkligen lyckas på alla dessa punkter och nog är tämligen unik i det. Tror jag förstår bättre nu! Även om hans verk (eller framförallt hans prosa) inte väcker min fantasi så ser jag hur dina punkter kan framstå som önskvärda kvaliteter :)

Susanna Clarkes däremot, läste Piranesi nyligen och ingen fantasy har kittlat mitt lilla intellekt så på lång tid!
 
Old World har alltid varit en favorit. Är nog mest för att vi började tidigt med figurspel och upptäckte sedan att man även kunde spela rollspel i den världen.

Nu på senare år så har jag upptäckt hur häftig World of Darkness är och hur mycket det egentligen finns att läsa/lära sig om den.

Har även börjat grotta ner mig i Pendragon och den brittiska mytologin kring kung Arthur.
 
Old World - hyllkilometer med lore, jag har spelat de flesta figurspel. I femtonårsåldern var ju dessutom White Dwarf ballare än Sinkadus.
Mutant Hindenburg - I mitt tycke fantastisk värld, färggrann, konfliktfylld, konspirationer, spioner och allt med plusmeny.
Tredje horisonten - Sätter igång min fantasi, färgsprakande och mystisk, sen att spelet har brister är en annan sak.
Jasper Fforde - Serien om Thursday Next är helt bonkers, fiktivt England 1985, måste läsas går inte att förklara
 
1984 av George Orwell. Inte favorit i betydelsen "Wow! Häftigt!", men det är en av de mest övertygande mardrömsvärldar jag har "trätt in i". En trovärdig dystopi med djup och svartaste hopplöshet. Jag läste boken som tonåring och många scener kan jag fortfarande nästan utantill 50 år senare: hatstunderna, råttorna, besöken i Smiths förfallna bostad.
 
Jag gillar Ann Leckies värld från Imperial Radch-trilogin!
Vad gjorde att du fastnade för Ann Leckies värld från Imperial Radch-trilogin? Atmosfär, sammanhängande världsbygge, fantasieggande beskrivningar, öppet spelfält, eller?
 
Susanna Clarkes däremot, läste Piranesi nyligen och ingen fantasy har kittlat mitt lilla intellekt så på lång tid!
Inte läst den tyvärr. Tänkte på Jonathan Strange & Mr Norells England när jag nämnde henne. Det världsbygget tycker jag, inom sina smala ramar, är på nivå med Tolkiens på många punkter. De är väl egentligen inte jämförbara men om Clarke hade haft ambitionen att arbeta med det så som Tolkien gjorde med sitt är hon en författare som jag mycket väl tänker skulle kunna nå samma höjder.
 
Vad gjorde att du fastnade för Ann Leckies värld från Imperial Radch-trilogin? Atmosfär, sammanhängande världsbygge, fantasieggande beskrivningar, öppet spelfält, eller?
Som med många världsbyggen jag tycker om så har författaren börjat med språk. Hur böckernas kulturer använder språk är enormt betydelsebärande (och i slutändan avgörande för trilogins upplösning).

Tycker det är ett allmänt kul håll att börja ett världsbygge från och det är också varför Midgård som värld är intressant.
 
Tycker mycket om Amber, eftersom det är sån läsning som fick mig att vilja bläddra vidare på grund av twists and turns. Bara hur det börjar i modern tid var en rolig och oväntad twist. Plus: intriger och karaktärer i fokus!

Gillat många av Alastair Reynolds olika scifi-världar, som Poseidon's Children. Just den trilogin för att den utspelar sig över lång tid på ett rätt snyggt sätt och gör att du som läsare kan fundera både över vår nutid, generationsskepp, och mer. Tycker Reynolds har en förmåga att skriva intressanta karaktärer dessutom. Något inte alla SF-författare är särskilt bra på.

Jättefan av Vernor Vinge, framförallt Zones of Thought och Across Realtime. Också mycket för karaktärerna, men också för att det finns många dimensioner i det som görs exempelvis i A Deepness in the Sky som jag tycker är superintressanta. Zheng He, som är ett interstellärt handelsskrå, är också precis den intriganta hovaktiga soppa som jag gillar.

Gillade att läsa Song of Ice and Fire, men tyckte TV-serien var rätt kass från ungefär halvtid och framåt. Sen tyckte jag att sista (senaste?) boken var en klar försämring över tidigare dessutom, så min fandom har svalnat över tid.

Finns mycket mer. Brukar snöa in på saker i omgångar.
 
Gillade att läsa Song of Ice and Fire, men tyckte TV-serien var rätt kass från ungefär halvtid och framåt. Sen tyckte jag att sista (senaste?) boken var en klar försämring över tidigare dessutom, så min fandom har svalnat över tid.
Jag nämnde inte själv Martins värld (Planetos?) men i sak har den höga höjder och stor potential. Det som gör att den inte är fantastisk utan bara bra, är att den för mig känns lite orealiserad. Kanske för att romanerna aldrig blev klara men kanske också för att en del sammanhang aldrig riktigt spikades av författaren.
 
Back
Top