entomophobiac
Pistoler & Mord
Tror många grupper har ett rätt okomplicerat förhållande till interna konflikter, där det har få andra utfall än "jag drar svärd" eller "jag skjuter dig". Det är inte rollpersoner som är osams utan det är spelare som blir osams.Jag har spelat med spelare som väldigt uttryckligen sagt att de inte vill spela spel alls som handlar om interna konflikter/slitningar (därför gick ju exempelvis Alien RPG fetbort i den konstellationen), men nog inte spelat med någon som aktivt efterfrågat det eller försökt dra spelet åt det hållet.
Det som ledde in mig på den här banan var att introducera andra typer av konflikter, typ "vad händer om vi istället placerar konflikterna i gruppen"? För jag kände att det blev en ganska tråkig dynamik när spelledaren förväntades ha svar, inte bara på hur världen fungerar, utan på vad som ska hända i övrigt med. Varför inte helt enkelt ge spelarna en mycket större del av det ägandet? Varför kan de inte skicka iväg arméerna, sätta igång komplotterna, och smida ränkerna helt på egen hand?
Målet är inte att emulera partiledardebatter, där alla skyller på varandra och ingen tar ansvar för något (även om det tusan låter som ett rätt intressant spel i sig), utan att använda rivalitet, målmotsättningar, och helt enkelt bra drama för att ta spelet vidare.
Våra rollpersoner kan mycket väl hata varandra, men som spelare skapar vi en upplevelse. Att vara en "grupp" handlar om att vi runt bordet känner varandra och vill ha en rolig spelupplevelse tillsammans. Inte nödvändigtvis att våra rollpersoner måste befinna sig på samma plats eller alltid samarbeta.
Något jag märkt när jag spellett erfarna grupper som inte är vana det här sättet att spela är att det absolut finns de som ogillar det för att det är annorlunda, men också att många kan ha väldigt roligt med det för att det inte är samma sak som de kanske är vana vid.
