Fullt rimliga invändning ovan och även tidigare i tråden men jag gillade den femte säsongen. Nu är väl min uppfattning att endast den första säsongen är oumbärlig och att serien gjorde sig bäst i småskalig, fokuserad form. Så jobbar förstås inte den femte säsongen och nog bågnar berättandet emellanåt under den ständigt svällande ensemblen, bombastiska utsvävningar, logiska krumsprång och uppseendeväckande teoribyggen. Å andra sidan är hajhopperi inget nytt för serien och noga räknat framstår väl allehanda actionhjältefasoner inte som mer långsökta än det tidigare avtäckandet av Metallguden Eddie, om än något mindre inspirerade.
På gott och ont ter sig väl femte säsongen i mångt och mycket som ett ärevarv. Handlingens bärande delar hade sannolikt rymts i en mer disciplinerad version av den fjärde säsongen och mycket tid ägnas åt i slutänden inte särdeles kaloririka sidospår. I fluffigheten får dock alla inblandade gott om utrymme att bre ut sig. Att serieskaparna är tämligen förtjusta i sin rollista har stått klart sedan länge och här snålas knappast på tillfällen till ordentliga avtackningar. Man hade ju kunnat tänka en tätare, mindre kärvänlig avslutning på serien men jag tror inte att det nödvändigtvis känts mer givande.
Jag har nog inte hört någon tycka att
Stranger Things avrundades för tidigt och även om jag inte ser den femte säsongen som någon av de starkaste tycker jag den fungerar som avslutning. Den generöst tilltagna epilogen balanserar rätt elegant åtskilliga avsked där det (låt vara nu gravt överåriga) gänget lämnar barndomen bakom sig och ser en framtid utan varandra, samtidigt som tittaren serveras några sista, trivsamt sentimentala stunder. På det hela taget ett milt vemodigt men framåtblickande farväl, vilket är gott nog för mig. Lite ironiskt förstås att
Stranger Things: Tales From ’85 redan uppmuntrar ny nostalgi, nu inte så mycket för 80-talet som för själva moderseriens tidigare dagar. Undrar vem som - möjligen - offrar sig för att bryta den cirkeln?
Inget fel på hajhopperi, för övrigt. Jag ser fortfarande den oförglömliga Never Ending Story sekvensen i tredje säsongen som en av seriens största stunder.