OK, nu har jag också till slut sett hela säsong 5.
Jag tyckte överlag att den var riktigt bra. Mot slutet så var det såklart en del Känslomässiga Stunder™ mellan karaktärer där handlingen pausades mitt i något som var tidsbegränsat och viktigt och bråttom men… jag köper det. Det här till genren. Jag tycker att alla funkade.
Jag gillade att de flera gånger hade killkompisar som kramades och var öppna med sina känslor. Jag gillade att en romantisk relation avslutades utan att de var arga på varandra i efterhand. Jag tyckte lite mindre bra om Hoppers frieri, eftersom jag blivit alltmer allergisk mot den sortens offentliga frierier (nu gick det väl bra, men gud vad jobbigt om hon egentligen velat säga nej). Jag gillade hur Holly och Derek fick karaktärsutvecklas även om det väl kanske var lite tvådimensionellt bitvis.
Jag tyckte överlag de sista avsnitten skötte upptrappningen mot slutstriden snyggt och bra, slutstridens olika nivåer och trådar sköttes snyggt och bra, och epilogen var väldigt bra även om jag håller med om att "var fan tog Vicky vägen" och "vad hände med doktor Kay" var frågor jag gärna faktiskt fått någon for av svar på. Jag hade också föredragit om de skitit i att öppna för att Eleven lever. Just den sortens feelgood tycker jag mest känns feg, men jag har förstått att det är helt omöjligt att få feelbad-slut förbi amerikanska testpubliker. Att alla överlevde utom den karaktär de specifikt skrivit för att ingen skulle bry sig om den… lite trist.
Det känns också som att det hade funnits utrymme att visa lite psykologiska konsekvenser för de inblandade. Även om de inte är infekterade av Vecna eller får sina hjärnor invaderade av psioniker så borde de ju ha rätt dugligt med PTSD hela bunten tänker jag. Flera av dem har ju nu mördat folk, liksom.
(När vi nu frågar oss saker: Jag har säkert bara glömt bort det, men när lade Nancy poäng i Automatvapen? Etablerades det att hon var en jävel på Rambo nån gång? Inte för att jag klagar, hon var kickass hela sista säsongen.)
Men ja. Bra skit.
Jag tyckte överlag att den var riktigt bra. Mot slutet så var det såklart en del Känslomässiga Stunder™ mellan karaktärer där handlingen pausades mitt i något som var tidsbegränsat och viktigt och bråttom men… jag köper det. Det här till genren. Jag tycker att alla funkade.
Jag gillade att de flera gånger hade killkompisar som kramades och var öppna med sina känslor. Jag gillade att en romantisk relation avslutades utan att de var arga på varandra i efterhand. Jag tyckte lite mindre bra om Hoppers frieri, eftersom jag blivit alltmer allergisk mot den sortens offentliga frierier (nu gick det väl bra, men gud vad jobbigt om hon egentligen velat säga nej). Jag gillade hur Holly och Derek fick karaktärsutvecklas även om det väl kanske var lite tvådimensionellt bitvis.
Jag tyckte överlag de sista avsnitten skötte upptrappningen mot slutstriden snyggt och bra, slutstridens olika nivåer och trådar sköttes snyggt och bra, och epilogen var väldigt bra även om jag håller med om att "var fan tog Vicky vägen" och "vad hände med doktor Kay" var frågor jag gärna faktiskt fått någon for av svar på. Jag hade också föredragit om de skitit i att öppna för att Eleven lever. Just den sortens feelgood tycker jag mest känns feg, men jag har förstått att det är helt omöjligt att få feelbad-slut förbi amerikanska testpubliker. Att alla överlevde utom den karaktär de specifikt skrivit för att ingen skulle bry sig om den… lite trist.
Det känns också som att det hade funnits utrymme att visa lite psykologiska konsekvenser för de inblandade. Även om de inte är infekterade av Vecna eller får sina hjärnor invaderade av psioniker så borde de ju ha rätt dugligt med PTSD hela bunten tänker jag. Flera av dem har ju nu mördat folk, liksom.
(När vi nu frågar oss saker: Jag har säkert bara glömt bort det, men när lade Nancy poäng i Automatvapen? Etablerades det att hon var en jävel på Rambo nån gång? Inte för att jag klagar, hon var kickass hela sista säsongen.)
Men ja. Bra skit.
