Vars och ens fantasyvärld kan ha olika historiska förebilder och olika nivåer av realistisk ambition. Men i värdshusbegreppet brukar ingå att man skall kunna köpa mat där, och personalen måste hur som helst äta. Det förutsätter jordbruksprodukter om man inte föreställer sig att värdshuset drivs av ett gäng fiskesamer. Och jordbruk är motsatsen till vildmark. Bygd respektive obygd.
I Svealand och Götaland är vildmarken mest konkret skogsbältet mellan dessa båda jordbruksregioner: Tiveden, Tylöskogen och Kolmården. Dessa är obygd så in i helvete, nästan folktomma före år 1200, endast bebodda av enstaka grupper av svältande fredlösa män innan utmarkskolonisationen kom igång. Faktum är att det här skogsbältet är den viktigaste orsaken till att svear och götar över huvud taget är skilda folk i de äldsta källorna.
Man kan föredra brittiska, franska och tyska förebilder för sin fantasy. Men för den nordiska medeltidens del finns det en stor oumbärlig kunskapssamling i de 22 banden av
Kulturhistoriskt Lexikon för Nordisk Medeltid (1956-78). KLNM:s författargrupp bestod mest av arkivforskare och experter på stående byggnader, för på den tiden var den nordiska medeltidsarkeologin ännu rätt outvecklad. Men just vad gäller medeltida gästgiverier i obygd tror jag inte att arkeologin har kunnat bidra med nämnvärda korrigeringar sedan dess.
KLNM har några meningar om värdshus belägna i vildmarken, alla i artikeln ”Gästgiveri” av kulturgeografen Nils Friberg, i band 6.
”[Efter ca 1100] gjorde de snabbt framväxande klostren allmän tjänst som härbärgesinstitutioner, såväl i städerna som på landsbygden. Flera [kloster] förlades just till kritiska ödemarkspassager såsom antoniterklostret vid Ramundeboda på Tiveden och franciskanerklostret vid Krokek på Kolmården. Härbärgen med kapell uppbyggdes bland annat vid Uppgränna på Holaveden liksom på Vätö i Roslagen. I Norrland anlades, ofta på biskopligt initiativ, flera så kallade själastugor till de resandes fromma, till exempel på Ödmården mellan Gästrikland och Hälsingland samt på Ragundaskogen mellan Jämtland och Medelpad. Andra medeltida själastugor funnos längs färdvägarna från Jämtland-Härjedalen till Norge.
… Trots de officiella förordningarna blev det klent beställt med gästgiveriväsendet i Sverige under medeltiden. Våldgästningarna hos allmogen fortsatte. Då regeringsmakten aldrig avstått från rätten till frigästning för egen räkning, sökte nämligen många resande tilltvinga sig fri förplägnad och skjuts under sken av att färdas i kronans ärenden.
… Först under 1600-talet blir förekomsten av gästgiverier i Sverige mera regelbunden och allmän.”
Kort sagt alltså, så bor du hemma hos en bonde när du färdas genom bygderna. När du färdas genom vildmarken finns det oftast ingenstans att bo alls, om inte kyrkan har en själastuga vid vägen. Den påminner nog mer om Svenska Turistföreningens små fjällstugor än om en vägkrog med hotell. Det här visste Tolkien -- efter att sällskapet lämnat bygden kring Bree sover de under bar himmel med undantag för besöket hemma hos Elrond i Rivendell.
Angående Moggers påpekande om vad hyfsat stabila statsbildningar behöver så tror jag inte att de medeltida nordiska kungadömena kvalar in här. De är bara nödtorftigt uppsnyggade stamsamhällen som inte riktigt kommit ur järnåldern ännu. KLNM-artikeln ger intrycket att de som hade både behov av gästgiverier i vildmarken och resurser att driva dem var kyrkan, inte kungamakten.
