Kognitiv belastning

[verlandes.]

En sak är att fasa ut din roll som spelledare. Du behöver inte vara i mitten hela tiden. Om du går ut från rummet och dom kan fortsätta spela så har du lyckats. Jag ser det lite som att vara en speleldare. Gör en stor brasa genom att ge dom många saker att gå på. När det väl tagit fyr så är det enda du behöver göra är att mata med mer ved genom reaktioner eller genom att föra in nya situationer. Om du lyckats kan elden sprida sig vart som helst, som om scenariot är självgående.

Det här kräver rätt struktur för förberedande, där du har många fraktioner med tydliga agendor (skapar reaktioner) men också med tydliga plotlines (1-2-3-stegring, skapar situationer). En bra struktur för att hålla reda på allt detta underlättar. Klockor, relationstankekartor eller checklistor - det spelar inte så stor roll hur det ser ut, så länge du kan snegla på pappret och direkt veta vad nästa vändning kommer att vara.

Sedan underlättar det också en hel del i spelledar-utfasningen om du inte är den enda personen som ska bidra med stämning. Låt spelarna beskriva landskap, personer och hus. Det var vad som räddade mig när jag brände ut mig som spelledare. Du behöver inte stå i mitten av allting. Även här finns det bra tekniker, som att bara beskriva en mening i taget, bryta rutiner genom att beskriva orelaterade saker, använda "ja, och/men" för att spinna vidare på vad någon annan beskrivit. Detta är också bra tekniker för att skapa en "show, don't tell" där alla deltagare måste tolka vad som sägs, vilket gör dom aktiva.

Men verkligen! Jag tror många med mig har otroliga minnen av att spelleda som egentligen gick ut på att man satt och lyssnade medan spelarna interagerade med varandras rollpersoner, spelade ut en scen helt själva, eller bara dividerade om vad deras nästa steg borde vara. Då har man som SL skapat en tydlig grund som de kan bygga på och man har varit med att skapa ett klimat där spelare känner att de har ett ägandeskap över både spelvärlden och speltiden.

Detta är det mest optimala (eller åtminstone roligaste) sättet att hitta kognitiv avlastning, men min upplevelse är att det kräver en spelgrupp som litar på varandra och är ganska samstämda. Och därtill - vuxna. Vet att @Rangertheman har en del spelgrupper beståendes av yngre förmågor, och även om det finns ungdomar som kan bära den sortens sociala ansvar som jag tror att denna spelstil kräver, så är det inget man kan räkna med.

 

[Rickard]

Detta är det mest optimala (eller åtminstone roligaste) sättet att hitta kognitiv avlastning, men min upplevelse är att det kräver en spelgrupp som litar på varandra och är ganska samstämda.

Det är därför jag alltid propsar på gruppkontrakt (hur kommunicerar vi? Vad är världen?) och övningar/workshops som en del av spelproceduren. Rollspel ska bygga en grupp, inte bara presentera värld och regler och spelledartips.

 

[verlandes.]

Det är därför jag alltid propsar på gruppkontrakt (hur kommunicerar vi? Vad är världen?) och övningar/workshops som en del av spelproceduren. Rollspel ska bygga en grupp, inte bara presentera värld och regler och spelledartips.

Detta är något jag historiskt har varit rätt dålig på att göra, vilket ju ligger på mig. Jag kan ibland uppleva den sortens övningar som vagt genanta - vilket de ju inte behöver vara, utan det skvallrar snarare om mina egna osäkerheter och sociala hangups.

 

[Rickard]

Jag kan ibland uppleva den sortens övningar

Vad tänker du på för övningar?

Jag har en standard som jag kör med varje ny grupp för att presentera hur vi ska spinna vidare på varandras idéer.

• Jag går kort igenom världen (20-30 sekunder)
• Jag beskriver korthugget en plats. (fem ord, max)
• Jag ber en spelare beskriva en detalj i miljön.
• Jag säger "Ja, och" och bygger vidare på idén.
• Jag ber en annan spelare beskriva en annan detalj i miljön.
• Jag säger "Ja, men" och begränsar idén.

Jag presenterar syftet med övningen.

• Beskriv korthugget.
• Korthugget för att det ska gå att använda "Ja, och" för att spinna vidare på idéer.
• Spelarna kan använda detta med varandra.
• Var inte rädd för att hitta på saker, för jag kan alltid begränsa med "Ja, men"

Vi börjar sedan spela på den platsen. Jag har med andra ord gjort en sceninramning med övningen.

 

[verlandes.]

Vad tänker du på för övningar?

Jag har en standard som jag kör med varje ny grupp för att presentera hur vi ska spinna vidare på varandras idéer.

• Jag går kort igenom världen (20-30 sekunder)
• Jag beskriver korthugget en plats. (fem ord, max)
• Jag ber en spelare beskriva en detalj i miljön.
• Jag säger "Ja, och" och bygger vidare på idén.
• Jag ber en annan spelare beskriva en annan detalj i miljön.
• Jag säger "Ja, men" och begränsar idén.

Jag presenterar syftet med övningen.

• Beskriv korthugget.
• Korthugget för att det ska gå att använda "Ja, och" för att spinna vidare på idéer.
• Spelarna kan använda detta med varandra.
• Var inte rädd för att hitta på saker, för jag kan alltid begränsa med "Ja, men"

Vi börjar sedan spela på den platsen. Jag har med andra ord gjort en sceninramning med övningen.

Ahaaaa, jag läste ditt inlägg fel, inser jag nu. Sådana, eller liknande, övningar brukar jag också köra - det som jag inte har kört med (pga att jag, potentiellt felaktigt, tycker det känns genant) är mer sociala övningar för att se om gruppen är samstämmiga. Ser ibland forumiter som pratar om att de har liksom mjuka övningar just i detta syfte, och det känns ju som att det kan grundlägga för ett tillitfullt spel.

 

[Rangertheman]

Vad tänker du på för övningar?

Jag har en standard som jag kör med varje ny grupp för att presentera hur vi ska spinna vidare på varandras idéer.

• Jag går kort igenom världen (20-30 sekunder)
• Jag beskriver korthugget en plats. (fem ord, max)
• Jag ber en spelare beskriva en detalj i miljön.
• Jag säger "Ja, och" och bygger vidare på idén.
• Jag ber en annan spelare beskriva en annan detalj i miljön.
• Jag säger "Ja, men" och begränsar idén.

Jag presenterar syftet med övningen.

• Beskriv korthugget.
• Korthugget för att det ska gå att använda "Ja, och" för att spinna vidare på idéer.
• Spelarna kan använda detta med varandra.
• Var inte rädd för att hitta på saker, för jag kan alltid begränsa med "Ja, men"

Vi börjar sedan spela på den platsen. Jag har med andra ord gjort en sceninramning med övningen.

Jag körde en liknande övning i min Spelledarskola

 

[Rangertheman]

Men verkligen! Jag tror många med mig har otroliga minnen av att spelleda som egentligen gick ut på att man satt och lyssnade medan spelarna interagerade med varandras rollpersoner, spelade ut en scen helt själva, eller bara dividerade om vad deras nästa steg borde vara. Då har man som SL skapat en tydlig grund som de kan bygga på och man har varit med att skapa ett klimat där spelare känner att de har ett ägandeskap över både spelvärlden och speltiden.

Detta är det mest optimala (eller åtminstone roligaste) sättet att hitta kognitiv avlastning, men min upplevelse är att det kräver en spelgrupp som litar på varandra och är ganska samstämda. Och därtill - vuxna. Vet att @Rangertheman har en del spelgrupper beståendes av yngre förmågor, och även om det finns ungdomar som kan bära den sortens sociala ansvar som jag tror att denna spelstil kräver, så är det inget man kan räkna med.

Stämmer! I 99 fall av 100 kan jag inte räkna med någon större avlastning från gruppen, förutom att andra vuxna kan hjälpa till med turtagningen. Eftersom gruppkonstellationerna dessutom växlar, räknar jag inte med något självgående i gruppen.

Det tråkiga är att jag inte vi inte riktigt fått till det där flytet i en grupp sedan vi spelade Symbaroum 2018-2019. Eller jo, det var rätt bra flyt och samstämmighet när vi spelade Fantasy World också. Jag saknar att ha en grupp som spelar tillsammans regelbundet och som gör att 1+1 blir 3.

 

[verlandes.]

Jag spelledde nyligen Mythic Bastionland och jag upplevde att något i hur det spelet är skrivet, i dess själva rytm, gjorde att spelarna "tvingades" ta ett kreativt (och därmed socialt) ansvar. Både i det, och i hur en session ser ut, gör det till ett av det mest kognitivt avlastande spel jag kört.