Jag har ovan redan redogjort för min kärlek till lådade rollspel. Men när jag tänker tillbaka så har det inte alltid varit så. Jag började som sagt spela rollspel 1982. Då var jag tretton år gammal. De första spel jag ägde kom i lådor. Så i min värld var det så rollspel såg ut. Bara några år senare började jag omges av rollspel endast i bokform. Då började jag sammankoppla rollspel i lådor med sådant som mitt forna, barnsliga jag tyckte om. Den mogne, mer sofistikerade sextonårige Organ förstod då att rollspel i bokform var mer vuxet. Lådor var för sådant som Monopol och Memory med Disney-figurer på framsidan.
Jag minns mina känslor för första utgåvan av Kult när det var nysläppt. Jag tyckte det var det coolaste och edgyiaste jag någonsin sett. Det talade oerhört direkt till mig där jag då befann mig och den jag var då. Förutom att jag tyckte det var lite töntigt att det kom i en låda.
Min kärlek för rollspelslådor återfick jag först i vuxen ålder då jag kunde se tillbaka på mina båda yngre jag och inse att den lite äldre trots allt var ett barn han med och att det trots vad jag trodde då inte var något fel med att bejaka sitt (sina) inre barn. Så numera försöker jag alltid att tänka på mina inre, oftast dolda men alltid närvarande, både tretton- och sextonåringar (plus alla mina andra yngre jag) och gör allt för att säkerställa att de får sina respektive "cool"-behov tillfredställda.
(Det jag skriver ovan om hur jag vid olika tillfällen har känt inför rollspel i lådor vs i bokform, både motsägs och kompliceras av det faktum att det första spel jag spelade, Dragonquest 2nd Ed, kom i form av en bok. Så detta med att den tidiga jag tyckte att det var en självklarhet att rollspel skulle komma i en låda är en sanning med modifikation. Jag var högst medveten om att så inte alltid var fallet. Men om man inte får säga emot sig själv, vem får man då säga emot?)
