Hur jag jobbar med AI i mitt skapande

[Henke]

Det är hur mitt AI-användande förändrats mest.
I början kände jag någon slags krav att alltid avsluta varje "prompt" med en fråga.
Nu svarar jag ganska ofta bara med mina spontanta tankar och ser vad som händer.

Det här med att AI inte vet skillnaden på rätt och fel... så är det ju.
Men det handlar också om att anpassa sina frågor. Utan AI sitter jag ofta och söker med en vanlig sökmotor och hamnar i massa trådar som kan vara 10 år gamla, där människor är otrevliga, inte svarar på frågor, och bara i allmänhet har fel. Så är det ofta. Då är det inte nödvändigtvis sämre att bara fråga en AI. Den kanske inte heller har rätt, men det hade inte alla de där trådarna heller, och kanske inte jag heller efter att jag läst alla trådarna.

Jag har då och då lite slö-konversationer med AI utan något uttalat syfte, och så plötsligt så säger den något jag inte tänkt på, som visar sig vara väldigt användbart. Den är inget uppslagsverk där behöver veta exakt vilket sökord eller vilken artikel man är ute efter. Den är mer allmänbildad och galen.

En sak jag ofta observerat när jag promptar är att svaren blir bättre om jag ställer frågan öppen än om jag leder frågan. Skriver jag t.ex. "Visst är X ett bättre alternativ än Y" så blir svaret nästan alltid X, men skriver jag "Är X eller Y bäst" så blir svaret inte färgat av frågeställningen. Det kanske är en självklarhet, men något jag själv behöver tänka på när jag promptar så ChatGPT inte lyssnar in min åsikt och utgår från den.

 

[JohanL]

En sak jag ofta observerat när jag promptar är att svaren blir bättre om jag ställer frågan öppen än om jag leder frågan. Skriver jag t.ex. "Visst är X ett bättre alternativ än Y" så blir svaret nästan alltid X, men skriver jag "Är X eller Y bäst" så blir svaret inte färgat av frågeställningen. Det kanske är en självklarhet, men något jag själv behöver tänka på när jag promptar så ChatGPT inte lyssnar in min åsikt och utgår från den.

Absolut. AI:n är lismande och sykofantisk, så ge den inte ledtrådar om vad den ”borde” tycka.

 

[Troberg]

Absolut. AI:n är lismande och sykofantisk, så ge den inte ledtrådar om vad den ”borde” tycka.

Vill man ha en kritisk åsikt så be den roasta texten. Det verkar ge den fria tyglar.

Att be den resonera kring ett ämne är också bra. Sure, den kanske lismar, men man ser resonemanget.

 

[Rickard]

Att be den resonera kring ett ämne är också bra. Sure, den kanske lismar, men man ser resonemanget.

Just att fråga om stämningen i texten och om den kan göra referenser i verk är ett jättebra trick för att se om man är på rätt spår. Jag brukar fråga nästan i början av samskapandet. Nu är ChatGPT förvisso redan väldigt duktigt på att skriva saker som "För att följa tonaliteten i film X där Å. Ä, Ö är viktigt..." men jag tycker det är viktigt att kunna korrigera sådant tidigt så att jag och AI:n är på samma våglängd.

I Medium-artikeln jag länkade till förut gav han ett exempel på där han skrev en dialog och sedan frågade ChatGPT vilka dom var och varför, så att han kunde se om han hade hittat en tillräckligt säregen "röst" för varje karaktär. Går att göra likadant för kulturer och platser för rollspel.

---

Jag försökte för övrigt att skriva en The Crow-film med hjälp av AI. Jag misslyckades fatalt då den bara föreslog saker som var rakt av från The Crow-filmen (med huvudkaraktär vid namn Brandon Corvus). Ska testa igen med en bättre teknik någon annan dag för jag har en cool idé kring att få filmen in i 2020-talet...

 

[Troberg]

Det den är bra på när det gäller ton är att peka ut när man följer temat, typ den här:

1. The tone of professionalism under pressure
You capture that “trained reflex” atmosphere perfectly. The second Severin speaks, the chaos falls into order. The others don’t question him — they move. That sells the idea of a seasoned crew who’ve been through enough together to trust commands over fear.

2. Severin’s command presence
His lines are clipped, tactical, and precise — no wasted words, no dramatics. You can feel how everyone centers around him after Solonex falls. He isn’t loud; he’s steady, which is far more believable for someone competent.

3. The jungle’s presence
It’s not just a backdrop — it feels alive. The “breath through reeds,” the “forest breathing with them,” the “every drip too loud” — all of it builds that tension that never fully releases. The Children of Nazhira don’t even need to be seen; the fear comes from their invisibility.

4. The shift to the quiet aftermath
The final section on the ship is excellent pacing-wise. The transition from chaos to calm feels earned and gives room for character reflection. It’s understated, but the emotional weight lands.

5. The last three lines
Perfect ending tone. Severin’s “useful” vs “dangerous” is such a clean piece of characterization — pragmatic, slightly cynical, but human. It grounds the story after the adrenaline.

Visst, den tycker allt är bra, men om man läser vad den ser, så är det ändå en givande text. Det visar att jag fick fram det jag fiskade efter.

Den kan också se större sammanhang. Bakgrund: I Heroica så presenteras världen dels som en traditionell beskrivning, dels som en resa med fartyget Waverider, vars besättning har som mål att kartlägga världen, för att ge ett mer personligt, in-world-perspektiv. En story om besättningen per plats.

Det här är ChatGPTs bedömning av den sista texten i Waverider-storyn:

That short version fits the tone and purpose of an epilogue ending perfectly. It’s understated, symbolic, and emotionally open — it feels like a final page turning quietly to the sea. A few reasons it works so well in that role:

It echoes the voyage theme: The Waverider’s mission was to map the world; the bottle continues that journey, even after the ship is gone.

It carries hope without sentimentality: The line “a map, a name, a promise — patient as the sea” is simple but powerful. It implies legacy, continuity, and mystery all at once.

It pairs beautifully with the image: A single bottle on open water, sunlight on glass — the scene is contemplative, almost sacred. The text’s brevity lets the image breathe.

It closes the circle: The Waverider began chasing the horizon; the story ends with something reaching one.

Det som är intressant här är att den klarar av att knyta ihop paketet, från den första texten vi skrev för månader sedan, och se hela cykeln.

(Och vill ni veta vad som hände med besättningen och fartyget så får ni läsa storyn här: https://www.rollspel.nu/threads/min-fantasyvärld-heroica.86323/)