Nja, jag pratar inte om påståenden om spelstil. Spelstil är en term som de flesta förstår handlar om tycke och smak. Jag pratar alltså inte om "min spelstil är bättre än din" påståenden.
Jag pratar heller inte om oss som diskuterar här och nu, utan allmänt.
Det är ju så att antalet exempel på självutnämnda rollspelskonstruktörer som påstår att sitt spel är bättre för att de gjort en viss ändring, utan att uppvisa minsta spår av insikt i att det de gjort är att anpassa spelet för att bättre passa sina egna styrkor och svagheter är legion.
Om ni måste tvinga ur mig ett konkret exempel, väljer jag... inte en obskyr heartbreaker klon av AD&D av en stereotypisk rollspelarnörd... utan svenska Western 4.
Då påstår jag inte att spelkonstruktörerna sagt eller inte sagt något om spelets förträfflighet, utan bara det enkla faktum att detta är ett i princip nutida spel som nästan helt saknar karaktärsbladsvärden för social interaktion.
Det slog mig med häpnad att någon tyckte det var rimligt att i modern tid ge ut ett brett och allmänt rollspel (alltså inte tydligt nichat mot bara vissa typer av rollspelande) utan värden för sociala egenskaper, färdigheter och förmågor. Jag ser det som en stor och allvarlig brist att det i ett spel med så många färdigheter det inte finns någnonting för att: skvallra och samla information, ljuga, övertala, förföra osv osv osv. Även om spelet bara haft ett halvdussin värden skall ett av dem ha med personlighet och karisma att göra anser jag, och nu pratar vi om ett spel med hundratals värden. Spelet har för bövelen Korgflätning som färdighet... men det närmsta social förmåga man kommer är Vältalighet (kanske den sociala färdighet som har minst med verklig karisma att göra!)
Hade spelet uppvisat självinsikt typ "alla vi konstruktörer är utåtriktade pratglada och oblyga, och självklart låter vi inte våra karaktärers personlighet begränsa vår rollspelsenergi vad gäller social interaktion. Detta är rollspelet för dig som vill spela tystlåtet revolveress som ÄNDÅ alla lyssnar till, utan att behöva slösa bort värdefulla vapenpoäng på sociala färdigheter" hade jag låtit det passera, men jag uppfattade inget sådant när jag läste spelet.
Istället gavs jag kraftiga vibbar av spel från 80-talet då det var helt okontroversiellt att fokusera enbart på strid dådkraft precision och andra fysiska attribut, och SLP var där för att dö. Som allra mest undvek man besvärliga övertalningskampanjer genom att helt sonika slänga Charm Person som därefter varade i veckor.