Har rollspel fått er att gråta?

Tydlig separation av spelstilar i den här tråden ändå. Samberättare: "Javisst, gråta i rollspel gör man väl rätt ofta?". Traddare/OSR:are: "Nej, aldrig under 20 år av rollspel".
 
Genesis said:
Ljug och förbannad lögn. Det finns ju videobevis!
Click to expand...
Sant! Men det var ju inte när vi spelade!
Men om det gills när man får en fantastisk rollspels-relaterad present så absolut :D
 
Troberg said:
Så, typ ett spel som spelas med ögonbindel och T4or?
Click to expand...

Det finns många lämpliga T4:or för detta spel på internet.

1685448248352.png

Edit: Av egen erfarenhet var det fruktansvärt dumt att på 90-talet köpa massvis med tärningar i färgen "Jungle camo" och spela rollspel utomhus på gräsmattan. Hittade så sent som förra året en tärning när jag gick barfota.
 
Stareater said:
Det finns många lämpliga T4:or för detta spel på internet.

View attachment 12803

Edit: Av egen erfarenhet var det fruktansvärt dumt att på 90-talet köpa massvis med tärningar i färgen "Jungle camo" och spela rollspel utomhus på gräsmattan. Hittade så sent som förra året en tärning när jag gick barfota.
Click to expand...

Låter mer som en pitch för .se än .nu? 🤔
 
Genesis said:
Tydlig separation av spelstilar i den här tråden ändå. Samberättare: "Javisst, gråta i rollspel gör man väl rätt ofta?". Traddare/OSR:are: "Nej, aldrig under 20 år av rollspel".
Click to expand...
Då är jag hundra procent traddare. :cool:
 
Nu har jag redan svarat, men jag friformar inte. Spelar med EON-3 reglerna till de flesta spel som passar tidsepoken. Men åldern har som tidigare nämnts gjort att jag har förbannat enkelt till alla känslor i hela registret och då är det för mig inte svårt att snyfta när något blir bra men sorgligt i rollspel. Detta betyder inte att jag gråter hela tiden när jag är SL, det är ett undantag. Något de yngre coolare jag inte skulle göra, men som en töntig medelålders man har jag inga problem att visa känslor längre. Ibland mer än jag egentligen vill, men så är det och jag gillar att jag är mer ärlig mot mig själv på lite äldre dagar. Det betyder inte att jag tycker det finns ett rätt eller fel i den här frågan. För mig känns det dock helt rätt med mer känslor och lika mycket tärningsrullande som tidigare!
 
Vitulv said:
Nej, lyckligtvis inte. Att gråta är raka motsatsen till vad jag vill få ut av rollspel. Eller kultur över huvud taget - jag har extremt svårt för sentimentala berättelser. För mig är gråt kopplat till sorg och ångest, och det är inte känslor jag vill framkalla ”artificiellt”.
Click to expand...
Det där är ju intressant. Jag är väl snarast ute efter någon slags känsla av katarsis i mycket av mina kulturupplevelser. Att uppleva konstgjord sorg och ångest (t ex genom att läsa en sorglig dikt) kan vara befriande på samma sätt som konstgjord rädsla med en skräckfilm. Båda känslorna är negativa om de är på riktigt och i vardagen, men starka och intressanta om man vet att det inte är på riktigt.

Jag har aldrig rakt ut gråtit, men jag har blivit tårögd. I Eon 4 när personen @Zeedox spelade dog, så var det en superstark upplevelse för mig och jag började nästan gråta.

Jag funderar på om jag kanske grät efter ett ganska kaosartat spelmöte i Nordiska Väsen, där jag var SL. Äventyret hade inte alls gått som jag hade trott, konflikter splittrade rollpersonerna och jag var rädd för att det skulle orsaka konflikter mellan spelarna eller göra det svårt att fortsätta kampanjen. Det här var mitt under hårdaste pandemirestriktionerna, så att spelleda via discord en gång i veckan var i stort sett min enda sociala fritidsaktivitet och tanken att folk skulle hoppa av tärde något enormt på mig. Det hela löste sig i slutändan, men ett tag där var jag väldigt känslig. Minns inte om jag faktiskt grät eller inte.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top