Har rollspel fått er att gråta?

Tyvärr kan jag inte gråta framför andra människor (vilket är något jag jobbar på att hantera) så har aldrig gråtit vid spelbordet.

Men jag har fått andra spelare att gråta
 
Franz said:
Så jag frågar er, har ni någonsin på grund av något dramatiskt i storyn under ett rollspelspass börjat gråta?
Click to expand...
Svar: nej. Däremot har jag fått andra att gråta när jag varit spelledare (dräpta rollpersoner, mycket länge sedan) och när jag läst upp något jag skrivit (är en del år sedan nu). Kanske skulle du följa upp din tråd med att kolla hur många fler här som har detta på sitt samvete? Om antalet "ja" på den nya frågan grovt överstiger antalet "ja" på frågan du nu ställt, ja då är det dags att dra sina slutsatser om de som är aktiva på forumet...
 
Nej, inte vad jag kommer på... Det som får mig att lipa ordentligt i film är allt som oftast djup godhet och självuppoffring, som filmen It's a Wonderful Life. Det dyker sällan upp i rollspel, som oftare tenderar att fokusera på mer själviska aktioner från rollpersonerna, eller becksvarta spelvärldar där väldigt lite godhet ryms.

Lite OT har jag dock blivit tårögd av frustration när det känns som min agens som spelare försvunnit, och jag inte vet hur jag skall fortsätta delta i aktiviteten.
 
Last edited:
Nattpasset igår på LinCon var en riktig gråtfest. Jag lyckades med konststycket att gråta i den allra första scenen, som var en begravning. Det tror jag inte att jag gjort förr. Vi spelade en grupp frikyrkliga ungdomar vars kompis just tagit självmord. Jag hade en till rejäl gråtscen senare, där jag nog kom rätt nära okontrollerat hulkade. Det var tillräckligt med gråt för att jag skulle behöva snyta mig! :gremgrin: Min rollperson Elin berättade för sin pojkvän om hur hon inte kunde sluta tänka på Johannes (den döde), hur hon drömde om honom varje natt, och om hur hon bad till Gud om vägledning men inte kände att hon fick något svar. Jag tyckte väldigt synd om Elin, men hon var nog en ganska självupptagen person, egentligen. Och i sista scenen, när hennes närmsta vän Adam berättade att han och Johannes hade haft ett hemligt förhållande så hanterade Elin detta … dåligt.
 
Nej, lyckligtvis inte. Att gråta är raka motsatsen till vad jag vill få ut av rollspel. Eller kultur över huvud taget - jag har extremt svårt för sentimentala berättelser. För mig är gråt kopplat till sorg och ångest, och det är inte känslor jag vill framkalla ”artificiellt”.
 
Jag har väldigt lätt för att gråta själv, och inför individer som kommit mig inpå livet. Utöver det har jag väldigt svårt för att gråta, såvida inte situationen är extrem. Eftersom alla i min spelgrupp inte är sådana personer som jag "kan" gråta inför, så tror jag nog att jag aldrig har gråtit när jag spelat rollspel.
 
Nej. Jag har gråtit ca tre gånger i vuxen ålder, och det bara vid stora personliga tragedier. Så det kommer förmodligen aldrig hända.
 
Nej, och det kommer heller aldrig att ske. Om inte någon stjäl mina tärningar från 70-talet.
 
Last edited:
Franz said:
Så jag frågar er, har ni någonsin på grund av något dramatiskt i storyn under ett rollspelspass börjat gråta?
Click to expand...
Jag kan inte påminna mig att det hänt på grund av något som skett "in game" i vart fall, och det är inte heller något jag är intresserad av att uppleva. Det är inte den nivå av känslomässig inlevelse jag vill ha i rollspel.
 
Jag är extremt blödig och gråter ofta för allt möjligt. Det kan vara en fin nyhet i morgontidningen eller tecknad film, och don't get me going om tal på bröllop och sånt, det är helt kört. Dock har jag aldrig gråtit av rollspel eftersom det aldrig brukar bli minsta lilla fint eller sentimentalt. Men man ska aldrig säga aldrig.
 
Vi borde ha en utmaning där man ska skriva ett rollspel som får någon att gråta. Mest gråtande vuxna vinner!
 
Lemur said:
Jag är extremt blödig och gråter ofta för allt möjligt. Det kan vara en fin nyhet i morgontidningen eller tecknad film, och don't get me going om tal på bröllop och sånt, det är helt kört. Dock har jag aldrig gråtit av rollspel eftersom det aldrig brukar bli minsta lilla fint eller sentimentalt. Men man ska aldrig säga aldrig.
Click to expand...
Ljug och förbannad lögn. Det finns ju videobevis!
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top