Svar: nej. Däremot har jag fått andra att gråta när jag varit spelledare (dräpta rollpersoner, mycket länge sedan) och när jag läst upp något jag skrivit (är en del år sedan nu). Kanske skulle du följa upp din tråd med att kolla hur många fler här som har detta på sitt samvete? Om antalet "ja" på den nya frågan grovt överstiger antalet "ja" på frågan du nu ställt, ja då är det dags att dra sina slutsatser om de som är aktiva på forumet...Så jag frågar er, har ni någonsin på grund av något dramatiskt i storyn under ett rollspelspass börjat gråta?
Så jag frågar er, har ni någonsin på grund av något dramatiskt i storyn under ett rollspelspass börjat gråta?

Min rollperson Elin berättade för sin pojkvän om hur hon inte kunde sluta tänka på Johannes (den döde), hur hon drömde om honom varje natt, och om hur hon bad till Gud om vägledning men inte kände att hon fick något svar. Jag tyckte väldigt synd om Elin, men hon var nog en ganska självupptagen person, egentligen. Och i sista scenen, när hennes närmsta vän Adam berättade att han och Johannes hade haft ett hemligt förhållande så hanterade Elin detta … dåligt.När min första gubbe dog. Vilket skedde efter ca fem minuters spelande.
Jag kan inte påminna mig att det hänt på grund av något som skett "in game" i vart fall, och det är inte heller något jag är intresserad av att uppleva. Det är inte den nivå av känslomässig inlevelse jag vill ha i rollspel.Så jag frågar er, har ni någonsin på grund av något dramatiskt i storyn under ett rollspelspass börjat gråta?
Ljug och förbannad lögn. Det finns ju videobevis!Jag är extremt blödig och gråter ofta för allt möjligt. Det kan vara en fin nyhet i morgontidningen eller tecknad film, och don't get me going om tal på bröllop och sånt, det är helt kört. Dock har jag aldrig gråtit av rollspel eftersom det aldrig brukar bli minsta lilla fint eller sentimentalt. Men man ska aldrig säga aldrig.
Wow, det vore så coolt!!!Vi borde ha en utmaning där man ska skriva ett rollspel som får någon att gråta. Mest gråtande vuxna vinner!