Varför är rälsning ett problem?

[Genesis]

Som jag tänker:
Det finns inget som driver filmen utom det som de val som huvudkaraktärerna gör. Inget övergripande mål, inget mysterium, inga ”uppdrag”.
Karaktärerna drabbas inte av något. Det blir inte storm, ingen får cancer, ingen får sparken utom ev. som en konsekvens på agerande etc.

Nu var det skitlänge sedan jag såg en film, men typ Amélie från Montmartre? Det är nog den enda filmen jag kan komma ihåg handlingen från. Men de flesta filmer har ju såklart en kombination av saker som händer huvudpersonen och saker hen gör. Däremot finns det ett antal filmer, som jag generellt inte tycker är så bra, där huvudpersonen nästan inte tar några val alls, utan bara slussas från händelse till händelse.

 

[Ram]

Nu var det skitlänge sedan jag såg en film, men typ Amélie från Montmartre? Det är nog den enda filmen jag kan komma ihåg handlingen från. Men de flesta filmer har ju såklart en kombination av saker som händer huvudpersonen och saker hen gör. Däremot finns det ett antal filmer, som jag generellt inte tycker är så bra, där huvudpersonen nästan inte tar några val alls, utan bara slussas från händelse till händelse.

Ja, jag håller med. Vad gäller filmen så har inte sett den dessvärre... Finns det något annat bra exempel?

 

[Gurgeh]

Ja, jag håller med. Vad gäller filmen så har inte sett den dessvärre... Finns det något annat bra exempel?

Nu är vi visserligen lite OT, eftersom vi pratar om rälsad kultur istället för rälsade rollspelsäventyr, men jag minns att när jag läste Neil Gaimans "The Ocean at the End of the Lane" störde jag mig på att huvudpersonen inte hade någon agens över huvud taget, utan bara blir meddragen och ser på när andra personer gör saker.

Så det finns uppenbarligen sådana berättelser.

 

[Ram]

Nu är vi visserligen lite OT, eftersom vi pratar om rälsad kultur istället för rälsade rollspelsäventyr, men jag minns att när jag läste Neil Gaimans "The Ocean at the End of the Lane" störde jag mig på att huvudpersonen inte hade någon agens över huvud taget, utan bara blir meddragen och ser på när andra personer gör saker.

Så det finns uppenbarligen sådana berättelser.

Ja, håller med. Jag gillar även det som @Genesis skrev tidigare om till exempel skräckfilmer etc.

Det jag trevar lite efter här och tycker är intressant är egentligen om ett scenario är rälsat för att man inte upplever att man har val i övergångarna eller under spel. Därtill så funderar jag över hur stora delar av inlåsningseffekter som beror på att man inte gillar det som materialet på de olika "stationerna".

Mitt favvoexempel är Mörkrets hjärta. Det är rätt hårt rälsat i övergångarna. Man slussas via typ cutscenes där man inte egentligen gör några val att tala om.

Men samtidigt de olika hållplatserna riktigt häftiga! De är förhållandevis maffiga komplex som skall hanteras/undersökas. I princip så har vi en trave Dimön på raken som ett äventyr. Och Dimön är inte rälsat. Det är en dunge. Så detta blir då sämre och rälsat och instängt på grund av att man har ett övergripande mission...?

Och det är här jag börjar få lite huvudvärk och jag känner att vissa personer missar lite. De bläddrar igenom ett scenario och tänker "Oj så rälsat, jag leds runt i en nosring, jag kan inte välja att göra någonting annat!" etc. Men jag känner nog att det i realiteten handlar mer om att sådana personer inte vill undersöka en plats/dunge och därmed tycker det är meningslöst. Då bör man i stället säga "Detta äventyr ger mig ingenting för jag tycker inte att smyga runt i slottet Onyx är kul" i stället för att hänfalla till att bara säga "Det är rälsat".

Och det som jag i förlängningen letar efter med detta raljerande är i princip: Vad är det egentligen som påverkar om man känner sig rälsad eller inte?

 

[olaberg]

Jag tycker att räls är tråkigt för mig som spelledare. En sandlåda och fisktank med många slumptabeller och innovativa spelare gör att jag också får bli överraskad.

 

[zo0ok]

Jag spelledde en session i veckan. Sista tiden har jag satsat på att ha öppna slut, för att inte lockas eller behöva railroad.
Denna gången tyckte jag mig ha ett jättebra slut, så jag hade liksom planerat hur slutet skulle blir, men lämnade allt annat öppet. Tänkte jag.

Det fungerade, men det fungerade sämre. Jag kände behovet av att railroada, och ge spelarna små hintar. Det blev bra till slut. Jag märkte nog mer än dem. Nästa gång ska jag verkligen tänka efter flera gånger innan jag bestämmer hur slutet ska bli.

 

[Skarpskytten]

Jag tycker att räls är tråkigt för mig som spelledare. En sandlåda och fisktank med många slumptabeller och innovativa spelare gör att jag också får bli överraskad.

Det här är för mig en av de absolut främsta skälen till att jag vill sluta rälsa. (Min sits här är lite klurig, eftersom mina spelare tycker att rollspel = rälsade berättelser, och helst bara vill följa rälsen).

 

[krank]

Jag vill inte bli överraskad som SL; överraskningar är jobbiga och svårhanterade (för mig). Jag vill vara pusselmakaren som sitter och njuter av att se spelarna pussla och klura över min skapelse. Jag vill alltså att spelarna ska känna att de har agens, de ska inte känna sig rälsade på det dåliga sättet – men jag vill samtidigt slippa överraskningar.

(Som spelare vill jag också helst undvika överraskningar. Det är därför jag föredrar att göra komplexa planer med många backups och reserver så att överraskningar som dyker upp inte derailar dem. Få saker är så tillfredsställande som en komplicerad plan man kommit på och som funkar felfritt och tar hand om alla oväntade saker som dyker upp!)

 

[luddwig]

Det här är för mig en av de absolut främsta skälen till att jag vill sluta rälsa. (Min sits här är lite klurig, eftersom mina spelar tycker att rollspel = rälsade berättelser, och helst bara vill följa rälsen).

För mina spelare tog det tid att ställa om från räls, och de kan fortfarande ha vissa svårigheter att skapa momentum i öppna äventyr. På det stora hela är alla dock överens om att rollspelandet har blivit roligare. Spelarna är mer engagerade och berättelserna mer varierade. Därmed inte sagt att öppna äventyr är något för alla.

 

[Skarpskytten]

För mina spelare tog det tid att ställa om från räls, och de kan fortfarande ha vissa svårigheter att skapa momentum i öppna äventyr. På det stora hela är alla dock överens om att rollspelandet har blivit roligare. Spelarna är mer engagerade och berättelserna mer varierade. Därmed inte sagt att öppna äventyr är något för alla.

Min grupp bli snart klara med den rälsade* Storm Kings Thunder och min plan är att försöka få min grupp att våga testa ett mer öppet upplägg i nästa kampanj, om det nu blir någon sådan. Jag bävar lite, för förra gången jag gjorde något sådant (med en annan grupp) blev det pannkaka; jag kastade bollar och gruppen letade efter en räls som inte fanns.

En sak som slår mig ofta på det här forumet är att såna här diskussioner lätt blir "x är bra och y dålig", vanligen baserat på personliga preferenser, vilket jag tycker är tråkigt; intressantare tycker är att tänka i termer "vilka spelupplevelser ger olika spelstilar" eller "vad vinner och förlorar jag på att köra blorb istället för gnusto i min nästa kampanj".

*Det finns en bit i mitten som inte rakt av rälsad, men som bygger rätt mycket på modellen SL kör ned trista fetch quests i halsen på gruppen.

 

[Basenanji]

Min grupp bli snart klara med den rälsade* Storm Kings Thunder och min plan är att försöka få min grupp att våga testa ett mer öppet upplägg i nästa kampanj, om det nu blir någon sådan. Jag bävar lite, för förra gången jag gjorde något sådant (med en annan grupp) blev det pannkaka; jag kastade bollar och gruppen letade efter en räls som inte fanns.

En sak som slår mig ofta på det här forumet är att såna här diskussioner lätt blir "x är bra och y dålig", vanligen baserat på personliga preferenser, vilket jag tycker är tråkigt; intressantare tycker är att tänka i termer "vilka spelupplevelser ger olika spelstilar" eller "vad vinner och förlorar jag på att köra blorb istället för gnusto i min nästa kampanj".

*Det finns en bit i mitten som inte rakt av rälsad, men som bygger rätt mycket på modellen SL kör ned trista fetch quests i halsen på gruppen.

Jag skulle önska att vi i mina grupper blev bättre på att åtminstone översiktligt redogöra för hur äventyret är tänkt att spelas och hur utmaningar bör lösas.

Man får ju inte avslöja för mycket, men någon sorts pointers, kanske:

Ni antas prata mycket med SLP:s för att få ledtrådar.
Det finns ingen räls här, utan spelet går ut på att vi skapar starka scener. Hur spelet ska sluta vet ingen!

Jag brukar säga så här:

"Använd era färdigheter för att få ytterligare information eller för att värdera, kontrollera eller nyansera information från tex slp's."

Men ska i ärlighetens namn erkänna att det inte alltid fallit så väl ut som jag hoppats.

 

[Skarpskytten]

Jag skulle önska att vi i mina grupper blev bättre på att åtminstone översiktligt redogöra för hur äventyret är tänkt att spelas och hur utmaningar bör lösas.

Man får ju inte avslöja för mycket, men någon sorts pointers, kanske:

Ni antas prata mycket med SLP:s för att få ledtrådar.
Det finns ingen räls här, utan spelet går ut på att vi skapar starka scener. Hur spelet ska sluta vet ingen!

Jag brukar säga så här:

"Använd era färdigheter för att få ytterligare information eller för att värdera, kontrollera eller nyansera information från tex slp's."

Men ska i ärlighetens namn erkänna att det inte alltid fallit så väl ut som jag hoppats.

Jag tycker det är väldigt viktigt att man pratar igenom spelstil före varje kampanj (liksom allt annat, som uppföranderegler, säkerhetsverktyg och vem står för kakorna). Samtidigt är det svårt, det är svårt för att det språk vi har att använda oss kan vara oskarpt och även om vi tar snacket kan vi missförstå varandra.

Jag har varit med om två kampanjer, en som SL och en som spelare, som delvis havererat för att vi pratade förbi varandra när vi talade om spelstil. När jag sa till min grupp i exemplet ovan att "nu ska vi köra karaktärsdrivet" så tolkade de det som något annat än vad jag avsåg. Jag har också varit med om en SL som mycket tydligt beskrev en karaktärsdriven kampanj för oss, och sedan var det "hoppa på den här coola demonberättelsen jag har hittat på"; det var ett bra rälsat äventyr, men det var inte vad jag blev lovad att spela.

 

[Rickard]

Jag har varit med om två kampanjer, en som SL och en som spelare, som delvis havererat för att vi pratade förbi varandra när vi talade om spelstil. När jag sa till min grupp i exemplet ovan att "nu ska vi köra karaktärsdrivet" så tolkade de det som något annat än vad jag avsåg.

Ja, det här har jag också varit med om. Funderar på om man ska prata spelstil utifrån exempel när man gör sådana här snack.

 

[Skarpskytten]

Ja, det här har jag också varit med om. Funderar på om man ska prata spelstil utifrån exempel när man gör sådana här snack.

Det är väl det jag har landat i också; vikten av att vara konkret, lyft vad som blir annorlunda när vi spelar ditten istället för datten, vad det innebär för det som händer vid bordet, vad det gör med makt- och ansvarsfördelning på mötena.

 

[Zire]

Jag tänker att man också måste vara lyhörd för olika spelstilar.

Jag tycker det är svårt innan man har kört igång kampanjen vilken spelstil det kommer att bli / folk vill ha. Det kan bero på allt från spelvärlden, reglerna, rollpersonerna, förberett material, förväntningar och deltagarnas preferenser. Jag tror att man får bästa upplevelsen när man respekterar varandra, är öppen för att testa nya stilar och sedan löpande utvärderar och lyssnar på varandra.

 

[luddwig]

Jag bävar lite, för förra gången jag gjorde något sådant (med en annan grupp) blev det pannkaka; jag kastade bollar och gruppen letade efter en räls som inte fanns.

Ordentliga snack både innan kampanjen och efter spelmöten vid behov borde hjälpa. Exempel som @Rickard nämner tror jag är bra för att tydliggöra. Man får också vara ödmjuk inför att det är svårt att bryta gamla vanor.