WRNU's bokklubb 2025

Khan said:
Påminner så lite om filmen att de borde räknas som två helt skilda verk.
Click to expand...
Vad jag förstår hade Garland läst den en gång flera år tidigare, och avstod medvetet från att läsa om den eftersom han ville filma sin impression av boken snarare än dess direkta innehåll.
 

Logan’s Run - William F. Nolan och George Clayton Johnson​


1749556089864.jpeg

SF-klassiker, även boken
Det här är en bok som de allra flest känner igen som filmen med samma namn. Men de skiljer sig tydligen en hel del åt, mestadels pga att filmen skulle kosta skjortan att filmatisera rakt av (min gissning).

Vi är i en dystopisk framtid, där alla dör när de blir 21 år gamla. Folk förväntas rapportera till en Sleepshop när de fyller 21, men det gör ju inte alla. De som vägrar kallas för Runners och jagas av statens dödsmördare the Sandmen, och vår huvudperson Logan 3 är en av dem.

Vi följer Logan på hans sista dag i livet, när han får en chans att följa Jessica 6 på rymmen. Hon är nämligen en runner, och Logan tänker att han kanske kan få lite extra livstid om han kan avslöja var alla runners som lyckats fly tagit vägen. Följer han Jessica hela vägen in i mål har han gjort något ingen Sandman någonsin lyckats med förr.

Parallellt med detta får vi förklaringar kring hur världen blev som den blev, hur världen förvandlades till en ungdomens diktatur, och hur allting centraliserades i den stora världsdatorn. Alltihop går i ett rasande tempo, och det är sprängfullt med galna detaljer som både bygger värld och får dig att haja till som läsare gång på gång på gång.

1967?
Det här är bra SF. Men också väldigt daterad. Inte bara vad gäller teknologin och hur de trodde datorer skulle byggas, men också i kvinnosyn. Jessica 6 är inte lika katastrofalt skriven som många andra från tiden, men boken är rätt misogyn. Och det är få kvinnor. Och de män som är med är ofta genuint fulkåta lite för ofta. Meh.

Nä, det intressanta här är det fräcka världsbygget. De onda nioåringarna i gänget Cubs, någon sorts halvvilda kannibalscouter från helvetet, är skitcoola. Bara en sån sak, ni vet. Eller det att startpunkten för världsbygget är ungdomsprotesterna på sextiotalet, som dras till sin yttersta spets. Stoppa de gamla genom att inför dödsstraff på åldrande, helt enkelt. Rätt kul idé, och något jag inte sett någon annanstans.

TLDR
Kul SF, men mer för världen än plåtten. Rekomenderas till folk som gillar äldre SF, och vet om att det är en hel del skit i kvinnosynen.
 
Khan said:
SF-klassiker, även boken
Det här är en bok som de allra flest känner igen som filmen med samma namn. Men de skiljer sig tydligen en hel del åt, mestadels pga att filmen skulle kosta skjortan att filmatisera rakt av (min gissning).

Vi är i en dystopisk framtid, där alla dör när de blir 21 år gamla. Folk förväntas rapportera till en Sleepshop när de fyller 21, men det gör ju inte alla. De som vägrar kallas för Runners och jagas av statens dödsmördare the Sandmen, och vår huvudperson Logan 3 är en av dem.

Vi följer Logan på hans sista dag i livet, när han får en chans att följa Jessica 6 på rymmen.
Click to expand...
Märkligt hur extremt likt det här upplägget (och till och med namnet!) är Blade Runner. Är det ens en tillfällighet?
 
JohanL said:
Märkligt hur extremt likt det här upplägget (och till och med namnet!) är Blade Runner. Är det ens en tillfällighet?
Click to expand...
Oj. Jag tycker inte de påminner om varandra särskilt mycket alls förutom den vaga grejen med dystopisk framtid. Väldigt annorlunda vajb på det stora hela, och inte någon cyberpunk alls i Logan's Run.

För att inte tala om att den alls inte handlar om frihet / fri vilja / konfrontera Gud.
 

Percy Jackson: Striden om Olympen - Rick Riordan​

Bok fem av fem. Nu kör vi.

1750258475890.webp

Handling, etc
Nu är det krig. På riktigt. Tyfon, gudarnas farligaste fiende har vaknat, och det krävs varenda en av Olympens främsta för att hålla monstret på avstånd. Det gör att det bara finns Percy Jackson och halvgudarna som kan försvara Olympen när alla andra skurkar anfaller. Elaka halvgudar! Monster! Skurkar som byggts upp från bok ett! Kronos själv! Allt detta och mera, i Percy Jackson 5 - Striden om Olympen!

För att lyckas med att bokstavligt rädda världen behöver Percy göra många saker han aldrig trodde han behövde göra. Bada i floden Styx för att bli lika osårbar som Akilles, tex. Bli fängslad av de dödas kung Hades, dessutom. Mycket mer. Men vi är fem böcker in, och jag tror jag får sätta punkt där för nu är ungefär allt spåjler om jag fortsätter.

Är det fortfarande bra vid femte boken?
Jovars. Det här är inte så pjåkigt. Till och med bra. Men jag tror att Riordan inte är riktigt lika bra på att bygga persongalleriet i sidled som han behövde vara. Böckerna har hittills alla handlat om att Percy ger sig ut på en stor resa och upplever ett stort äventyr. Vart och ett av dem har haft ett litet fåtal av Percys kompisar med sig på färden. Det gör att alla biroller som här blir jätteviktiga inte riktigt har den tyngd som de borde ha. Att ha hört namnen några gånger förr gör inte så mycket när de inte hunnit få personligheter och ta plats än. Det är lite trist.

Men själva slagsmålen? Bra grejer. Riordan kan skriva action, och han kan definitivt skriva sin huvudperson vid det här laget. De inre monologerna när Percy väger sina planer mot varandra och fördelar och nackdelar hit och dit visar att han växt enormt sedan första boken och blivit en kompetent ledare. Riktigt välskrivet.

America, fuck yeah!
Däremot är det lite segt att det är så extremt mycket americana i böckerna i allmänhet, och New Yorkiana i den här. Nästan all plått utspelar sig på Manhattan, och det blir väldigt segt att man förväntas bli chockad när Riordan rabblar gatunamn och landmärken för att steg för steg visa hur när alla skurkar kommit. För oss som inte direkt kan statyerna längs med Manhattans gator är det mest gäspningar på det.

Det är som tidigare nämnts ett problem genom alla böcker, men det var lite extra just här. Inget som sänker boken, men helt klart något som gör att jag inte blir lika engagerad.

TLDR
Om du gillade den första boken är det värt att läsa hela vägen in i mål med den femte. Så det så.
 

Experimentet: så blev den svenska skolan en av världens mest avreglerade - Karin Grundberg Wolodarski​

Ännu en reportagebok om en av vår tids mest infekterade politiska ämnen. Den svenska skolans privatisering och friskolesektor.

1750329721472.png

Reportagebok eller historielektion
KGW börjar historieskrivningen på sextiotalet, med Peje Emilsson som det mest kända namnet. Hon skriver steg för steg fram hur idéerna dyker upp i debatten, landar i samhällsklimatet och steg för steg tar över.

Hon redovisar uppkomsten av Pysslingen, av Kreab, av näringslivets påverkansarbete och hur kommunaliseringen hamnade i synk med friskolereform och så vidare. Alltihop ständigt underbyggt av mängder med intervjuer med folk som var med på den tiden. Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson, Ylva Johansson, m.fl. Men också folk om var med på andra sidan, som just Peje Emilsson, Anders Hultin (Kunskapsskolan), Louise Ankarcrona (Viktor Rydbegsskolan), och några till.

Det blir helt klart en bra genomgång av vad och vilka som drivit frågan, med tongivande exempel i samhällsdebatten, jag kände inte till Drevdagenskolan i Dalarna alls, tex.

Allt leder fram till 2022, när boken släpptes.

Men ändå…
Jag tycker det är en för historiskt fokuserad bok. Visst pratar KGW om problemen på skolmarknaden och försöker knyta ihop person A med person B, men i alldeles för liten grad. Det är en redogörelse som ofta är en alldeles för neutral sådan. Jag hade behövt mer ifrågasättande, mer ansvarsutkrävande, och i ärlighetens namn mer jävlar anamma från KGW. Det är inte något en journalist i vanliga fall ska pyssla med, det vet jag.

Men det är ändå imponerande att en bok om ett så allmänt erkänt problemtyngt område inte hanteras med den påtryckning som jag nog tycker ämnet kräver. Det är för milt språk och för lätt för de som faktiskt bär ansvaret att bygga detta system att bara glida undan. I princip varenda intervjuad filur säger att de var för naiva, godtrogna, etc. Men hur kan KGW bara låta dem komma undan med det? Eller låta Emilsson komma undan med standardsvar 1A för femiotelfte gången på frågan om vinster i välfärden (“man får göra vinst på att skriva skolböcker, varför inte på att driva skolor”, etc) istället för att se att det handlar om något fundamentalt annorlunda.

Med det sagt är det nog mer av ett problem med vad jag ville ha ut av boken, än ett problem med boken i sig. För KGW har fixat fram en bra redogörelse och historieskrivning över marknadsskolan och avregleringarna. Det är trots allt lovvärt att få en såhär smidig sammanställning. Jämfört med andra reportageböcker jag läst i bokklubben är det definitivt inget att klaga på.

TLDR
Läs den om du vill få bakgrund kring svenska skolsystemets avreglering och marknadisering. Men inte om du är på jakt efter ansvarsutkrävande eller idéer för vägar framåt.
 
Jag har läst The Trials of Koli och The Fall of Koli av M.R. Carey och därmed avslutat Rampart-trilogin.

Som jag skrev om första boken så är det ingen unik tagning på post-apokalypstemat, men det är konstfärdigt berättat. I och med andra boken så berättas historien inte bara av Koli utan också av Spinner, en av hans jämnåriga som är kvar i byn Mythen Rood efter att Koli gett sig av.

Jag gillar verkligen att det är en väldigt personlig historia. Våra berätttare medger ibland att de kanske minns fel, eller tvingas sammanfatta vissa bitar för att de själva inte var med och såg allt. Vill man peta hål i världsbygget går det säkert alledels utmärkt, men tack vare den här personliga vinkeln så sätts upplevandet av deras värld mer i fokus.

Förutom människa mot natur så är några av trilogins teman makt, vänskap/familj och artificiell intelligens. Ett par figurer i berättelsen är trans, en lite i periferin och en som är med mycket, och jag tycker det är skrivet på ett bra sätt.

Carey får till en balans mellan varmt och kallt som passar min smak jättebra: post-apokalypsens hårda våldsamma delar finns med, men det kan också vara fint och mysigt. Jag har lite blandade känslor om en del val han gjorde i tredje boken, men istället för att gräva ner mig i det så konstaterar jag att jag uppskattade helheten (tillräckligt mycket för att ha börjat spana på vilken av hans böcker jag skulle kunne tänka mig att ge mig på härnäst).
 

Drivhuset - Brian Aldiss​

En SF-klassiker direkt från sextiotalets början!

1751459090478.jpeg

Plåtten
Det är inte en rimlig roman det här. Vi är så långt in i framtiden att Jorden slutat snurra. Hela världen är övertagen av växtlighet, och kilometerlånga träd täcker hela kontinenten. Mänsklig civilisation är totalt slut och bortglömd. Enorma och mystiska växter jagar den lilla spillra djurliv som fortfarande finns, och är betydligt mer aktiva än ens nutida köttätande växter.

Vi följer en liten klunga av människor, en av de sista resterna som degenererat till halva storleken och har släppt all civilisation. De lever nu som jägare och samlare halvvägs upp i det stora lövverket, några hundra meter från marken och några hundra meter från solens ständigt lysande strålar.

Vår grupp utsätts för prövningar, slits isär och vi följer olika personer när de ger sig ut på resa, möter motgångar, bildar nya grupper och möter nya vänner och fiender.

På det stora hela märks det rätt väl att det egentligen är fem någorlunda sammanfogade noveller snarare än en bok. Jag hade nog föredragit parallella handlingar kapitel för kapitel istället för novell för novell, men vad vet jag.

Hur som.

Världsbygge
Det här är en mycket frustrerande bok. Plotten är rätt meh. Karaktärerna likaså. Men världen växlar hela tiden mellan genuint ärkekorkad och fantastiskt intressant. Det finns massor med bra idéer om hur olika delar av jätteskogen funkar, hur människorna rör sig vertikalt mycket mer än horisontellt, hur deras lilla kultur funkar med begravningar och hur de hanterar gruppdynamik med tabu och fortplantning och så vidare.

Men det är också fruktansvärt dum värld ofta. För på bokens drygt 250 sidor dör folk i vår lilla grupp som flugor. Världen är så farlig att det liksom inte är rimligt att det ska finnas ens en liten grupp människor kvar, de borde ha dött ut för länge sedan. Allting är dödsfarligt i träden, inte bara lite farligt. Allt är toppredatorer, liksom. Det finns inte ens något som är långsamt farligt, som giftiga växter med några dagars verkan, utan allt bara mördar dig omedelbart. Jisses.

Att Aldiss också är extremt ojämn i hur han skriver karaktärer hänger nog ihop med det här. För jag har nog inte läst en bok jag blivit så aggressivt ointresserad av på länge. Jag fick plåga mig igenom stora delar av boken för att få de där glimtarna av briljans, men på det stora hela tror jag det inte var värt att ta sig i mål.

Plotten är totalt meningslös när gruppen delat på sig. Det är extremt mycket “vi ska från punkt ett till punkt två” utan att det ger särskilt mycket till vare sig plott, tema, stämning, eller ens världsbygge. Jag förstår inte vad jag ska få ut av minst 40% av bokens sidor. Det blir bättre framåt slutet när det introduceras lite nya kulturer och så, men det är inte värt att läsa för att ta sig dit.

Så jag förstår inte varför det här har blivit en klassiker. På allvar. Den är inte bra.

TLDR
Undvik. Om du verkligen vill, läs en sammanfattning på wikipedia istället och kolla på lite fanart på nätet.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top