Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,287
Jag var väldigt glad i hans Supergirl. Åsikter finns här -> http://www.rollspel.nu/threads/wrnu-s-serieklubb-2022.78510/post-1136689
WRNU:s serieklubb 2023
- Thread starter Khan
- Start date
Så länge du inte bryr dig om kontinuitet/karaktärers tidigare personligheter dock.
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,182
Undvik verkligen Strange Adventures om det är ett problem för dig!
En vanlig ståndpunkt om Mister Miracle är ”okej, det här är nog bra egentligen, men så här deprimerad vill jag inte bli”.
Jag gillade Peter Milligans Human Target-serie(r), men bryr mig väldigt lite om kontinuitet. Jag försöker ibland att argumentera för att superhjälteserierna borde avskaffa kontinuitet helt, och bara låta författare och tecknare berätta historier om hjältarna, utan att ta hänsyn till tidigare berättelser. (Så två olika berättelser om Läderlappen skulle ha ungefär samma förhållande till varandra som Robin Hood-filmen med Errol Flynn och Robin Hood-filmen med Kevin Costner: det är uppenbarligen berättelser om samma karaktärer, och de säger emot varandra, men det spelar ingen roll.)
(Nu har ju kontinuiteten avskaffats, delvis, i och med att serierna börjar om med ett nytt nummer ett ungefär vartannat år, men man försöker fortfarande jämka ihop 60 år med motsägelsefulla historier, och en del tycker att det är så viktigt att få det att gå ihop att de skriver berättelser som försöker förklara det, istället för att skriva berättelser om något nytt...)
Får väll hålla med här men det jag menade mer att om du har läst tidigare grejer med karaktärerna han använder, bli inte förvånad om de är praktiken nya karaktärer (ex. vad jag har sett av hans Vision så känns det mer som han hade iden för historien först och sedan använde Vision för det för att han fanns tillgänglig istället för att utgå från Vision och hans karaktär/karaktärsutveckling).
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,182
Jag har läst Do A Powerbomb! (Daniel Warren Johnson, Image 2022). Det borde du också göra.
Daniel Warren Johnson är en de allra högst profilerade skaparna inom den amerikanska serieutgivningen som både skriver och tecknar - han nominerades för en Eisner förra året, till exempel. Den som har läst DWJ förr vet vad man har att förvänta sig - hyperdynamiskt våld med konsekvenser, familjerelationer i en våldsam värld, kvinnlig huvudperson som samtidigt är badass och har en mjukare insida. Det är inte direkt så att han upprepar sig, bara att det är vad han skriver.
Lona Steelrose såg som barn sin mamma dödas i wrestling-ringen av ett misstag från motståndaren. Tio år senare försöker hon ta sig fram som wrestlare i de lägre divisionerna efter att ha tagit mammans artistnamn, samtidigt som hennes pappa av begripliga skäl försöker förhindra det hela. I den första av många twistar i berättelsen besöks hon av den märkliga Willard Necroton, som är a) en annandimensionell nekromantiker, och b) wrestlingfan. Necroton ska hålla en interdimensionell tag-team-wrestlingturnering. Priset till vinnaren? Återupplivning av en valfri person...
Det här är extremt välskrivet - twisten i nummer två är en av de bästa jag någonsin läst - och trots att det blir vildare och vildare (ni kan inte ana vem motståndaren i sista numret är!) fungerar det hela inom wrestling-logiken. Teckningen är ypperlig och bland det mest dynamiska du kommer att se någonstans. Färgläggningen (inte av DWJ själv, till skillnad från resten) är rik och mättad.
Det här är verkligen, verkligen bra - en av förra årets bästa serier, i ett extremt bra serieår. Man behöver inte tycka om wrestling, bara acceptera premissen. 5/5, alla gånger.
Läs även av samma skapare: Extremity, ett blodigt postapokalyptiskt hämnddrama.
Daniel Warren Johnson är en de allra högst profilerade skaparna inom den amerikanska serieutgivningen som både skriver och tecknar - han nominerades för en Eisner förra året, till exempel. Den som har läst DWJ förr vet vad man har att förvänta sig - hyperdynamiskt våld med konsekvenser, familjerelationer i en våldsam värld, kvinnlig huvudperson som samtidigt är badass och har en mjukare insida. Det är inte direkt så att han upprepar sig, bara att det är vad han skriver.
Lona Steelrose såg som barn sin mamma dödas i wrestling-ringen av ett misstag från motståndaren. Tio år senare försöker hon ta sig fram som wrestlare i de lägre divisionerna efter att ha tagit mammans artistnamn, samtidigt som hennes pappa av begripliga skäl försöker förhindra det hela. I den första av många twistar i berättelsen besöks hon av den märkliga Willard Necroton, som är a) en annandimensionell nekromantiker, och b) wrestlingfan. Necroton ska hålla en interdimensionell tag-team-wrestlingturnering. Priset till vinnaren? Återupplivning av en valfri person...
Det här är extremt välskrivet - twisten i nummer två är en av de bästa jag någonsin läst - och trots att det blir vildare och vildare (ni kan inte ana vem motståndaren i sista numret är!) fungerar det hela inom wrestling-logiken. Teckningen är ypperlig och bland det mest dynamiska du kommer att se någonstans. Färgläggningen (inte av DWJ själv, till skillnad från resten) är rik och mättad.
Det här är verkligen, verkligen bra - en av förra årets bästa serier, i ett extremt bra serieår. Man behöver inte tycka om wrestling, bara acceptera premissen. 5/5, alla gånger.
Läs även av samma skapare: Extremity, ett blodigt postapokalyptiskt hämnddrama.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,287
Är den något att ha även om man är aktivt ointresserad av och/eller inte kan ett smack om wrestling?
Kul. Jag beställde den från den lokala seriebutiken för någon månad sedan efter att ha sett en positiv recension på ett annat forum, men jag har inte fått den ännu.
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,182
Borde vara - en av grejerna serien försöker sälja in varför det är coolt ändå (jag tittar inte på wrestling själv). Det är nog bara om man aktivt tycker illa om wrestling man ska låta bli. Jag menar, wrestlingen är ändå poängen.
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,182
Jag har också läst Step By Bloody Step av Si Spurrier och Matias Bergara (Image, 2022 - fyra nummer/en TPB).
Spurrier (kanske mest känd för att han skriver X-Men-karaktären Legion så fort minsta tillfälle erbjuds) och Bergara har samarbetat förr, dels i den kriminellt underskattade John Constantine: Hellblazer från 2019-20, dels i den ypperliga Coda från 2018-19. Här ger de sig på bland det svåraste som finns - att skriva en serie helt utan text (i enstaka fall får vi se pratbubblor, men då utan att vi kan ta till oss språket på minsta vis).
Vi följer en flicka och hennes bepansrade jätte. De har inget språk. De är på ständig resa. Vi får aldrig riktigt ett svar på varför, eller varför hennes blod är magiskt. Vi kan bara gissa varför världen är som den är. Vi får ett svar på vem jätten är och varför serien börjar som den gör. Världen är hård med monster, ödemark, och en repressiv civilisation, men samtidigt vacker. Valet att låta bli text lägger förstås ett enormt jobb på Bergara, men han klarar av det - han är (som vi redan visste från Coda) fantastisk på landskap, och till skillnad från nästan alla superhjältetecknare klarar han av att teckna barn så att åldern framgår - vi får se den namnlösa flickan åldras med runt ett årtionde som berättelsen framskrider.
Avsaknaden av text kräver en noggrannare läsform, där man inte längre kan luta sig mot förklarande textstycken och dialog. Det gör det svårare att skapa en riktigt invecklad handling, men den blir å andra sidan mer poetisk och impressionistisk. Det är en serie att uppleva mer än att riktigt förstå, ochh det på något vis renodlar vad bägge skaparna gör - det skulle ha blivit något fundamentalt annorlunda utan just den här uppsättningen.
Läs även av samma två skapare: Coda (som sagt), en postapokalyptisk fantasy-berättelse med en synnerligen moraliskt tvivelaktig huvudperson.
Spurrier (kanske mest känd för att han skriver X-Men-karaktären Legion så fort minsta tillfälle erbjuds) och Bergara har samarbetat förr, dels i den kriminellt underskattade John Constantine: Hellblazer från 2019-20, dels i den ypperliga Coda från 2018-19. Här ger de sig på bland det svåraste som finns - att skriva en serie helt utan text (i enstaka fall får vi se pratbubblor, men då utan att vi kan ta till oss språket på minsta vis).
Vi följer en flicka och hennes bepansrade jätte. De har inget språk. De är på ständig resa. Vi får aldrig riktigt ett svar på varför, eller varför hennes blod är magiskt. Vi kan bara gissa varför världen är som den är. Vi får ett svar på vem jätten är och varför serien börjar som den gör. Världen är hård med monster, ödemark, och en repressiv civilisation, men samtidigt vacker. Valet att låta bli text lägger förstås ett enormt jobb på Bergara, men han klarar av det - han är (som vi redan visste från Coda) fantastisk på landskap, och till skillnad från nästan alla superhjältetecknare klarar han av att teckna barn så att åldern framgår - vi får se den namnlösa flickan åldras med runt ett årtionde som berättelsen framskrider.
Avsaknaden av text kräver en noggrannare läsform, där man inte längre kan luta sig mot förklarande textstycken och dialog. Det gör det svårare att skapa en riktigt invecklad handling, men den blir å andra sidan mer poetisk och impressionistisk. Det är en serie att uppleva mer än att riktigt förstå, ochh det på något vis renodlar vad bägge skaparna gör - det skulle ha blivit något fundamentalt annorlunda utan just den här uppsättningen.
Läs även av samma två skapare: Coda (som sagt), en postapokalyptisk fantasy-berättelse med en synnerligen moraliskt tvivelaktig huvudperson.
Last edited:
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 17,541
Jag har läst Christopher Priests Deathstroke serie som gick i 50 nummer (+ett issue 0, en annual och några crossover nummer) från 2016. Och den är så jävla bra.
Okej, så strukturmässigt är det här en serieig serie. Vi har en karaktär, Deathstroke, och en grupp karaktärer runt honom, sedan händer diverse extrema saker som Deathstroke reagerar på eller så gör Deathstroke något som karaktärerna runt honom reagerar på. Det hela hänger mest ihop genom att det är en karaktärsstudie snarare än att det finns en större handling, även om det finns flera handlingsspår som går igenom alla numren.
Några saker som händer är: Deathstroke har en religiös uppenbarelse och försöker bli en superhjälte. Deathstroke vill komma närmare sin dotter så han hyr lönnmördare för att döda henne så att han kan ha en ursäkt att vara i hennes liv för att ”skydda henne”. Deathstroke ligger med sin sons fästmö. Deathstroke är frenemies med Matthew Bland som är en folkmördande diktator i Afrika. Deathstroke bråkar med sin ex-fru som är en en CIA chef. Deathstroke är kanske den riktiga pappan till Batmans son. Deathstroke lönnmördar superskurkar.
Så det är massa olika, men precis som Tom Kings Batman som gick samtidigt hade en röd tråd i Batman/Catwoman förhållandet så är den röda tråden här att Deathstroke är världens värsta förälder men försöker vara bättre.
Så grejen som gör Deathstroke till en kul karaktär är att han inte förtjänar att bli älskad på ett hälsosamt sätt, inte är emotionellt kapabel att bli älskad men behöver bli älskad. Det pekas ut i serien att problemet inte är att Deathstroke är världens mest hänsynslösa lönnmördare, hade han varit en kock hade han varit världens mest hänsynslösa kock. Det är bara vem han är, vilket är problemet. Att han är en pedofil som mördar hundar och möjliggör etnisk rensning är mest en sidoeffekt.
Sidokaraktärerna är fantastiska och har alla sina små arcs. Vi har redan nämnt Matthew Bland som är The Red Lion. Så minns ni när Black Panther blev cool igen? Det var Christopher Priest som skrev serierna där det hände. Nu återvänder han till karaktären genom den här brutala dekonstruktionen där The Red Lion är exakt Black Panther men också exakt Idi Amin. Det är helt fantastisk! Han får en egen story som skurk i JLA senare, men han förtjänar sin egen serie.
Så läs Deathstroke av Priest! Det är en serie om en superskurk som du inte borde tycka om men som du kommer tycka om!
Okej, så strukturmässigt är det här en serieig serie. Vi har en karaktär, Deathstroke, och en grupp karaktärer runt honom, sedan händer diverse extrema saker som Deathstroke reagerar på eller så gör Deathstroke något som karaktärerna runt honom reagerar på. Det hela hänger mest ihop genom att det är en karaktärsstudie snarare än att det finns en större handling, även om det finns flera handlingsspår som går igenom alla numren.
Några saker som händer är: Deathstroke har en religiös uppenbarelse och försöker bli en superhjälte. Deathstroke vill komma närmare sin dotter så han hyr lönnmördare för att döda henne så att han kan ha en ursäkt att vara i hennes liv för att ”skydda henne”. Deathstroke ligger med sin sons fästmö. Deathstroke är frenemies med Matthew Bland som är en folkmördande diktator i Afrika. Deathstroke bråkar med sin ex-fru som är en en CIA chef. Deathstroke är kanske den riktiga pappan till Batmans son. Deathstroke lönnmördar superskurkar.
Så det är massa olika, men precis som Tom Kings Batman som gick samtidigt hade en röd tråd i Batman/Catwoman förhållandet så är den röda tråden här att Deathstroke är världens värsta förälder men försöker vara bättre.
Så grejen som gör Deathstroke till en kul karaktär är att han inte förtjänar att bli älskad på ett hälsosamt sätt, inte är emotionellt kapabel att bli älskad men behöver bli älskad. Det pekas ut i serien att problemet inte är att Deathstroke är världens mest hänsynslösa lönnmördare, hade han varit en kock hade han varit världens mest hänsynslösa kock. Det är bara vem han är, vilket är problemet. Att han är en pedofil som mördar hundar och möjliggör etnisk rensning är mest en sidoeffekt.
Sidokaraktärerna är fantastiska och har alla sina små arcs. Vi har redan nämnt Matthew Bland som är The Red Lion. Så minns ni när Black Panther blev cool igen? Det var Christopher Priest som skrev serierna där det hände. Nu återvänder han till karaktären genom den här brutala dekonstruktionen där The Red Lion är exakt Black Panther men också exakt Idi Amin. Det är helt fantastisk! Han får en egen story som skurk i JLA senare, men han förtjänar sin egen serie.
Så läs Deathstroke av Priest! Det är en serie om en superskurk som du inte borde tycka om men som du kommer tycka om!
Attachments
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,287
Jag har läst om Order of the Stick. Det gjorde jag senast för två år sedan.
Jisses Amalia. Den var nog till och med bättre denna gång. Läs den, om ni inte redan gjort det.
Jisses Amalia. Den var nog till och med bättre denna gång. Läs den, om ni inte redan gjort det.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,287
Six sidekicks of Trigger Keaton - Kyle Starks och Kris Schweizer
Trigger Keaton har blivit mördad! Ni vet den gamla actionstjärnan, som inte är Chuck Norris, även om han är till förväxling lik?
På begravningen möts sex av han sidekicks från gamla och pågående projekt. Alla är rörande överens om två saker. 1 -> Deras gamla chef Keaton var 100% ett as. 2 -> Det är bara vi sex sidekicks som kan lösa mordet.
Det här är en färgglad och uppåt historia, trots att det hela börjar med ett mord. Det rör sig mellan humortrams, action, drama, deckare, och lite mer, även om det ständigt är humorn som är i första rummet. Berättelsen varvar pågående "deckar"utredning med flashbacks till de serier och filmer som våra hjältar en gång spelat in, och visar vilken extrem nivå av arsel den gamle Keaton var.
De sex gamla sidekickarna är av väldigt olika slag, och alla har helt olika filosofier om hur man hanterar motgångar och skit i livet. De studsar mot varandra på riktigt fina sätt, och de galna sidorollerna är också fina. Särskilt den stora konspirationen av stuntmän som ständigt plågar våra hjältar fick mig alltid att fnissa.
Bra serie. Bra humor. Rekommenderas.
Trigger Keaton har blivit mördad! Ni vet den gamla actionstjärnan, som inte är Chuck Norris, även om han är till förväxling lik?
På begravningen möts sex av han sidekicks från gamla och pågående projekt. Alla är rörande överens om två saker. 1 -> Deras gamla chef Keaton var 100% ett as. 2 -> Det är bara vi sex sidekicks som kan lösa mordet.
Det här är en färgglad och uppåt historia, trots att det hela börjar med ett mord. Det rör sig mellan humortrams, action, drama, deckare, och lite mer, även om det ständigt är humorn som är i första rummet. Berättelsen varvar pågående "deckar"utredning med flashbacks till de serier och filmer som våra hjältar en gång spelat in, och visar vilken extrem nivå av arsel den gamle Keaton var.
De sex gamla sidekickarna är av väldigt olika slag, och alla har helt olika filosofier om hur man hanterar motgångar och skit i livet. De studsar mot varandra på riktigt fina sätt, och de galna sidorollerna är också fina. Särskilt den stora konspirationen av stuntmän som ständigt plågar våra hjältar fick mig alltid att fnissa.
Bra serie. Bra humor. Rekommenderas.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,287
Djurslottet volym 3: Rättvisans natt - Xavier Dorison och Félix Delep
Mer av Djurslottet! Nu är det dags för de första tittarna utanför muren.
För den som inte vet vad det handlar om - Djurslottet är en dos Djurfarmen av Orwell och en dos Gandhis passiva motstånd. En stor grupp djur av bondgårdstyp bor på ett stort och övergivet slott på fransk landsbygden och styrs med järnhand av tjuren Silvio och hans armé av vakthundar. Vår huvudperson är kattan Bengalore, kaninen Caesar och i någon mån deras kumpaner i moståndsrörelsen.
Nu i volym tre får vi se vad den onde Silvio gör med allt han samlar på sig i form av mat och ved. Han slänger upp det på en kärra och drar det långt bort från slottet, där han säljer det till människor för lyxartiklar (champagne och kaviar, främst) och olika medaljer. Han är märkbart spak när han språkar med människan, och det finns för första gången en sorts försök till att psykologisera den hittills mest dekadent onde ledaren. Varför gör han som han gör? Svaret är någon sorts mindervärdeskomplex gentemot människovärlden. Hur som.
Motståndsrörelsen galopperar vidare i sitt arbete, skapar ett manifest och fortsätter med sina demonstrationer och artiga motståndshandlingar mot Silvios regim. Men det börjar tära på Bengalores familj. Om du arbetar fjorton timmar om dagen, arbetar med revolutionen några timmar efter det, vad har du då för tid kvar för barnen efteråt? Särskilt om du är ensamstående mor?
Det här är en bra historia. Riktigt bra, till och med. De tidigare volymerna var höst och vinter, nu är det vår. Men betyder det hopp? Kanske. Känslan av osäkerhet går hela vägen ut i den fantastiska bildkvaliteten av Delep. Allt är sådär glatt med antropomorfa ögon på i övrigt djurklassade kroppar - ingen har händer, och alla som bör gå på alla fyra gör det, t.ex. Här jobbar Delep med färgskala i vårens tecken med glada, lite urtvättade men ändå optimistiska färger. Det ställs mot en allt mer ansträngd huvudrollsinnehavare, och kontrasten gör att det går rakt in i själen. Vi borde kunna ha det bra, men det har vi inte. I samklang med Deleps detaljerade teckningar i allmänhet, de mycket expressiva figurerna och rörelserna och så vidare är det en fröjd att läsa bilderna. Om ni förstår vad jag menar.
TLDR
Bra skit. Riktigt bra skit. Särskilt eftersom det är ett exempel på att vi verkligen borde lyfta blicken från allt det som kommer från Amerikat och se att det finns kvalitet i andra traditioner också. Det här hade aldrig kunnat komma från Marvel. Bara det gör det extra läsvärt .
Rekommenderas varmt, men om man verkligen vill kan man ju vänta tills nästa volym kommer. Det är den sista.
Mer av Djurslottet! Nu är det dags för de första tittarna utanför muren.
För den som inte vet vad det handlar om - Djurslottet är en dos Djurfarmen av Orwell och en dos Gandhis passiva motstånd. En stor grupp djur av bondgårdstyp bor på ett stort och övergivet slott på fransk landsbygden och styrs med järnhand av tjuren Silvio och hans armé av vakthundar. Vår huvudperson är kattan Bengalore, kaninen Caesar och i någon mån deras kumpaner i moståndsrörelsen.
Nu i volym tre får vi se vad den onde Silvio gör med allt han samlar på sig i form av mat och ved. Han slänger upp det på en kärra och drar det långt bort från slottet, där han säljer det till människor för lyxartiklar (champagne och kaviar, främst) och olika medaljer. Han är märkbart spak när han språkar med människan, och det finns för första gången en sorts försök till att psykologisera den hittills mest dekadent onde ledaren. Varför gör han som han gör? Svaret är någon sorts mindervärdeskomplex gentemot människovärlden. Hur som.
Motståndsrörelsen galopperar vidare i sitt arbete, skapar ett manifest och fortsätter med sina demonstrationer och artiga motståndshandlingar mot Silvios regim. Men det börjar tära på Bengalores familj. Om du arbetar fjorton timmar om dagen, arbetar med revolutionen några timmar efter det, vad har du då för tid kvar för barnen efteråt? Särskilt om du är ensamstående mor?
Det här är en bra historia. Riktigt bra, till och med. De tidigare volymerna var höst och vinter, nu är det vår. Men betyder det hopp? Kanske. Känslan av osäkerhet går hela vägen ut i den fantastiska bildkvaliteten av Delep. Allt är sådär glatt med antropomorfa ögon på i övrigt djurklassade kroppar - ingen har händer, och alla som bör gå på alla fyra gör det, t.ex. Här jobbar Delep med färgskala i vårens tecken med glada, lite urtvättade men ändå optimistiska färger. Det ställs mot en allt mer ansträngd huvudrollsinnehavare, och kontrasten gör att det går rakt in i själen. Vi borde kunna ha det bra, men det har vi inte. I samklang med Deleps detaljerade teckningar i allmänhet, de mycket expressiva figurerna och rörelserna och så vidare är det en fröjd att läsa bilderna. Om ni förstår vad jag menar.
TLDR
Bra skit. Riktigt bra skit. Särskilt eftersom det är ett exempel på att vi verkligen borde lyfta blicken från allt det som kommer från Amerikat och se att det finns kvalitet i andra traditioner också. Det här hade aldrig kunnat komma från Marvel. Bara det gör det extra läsvärt .
Rekommenderas varmt, men om man verkligen vill kan man ju vänta tills nästa volym kommer. Det är den sista.
jag tar det att du inte har tagit en titt på var ifrån större delen av översatta serier i Sverige kommer ifrån i nuläget.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,287
Fair enough. Jag ser mest ingen diskurs runt det, och de upplagor som kommer från Cobolt och så vidare är betydligt mer riktade till oss gamlingar som minns de frankobelgiska från ungdomen. I alla fall är det min bild efter att ha läst förord och så vidare.
Det är ont om folk som har åsikter om de frankobelgiska serierna på mitt internet. Där är det i första hand amerikanska indieserier som gäller (eller snarare "indie"-serier i stil med Something is killing the children") och i andra hand manga. Först i tredje hand kan det komma prat om bra frankobelgare, men då är det nästan bara nostalgiskt prat om klassiker.
Jag behöver ett bättre internet.
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,182
Handlar inte det mycket om vad man kan för språk? Man kommer inte långt med frankofona serier om man måste hålla sig till översättningar.
Det är tyvärr sant. Jag har köpt några franska serier på danska, eftersom de då inte fanns översatta till svenska eller engelska.