WRNU:s serieklubb 2023
- Thread starter Khan
- Start date
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,271
Blå piller - Frederik Peeters
En självbiografi från Schweiz. Det handlar om när Peeters träffar och dejtar en ny tjej runt millenieskiftet. Först är allt precis som det ska. Han bondar med hennes lille son, bjuder på mat hon gillar och så vidare. Men sen berättar hon att hon är HIV-positiv. Sonen också.
Resten av boken handlar om hur Peeters försöker hantera det här. För visst vill han ha henne? Och visst vet han att det gjorts mängder med framsteg inom medicinen sedan åttiotalet? Men det går ändå inte att hantera enkelt. För skammen, rädslan, och paranoian är för stark. Särskilt den han ser hos henne - hon som slits med ångest över att vara fel och de enorma skuldkänslorna för att ha skadat sin son för livet innan han ens föddes.
Men steg för steg hanterar de dagarna som går. Livet blir lättare att leva, och de visuella metaforerna Peeters tecknar för hur det känns är skitbra för att man ska förstå av bara bild snarare än läsa text. Det blir nämligen aldrig texttungt trots all medicinsk jargong då och då, eller stora interna monologer som ständigt återkommer. Bra gjort. Det stora fokuset är den psykologiska stress man lever under som HIV-positiv, och nära en HIV-positiv, snarare än att lära ut exakt hur sjukdomen funkar. Det har jag saknat.
Tecknarmässigt är jag lite försiktigt positiv till Peeters stil. Han är absolut inte dålig, men han är närpå grotesk i sina vardagsbilder ibland på ett sätt jag inte riktigt gillar. Som när han besöker sonen på sjukhuset, och ungen tuggar ner lite godis. Det ser mer ut som om ungens tänder hör hemma på en 80+ gubbe och smaskandet gör att det vänder sig i magen på mig. Funkar sådär. De mer utflippade visuella metaforerna funkar däremot klart bättre i de ganska breda svartvita penseldragen.
Extra fint blir det av en nyskriven epilog, gjord just för den här utgåvan. Det har gått nästan femton år sedan förstautgåvan och epilogen blir varsin intervju med (numera) fru, styvson och dotter. Allt är så mycket bättre nu för folk med HIV. Styvsonen kan hålla på med boxning utan att vara rädd för att smitta folk med svett och blod. Frun lyckades till och med vara gravid igen utan att smitta dottern! Utöver att knapra några få piller om dagen går det att leva ett bevisligen fullt normalt liv. De behöver inte ens köra med kondom längre. Så liten är smittrisken.
Skönt att veta att det går framåt, och så vansinnigt mycket framåt i forskningen.
Bra skit. Klart läsvärd.
En självbiografi från Schweiz. Det handlar om när Peeters träffar och dejtar en ny tjej runt millenieskiftet. Först är allt precis som det ska. Han bondar med hennes lille son, bjuder på mat hon gillar och så vidare. Men sen berättar hon att hon är HIV-positiv. Sonen också.
Resten av boken handlar om hur Peeters försöker hantera det här. För visst vill han ha henne? Och visst vet han att det gjorts mängder med framsteg inom medicinen sedan åttiotalet? Men det går ändå inte att hantera enkelt. För skammen, rädslan, och paranoian är för stark. Särskilt den han ser hos henne - hon som slits med ångest över att vara fel och de enorma skuldkänslorna för att ha skadat sin son för livet innan han ens föddes.
Men steg för steg hanterar de dagarna som går. Livet blir lättare att leva, och de visuella metaforerna Peeters tecknar för hur det känns är skitbra för att man ska förstå av bara bild snarare än läsa text. Det blir nämligen aldrig texttungt trots all medicinsk jargong då och då, eller stora interna monologer som ständigt återkommer. Bra gjort. Det stora fokuset är den psykologiska stress man lever under som HIV-positiv, och nära en HIV-positiv, snarare än att lära ut exakt hur sjukdomen funkar. Det har jag saknat.
Tecknarmässigt är jag lite försiktigt positiv till Peeters stil. Han är absolut inte dålig, men han är närpå grotesk i sina vardagsbilder ibland på ett sätt jag inte riktigt gillar. Som när han besöker sonen på sjukhuset, och ungen tuggar ner lite godis. Det ser mer ut som om ungens tänder hör hemma på en 80+ gubbe och smaskandet gör att det vänder sig i magen på mig. Funkar sådär. De mer utflippade visuella metaforerna funkar däremot klart bättre i de ganska breda svartvita penseldragen.
Extra fint blir det av en nyskriven epilog, gjord just för den här utgåvan. Det har gått nästan femton år sedan förstautgåvan och epilogen blir varsin intervju med (numera) fru, styvson och dotter. Allt är så mycket bättre nu för folk med HIV. Styvsonen kan hålla på med boxning utan att vara rädd för att smitta folk med svett och blod. Frun lyckades till och med vara gravid igen utan att smitta dottern! Utöver att knapra några få piller om dagen går det att leva ett bevisligen fullt normalt liv. De behöver inte ens köra med kondom längre. Så liten är smittrisken.
Skönt att veta att det går framåt, och så vansinnigt mycket framåt i forskningen.
Bra skit. Klart läsvärd.
anth
Vetefan
Solo Leveling
Det finns hundratals anime och manga som utspelas i en fantasyvärld som fungerar som ett datorrollspel, d.v.s. huvudpersonerna har abilities, skills och levels - och dessa stats visas på ett "character sheet".
Det är även vanligt i japanska anime/manga att man rangordnar folk alfabetiskt: de starkaste är A, lite svagare B, o.s.v. C, D, E,...
Hur många bokstäver beror på serie, som mest har jag sett ner till 'I' som finns i mangan/animen DanMachi.
Ovanför A brukar det även finnas S, SS, SSS. Vad 'S' står för är lite oklart, men nästan alla serier använder just bokstaven S (Super?, Special?,...).
Det här är dock en koreansk manhwa och koreanerna har lita annorlunda smak än japanerna.
I korea kryllar det istället av manhwa med denna premiss:
- Det är nutid.
- Plötsligt händer något med världen så:
-- Flera människor "vaknar" och får övernaturliga förmågor (de brukar kallas för awakened, hunters, players,...).
-- Människor samlas i "guilds" och äventyrar tillsammans.
-- "Dungeons" uppstår på flera ställen, de är portaler till andra världar med monster. Om inte de uppvaknade rensar dungeons tillräckligt snabbt väller det ut monster som förstör vår planet.
-- Dungeons rankas precis som nänniskor: A, B, C,...
-- När en dungeon är rensad, ofta genom att man dödar slutbossen, försvinner dungeonen och utgör inte längre ett hot mot mänskligheten.
Solo Leveling följer samma mönster.
En del av mänskligheten har vaknat och kallas hunters.
Hunters rangordnas efter skalan: S-A-B-C-D-E.
Det som skiljer Solo Leveling från andra serier är att ens rang är statisk. Har man vaknat som E kommer man vara E resten av livet. Och de som är S vaknade som S.
Det finns ett litet undantag: en liten procent av hunters reawaken och stiger i rang, men detta är extremt ovanligt.
Handling:
Sung Jinwoo är känd som den svagaste huntern i hela världen. Han är egentligen för svag för att äventyra, men har inget val: hans far har försvunnit, hans mor ligger på sjukhus och någon måste betala sjukhusräkningarna, hans lillasyster går i skolan och någon måste betala skolavgiften.
Han är med en grupp som rensar en dungeon när allt går åt h***e. Mirakulöst nog överlever han och vaknar upp i en sjukhussäng utan att veta hur han kom dit.
Han har reawakened, men inte på vanligt sätt. Han är inte längre en hunter, utan världens enda "player". Skillnaden är att han kan gå upp i levels och bli bättre.
Vi får sedan följa hur han stiger från E upp till S.
Kort sagt följer det ungefär samma mönster som all asiatisk power fantasy, men det här räknas som en av de bästa och tänker man bara läsa en i hela sitt liv rekommenderar jag denna.
Serien avslutades vid kapitel 180.
Manhwan är så populär att den kommer som en anime senare i år och det kommer även ett datorspel.
Sung Jinwoo i början när han är en tönt och looser.
Sung Jinwoo i slutet när han är liiite mäktigare.
Trailer för den kommande animen:
Det finns hundratals anime och manga som utspelas i en fantasyvärld som fungerar som ett datorrollspel, d.v.s. huvudpersonerna har abilities, skills och levels - och dessa stats visas på ett "character sheet".
Det är även vanligt i japanska anime/manga att man rangordnar folk alfabetiskt: de starkaste är A, lite svagare B, o.s.v. C, D, E,...
Hur många bokstäver beror på serie, som mest har jag sett ner till 'I' som finns i mangan/animen DanMachi.
Ovanför A brukar det även finnas S, SS, SSS. Vad 'S' står för är lite oklart, men nästan alla serier använder just bokstaven S (Super?, Special?,...).
Det här är dock en koreansk manhwa och koreanerna har lita annorlunda smak än japanerna.
I korea kryllar det istället av manhwa med denna premiss:
- Det är nutid.
- Plötsligt händer något med världen så:
-- Flera människor "vaknar" och får övernaturliga förmågor (de brukar kallas för awakened, hunters, players,...).
-- Människor samlas i "guilds" och äventyrar tillsammans.
-- "Dungeons" uppstår på flera ställen, de är portaler till andra världar med monster. Om inte de uppvaknade rensar dungeons tillräckligt snabbt väller det ut monster som förstör vår planet.
-- Dungeons rankas precis som nänniskor: A, B, C,...
-- När en dungeon är rensad, ofta genom att man dödar slutbossen, försvinner dungeonen och utgör inte längre ett hot mot mänskligheten.
Solo Leveling följer samma mönster.
En del av mänskligheten har vaknat och kallas hunters.
Hunters rangordnas efter skalan: S-A-B-C-D-E.
Det som skiljer Solo Leveling från andra serier är att ens rang är statisk. Har man vaknat som E kommer man vara E resten av livet. Och de som är S vaknade som S.
Det finns ett litet undantag: en liten procent av hunters reawaken och stiger i rang, men detta är extremt ovanligt.
Handling:
Sung Jinwoo är känd som den svagaste huntern i hela världen. Han är egentligen för svag för att äventyra, men har inget val: hans far har försvunnit, hans mor ligger på sjukhus och någon måste betala sjukhusräkningarna, hans lillasyster går i skolan och någon måste betala skolavgiften.
Han är med en grupp som rensar en dungeon när allt går åt h***e. Mirakulöst nog överlever han och vaknar upp i en sjukhussäng utan att veta hur han kom dit.
Han har reawakened, men inte på vanligt sätt. Han är inte längre en hunter, utan världens enda "player". Skillnaden är att han kan gå upp i levels och bli bättre.
Vi får sedan följa hur han stiger från E upp till S.
Kort sagt följer det ungefär samma mönster som all asiatisk power fantasy, men det här räknas som en av de bästa och tänker man bara läsa en i hela sitt liv rekommenderar jag denna.
Serien avslutades vid kapitel 180.
Manhwan är så populär att den kommer som en anime senare i år och det kommer även ett datorspel.
Sung Jinwoo i början när han är en tönt och looser.
Sung Jinwoo i slutet när han är liiite mäktigare.
Trailer för den kommande animen:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,271
Party med Pluto - Daniel Leneér
En kortfattad självbiografisk skildring á c:a 60 sidor om den sämsta fest Daniel Leneér någonsin varit på. Allt går bra i början, men saboteras steg för steg av den brutale, brölige och bufflige Pluto. Alla försök till att vara trevlig och mötas på halva vägen går åt skogen. Pluto kör över alla sociala inviter och brôtar på i sin egen fart och med sitt eget fokus.
Det här är humor på stor nivå. Att en sån filur faktiskt finns? Eller åtminstone fanns 2006. Det är en galet rolig historia från förfest till pub tillbaka hem. Allt tecknat i cartoony svartvitt i samma stil som ni säkert sett i Rollspelet Svenil eller i någon av hans många, många fansin.
Jag tycker det är synd att Leneér lade av att göra lite "seriösare" seriealbum. Senaste är Ångestmannen från 2014. Han är grymt bra på det här och jag vill ha mer.
Hittar ni den är den väl värd både en läsning och ett in köp. Rekommenderas.
En kortfattad självbiografisk skildring á c:a 60 sidor om den sämsta fest Daniel Leneér någonsin varit på. Allt går bra i början, men saboteras steg för steg av den brutale, brölige och bufflige Pluto. Alla försök till att vara trevlig och mötas på halva vägen går åt skogen. Pluto kör över alla sociala inviter och brôtar på i sin egen fart och med sitt eget fokus.
Det här är humor på stor nivå. Att en sån filur faktiskt finns? Eller åtminstone fanns 2006. Det är en galet rolig historia från förfest till pub tillbaka hem. Allt tecknat i cartoony svartvitt i samma stil som ni säkert sett i Rollspelet Svenil eller i någon av hans många, många fansin.
Jag tycker det är synd att Leneér lade av att göra lite "seriösare" seriealbum. Senaste är Ångestmannen från 2014. Han är grymt bra på det här och jag vill ha mer.
Hittar ni den är den väl värd både en läsning och ett in köp. Rekommenderas.
Det låter som Socker-Conny!
Är det MAN AV SKUGGA förags-symbol längst ner?
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,271
Gäss båks.
Franz
Things aren't different. Things are things.
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 5,931
Detta är en personlig favorit bland svenska seriealbum för mig! Dels en personlig bias för att tecknaren var så otroligt trevlig och hjälpsam mot mig när jag försökte mig på en ”karriär” som serietecknare, men även för att det är ett så bra album på egna meriter! Vi hade en Pluto i vår vänskapskrets när jag var ung och alla kvällar när han var med blev typ sådär.
Har du hunnit ta en titt på mitt seriealbum förresten som jag länkade? Var inte rädd för att ta fram stora sågen
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,271
Min erfarenhet också, om än i egenskap av spelare av Svenil. Minns konventsäventyren med värme.
Visste det var något jag glömt. Återkommer i frågan!Har du hunnit ta en titt på mitt seriealbum förresten som jag länkade? Var inte rädd för att ta fram stora sågen
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,271
Mats Jonsson drar åt helvete (serier från Arbetet) - Mats Jonsson
Sedan sent i 2018 publicerar Mats Jonsson serier i Arbetet. De är ungefär en dubbel A4 i storlek på längden, och består av någon dagsaktuell kommentar eller allmän observation om livet. Det här är en samling med alla serier som hittills publicerats där, plus någon liten extra.
Det är vitt och brett i ämnesval, från politikers uttalanden till kulturdebatter till stad vs land-konflikten, till personliga reflektioner om vardagen i utflyttningsbygd. Putslustigt, ofta självförlöjligande, ibland skarpt, nästan alltid kryddat med en härlig dos av “håller jag på att bli gammal?”
Tecknarmässigt är det mer texttungt än Jonssons längre historier, men i övrigt i samma stil. Ni som har läst honom kommer inte hitta så mycket nytt på den fronten.
Rekommendation till alla som gillar Mats Jonsson eller bara att hänga med i samhällsdebatten.
Sedan sent i 2018 publicerar Mats Jonsson serier i Arbetet. De är ungefär en dubbel A4 i storlek på längden, och består av någon dagsaktuell kommentar eller allmän observation om livet. Det här är en samling med alla serier som hittills publicerats där, plus någon liten extra.
Det är vitt och brett i ämnesval, från politikers uttalanden till kulturdebatter till stad vs land-konflikten, till personliga reflektioner om vardagen i utflyttningsbygd. Putslustigt, ofta självförlöjligande, ibland skarpt, nästan alltid kryddat med en härlig dos av “håller jag på att bli gammal?”
Tecknarmässigt är det mer texttungt än Jonssons längre historier, men i övrigt i samma stil. Ni som har läst honom kommer inte hitta så mycket nytt på den fronten.
Rekommendation till alla som gillar Mats Jonsson eller bara att hänga med i samhällsdebatten.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,271
Ducks: two years in the oil sands - Kate Beaton
Är det någon här som inte läst Hark! a Vagrant? Om så är fallet, åtgärda.
Här är Kate Beaton betydligt allvarligare. Och längre. Och mörkare. Tecknarstilen är direkt igenkänningsbar från Hark! a Vagrant, men det syns att hon numera har mer erfarenhet och lärt sig hur man gör perspektivbilder, bakgrunder och så vidare. Det är ruskigt välgjort i karikerad, men inte parodierad svartvitt.
Det hela handlar om Beaton själv när hon beger sig till oljefälten i Alberta, långt bortom vett och sans och civilistation, för att kunna betala av sina studielån. Där jobbar hon i två år i reservdelsverkstaden, och upplever en genomvidrig, men också tragisk ärkemisogyni.
Boken handlar inte bara om hur det är att vara en kvinna på femtio arbetare, utan också om hur homogeniserad man blir av miljön. Den största chocken kommer först ett år in, när Beaton får sällskap av en syster och en gammal vän och inser hur mycket hon förändrats jämfört med hur hon var utanför oljefälten. Hur hon klär sig, vad hon står ut med för gliringar, och så vidare. Men också betydligt värre saker. Det finns berättelser i den här boken som är genuint hjärtskärande. Vi pratar sexuella övergrepp i plural, tex och mycket annat som bara är horribelt på alla nivåer.
Men det är inte utan sympati för alla dessa män. Det är inte som om de trivs där de är, utan närapå varenda en av alla de Beaton pratar med upplever att de gör ett offer som jobbar där. De veckopendlar med flyg, och missar barnens uppväxt, kraschar förhållanden, eller annat hemskt. Men när lönen är tre eller till och med fem gånger så hög som i “den riktiga världen” är det inget att snacka om. Eller de stackare som jobbat på fabrik eller fiskebåt i alla år och inte har något annat val än att jobba här nu när fabrikerna och fiskerierna stängs ner tid efter annan.
Det är här titeln kommer in. Som en del av allt oljearbete ser de förstås djurlivet lida. Framför allt ankor, inklebbade i råolja så hårt att de aldrig kommer loss. Parallellerna mellan dem och de som arbetar där eftersom de saknar alternativ är stark. Jag funderade också på om det är en dubbeltydighet - Beaton “duckar” mer och mer för all skit som kastas på henne i egenskap av kvinna ju längre boken går. Men jag är lite för dålig på exakta idiom på kanadensiska för att ha en korrekt insikt där.
TLDR
Det här är en mörk och dystopisk nutidsskildring om en verklighet som vi knappt känner till. Rekommenderas, men satsa på att läsa den när du inte har något emot att må dåligt.
Är det någon här som inte läst Hark! a Vagrant? Om så är fallet, åtgärda.
Här är Kate Beaton betydligt allvarligare. Och längre. Och mörkare. Tecknarstilen är direkt igenkänningsbar från Hark! a Vagrant, men det syns att hon numera har mer erfarenhet och lärt sig hur man gör perspektivbilder, bakgrunder och så vidare. Det är ruskigt välgjort i karikerad, men inte parodierad svartvitt.
Det hela handlar om Beaton själv när hon beger sig till oljefälten i Alberta, långt bortom vett och sans och civilistation, för att kunna betala av sina studielån. Där jobbar hon i två år i reservdelsverkstaden, och upplever en genomvidrig, men också tragisk ärkemisogyni.
Boken handlar inte bara om hur det är att vara en kvinna på femtio arbetare, utan också om hur homogeniserad man blir av miljön. Den största chocken kommer först ett år in, när Beaton får sällskap av en syster och en gammal vän och inser hur mycket hon förändrats jämfört med hur hon var utanför oljefälten. Hur hon klär sig, vad hon står ut med för gliringar, och så vidare. Men också betydligt värre saker. Det finns berättelser i den här boken som är genuint hjärtskärande. Vi pratar sexuella övergrepp i plural, tex och mycket annat som bara är horribelt på alla nivåer.
Men det är inte utan sympati för alla dessa män. Det är inte som om de trivs där de är, utan närapå varenda en av alla de Beaton pratar med upplever att de gör ett offer som jobbar där. De veckopendlar med flyg, och missar barnens uppväxt, kraschar förhållanden, eller annat hemskt. Men när lönen är tre eller till och med fem gånger så hög som i “den riktiga världen” är det inget att snacka om. Eller de stackare som jobbat på fabrik eller fiskebåt i alla år och inte har något annat val än att jobba här nu när fabrikerna och fiskerierna stängs ner tid efter annan.
Det är här titeln kommer in. Som en del av allt oljearbete ser de förstås djurlivet lida. Framför allt ankor, inklebbade i råolja så hårt att de aldrig kommer loss. Parallellerna mellan dem och de som arbetar där eftersom de saknar alternativ är stark. Jag funderade också på om det är en dubbeltydighet - Beaton “duckar” mer och mer för all skit som kastas på henne i egenskap av kvinna ju längre boken går. Men jag är lite för dålig på exakta idiom på kanadensiska för att ha en korrekt insikt där.
TLDR
Det här är en mörk och dystopisk nutidsskildring om en verklighet som vi knappt känner till. Rekommenderas, men satsa på att läsa den när du inte har något emot att må dåligt.
Last edited:
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,271
Lewis Hancox - Welcome to st Hell - my trans teen misadventure
Det här är en historia vi sett i många varianter förr. En självbiografisk återberättande historia om livet i garderoben under tonårstid och strax därefter. Allt i stiligt svartvitt, tecknat i en icke-realistisk och cartoony stil. Det funkar.
Hancox växer upp, och vet att det är något annorlunda med honom hela tiden. Han är nämligen en kille, även om världen ser honom som en tjej. Det blir illustrationer av hur han hamnar i facket “pojkflicka”, hur nittiotalets skejtarmode passar honom perfekt på grund av dess stora kläder, hur han till slut får information om transfrågan och allt liksom klickar för honom.
En ganska rakt berättad historia med bra pacing och ständigt hopp. Den vuxne Hancox är nämligen ständigt närvarande som berättare och dyker då och då in i berättelsen och pratar med sitt tonårsjag - “det här kommer du fatta om några år” och liknande. Det funkar fint. Boken går kvickt att läsa och de stora tragedierna man brukar få i den här typen av böcker saknas nästan helt. Istället är fokus på att det faktiskt går att komma vidare och hitta rätt, vilket jag tycker är jäkligt sympatiskt.
Bra bok. Rekommenderas sådär i största allmänhet, men räkna inte med en världsomvälvande upplevelse.
Det här är en historia vi sett i många varianter förr. En självbiografisk återberättande historia om livet i garderoben under tonårstid och strax därefter. Allt i stiligt svartvitt, tecknat i en icke-realistisk och cartoony stil. Det funkar.
Hancox växer upp, och vet att det är något annorlunda med honom hela tiden. Han är nämligen en kille, även om världen ser honom som en tjej. Det blir illustrationer av hur han hamnar i facket “pojkflicka”, hur nittiotalets skejtarmode passar honom perfekt på grund av dess stora kläder, hur han till slut får information om transfrågan och allt liksom klickar för honom.
En ganska rakt berättad historia med bra pacing och ständigt hopp. Den vuxne Hancox är nämligen ständigt närvarande som berättare och dyker då och då in i berättelsen och pratar med sitt tonårsjag - “det här kommer du fatta om några år” och liknande. Det funkar fint. Boken går kvickt att läsa och de stora tragedierna man brukar få i den här typen av böcker saknas nästan helt. Istället är fokus på att det faktiskt går att komma vidare och hitta rätt, vilket jag tycker är jäkligt sympatiskt.
Bra bok. Rekommenderas sådär i största allmänhet, men räkna inte med en världsomvälvande upplevelse.
Jag har nu läst tredje delen av nätserien Lavender Jack
Det är en mycket vältecknad maskerad hämnare/deckare historia som utspelar sig i ett alternativt tidigt 1900-tal där diskriminering på grund av kön/hudfärg/sexualitet inte verkar finnas men där klass är en stark del av samhället. I den europeiska stadsstaten Gallery har en maskerad man, känd som Lavender Jack, hotat flera av rikets rikaste/mäktigaste invånare och avslöjat deras skumma affärer. När polisen inte kan stoppa honom efterlyser borgmästaren en äldre mästerdetektiv, Madame Ferrier, för att få tag i honom. Nu börjar en lek med katt och råtta mellan Lavender Jack, Madame Ferrier och de riktiga skurkarna som är villiga att döda för att behålla sina hemligheter. Och det är bara den första storyn. Del två och tre eskalerar saker med att än värre brottslingar. Serien har ett klart social kommentar om de rika och/eller mäktigas korruption (inte alla dock, vilket jag gillar, det känns alltid fel när man utmålar en hel social grupp, även om de är förfördelade, som skurkar), och de illdåd folk kan vara villiga att begå för att stilla sitt habegär eller vad man ignorerar för att man lever komfortabelt.
Jag rekommenderar den varmt. Sträckläste den.
Det är en mycket vältecknad maskerad hämnare/deckare historia som utspelar sig i ett alternativt tidigt 1900-tal där diskriminering på grund av kön/hudfärg/sexualitet inte verkar finnas men där klass är en stark del av samhället. I den europeiska stadsstaten Gallery har en maskerad man, känd som Lavender Jack, hotat flera av rikets rikaste/mäktigaste invånare och avslöjat deras skumma affärer. När polisen inte kan stoppa honom efterlyser borgmästaren en äldre mästerdetektiv, Madame Ferrier, för att få tag i honom. Nu börjar en lek med katt och råtta mellan Lavender Jack, Madame Ferrier och de riktiga skurkarna som är villiga att döda för att behålla sina hemligheter. Och det är bara den första storyn. Del två och tre eskalerar saker med att än värre brottslingar. Serien har ett klart social kommentar om de rika och/eller mäktigas korruption (inte alla dock, vilket jag gillar, det känns alltid fel när man utmålar en hel social grupp, även om de är förfördelade, som skurkar), och de illdåd folk kan vara villiga att begå för att stilla sitt habegär eller vad man ignorerar för att man lever komfortabelt.
Jag rekommenderar den varmt. Sträckläste den.
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,271
Mulen söndag - Henrik Bromander
En samling av Bromanders tidigast (själv)publicerade alster. Som tidig och flitig fansinutgivare skrev han gott om serier redan i tonåren runt millenieskiftet, likt många andra i den generationen serieskapare.
Serierna varierar häftigt i kvalitet, där flera är precis så bra som man tror och hoppas, medan andra är rent trams och pajaseri.
Den som känns mest som den moderna Bromander är en som överraskande nog inte utspelar sig i Sverige, utan i USA. Det handlar om ett konspirationsteoretiskt fansin, gränsfall till magasin, som drivs av en liten redaktion med vår huvudperson som redaktör. Det är främst UFOn det handlar om, men det förekommer också allt möjligt om de som döljer utomjordingarnas existens, funderingar kring staten och CIA, och så vidare. En tydlig djupdykning i något som där och då fascinerat Bromander och visar gedigen research. Sedan träffar skiten fläkten på grund av ett mänskligt misstag, och allt slutar med ett riktigt mörkt mollackord. Även om det är en kortare historia känns det helt klart som det finns ett släktskap både i hans stora Smålands Mörker och romanerna Vän av Ordning och Högspänning.
Gillar du samtidsskildrande serieromaner i underground-stil? Då gillar du det här.
MEN!
Bromander lägger också ett stort fokus på att förklara och sätta alla serier i sitt sammanhang i förord och efterord. Det är långa förklaringar om var idéer kommer ifrån, hur fansinscenen han ingick i såg ut och vilka andra serieskapare som han bollat med. Det fascinerande är att jag blev mindre imponerad och pepp på Bromander efter att ha läst det. Han verkar reflektera hur extremt homogen, pojkrumsstinkande och tonårshormonell hela scenen var, men aldrig hela vägen in i mål. Det var så det var, nu vänder vi blad. Det finns en hel del reflektioner kvar att göra kring grav homofobi, aggressivt misogyna “skämt” och diverse annan skit där det känns som det här hade varit perfekt läge att säga “attans, jag ber om ursäkt och har försökt göra bättre ifrån mig sedan dess”. Men det lyfts precis lagom mycket för att man ska märka att han inte säger tillräckligt om det. Hmmmm, säger jag om det.
Upp till var och en att bedöma, antar jag. Men min bedömning är mindre fördelaktig än om jag inte läst det alls.
TLDR
Bra jäkla underground-seriesamling från åren runt millennieskiftet. Men frågetecken kvarstår runt det rejäla förordet.
En samling av Bromanders tidigast (själv)publicerade alster. Som tidig och flitig fansinutgivare skrev han gott om serier redan i tonåren runt millenieskiftet, likt många andra i den generationen serieskapare.
Serierna varierar häftigt i kvalitet, där flera är precis så bra som man tror och hoppas, medan andra är rent trams och pajaseri.
Den som känns mest som den moderna Bromander är en som överraskande nog inte utspelar sig i Sverige, utan i USA. Det handlar om ett konspirationsteoretiskt fansin, gränsfall till magasin, som drivs av en liten redaktion med vår huvudperson som redaktör. Det är främst UFOn det handlar om, men det förekommer också allt möjligt om de som döljer utomjordingarnas existens, funderingar kring staten och CIA, och så vidare. En tydlig djupdykning i något som där och då fascinerat Bromander och visar gedigen research. Sedan träffar skiten fläkten på grund av ett mänskligt misstag, och allt slutar med ett riktigt mörkt mollackord. Även om det är en kortare historia känns det helt klart som det finns ett släktskap både i hans stora Smålands Mörker och romanerna Vän av Ordning och Högspänning.
Gillar du samtidsskildrande serieromaner i underground-stil? Då gillar du det här.
MEN!
Bromander lägger också ett stort fokus på att förklara och sätta alla serier i sitt sammanhang i förord och efterord. Det är långa förklaringar om var idéer kommer ifrån, hur fansinscenen han ingick i såg ut och vilka andra serieskapare som han bollat med. Det fascinerande är att jag blev mindre imponerad och pepp på Bromander efter att ha läst det. Han verkar reflektera hur extremt homogen, pojkrumsstinkande och tonårshormonell hela scenen var, men aldrig hela vägen in i mål. Det var så det var, nu vänder vi blad. Det finns en hel del reflektioner kvar att göra kring grav homofobi, aggressivt misogyna “skämt” och diverse annan skit där det känns som det här hade varit perfekt läge att säga “attans, jag ber om ursäkt och har försökt göra bättre ifrån mig sedan dess”. Men det lyfts precis lagom mycket för att man ska märka att han inte säger tillräckligt om det. Hmmmm, säger jag om det.
Upp till var och en att bedöma, antar jag. Men min bedömning är mindre fördelaktig än om jag inte läst det alls.
TLDR
Bra jäkla underground-seriesamling från åren runt millennieskiftet. Men frågetecken kvarstår runt det rejäla förordet.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 17,493
Jag har läst det mest mainstream som finns! Tom Kings 85 nummer (och några annuals) långa run på Batman! Och fucking hell det är bra! Så jag har bara hört folk snacka skit om den här runnen… Men jag älskar den! Men jag förstår varför folk inte gillar den. Så vad får vi här?
-Hela grejen är en romans mellan Batman och Catwoman. Det är ryggraden för hela grejen och vad det handlar om. Så om du inte är här för vad som bitvis är en romantisk komedi så är du på fel ställe.
-Första akten är max superhjälte! Batman har en massa sci-fi stuff, det finns folk med awesome krafter och värst av allt så kallar Batman in the Justice League för hjälp! I GOTHAM CITY. Det är som att svära i kyrkan. Och efter första akten… Så är det slut på det. Efter första akten använder Batman exakt 2 gadgets, batarangs och änkerhake pistolen och vi går in i fullt undersöka Batmans psyke läge.
-Det finns en massa nummer som det inte händer något alls i men fuuuck vilket coola vibes det är. Som när Batman & Catwoman har en dubbel dejt med Superman och Lois Lane.
-Det finns en massa nummer typ utan dialog men där vi istället får läsa en fucked upp rysk saga som Bruce Wayne gillade som barn. Som är superviktig så våga fucking inte glömma ett ord av den.
-Det finns en massa nummer där inget händer utom dialog. Som när Catwoman och Joker fuckar upp varandra så illa att de håller på att blöda ut och ligger och pratar i en sprängd kyrka… Om vem som älskar Batman mest.
-Tom King gör Kite Man till en superviktig karaktär. Så gillar du honom i Harley Quinn tv-serien är det här moderna versionen kommer från. Han är inte ens enda skämtkaraktären som plötsligt är viktig. Ventriloquist är superviktig.
-BANE! Älskade du Knightfall? Saknar du riktiga Bane som han var innan filmversionen? Här är han! BANE!
-Hela grejen är en romans mellan Batman och Catwoman. Det är ryggraden för hela grejen och vad det handlar om. Så om du inte är här för vad som bitvis är en romantisk komedi så är du på fel ställe.
-Första akten är max superhjälte! Batman har en massa sci-fi stuff, det finns folk med awesome krafter och värst av allt så kallar Batman in the Justice League för hjälp! I GOTHAM CITY. Det är som att svära i kyrkan. Och efter första akten… Så är det slut på det. Efter första akten använder Batman exakt 2 gadgets, batarangs och änkerhake pistolen och vi går in i fullt undersöka Batmans psyke läge.
-Det finns en massa nummer som det inte händer något alls i men fuuuck vilket coola vibes det är. Som när Batman & Catwoman har en dubbel dejt med Superman och Lois Lane.
-Det finns en massa nummer typ utan dialog men där vi istället får läsa en fucked upp rysk saga som Bruce Wayne gillade som barn. Som är superviktig så våga fucking inte glömma ett ord av den.
-Det finns en massa nummer där inget händer utom dialog. Som när Catwoman och Joker fuckar upp varandra så illa att de håller på att blöda ut och ligger och pratar i en sprängd kyrka… Om vem som älskar Batman mest.
-Tom King gör Kite Man till en superviktig karaktär. Så gillar du honom i Harley Quinn tv-serien är det här moderna versionen kommer från. Han är inte ens enda skämtkaraktären som plötsligt är viktig. Ventriloquist är superviktig.
-BANE! Älskade du Knightfall? Saknar du riktiga Bane som han var innan filmversionen? Här är han! BANE!
Khan
Kondottiär
- Joined
- 23 Apr 2014
- Messages
- 4,271
Socker-Conny - Joakim Pirinen
Jubileumsutgåva! Och första gången jag läser själva albumet. En modern klassiker, så mainstream det kan bli som undergroundserie.
Är det någon som inte har koll på Socker-Conny? En brutaldestruktiv kaosmaskin utan respekt för något, ständigt på jakt efter alkohol. Runt honom hopar sig katastrofer och galenskaper, dumheter och fånerier, alltihop tecknat i en mardrömslandskapsversion av Stockholms åttiotal.
Allt är absurdistiskt, galet, surrealistiskt - jag får flera gånger känslan av tyska expressionistfilmer när jag tittar på hur Pirinen målar upp sina bilder. Det är utdraget, skevt, skräckinjagande, och dumt på samma gång.
Men det är också mer ärligt mörker än jag någonsin kunde tro. Socker-Conny är ensam, tragiskt ensam, och det känns som om han går på som en ångvält för att slippa tänka på sitt eget liv de få gånger själva historien får lite andrum. Det fråntar å andra sidan inte chocken man får se i de många bilderna där Socker-Conny förvandlar djur till köttmos, försöker våldta, målar hakkors eller skriker hatbrott rakt ut i luften. På det stora hela känns det dock inte som om Pirinen försökt provocera för provokationens skull, eller som om han bara kör fram hemska saker för att få sina polare med samma grovkorniga humor att garva. Det är alldeles för bra (framför allt i bild) för att det här skulle höra hemma i Pyton, liksom.
Det är också kul att Pirinen har skrivit efterord och kommentarer. Där ber han om ursäkt för en hel del av albumet, bland annat hur han framställde en homosexuell karaktär och hur vansinnesrasistisk han tycker sin huvudperson är. Det ångrar han. Det gör mig glad att han är medveten om och ser problemet. Ett tecken på just att det inte bara är provokation för provokationens skull, liksom.
Hur som.
TLDR
Bra skit, även om man får mardrömmar av en del bilder. Rekommenderas till de som står ut med det magstarka innehållet, och de som gillar svensk seriehistoria.
Jubileumsutgåva! Och första gången jag läser själva albumet. En modern klassiker, så mainstream det kan bli som undergroundserie.
Är det någon som inte har koll på Socker-Conny? En brutaldestruktiv kaosmaskin utan respekt för något, ständigt på jakt efter alkohol. Runt honom hopar sig katastrofer och galenskaper, dumheter och fånerier, alltihop tecknat i en mardrömslandskapsversion av Stockholms åttiotal.
Allt är absurdistiskt, galet, surrealistiskt - jag får flera gånger känslan av tyska expressionistfilmer när jag tittar på hur Pirinen målar upp sina bilder. Det är utdraget, skevt, skräckinjagande, och dumt på samma gång.
Men det är också mer ärligt mörker än jag någonsin kunde tro. Socker-Conny är ensam, tragiskt ensam, och det känns som om han går på som en ångvält för att slippa tänka på sitt eget liv de få gånger själva historien får lite andrum. Det fråntar å andra sidan inte chocken man får se i de många bilderna där Socker-Conny förvandlar djur till köttmos, försöker våldta, målar hakkors eller skriker hatbrott rakt ut i luften. På det stora hela känns det dock inte som om Pirinen försökt provocera för provokationens skull, eller som om han bara kör fram hemska saker för att få sina polare med samma grovkorniga humor att garva. Det är alldeles för bra (framför allt i bild) för att det här skulle höra hemma i Pyton, liksom.
Det är också kul att Pirinen har skrivit efterord och kommentarer. Där ber han om ursäkt för en hel del av albumet, bland annat hur han framställde en homosexuell karaktär och hur vansinnesrasistisk han tycker sin huvudperson är. Det ångrar han. Det gör mig glad att han är medveten om och ser problemet. Ett tecken på just att det inte bara är provokation för provokationens skull, liksom.
Hur som.
TLDR
Bra skit, även om man får mardrömmar av en del bilder. Rekommenderas till de som står ut med det magstarka innehållet, och de som gillar svensk seriehistoria.
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,076
Jag tyckte sämre om den vid komplett omläsning än när jag läste den första gången, kanske för att den är alldeles för lång, rätt sentimental, och upprepar sina troper så himla mycket. Men på det hela taget bra, och delar (som dubbeldejten) är helt fantastiska. Tycker dock allmänt att Tom King funkar bättre i det medellånga formatet (han verkar ju ha mutat in maxiserien på 12 nummer som sitt signum), och jag ska snart läsa om och igenom Human Target, som är hans bästa på länge (eventuellt över huvud taget). Hoppas han lämnar det exklusiva kontraktet med DC någon gång, bara!
Tom King gör också en del fantastiskt lyckade one-shots, som Batman/Elmer Fudd (jo faktiskt, och det är bra på riktigt!) och The Button (där Batman behöver överleva en minut mot Anti-Flash).
Jag har inte läst något av Tom King, men hört positiva saker om Vision, Strange Adventures och Mister Miracle bland annat. (Mer blandade åsikter om hans Batman.) Vad borde jag testa?
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 17,493
Hans Mister Miracle är kanske det bästa av hans introspektiva superhjälte grejer. Men ska jag rekommendera en av hans superhjälte grejer är det hans Omega Men som är amazing rymd äventyr med superobskyra hjältar som han gör något nytt med.
Vill du inte specifikt ha superhjältar är The Sheriff of Babylon ett amazing noir mysterium i ockuperade Irak.
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,076
The Vision eller Human Target, beroende på om du föredrar Marvel eller DC.