WRNU:s Serieklubb 2022

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Ugly - Sista skriket av Joakim Lindengren



Det här är det fjärde albumet om privatdeckaren Ugly. De tre tidigare har jag haft åsikter om tidigare i fjolårets bokklubbstråd. Tyvärr är det här inte i närheten av lika bra.

De två första albumen fullkomligt blommar över av kreativitet och fantastiska skämt. Trean är bra, men inte lika bra. Fyran saknar både skämt och handling.

Eller, det kanske är fel att säga. För visst finns det skämt, bara inte alls lika många eller bra. Visst finns det en handling, bara inte på långt när lika intressant eller välfokuserad. För här börjar Lindengren prata om världen. Varför måste vi få reda på att världen är en postapokalyps där människorna (nästan) dött ut och djuren tagit över? Vad tillför det? Varför dyker Joakim Lindengren upp som karaktär i sin egen historia? Varför är hela handlingen en lång utdragen promenad? För att prata rollspelstermer - varför är allt så fruktansvärt rälsat? Ugly gör precis ingenting i sin egen story den här gången. Knappt ens kläcker några lattjo oneliners.

TLDR
Stor besvikelse. Läs de två första, om du gillar dem ta även den tredje. Men den här kan man definitivt hoppa över.
 

JohanL

Swashbuckler
Joined
23 Jan 2021
Messages
3,019
Om du gillar Wonder Woman o e meh angående postapokalyps, hur är den då?
Beror på hur du känner kring karaktären - ska Wonder Woman vara en fredsbringare eller en svärdssvingande badass? Här är hon det senare.

Tycker du om postapokalyps men inte Wonder Woman, gjorde skaparen också den utmärkta serien Extremity.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Slash them all av Antione Maillard

1665999718778.png

Tänk er en klassisk slasher från åttiotalet. Fast i svartvitt serieformat. Typ. Så är starten, men det är inte så allt tar vägen.

Tecknarmässigt är det här en fröjd för ögat. Maillard tecknar svartvitt och gråskala som en mästare. Mängder med bra detaljer. Man är rädd för skurken Bloody Batter som går runt och bankar folk med sitt basebollträ långt innan han börjar avliva folk. Allt pga poser och närvaro i bilden. Sjukt bra gjort.

Storymässigt börjar det som sagt som en klassisk slasher. Men sedan blir det mer och mer en psykologisk thriller när det istället börjar handla om hur hela situationen påverkar ungdomarna som överlevt, hur samhället runt dem blir mer och mer slutet, och hur stressande det är att mördaren aldrig åker fast. Ruskigt och dessutom ruskigt välskrivet. När det slår över för en av våra mer hämmade karaktärer mot slutet var det verkligen som att sitta på nålar.

För slutet är inte en actionscen som det brukar i slasherfilm, där det antingen är den sista överlevande eller mördaren som vinner. Det är istället en överraskande eskalering av just de psykologiska thrillerelement som då tagit över storyn till 100%.

Ruskigt bra. Rekommenderas, men håll den borta från barn.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Banksy: a graphic novel av Francesco Mateuzzi

1666000048503.png


Det här är en maskerad dokumentär om Banksy i serieromanens format. Det passar ju helt klart bra med det formatet när man ska prata konst.

"Handlingen" består av att två ungdomar i London döms till att tvätta bort graffiti som samhällstjänst, och spenderar tiden med att prata om Banksy. De själva är inte riktigt viktiga, utan det helt klart största fokuset ligger på gatukonst i allmänhet och Banksy i synnerhet. Var han kommer ifrån, hns kändaste verk, hans åsikter om konstvärlden, och så vidare.

En bra grundkurs i Banksy, men kanske inte exceptionell som serieroman. Men absolut något att sticka i händerna på konstintresserade eller antietablissemangstänkande ungdomar.
 

anth

troll troll troll
Joined
24 Feb 2003
Messages
9,839
Location
Fjollträsk
Jag tänkte presentera tre väldigt lika serier, därför börjar jag med de gemensamma nämnarna så jag slipper upprepa mig.

Om japanerna älskar isekai/portalfantasy, älskar koreanerna personer som befinner sig i ett "datorspel" (små rutor visar både huvudpersonens och motåndarnas level och stats), medan kineserna älskar kultiveringsserier (tänk kung fu/wuxia).
Både det japanska ordet manga och koreanska manhwa kommer från det kinesiska manhua.

Jag tänkte presentera 3 kinesiska manhua-serier.
En sak som skiljer kinesiska/koreanska serier från japanska är att japan fortfarande är fast i papperstidningar, vilket betyder att japansk manga är svart/vit och släpper nya avsnitt en gång i månaden.
Kinesiska och koreanska serier däremot är online, i färg och släpps så fort man hinner rita dem - det betyder kortare avsnitt c:a en gång i veckan, istället för ett längre en gång i månaden.

De asiatiska serier jag läser har sällan någon officiell översättning. Det betyder att de översättningar jag läser ofta är fan-made, eller pirat-översättningar - beroende på hur man ser på saken.
Japaner är inte bra på engelska, vilket gett upphov till uttrycket "engrish", med massor med roliga memes. Problemet är att kineser och koreaner är om möjligt ännu sämre på engelska än japaner.
Förvänta er inga kvalitetsöversättningar.
De tre serierna jag valt att presentera är dock stora; det betyder att man ofta kan hitta flera olika översättningar där flera är riktigt bra.
Läser ni mindre kända serier förvänta er samma kvalitet som i "Backstroke of the West", det är Revenge of the Sith, först översatt till kinesiska, sedan tillbaka till engelska. Här kan man tala om "Lost in translation":

De här tre serierna räknas som de tre största. Om jag förstått rätt är de samtliga kinesiska romaner från början som blivit både serietidningar och animerade. Lova mig en sak: försök INTE leta reda på de animerade versionerna av de här serierna. Ni kommer att gråta blod - så dålig är animeringen. Generellt håller kinesisk anime låg nivå. Det finns givetvis undantag som är bra, men inte för de här tre.

Samtliga är medeltida kinesisk fantasy som definitivt INTE utspelas på jorden/kina.
Samtliga är "zero to hero"; huvudpersonerna börjar som unga tonåriga grisodlare, men stiger sedan väldigt snabbt och passerar snart superhjältenivån.
Det finns sällan länder utan världen styrs av stadsstater, handelshus, mäktiga familjer och sekter. Med "sekt" menar jag shaolintempel och kampsortskolor. Samtliga huvudpersonerna börjar som lärlingar i någon sekt eller familj.
Allt handlar om att man ska bli bättre på kampsport och lära sig fler tekniker, helst hemliga som ingen annan känner till.
En annan viktig sak är alkemi; i kina tillverkar inte alkemister drycker, utan piller med fantastiska egenskaper.
Ytterligare en sak är magiska cirklar/diagram. Dessa tar ofta tid att göra, men har man väl lyckats kan cirkeln innesluta ett område stort som en stad och skyddar mot utomstående inkräktare.
Sedan har vi "spirits", som ofta är mytologiska djur som man kan få att tjäna en. Tänk totemdjur eller familiars.
Monster har ofta en "monster core", en sorts ädelsten som antingen kan användas som valuta, alkemi, eller för att göra en själv bättre.
Valutan är normalt kristaller som bryts i gruvor.
Sedan har vi magiska föremål - det finns massor! Det vanligaste är "space rings", vilket är en "bag of holding" utformad som en ring man kan ha på fingret: man har all sin utrustning förvarad i det extredimensionella utrymmet i sin ring.
Sist har vi graderingen. Detta är inte något subjektivt som bestäms av en sekt, utan en objektiv sanning. Det är lite som att gå upp i level i DnD, med skillnaden att alla som ägnar sig åt kultivering kan se vilken nivå andra utövare har och om de är bättre/sämre. Dels blir man bättre genom träning, dels genom att slåss (tävlingar/turneringar är vanliga). Slutligen kan man bli bättre genom kultivering, vilket i praktiken betyder att man stänger in sig i ett rum och mediterar - ibland i åratal. Graderingen delas upp i små steg och stora steg. De små är ofta 1,2,3,...9. De stora stegen har ofta namn som den jordiska nivån, den himelska nivån, den gudomliga nivån (dessa namn är ofta förvirrande då varje serie/översättare har sina egna namn på dessa).
Har man kommit upp några större nivåer kan man flyga. ALLA kampsortutövare med stil tar sig fram genom att flyga.
Normalt kan man stiga 3-4 större nivåer innan man slår i taket och då är man ofta flera hundra år gammal (man slutar åldras, eller åldras extremt långsamt om man ägnar sig åt kultivering). Ska man bli bättre måste man ta sig till en högre värld (tänk stiga i sfärerna), där man börjar om som grisodlare.
Alla huvudpersoner i kinesisk kultiverings-manhua har något som gör att de stiger i graderna snabbare än alla andra, exakt vad skiljer sig från serie till serie.
Normalt är alla huvudpersoner män och bygger snabbt upp ett harem med vackra kvinnor runt sig (om någon känner till en asiatisk serie där huvudpersonen är tjej får ni gärna säga till. NEJ, serier som Sailor Moon räknas inte).

Även om jag inte är världsbäst på att skriva recensioner kan jag garantera att dessa tre är de bästa kultiverings-mahua man kan hitta.

Yao Shen Ji / Tales of Demons and Gods
1666873739291.png
Denna serie har i skrivande stund just passerat avsnitt 400.
Huvudpersonen, Nie Li, är från början flera hundra år gammal. Han möter en övermäktig fiende, men istället för att dö använder han "magi" för att "reinkarneras".
Reinkarneringen är lite speciell och inte vad vi är vana vid; det som händer är att han färdas bakåt i tiden till sitt trettonåriga jag.
Serien börjar med att Nie Li, en trettonårig kille med morotsfärgat hår som går i skola hos en sekt, plötsligt "minns" flera hundra år av sitt kommande liv. Det här med att "resa bakåt i tiden" och leva om sitt liv är jättevanligt i koreanska serier, men inte lika vanligt i kinesiska och japanska.
Även om han är jättedålig i början så vet han precis vad han ska göra för att snabbt bli bättre. Framför allt vet han var massor med magiska föremål finns och vilka människor som är pålitliga och vilka som kommer att förräda honom i framtiden.
Även om det är flera hundra år till dess är målet för Nie Li alltid att hitta en lösning som gör att han kan besegra den mäktiga fienden som han till slut kommer att möta.
Man kan tycka att en serie där huvudpersonen vet vad som kommer att hända skulle vara tråkig, men vartefter Nie Li gör andra val än i sitt tidigare liv börjar historien ändras och han får mindre användning av minnet från sitt tidigare liv.

Bai Lian Cheng Shen / Apotheosis
1666873759375.png
Denna serie har i skrivande stund nästan 1000 avsnitt.
Huvudpersonen, Luo Zhen, börjar som slav efter en intern konflikt mellan två fraktioner inom sin familj. Hans arbete går numera ut på att vara mänsklig sandsäck åt eleverna i sekten.
En natt händer något obegripligt: plötsligt och oförklarligt lär han sig "bone refinement technique", som gör att ju mer stryk han tar ju starkare blir han, vilket är perfekt för hans nuvarande position.
Sekten han är slav hos har en konstig regel (för att uppehålla slavarnas moral) ; om en slav lyckas besegra en elev som använder slaven som slagpåse så vinner slaven sin frihet.
Det tar inte lång tid för Luo Zhen att "slå sig fri" och börja leta efter sin äldre syster - men det verkar som någon väldigt mäktig person vill sätta käppar i hjulet och göra det så svårt som möjligt för Luo Zhen att återförenas med sin syster.
Vem är det som försöker styra hans liv och varför får han inte träffa systern?
Den här serien kan vara lite ryckig i början då de som gjort serien komprimerat vissa delar av romanen som de tryckte var tråkiga till ett avsnitt - men det händer bara i början och resten av serien följer romanen.

Wu Lan Dian Feng / Martial Peak
1666873773192.png
Denna serie har i skrivande stund mer än 2700 avsnitt.
Huvudpersonen, Yang Kai, har ett handikapp: han har en intern skada som gör att han inte kan kultivera och stiga i graderna. I tre år har an tränat hos sekten utan att kunna bli bättre och får dagligen stryk av elever som är två år yngre.
En dag hittar han en konstig svart bok när han är ute och går i bergen. Boken innehåller konstiga tekniker som låter honom reparera sin skada och snabbt stiga i graderna.
Det visar sig att hans familj, Yang, har en konstig regel: alla sönerna slängs ut i världen och ska klara sig helt själva i tio år utan någon som helst hjälp av familjen. De Yang-söner som lyckas överleva i tio år är givetvis mäktiga.
Men Yang Kais mål är högre ställda än att styra en liten familj i en liten stad. Här räcker det inte med ett land, eller värld - här är målet hela universum.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst She-Hulk vol 1 av Rainbow Rowell och Roge Antonio



Det är dags för She-Hulk att göra comeback! Hon vill vara advokat igen, helt vanlig sådan. Hon vill lägga ner hela superhjältegrejen, och fokusera på vad hon faktiskt har studielån för. Men det går sådär.

Eftersom hon aldrig varit hemlig om sin identitet är det svårt att vara hemlig om vem hon är som advokat, och gamla kompisar i superhjältebranschen söker upp henne och ber om hjälp konstant. Men vad än värre är är att hon får en inneboende i form av Jack of Hearts, en gammal superhjälte som alla trodde var död. Inklusive han själv. Nu försöker hon hjälpa honom samtidigt som hon hanterar sin egen situation.

Rätt trevlig story. Gemytligt småputtrig utan de stora “rädda världen”-grejerna. Kommer nog läsa resten när de samlats i albumformat.

Tecknarmässigt är det bra. Över medel skulle jag säga, men inget som riktigt sticker ut och man vill ha som tavla på väggen.

Rekommenderas.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Paying the Land av Joe Sacco

1667828316132.png

Det här är en dokumentär. Sacco reser upp till nordligaste Kanadas inland, långt bortom dragna vägar. Hit åker man på den frusna marken och isen. Långt där uppe, i en delstat som är större än Frankrike och Spanien tillsammans, bor knappt 45 000 pers. Den här boken handlar om deras verklighet.

Bokens titel är en referens till ett fenomen inom Dene, ursprungsbefolkningens, kultur. De ser det som att de tillhör marken, inte tvärtom. Att betala marken är en del av god uppfostran när man är ute. Men deras levnadsvillkor är sedan länge förstörda.

Sacco går ingående in på hur residential schools, sargade och torterade generationer av ursprungliga kanadensare, hur prospektering av gruvor och naturresurser förstört deras sätt att leva, hur den moderna världen både är ett hopp och en förbannelse beroende på vem du frågar. Han försöker visa upp både hur det är, hur det var och hur det skulle kunna vara.

Det är en tung bok. Både i den brutala verklighet som Kanada utsatt sin ursprungsbefolkning för, men också för den hopplöshet som genomsyrar så gott som alla Sacco möter där uppe. Det finns självklart de som arbetar, som hoppas, som minns och som försöker göra imorgon bättre än idag. Men de är få. Av redan väldigt få.

Boken handlar också om splittringen mellan de många olika intressesfärerna. När gruv-, olje- och gasbolagen kommer hit innebär det arbeten. Pengar, hopp och en framtidsutsikt. Men det blir också en enorm omställning i levnadssätt. Med tanke på den enorma isolering det blir i de absurdt glesbefolkade vidderna blir det närapå brukssamhälle, company town, även om de får betalt i kanadadollar istället för i scrip.

Sacco väjer heller inte för de obekväma sanningarna. Det finns vissa ledare bladn Dene som tycker det är lika bra att låta det gamla dö, och satsa helt på framtiden. Vem bryr sig om snart utdöda språk? Eller det faktum att det är en i många aspekter gravt patriarkal kultur, och inga kvinnor har någonsin varit hövdingar. Inte ens i modern tid. Det bara är så.

Det är en bok utan svar. Det går att lyfta frågan, framställa folk i ärlig och sympatisk dager. Men det är verklighet utan lätta lösningar. Vem kan rätta till åratal av förtryck?

Men boken är relevant läsning i allra högsta grad. Trots känslan av tom hopplöshet som kommer när man är klar.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Books of Magic: Auberon's Tale av Bronwyn Carlton och Peter Gross

1667829508586.png


Det här är mest en prequel till Vertigos tolkning av the Faerie Realm och handar om Auberons väg till tronen en gång i tiden. Ni vet, Auberon som är kung över alla févarelser i det kanske bästa kapitlet av Sandman?

Det är en rätt bra plot. Hovintriger i ett fantasyland, där olika potentater ingår allianser och försöker ta makten. Några ställer sig bakom den unge Auberon, andra hejar på hans kusin, etc. Kan absolut plankas till ett rollspelsäventyr någon gång om man vill ha ett successionskrig i valfritt vaniljfantasyland.

Men det är bara typ halva boken. Resten är något meh-äventyr ur Books of Magic om Tim Hunter, och det är verkligen mitt i handlingen och utan att försöka förklara vad det handlar om. Jag orkade inte ens läsa klart.

TLDR
Hitta på biblioteket. Betala inte för många pengar för den här.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
2,844
Location
Borås, Sverige
Jag har läst Books of Magic: Auberon's Tale av Bronwyn Carlton och Peter Gross

View attachment 10561


Det här är mest en prequel till Vertigos tolkning av the Faerie Realm och handar om Auberons väg till tronen en gång i tiden. Ni vet, Auberon som är kung över alla févarelser i det kanske bästa kapitlet av Sandman?

Det är en rätt bra plot. Hovintriger i ett fantasyland, där olika potentater ingår allianser och försöker ta makten. Några ställer sig bakom den unge Auberon, andra hejar på hans kusin, etc. Kan absolut plankas till ett rollspelsäventyr någon gång om man vill ha ett successionskrig i valfritt vaniljfantasyland.

Men det är bara typ halva boken. Resten är något meh-äventyr ur Books of Magic om Tim Hunter, och det är verkligen mitt i handlingen och utan att försöka förklara vad det handlar om. Jag orkade inte ens läsa klart.

TLDR
Hitta på biblioteket. Betala inte för många pengar för den här.
För mig det finns någon med hur Titania blir Titania. Och att den även har en koppling mot Sandman via Death.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst om Batman: Arkham Asylum av Grant Morrison och Dave McKean

1667997488783.png

Morrison
Det här är en av de där stora klassikerna inom superhjältande. Plotten är ganska enkel. Skurkarna har tagit över Arkham Asylum, kräver att Båtsman kommer in och hälsar på. Så det gör han. Sedna kräver Jokern att de leker lite “kurragömma” i det gigantiska huset, där Båtsman gömmer sig och galningarna letar.

Parallellt med det får vi se hur Amadeus Arkham under tidigt nittonhundratal förvandlar sin familjs gamla herrgård till ett mentalsjukhus som får namnet Arkham Asylum. Genom processen mördas hans familj, och han slutar sina dagar som inlåst i sitt eget dårhus.

McKean
Jag hade glömt hur mycket det här är McKeans bok. För det är så vansinnigt vackert gjort. När Båtsman kommer in i Arkham tar stora delar av logiken slut, även i bild. Det är inga traditionella rutmönster, folks repliker spiller ut över bilder utan bubblor, ibland över flera rutor. Det finns inga gränser mer. McKeans drömska stil skapar en känsla av klaustrofobisk mardrömsnatt som aldrig tar slut, där han lyckas bland nattens kolsvärta med mängder av mörka nyanser utan att det blir svårt att läsa. Duellen mellan Killer Croc och Båtsman på taket när åskan går är bland det snyggaste i McKeans hela karriär. Hans geni är banne mig minst 75% av varför den här boken funkar.

Morrison, igen
För det är egentligen inte så mycket till plott. Så gott som alla de stora skurkarna får någon stund i rampljuset där Morrison på en sida eller två skriver in dem i ett mer psykoanalytiskt fokuserat ljus. Några av de stora saknas - Riddler, Poison Ivy, Buktalaren - men det gör inte så mycket. De som är med räcker gott, och de lite ovanligare, som Maxie Zeus och Doctor Destiny, är kul att ha med. Många av dem får en nytolkning som ger dem en mycket mörkare verklighet än det tidigare varit, vilket passar den mörka mardröm som hela boken är. Galne Hattmakaren insinueras som pedofil, tex. Just Zeus har ett gudkomplex och sitter i elterapirummet för att få stöt efter stöt efter stöt. Och så vidare.

Amadeus Arkhams långsamma fall ner i mörkret är riktigt bra att bryta av med, och pendelrörelsen mellan hans historia och Båtsmans resa är smart gjorda.

Men det hela är ju skrivet av Morrison. Det går med andra ord inte att ignorera Morisons fascination för de bisarra hittepå-delarna av Jung, flummig hippieknark-magi, och så vidare. Det är också ganska groteskt många gånger, vilket av McKean tolkas som mardrömslogik, och det funkar tusen gånger bättre än när det tecknas realistiskt (se även: the Filth). Magin är tack och lov väldigt lågmäld, och det är många gånger lättare att tolka allt som att den psykologiska terrorn har knäckt Båtsman, snarare än att det är vare sig hokus eller pokus.

Morrison, igen (igen)
I den jubileumsutgåva jag läste ingick ursprungsmanus som extra kapitel längst bak. Det mesta är som det som blev tecknat, men en hel del är annorlunda också - tex är hela historien om Arkham något som läses av Robin (som saknas helt i den färdiga produkten). Det är kul läsning, och jag är glad över att många av de rena GALENSKAPER som Morrison ville ha med togs bort. Jag har sagt det förr, Morrison behöver en redaktör med starka nypor som kan hålla honom hårt i örat för att skapa sina bästa grejer.

För det här är en av hans bästa grejer.

TLDR
Tillsammans med Animal Man är nog det här det absolut bästa jag vet från Morrison. Antagligen från McKean också. Rekommenderas varmt.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst om hela Immortal Hulk.

1667998597488.png

Första intrycket finns här, här och här.

Den var nog banne mig bättre andra varvet. Även om den tappar i mitten är den inte riktigt lika låg som jag mindes. Sidohistorierna om de andra hulkarna är också bra skrivet (särskilt Sasquatch) och hur allt händer dem.

Helt klart läsvärd. Rekommenderas.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Serienördens Coronabok av ett helt gäng svenska serieskapare



Stora delar av svenska indieserieskaparscenen har här samarbetat i en stor novellsamling på temat Corona. Någon illustrerar en anekdot om att festa i coronatider, någon en om att gå och handla med munskydd, någon om hur det känns att vara isolerad i hemmet, etc.

Men det är typ ingen som är bra. Då de allra flesta noveller inte breder ut sig över mer än fyra sidor, de flesta bara på två, är det inget som hinner bli bra. Visst är det kul med enrutingar med coronaskämt, men det är för få och för meh för att det ska funka. Inte ens min personliga ärkefavorit Jenny Berggrund levererar i den här volymen.

TLDR
Nä. Den här var genuint kass. Läs Lucassis Karantändagboken istället.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Vera Vem? av Anna Sundström Lindmark och Elisabeth Widmark

1668000548188.png

Det här är en seriebok om mobbning för de tidiga tonåren. Vår huvudperson börjar högstadiet, och förlorar sin bästa kompis. Kompisen Nour blir en av de populära tjejerna, och när det populära gänget börjar med elakheter och fulskämt om Vera säger hon inte emot. De elaka skämten växer, växer och växer, och Vera orkar till slut inte ens gå till skolan. Det blir överraskande mörkt ibland. Men det slutar i alla fall någorlunda lyckligt.

Bildmässigt är det riktigt snyggt. Det är digitalt målat, inte digitalt tecknat, på det där sättet som många moderna serier gärna gör. Jag gillar det riktigt mycket. Snyggt som bilder, och välkomponerade sidor dessutom. Inget komplicerat, men det avskalade och enkla är svårare att få rätt än man kan tro. Widmark vet vad hon gör. Grymt bra.

Boken är utgiven i samarbete med, eller sponsrad av, Friends i någon form. Det finns lärarhandledningar att ta tag i om man vill använda boken i undervisningen och så. Jag vet inte riktigt hur man gör sånt, för att prata om sociala strukturer och beteenden med tonåringar är inte riktigt något jag har kompetens för, men jag kan i alla fall säga att jag sett betydligt trubbigare antimobbningshistorier. Så det är klart läsvärt även för lärare och andra i mellan- och högstadiemiljön.

Den är inte lika mörk som den fantastiska ungdomsromanen på samma tema Hon går genom tavlan, ut ur bilden av Johanna Nilsson, men jag tänkte mycket på den när jag läste Vera vem?.

TLDR
Bra antimobbningsbok. Läs den. Läs gärna Johanna Nilsson också, för den delen.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Måste ringa brorsan av Magnus Jonason



Det här var en djupdykning i sorg. Jonason skriver och tecknar oss genom en delvis självbiografisk historia om hur det är att ta hand om sin brors död. Alltifrån begravning till att vattna krukväxter medan lägenheten ska packas ner. Samtidigt får vi se relationen bröderna emellan genom flashbacks, och vi förstår att brorsan inte levt världens bästa liv.

Det är djupt melankoliskt och sorgligt, snarare än ångestframkallande och mörkt. Jag får känslan av att brorsan gett upp långt innan allt gick åt fanders, och såg allting genom ett sorgligt optimistiskt ljus. Ni vet, lite som en person som vet att ens bästa tid ligger bakom en och att som händer nu är sämre, men inte nödvändigtvis dåligt.

Titeln är en referens till Jonasons första reaktion när han fick telefonsamtalet om brorsans död. “Måste ringa brorsan” var hans direkta tanke - alltså ringa brorsan och berätta att han dött.

Tecknarmässigt är det svartvitt med blå inslag i en ganska belgofransk stil. Inte hela vägen ut i ligne claire, men långt ditåt. Karakäterna är kariktayrer (vilket syns på omslaget) snarare än realistiskt formade, men bakgrunder och platser är lika realistiskt tecknade som i Tintin. Man kan verkligen känna den unkna ölstanken i snookerhallen där de båda bröderna spelar. Ruskigt bra gjort.

TLDR
Bra jäkla bok. Nedstämd och sorglig, men inte mördande mörk. Rekommenderas.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Stumptown volym 4 av Greg Rucka och Justin Greenwood (åsikter om volym 1-3 här)

1668154583299.png

Nu är vi i Portland på riktigt! Det handlar om dyrast möjliga kaffe, om barista-maffian och vad folk är beredda att göra för att få en rejäl kopp av världens lyxigaste java.

Ni vet väl om att världens dyraste kaffe görs genom att "katter" får äta upp och bajsa ut bönorna? Resultatet kostar tiotusentals dollar per skålpund kaffe, och det är där vi hamnat nu. En lokal kaffeentreprenör har satsat mängder på att starta egen produktion av detta lyxkaffe, och vill ha hjälp av Dex för att skydda det från flyget till kaffebutiken. Men hon ansätts av en snorrik gentleman som betalar i rent guld, den lokala barista-maffian, och dessutom sin egen syster som kommer förbi oanmäld.

Det här är nog det näst bästa äventyret efter det första. Bäst blandning drama/fall och personligt djupdykande i Dex. Dessutom en riktigt bra "skurk" i lillasystern som är mer komplex än det först verkar. Och försåts riktigt bra humor i att allt egentligen bara handlar om kaffenördshipsters. Som är beredda att döda för en kopp kaffe.

Jag upplever också att Greenwood har lärt sig en del sedan förra volymen. Det är inte alls lika lätt att blanda ihop folk och

TLDR
Rekommenderas till alla som gillar bra deckare, bra kaffe och/eller bra serier. Man kan nog hoppa över tvåan och trean och gå direkt på den här om man vill. Inte det att tvåan och trean är dåliga, men de är inte lika lattjo som ettan och fyran. Alla är dock läsvärda.
 
Top