WRNU:s Serieklubb 2022

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Supergirl: Woman of Tomorrow av Tom King och Bilquis Evely



Det här var... annorlunda. Jag kan typ ingenting om Supergirl, utöver det alla kan som är kopplat till hennes standardmyt om kusinen Stålis och så vidare. Men det gjorde inte ett jota här. För det här är helt fristående och helt eget.

Någonstans ute i världsrymden blir vår berättares pappa mördad. Berättaren är en ung kvinna från en liten bondgård mitt ute i ingenstans, men hon bestämmer sig ändå för att hämnd är den enda rimliga vägen framåt. Men så träffar hon på Supergirl, som firar sin 21-årsdag på just hennes planet så hon kan testa att bli full under en röd sol (alkoholförbränning är tydligen en superkraft kryptonier har). Tillsammans reser de ut i rymden för att jaga rätt på mördaren.

Allt är en sorts swords and spaceships-fantasy. Tänk estetiken från He-Man så är ni rätt nära. Men huvudpersonens berättarröst med lite lätt gammaldags och obskyr engelska ger allt en sorts mytologisk klangbotten och det är massor med subtila grejer vi kan lära oss om Supergirl när vi får se henne utifrån. Det blir en sorts roadmoviecomic där Supergirls övertygleser om vänlighet, ärlighet och sanning testas på olika sätt på jakt efter skurken, och det märks hur hon tärs av allt slagsmål och våld och all skit hon får se. För det är mycket hemskt som händer.

Jag kunde aldrig släppa att det här borde vara en Green Lantern-serie egentligen. Det känns som om hela space opera-grejen skulle passa bättre då. Men det är en vansinnigt välskriven bok, även utan den detaljen. Jag blev mycket fascinerad av Supergirl, och storyn är fängslande. På många olika sätt. Slutet är oväntat tungt.

Klar rekommendation, välförtjänt Eisner-nominering.
 

JohanL

Swashbuckler
Joined
23 Jan 2021
Messages
3,019
Jag har läst Supergirl: Woman of Tomorrow av Tom King och Bilquis Evely
Jag hade tänkt ta upp Kings Human Target här när andra halvan väl är klar, också.

(Jag tyckte sämre om Tom Kings Batman vid omläsning än första gången, men han är mästaren på miniserier. Nu önskar jag bara att han jobbade för Marvel i stället för DC... The Vision är nog fortfarande hans bästa.)
 

Gamiel

Swashbuckler
Joined
22 Dec 2013
Messages
2,013
Location
Stockholm
En världs omsegling under havet, i Kalle Anka pocket #535
En Kalle Anka tolkning av Vingt mille lieues sous les mers: Tour du monde sous-marin med bl.a. Långben som kapten Nemo.

Gillar den. Ett trevligt äventyr som gör sin egen spin på Vernes klassiska verk.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Vision av Tom King och Gabriel Hernandez Walta



Oj. Det här var skumt.

Likt Hawkeye är det ganska låga krav på att kunna så mycket om Avengers och Marveluniversat innan den här serien, och det är bara två-tre gånger jag känner jag skulle velat ha lite mer kött på benen. Men det är flyktigt och spelar knappt roll.

Grunden är att Vision har byggt sig en fru och två tonårsbarn, och försöker leva ett helt vanligt liv(TM) där han jobbar som superhjälte på dagarna, och lever den amerikanska drömmen med hemmafru, villa, vovve och barn om kvällar och helger.

Det går sådär.

Sviten börjar ganska kvickt med att skapa mörka undertoner av skräck och den där förtryckande känslan man kan få av konsensustänk i omgivningen. "Visst är det trevligt att alla är så sams i just vår bostadsrättsförening?", ni vet. Men Visions hustru döljer snart en mörk hemlighet för sin man, och barnen blir utsatta för mobbning i skolan eftersom de är androider, och att balansera jobb och familj är svårt för Vision själv. Överraskande ofta är det överraskande gripande.

Mycket handlar också om ansvar kontra fri vilja. Vems är egentligen felet gällande den mörka hemligheten? Är det hustrun? Är det Vision som byggt henne? Har verkligen dessa konstrukter ansvar för sina egna handlingar? Och hur funkar det när de uppenbart känner skuld och skam och ångest?

Det är en bra story. Tecknarmässigt är det också bra, och bitvis riktigt bra. Men det känns aldrig som något jag riktigt fångas av på något konstigt sätt. För det här är superhjältar som jag vill ha det. Mer fokus på person än på specialeffekter, och bra drama. Så varför lossnar det inte? Jag kan inte riktigt förklara det. Är det bara den allmänna deppigheten som utvecklas ur skräckelementen? Kanske.

För det är inte en glad serie. Alls. Bara så ni vet.

TLDR
Helt klart värd att läsa, särskilt om man gillar lite modernare takes på superhjältar. Men inget jag känner jag måste läsa om direkt igen.
 

Gamiel

Swashbuckler
Joined
22 Dec 2013
Messages
2,013
Location
Stockholm
Jag har läst Vision av Tom King och Gabriel Hernandez Walta
Jag var aldrig intresserad av den serien eftersom premissen kändes så främmande för just Vision o jag inte tycke det passade vad jag viste om hans karaktär (vill bara lägga in en brasklapp om att det kan ju skett en massa karaktärsutveckling jag har missat just innan den här serien, eller att King refererar till Visions personlighet i från serier jag inte har läst, som gör att premissen känns mer naturlig/som en utveckling på vad som redan har skett). Kan inte säga att din recension gjort att jag känner något nytt intresse för den, men bra att du överlag gillade den.


Förresten, finns det några moderna serier som inte framställer ett medelklassliv som något deprimerande/nedtryckande/problematiskt eller liknande?
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
2,844
Location
Borås, Sverige
Just läst H.P. Lovecraft's Beauty and the Beast, av Trevor Markwart.

Det här är en samlingsvolym, som jag fick tag i via Amazon. Den var tidigare en kickstarter. Fick först tag i första delen av fortsättningen, och en recension av den finns längre upp i tråden.

Serien handlar om den unga kvinnan Omorphia, som börjar studera arkeologi vid Miscatonic University under tidigt 1930-tal. Hon plågas av mardrömmar om hemska kulter. Hennes namn betyder tydligen Skönhet på grekiska, och hon blir anställd av en excentrisk magiker som kallas The Beast.

Teckningsstilen är lite udda, men passar för ändamålet, och som en tidsmarkör.

Det är en hel del referenser till olika verk av Lovecraft. Ex nämns The Dunwich Horror, Necronomicon, och man får se ghouls, och The Great Race of Yirth. Även Deep Ones och Colour from Out of Space nämns. För att inte tala om Cthulhu. Så kul kuriosa för fans av mythoset.
 

Attachments

JohanL

Swashbuckler
Joined
23 Jan 2021
Messages
3,019
TLDR
Helt klart värd att läsa, särskilt om man gillar lite modernare takes på superhjältar. Men inget jag känner jag måste läsa om direkt igen.
Deppigheten är något av Tom Kings kännemärke. The Vision är inte ens i närheten av depressiviteten i Mister Miracle, till exempel.

Däremot skulle du kanske gilla hans Strange Adventures, som är mer av en dekonstruktion än aktivtdepressionsinducerande. Men kräver kanske litet mer förkunskaper, eftersom den nog förväntar sig att du i alla fall känner till Adam Strange och Mister Terrific.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Treasure of the Black Swan av Guillermo Corral van Damme och Paco Roca

1663229833943.png


Har du någonsin undrat hur ett klassiskt Tintin-äventyr skulle gå till om det var mer realistiskt? Då är det här serien för dig!

Huvudpersonen är baserad på författaren själv, som lätt förvanskat berättar om sina egna upplevelser kring The Black Swan. En fascinerande historia om ett sjunket skepp proppfullt med guld och silver (c:a 15 ton(!)) och spanska statens kamp för att få det återbördat till sig, istället för att det ska hamna i skattsökarföretagets privata plånbok.

Huvudpersonen är en ung diplomat som jobbar tillsammans med marinmuseum, advokater som snöat in på lagar om internationellt vatten, kulturministern och många andra. Deras äventyr får dem att resa över Atlanten till Florida, tillbaka till Gibraltar, ut på havet, in i arkiv och domstolar och så vidare. Det är en snirklig gång, där det sällan blir stora actionscener som tar fokus, utan det mer handlar om män i kostym som pratar med varandra på olika sätt. Men eftersom allt kryddas så fint med flashbacks till skeppets sänkning, och bra drama mellan karaktärerna blir det hela ruskigt lätt att ta in.

Allt är tecknat på ett klassiskt europeiskt sätt med mycket realistiska bakgrunder och detaljer, men folks ansikten är sällan mer än två streck för ögon och ett tredje för en mun. Skarpa streck och klara linjer rakt igenom. Hergé hade varit stolt.

TLDR
Rekommenderas varmt. Bra äventyr och bra advokatdrama i ett.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst The Grande Odalisque av Bastien Vivès, Florent Ruppert och Jérôme Mulot

1663411961797.png


Två kriminella kvinnor som specialiserat sig på konststölder ska utföra en fet kupp mot självaste Louvren för att stjäla den berömda tavlan La Grande Odalisque. Hur ska de gå tillväga? Planera kupp, rekrytera ny kumpan, fixa fram vapen och prylar, organisera flyktväg och allt annat som hör till gås igenom, och dessutom en del personligt på vägen.

Tecknarmässigt är det här en någorlunda klassisk frankobelgare. Lite lösare i formerna än Klara Linjen, och med droppar från ren impressionism. Jag gillar det. Det är mängder med vackra miljöbilder där huvudpersonen bara är en liten del av en mycket större och detaljerad storhet. Som omslagsbilden, till exempel.

Men jag är sådär imponerad av manus. Det är svårt att sätta fingret på något som jag tycker är dåligt, men det är på något sätt lite för spretigt. De väl organiserade planerna urartar ständigt i actionscener, som visserligen är bra, men som gör att våra hjältar inte upplevs som så kompetenta som de borde vara. Det är också lite för mycket besinningslöst övervåld, som när en av dem spränger polishelikoptrar med bazooka flera gånger i rad. Ingår det inte lite i genren att man ska vara så försiktig med våld man bara kan? Det blir inte lika tufft när det är actionhjältar i huvudrollen som när det är genuina underdogs, vilket de verkligen etableras som i början.

TLDR
En kompetent, men inte överväldigande frankobelgisk serie om en kupp. Helt okej, men bara ett nja som rekommendation.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst ORWELL av Pierre Christin och Sébastien Verdier

1663657102263.png

Det här är en rätt så rak och tydlig berättelse om Eric Blairs liv. Från födsel till död, hur han hittar sin pseudonym George Orwell och mycket annat. Vi får följa med honom till skyttegravarna i Spanska inbördeskriget, till hans tid som polis i Burma och wallraffande bland de hemlösa i London.

Det är en fascinerande filur som skymtar mellan raderna. Men det är lite för mycket fokus på vad som hänt snarare än Orwells analyser av det hela för min smak. Om man gör en biografi över en berömd tänkare känns det lite dumt att inte fokusera på just hans tankar. Även om han var med om rejält med öden och äventyr är det att göra honom en otjänst att lägga fokus där. I alla fall i min mening.

Tecknarstilen är i hårt svartvitt, och ganska lite gråskala. Klart, skarpt och vackert. Mängder med fina bilder på tidiga 1900-talets London och England. Då och då används bilderna för att göra en komisk poäng (som när Orwell/Blair kokar te i skyttegravarna trots vinande kulregn), men för det mesta är det kompetent, inte innovativt bildspråk. Serieformatet gör biografin tillgängligare även om inte biografin gör något speciellt med serieformatet. Om man säger så.

TLDR
Det här är en bra inblick i Orwells liv och leverne. Men mer att doppa tårna innan man hoppar in i en mer mastig biografi. Jag har fått en hel del mer på fötterna om en av nittonhundratalets kändaste författare och tänkare. Jag vill ha mer.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Den uppgrävda jorden av Lisa Wool-Rim Sjöblom

1663657829036.png

För ett tag sedan läste jag Sjöbloms bok om hennes egen adoption och sökandet efter rötter i Korea, Palimpsest. Här skriver och tecknar hon istället om Maria Diemar, som har en liknande historia att berätta fast om adoption från Chile.

Mörker
Det här är så ohyggligt mörkt. Allt börjar med Maria Diemar gräver i sin egen historia, och får reda på att de i Chile tar det här på enormt mycket större allvar än vi gör i Sverige. Det är ett tema som ständigt återkommer genom boken. I Chile börjar de utreda hur många barn som stulits från sina föräldrar och över bokens gång växer den siffran till över 20 000. TJUGO TUSEN! Bara till Sverige är det hundratals barn som stulits och sålts för pengar till främst Adoptionscentrum (ja, även när Ulf Kristersson var ordförande och han förekommer i boken).

Det är en stor härva som nystas upp, där varken svenska ambassaden i Chile, Adoptionscentrum, svenska folkbokföringen, eller en hel drös med myndigheter gjort rätt. Det är så många felaktigheter i alla pappren som Maria Diemar granskar att det är rent galet att man kunde släppa igenom allt. Bara det att man litar på att en monsterbrutal militärdiktatur inte ljuger när de säljer barn till Sverige är en sak, men att man konsekvent inte ens följer diktaturens lagar eller de avtal man slutit med dem... Jag blir helt matt.

Sökandet
Parallellt med allt pappersarbete följer vi Maria Diemar när hon söker sina egna rötter, hjälper andra att göra det samma, hittar chilenska organisationer för att leta efter stulna barn, och stöter på enorma mängder med lögner inom byråkratin på alla håll. I Sverige för att ingen vill ta i frågan med tång. I Chile verkar allt bero på vem man frågar, och när det sker. Ibland säger folk att alla register raderas automatiskt efter fem år, ibland går det fort som attan att få fram papper från åttiotalet. Absurdt.

Värst är det nog ändå för Marias Diemars bror - hans mor fick direkt efter förlossning höra att hennes nyfödda barn hade dött, och fick inte ens ta hand om kroppen för begravning. Hon har alltså i fyrtio år trott att hennes barn är dött när han egentligen stulits och skickats till Sverige via Adoptionscentrum. Jag kan inte ens föreställa mig det kaos som måste uppstå i en människa själ av det, eller vad resultatet blir av att återknyta kontakten efter att bokstavligt inte ha setts sedan ungen inte ens var en dag gammal.

Avslutningsvis
Det här är inte en lika personligt berättad historia som Sjöbloms egen Palimpsest, men fan vet om det inte är ännu mörkare. En ohyggligt viktig bok, som nog alla bör läsa - särskilt de med barn - men det är banne mig inget man mår bra av. Efter att jag läst den var jag tvungen att bara sitta och stirra in i en vägg ett tag för att nollställa hjärnan.

Fantastisk bok. Ohyggligt mörk. Rekommenderas.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Wonder Woman: Dead Earth av Daniel Warren Johnson och Mike Spicer



Det här är en postapokalyptisk take på Wonder Woman. I ett fruktansvärt kaoslandskap fyllt av monster hittar några stackare Wonder Woman i någon sorts kryosömnkapsel. Hon vaknar, utan minne om var hon är eller vad som hänt, och bestämmer sig efter lite öden och äventyr med sina nya bekantskaper att de behöver ta sig hela vägen bort till andra sidan havet, till hennes hemö Themiscyra. Det är den enda platsen hon kan tänka sig är säker från monster och postapokalyps.

Naturligtvis är allt inte så enkelt, och över historiens gång får vi både förklaringar till varför allt är postapokalyps, till vad som hänt med andra hjältar, vi träffar några av hennes skurkar och biroller, och allt rullar på i en tajt historia.

Bildmässigt är Daniel Warren Johnson ruskigt bra. Allt är skitigt, grynigt, skadat. Till och med marken de går på ser ut att ha skrubbsår. Bokens lite udda format ger också extra tyngd åt de större vybilderna, som ofta är så stora att det går att förlora sig i dem. Men bäst är han nog på att måla monster. De postapokalyptiskt muterade haedra är riktig mysig mardrömsföda. DWJ lyfter oftast deras enorma storlek gentemot människorna i bilden, vilket gör dem ännu mer groteska.

Ruskigt bra. Rekommenderas om du gillar postapokalyps sådär i största allmänhet.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Om du gillar Wonder Woman o e meh angående postapokalyps, hur är den då?
Då är den nog sisådär. Den handlar visserligen mycket om henne, men det är väldigt tydligt en sidohistoria utanför kanon snarare än något som logiskt utvecklar hennes hörn av DC.
 

krank

Wokeist och ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
33,207
Location
Nynäshamn
Jag har läst de tre volymerna av Trees.

1665851662343.png1665851681228.png1665851687677.png

Den första har jag läst tidigare, men den var väl värd att läsa om. Det här är nog en av mina favoritserier bland hyfsat moderna grejer. Den är fantastiskt snygg. Jag är förälskad i nästan varje ruta. Det är alltid tydligt vad som händer, samtidigt som det finns en massa intressanta detajer att upptäcka. Mästerlig linework och briljant färgsättning.

Scifi-storyn är en bra avvägning. Dels finns ett stort bakomliggande mysterium i de såkallade Träden som är jättestora utomjordiska cylindrar eller saker som står på cylinderformade "ben" och som landat på jorden till synes utan att bry sig om människor eller ens tänka på oss som levande varelser. Träden står bara där och gör sin grej. Bland annat fuckat upp ekosystem och ekonomi i de fall där de landat i städer. Ingen vet vad de är, varför de är här, vad de tänker göra. Så, dels har vi det mysteriet. Sedan har vi en himla massa separata småhistorier om folk som lever i den här världen. Jag är otroligt svag för sammanflätade mångfacetterade berättelser av det slaget. Vi följer en nybliven New York-borgmästare, en somalisk president, en forskare uppe i alaska, en helt vanlig tjej med fascistpojkvän i talien, en ung kinesisk konstnär som flyttar från sin lilla by till en experimentell kulturell frizon där han blir kär i en transkvinna… Ja, väldigt blandat. Vi får därmed en ganska bred bild av läget i världen, hur Träden påverkat samhället och hur människor trots allt överlever, och lever.

Så… Ett centralt mysterium och väldigt engagerande sidoberättelser om människor vars liv formats av mysteriet. Mänskligt och fantastiskt. Jävla bra, alltså.

Tyvärr är storyn inte slut, och Warren Ellis är ju vad jag förstår just nu på goda skäl persona non grata efter att ha visat sig vara ett creep. Så jag sörjer över att detta ser ut att bli ännu en lovande serie som avslutas i förtid. Trist, men jag tänker inte sitta och säga att folk borde ha överseende med Ellis beteende. Man kan vara en röv samtidigt som man är en helt briljant serieskapare, och det är inte nödvändigtvis det senare som bör ges störst tyngd.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst In av Will McPhail

1665996408433.png

Vad är det här?

Det här är en bok om ensamhet och att försöka nå andra. I stiligt svartvitt tecknar McPhail vardagen för huvudpersonen Nick, som lever själv i en amerikansk storstad där han upplever att han inte kan kommunicera. Han filosoferar över vem han kan prata med på djupet och på riktigt istället för bara de här ytliga artigheterna som det annars ständigt blir.

De få gånger han vågar öppna sig och lyckas exploderar sidorna i färgsprakande fantasier och metaforer, innan han landar i verkligheten igen. Det är snyggt gjort, och det märks att McPhail kan berätta med bilder. Tecknarmässigt är det här mycket välgjort och kontrasten mellan rimligt realistisk ritat till flummigt fantiserande i färg funkar riktigt bra.

Men ändå
Det känns som om McPhail vill filosofera om kontakt, men känner sig tvingad att ha en handling. För mot sista tredjedelen tar den ordinarie handlingen över, och även om det knyter an bra till temat så tar det över lite för mycket och det mer fria associerandet och tänkandet försvinner.

Å tredje sidan blir det inte dåligt för det. Jag tror bara att boken hade varit ännu bättre om det inte tvunget skulle in en "riktig" handling där på slutet.

TLDR
Bra bok. Rekommenderas.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Liv Strömquists Astrologi av Liv Strömquist

1665996871735.png


Det är är nog den första boken av Strömquist som jag inte tycker om.

Alla tidigare böcker har en röd tråd, en stringent tanke som Strömquist försöker utforska genom olika anekdoter och paralleller, funderingar och fakta. Men här är det bara kapitel på kapitel på temat "så här är folk som har stjärntecken X, nu pratar vi lite om kända personer med stjärntecken X". Ingen handling, ingen poäng, ingen punchline, bara lösryckta anekdoter nödtorftigt ihoppusslade med astrologi som tema.

Konceptet hade funkat bättre på instagram än som bok. För som bok är det mest en förvirrande och överraskande tråkig läsning. Utan den röda tråden saknas intresse för att läsa vidare och när det till slut inte blev någon poäng kände jag nästan att jag blivit lurad.

Nä. Läs hennes andra böcker istället.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Liebestrasse av Greg Lockard och Tim Fish

1665997144209.png

Det här är en bok om mellankrigstid i Berlin. Och hur det var att vara homosexuell när tumskruvarna steg för steg drogs åt i ett land som gick från ett av de bästa för HBTQ+ till det (antagligen) allra värsta på bara några få år. Vår huvudperson är Sam, en amerikan som arbetar för en bank i stan, som faller för den lokale Philip. Vi följer dem och några av deras närmaste under den tid allting spårar ur under Weimarrepublikens sista skälvande år.

Tecknarmässigt känns det mer som en klassisk frankobelgare. Klara färger, distinkta linjer, inga galna utsvävningar i flummiga metaforer. Karaktärerna är tydliga och lätta att identifiera. Bra grejer. Tecknarstilen hjälper också att förstärka karaktärerna, eftersom flera av dem har distinkta rörelsemönster. Det ger mycket karaktär åt, öh, karaktärerna.

TLDR
Bra bok, särskilt för folk med intresse för historia i regnbågens tecken. Rekommenderat inköp till alla landets bibliotek.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
3,492
Jag har läst Always Never av Jordi Lafebre

1665997724001.png

En myspysig kärleksberättelse berättad baklänges.

...va?
I tjugo kapitel följer vi ett kärlekspar som träffades i ungdomen, men inte får chansen att bli ett par förrän de närmar sig pension. De båda är Ana, en nu pensionerad politiker med både barn och barnbarn, och den andre är Zeno som just nu driver en bokhandel, men mestadels varit ute på de sju haven.

Det första kapitlet visar hur de till slut landar hos varandra i den franska stad de bor i. Efter fyrtio års kanske och försök och brev och telefonsamtal står äntligen stjärnorna rätt. Romantiskt så det förslår.

Sen hoppar vi tillbaka i tid någon månad eller så. Vi ser hur Ana berättar för sin dotter om det här med en ny kärlek och så. Sedan fortsätter vi hoppa bakåt mellan kapitlen. Ibland flera år, ibland bara någon vecka eller tre. Till slut är vi vid sista kapitlet som berättas helt baklänges ruta för ruta, tills vi får se de båda huvudrollernas allra första ögonkontakt.

Mycket av historien berättas via deras brev till varandra, eller deras längtan. Det är mycket i det här som är genuint romantiskt utan att bli klyschigt på det där slafsiga sättet. De är genuint glada åt varandras liv på varsitt håll. Själsfränder och bästa vänner långt innan de till slut blir ett formellt par.

Teckningarna då?
Lafebre är lite spexig i sin franskbelgiska stil. Lätt överdrivna kroppsformer, rörelser och så vidare. Bakgrunderna mycket realistiska och jättevackra bildkompisitioner. Regn har nog aldrig sett så blött ut som här. Allt känns verkligen som om det täcks av ett romantiskt skimmer utan att det riktigt går att sätta fingret på exakt vad som gör det så. Mycket, mycket välgjort.

Men vem ska läsa den här egentligen?
Alla som gillar bra karaktärsstudier. För det är ju egentligen det som boken är - en studie i våra två huvudpersoner och deras relation. Båda två är intressanta, vettiga och helt egna. De känns aldrig som klyschor vare sig i romansgenren eller i allmänhet. Sedan är det också väldigt fint att följa dem över så lång tid och se viktiga tillfällen i deras liv. Jag gillar't. Mycket.

TLDR
Bra grejer. Läs den.
 
Top