WRNU:s filmklubb 2026 v43

krank

krank

Radikal anti-AI-gubbe
Joined
28 Dec 2002
Messages
38,936
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v43 2026 – #717 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
  1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Code: 
[spoiler]
Ditt innehåll
[/spoiler]
 
Jag har sett The Wolverine. Världens toksämsta titel.

Nåväl, det är efter X-Men: The Last Stand. Wolverine är deppig och far till Japan för att ta farväl av en dude som han räddade under andra världskriget. Sen händer det grejer.

Och med grejer menar vi ninjas, samurajer, mer ninjas, yakuza och mer ninjas. Alla har katanas och har nån glömt sin katana så ligger de och dräller överallt ändå. Det fajtas på tågtak och i andra coola miljöer och emellanåt bråkar folk verbalt med varandra.

Där X-Men Origins: Wolverine var gasen i botten från scen till scen och träffa så många coola mutanter som möjligt är det här en lite mer fokuserad samurajfilm. Och jag fattar att Wolverine i Japan är en grej i serierna men det känns lite udda med en samurajfilm med honom.

Gick ju att se. Trea på krankskalan.
 
Last edited:
Jag har sett Män gör vad som helst för att inte gå i terapi Iron Man 3.

Jag såg den först på bio 2013, sen igen 2015, sen igen 2018.

Det bra är ju mer eller mindre samma som jag skrivit om med de andra MCU-filmerna; de är helt enkelt gedigna hantverk. Specialeffekterna är actionscenerna är snygga, manuset tight, och castingen väldigt bra. Jag gillar Guy Pearce som Killian! Och även i smårollerna är det som vanligt kul att se bekantingar, som t.ex. Patty the Daytime Hooker som spelar en sörjande morsa.

Jag är också fortfarande rätt förtjust i vad de gör med The Mandarin. I original är han ju en rätt gräslig rasistisk karikatyr till skurk, och här får han istället vara en skådespelad fejk. Det hade i och för sig varit nice med en Mandarinvariant som gjort någon annan än en amerikan/västerlänning till aktiv agent, men oh well.

---

Så vad är problemet, lösningen och världsbilden?

Så, skurken är en ond kapitalist som tjänar pengar på vapenaffärer. Som alltid i Iron Man-filmerna är alltså skurken Tony Stark – eller en dålig version av Tony. Skurkens vetenskapliga hantlangare är också en Tiny Stark, men där med fokus på faran i ett följa sin vetenskapliga nyfikenhet alltför långt.

Jag noterar att skurken inte drivs av ideologi – att, precis som i flera tidigare MCU-filmer, ideologi över huvud taget bara är en distraktion, något skurken förklär sin egentliga agenda i. Skurkar tror egentligen inte på något, säger filmen. De vill bara ha makt och pengar. De är bara onda och/eller giriga.

Ett annat problem är Tonys PTSD. Efter New York har han panikanfall och mår över huvud taget inte bra. Han "hanterar" det genom att skapa allt fler varianter av sin Iron Man-dräkt, något slags kontrollbehov och behov att känna att han är skyddad och trygg.

Skurken är också i rätt hög grad skapad av Tonys tidigare ytlighet och konsekvenslöshet. Hans hantering av Killian skapar hela händelsekedjan. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att både Tony och Killian, var och en på sitt sätt, placerades i desperata situationer. Sina "lägsta punkter", kanske? Men Killian mer psykiskt, Tony fysiskt. Och Tony kom ur sin knipa, den i första filmen, genom att han var smart och viljestark. Killian – som också är fysiskt svag och har en funktionsnedsättning – är kanske smart men uppenbarligen inte lika viljestark? Så han kommer ur sin lägstapunkt hänsynslös och ond.

Ett annat problem är det här med funktionsnedsättningar. I en värld där det finns magisk teknologi så är folk med funktionsnedsättningar säkerhetsrisker. De kan rekryteras av folk som Killian och de kan användas som leverage mot politiker. Folk med funktionsnedsättningar är också villiga att göra nästan vad som helst för att sluta ha funktionsnedsättning, och det i sig tyder på bristande moralisk karaktär.

Så… Vad är lösningen? Den börjar såklart med att man bygger ett robust samhälle där folk med funktionsnedsättingar får den vård de behöver och sedan hjälp och stöd för att leva ett värdigt liv, och sedan går Tony i terapi och… HAHAHAHAHA nej såklart inte. Lösningen är att Tony sätts i en situation där han inte har tid att fjamsa sig utan tvingas knyta skorna, dra in magen och uppfinna sig ur situationen. När han gör det så minskar hans PTSD och panikattacker. Sedan slår han skurken på näsan med hjälp av alla de där dräkterna han skapade.

Look, jag har egentligen inte så mycket emot den konspirationsteoretiska världsbilden där onda kapitalister styr flera sidor i krig, där terroristorganisationer finansieras eller styrs av samma personer som styr västerländska regeringar… Jag får väl vara glad att Killian inte har en krokig näsa, åtminstone, utan mer är en Tony Stark (eller egentligen kanske mer en Elon Musk).

Men på riktigt, medan jag uppskattar att filmen porträtterar PTSD och panikattacker, så har jag väldigt svårt att gilla filmens lösningar.

Män gör vad som helst för att slippa gå i terapi. Det är till och med ett skämt i post-credits-scenen; där det visar sig att Tony inte pratat med en terapeut utan med Bruce Banner. Som somnat.

Nu har jag inte själv gått i terapi heller. Men jag har försökt jobba på mina issues. Och jag vill tro att om jag hade Tony-nivå av PTSD så skulle jag försöka hitta adekvat hjälp.

Bra film. Tveksam världsbild.

BETYG: 4+/5
 
Jag har sett om Thor: The Dark World.

Jag såg den 2013, 2014 och 2015 och 2018.

Den är helt OK. Inte en av MCUs bästa, och definitivt den minst bra i den här annars utmärkta "fasen". Den är såklart väldigt snygg, som alla MCU-filmer är. Den är välskådespelad så tillvida att alla gör vad de kan med det material de fått – Malekith är den svaga länken, men det är ju inte pga Christopher Eccleston. Tempot är högt. Det är kul att se början på Lokis redemption arc och det är också intressant att se de här filmen rent generellt i ljuset av framför allt Ragnarok. Det märks att det här är en film som kämpar med att hitta rätt tonalitet för Thor, och kanske inte riktigt hittar rätt.

Men när den är bra är den riktigt bra. Framför allt relationen Thor-Loke är väldigt bra.

Jag gillar Darcy. Hon är en av mina favoritkaraktärer i MCU; jag blir alltid glad när hon dyker upp. Lite som med Madison King, som jag fortfarande hoppas få se fler gånger. Ingen av dem skulle nog funka som huvudsrollsinnehavare, men de förgyller verken de är i.

Det är dock svårt att inte önska sig att saker vore annorlunda. Tänk om Malekith och hans folk fått lite mer personlighet? Kanske lite dimension och djup? Tänk om det funnits lite svårare frågor i filmen? Då hade dess mörker och gravallvar nog funkat bättre.

---

Den här filmen är svår. Det är också ett av dess problem; bristen på liksom tydliga poänger. Vad är problemet? Problemet är att Malekith, en super-Hitler-Skeletor som vill förinta universum, vaknar och börjar leta efter ett supervapen som han vill använda vid exakt rätt tidpunkt för att kunna uppnå sina mål. Lösningen är att slå honom riktigt hårt på munnen.

Det finns några biproblem – Loki möter reella konsekvenser av sina handlingar (först låses han in för sitt agerande i Avengers, sedan får han sin mor mördad när han egentligen bara ville småjävlas lite. Han har levt ett ganska konsekvensfritt liv hittills – och nu när han får konsekvenser så gör det att han påbörjar en redemption arc. Och det är lite intressant att det som får honom att ändra sig inte är straffet – gud vad jag stör mig på när folk kallar straff "konsekvenser" – utan när en av hans handlingar får logiska faktiska konsekvenser. När han förlorar något, oåterkalleligt, och sättet han förlorar det på är hans eget fel.

Vad har vi mer för problem egentligen? Det är lite intressant hur man målar upp en bild av en värld av mer eller mindre otyglat barbari, som måste tuktas och tyglas av en våldsam Asgårdsk härskare. Det enda sättet att få fred i de nio världarna är genom att vara en hårdhänt autokrat som slår ner på varje uppror.

Men det här med Malekith, alltså. Vad är han för något? Estetiskt sett vet jag inte om svartalferna är direkt kodade som något. Om man vill, så kan man notera att de alltså inte är barbarer – de är ändå en civilisation, åtminstone om man också ser Asgård som en. De är en civilisation som åtminstone enligt egen utsago fanns här före oss, innan den Asgardiske diktatorn Bor "civiliserade" de nio världarna. Malekith vill återskapa det "mörker" som fanns innan, när hans civilisation blomstrade. Numera är det ju bara ett par dussin kanske svartalver kvar, så de är ju en döende kultur, också.

Så… universums onda och förvridna urbefolkning som vill återställa sitt glorious past och vill göra det genom att mörda alla andra. Äh, jag vet inte. Jag har svårt att hitta något slags liksom… världsbild här, utom då det generella försvaret för Asgard som auktoritär, kolonialistisk monarki. Det finns inte direkt någon som gör ett misstag och därigenom skapar problemen i filmen – alltså finns ganska lite att "lära sig". Det är inte som att Bors hantering av Malekith och gänget utmålas som dåligt eller dumt.

---

Oavsett vilket är det här en helt OK film. Den har sina stunder.

BETYG: 4−/5
 
Jag har sett om Captain America: The Winter Soldier.

Jag såg den på bio 2014 när den kom, sedan igen lite senare 2014, sen igen 2015, och 2018.

Den här brukar hållas väldigt högt bland MCU-filmerna och det finns goda anledningar till det. Synd att så få andra av filmerna lärt sig rätt läxor. Den här filmen är väldigt bra för att den både har relationer och en stark ideologisk kärna. För att den blinkar och refererar det större universat utan att ätas upp av det. För att den i grunden är en väldigt bra film i en helt annan genre – de bästa Marvelfilmerna är ju annan genre + superkrafter, och det här är ju spionthriller-action på samma sätt som första Captain America egentligen var en andravärldskrigetfilm.

Det är också såklart en snygg och välskådespelad film och det är otroligt kul att se Robert Redford i den roll han har här.

Vad är det för världsbild vi får, då? Jag vet att alla och deras moster redan fått den här filmens twist spoilad men ni känner mig – jag accepterar inga preskriptionstider för spoilers. Så spoilertagg it is.

Vilka problem utmålas?
- SHIELD har utvecklats i totalitär riktning där man är redo att till nära 100% offra folks frihet till förmån för säkerhet. Det känns som en väldigt amerikansk framing, men okej.
- SHIELD har tagits över av nazister. För nazisterna/fascisterna besegrades egentligen bara militärt under andra världskriget – och ja, jag vet, HYDRA är avideologiserade och har gjorts till generiska "frihetshatande skurkar", men kom igen. De är nazister. De är fortfarande 100% nazi-kodade.
- Steves äldsta kompis har fallit ner i ett MAGA-fascisthål blivit hjärntvättad till att tjäna HYDRA.

Vad är lösningarna på de här problemen?
- Göra aktivt motstånd mot nazisterna. Och återigen så skiljer sig Cap här från både Iron Man och till viss del Thor i att det motstånd som bjuds absolut inte är begränsat till honom eller ens till hans superhjältekompisar. Och i den här filmen är "superhjältekompisar" ganska snällt definierat; varken Black Widow eller Falcon har ju egentliga superkrafter. Och ingen är en ensam skottsäker one-man-army supergud. Utan det är väldigt tydligt att motståndet mot fascismen måste vara oss allihop, tillsammans.

En av mina favoritscener i filmen är den när Cap hållit sitt brandtal, och Rumlow håller pistolen mot huvudet på typ en anonym, helt vanlig tekniker. Som ordervägrar – han gör det motstånd han kan, trots att han varken har superkrafter eller häftig tech. Allt han har är ett "nej".

- Bränn hela skiten till marken. När en organisation eller en struktur infekterats av nazister så är det sannolikt för sent att rädda den. Riv ner hela jädra SHIELD. Människorna som inte var nazister kan fortsätta göra ett bra jobb någon annanstans.

- Man kan inte slå ur någon dess idéer. Det är inte genom att slå Bucky i huvudet som Cap till slut lyckas avprogrammera honom, utan genom att… lyssna, och bygga relation. Som taget ur deprogrammerings-handboken. Ska man på riktigt lyckas få ur någon ur en fascistkult så måste man deprogrammera och det kan man inte göra genom konfrontation eller utan relationsbygge.

Jag har egentligen inget alls att invända mot det här. Gemensam, kompromisslös kamp mot fascism där alla behövs, liksom.
Världsbilden överlag är ganska klarsynt. Det är inte som att vi 2026 saknar organisationer eller politiska partier som tagits över av fascister eller fascistiska ideal. Den här filmen är kanske rentav mer relevant nu än när den kom. I det svenska valet 2014 fick ju fascistpartiet som grundades av nazister c:a 13% av rösterna, typ en fördubbling från valet innan. Men nu ligger de hyfsat stabilt kring 20. Det där gemensamma motståndet som vi alla står bakom, det är fortfarande nödvändigt (nej, jag uppmuntrar inte till fysiskt politiskt våld. Men motstånd!)

Jag har ju sett alla MCU-filmer när de gått på bio, och de filmer som förvånat mig mest i hur ideologiskt vettiga de är, är nog Captain America. Jag har skrivit tidigare om att min bild av Cap var typ… Superpatrioten, en nationalistisk Stålman som slår nationens fiende på truten i namn av red-white-and-blue. Amerikansk imperialism osv.

Men så är det ju inte. Steve är en helt vanlig arbetargrabb som formats av sina materiella omständigheter till att ogillar mobbare i allmänhet och nazister i synnerhet. Han är kanske en lite naiv idealist ibland, snarare än en rationell historiematerialist/socialist, men det är ändå amerikanska filmer vi pratar om. Och han är ändå empatisk och försöker alltid göra gott; hat ligger inte riktigt för honom. En riktig godhetssignalerare.

Plus att han slår nazister i huvudet, och det är ju svårt att ogilla.

BETYG: 5/5
 
Last edited:
Jag såg Prisoners från 2013 med Jake Gyllenhaal och Hugh Jackman. Filmen är inte baserad på en verklig händelse.

Filmen handlar om två familjer vars döttrar blir kidnappade. Det är titulerat som psykologiskt drama och ger ganska mörka vibbar. Så det är en film som hamnar på inspirationslistan för spel såsom Delta Green och Kult.

Det bra: Filmen har en stämning likt en våt filt över sig. Lagomt långsam och jag upplever det som en riktigt bra Detective story. Jake Gyllenhaal gör en bra roll som polisen och Jackman som en av Papporna.

Det är ett intressant mysterium och man får ganska bra chans att killgissa sig till vad som hänt. Bitvis bra foto.

Det dåliga: Filmen har problem med sin identitet. Den profileras som "vad hade du gjort för att skydda rädda dina närmaste" typ av film. Förlagan är också väldigt fokuserad på det (har inte läst). En av papporna (Jackman) går över gränsen för att få veta vad som hänt och hitta sin dotter innan det är försent.
Tyvärr försöker filmen både berätta en polishistoria och en historia om en drabbad förälder. Där vi får två huvudrollsinnehavare men på något sätt upplever jag mer koppling till Polisen än Pappan, som blir mer en antagonist än någon man sympatiserar med medans man samtidigt försöker berätta Pappans historia. Det är något i manus och regi som gör att vinklingen blir så vill jag hävda.

Prisoners hade varit bättre om man fokuserat på en protagonist enbart. Det hade kunnat varit ett rent ödesmättat Polisdrama eller en studie i en familjetragedi med fokus på föräldrarna och Pappan med Polisen som en form av antagonist. Det hade stärkt filmen och gett den en bättre identitet

Men överlag är det en bra film och jag tyckte den var bitvis "spännande". Den lider dock lite av "Det där skulle troligen aldrig hända i verkligheten" och "Nu gör folk saker ur manus bara för att få till en historia" moment, vilket stör mig väldigt mycket i "grundade" filmer.

Filmen har helt gått under min radar och jag är glad att min son uppmärksammade den för mig.

Betyget blir 4/5
 
krank said:
Den här brukar hållas väldigt högt bland MCU-filmerna och det finns goda anledningar till det.
Click to expand...
Ett bra exempel på hur MCU (och Star Wars) är så breda att man kan implementera andra genrer inom dem. Rogue One är som bekant en krigsfilm, och CA:tWS är en sjuttiotalsagentfilm.
 
Street Fighter
2026

Fåniga frisyrer, bröst och rumpor (från båda könen) - en hyllning till 90-talet med tecknat blandat med VHS-kvalitet blandat med mustiga färger som kontrasterar den svarta bakgrunden. Jag har inte spelat spelet nämnvärt mycket men kände igen en hel del referenser. Det här är en b-film med hög budget. Vissa av dialogerna är vansinnigt dåliga men levererade fullt seriöst som om skådespelaren verkligen tror på det. Vi får stämma bekantskap med en 90-tals Brendan Frasier som är bror med, ej blodsligt, en vansinnigt dålig street food-kock som talar som en stereotypisk kina-man. Från en flora av karaktärer så är det lätt att bara slänga in dom i en turnering men den här filmen gör så mycket mer. Karaktärer kommer och går som en naturlig del av protagonisternas framfart genom filmen. Det bästa är David "Polka-Dot man" Dastmalchian som är härligt campig i rollen som M. Bison och fyller verkligen upp skorna som lämnats av Raul Julia (den enda bra saken i filmen från 90-talet).

Det är en härlig film men det som egentligen sänker betyget för denna b-film är att dom ibland bara skiter i att förklara progressionen i filmen. Jag antar att det kan vara en nickning till b-filmer i allmänhet men jag stör mig nämnvärt på hur karaktärer bara försvinner från en plats och dyker upp på en annan utan någon trovärdigt tidshopp. Det sagt, jag är glad att ha sett den på bio för den funkar verkligen att slökolla på.

BETYG: 3/5
 
Last edited:
Jag har sett om Guardians of the Galaxy.

Jag såg den 2014, lite senare 2014, och sedan 2015, 2016 och 2018.

Bra film, såklart. Väldigt bra film. James Gunn är regissör som jag är väldigt impad av ändå – vad jag förstår så är han oerhört tacksam att jobba med för studios eftersom han håller sig inom budget och tid och är profressionell – samtidigt som han levererar filmer som är roliga och populära. Och dessutom har han ett lagomt stort subversivt drag – han är inte så subversiv att han inte funkar inom systemet men han petar in rätt mycket vettiga idéer i sina filmer. Därmed inte sagt att det inte finns utrymme för regissörer som är mer radikala (och svårare att ha att göra med på blockbusternivå) men jag är ändå glad att Gunn finns här.

Filmen är såklart fenomenalt snygg och bra på alla filmhantverksmässiga sätt, så det finns rätt lite att säga där. Den känns mer som något slags heist/outlaw-film än som en suåerhjältefilm också – kanske för att den så tydligt inte handlar om folk med liksom egentliga superkrafter och dessutom är väldigt mycket en ensemblefilm. Det är inte en superhjältefilm på det sätt t.ex. Raimis Spiderman är. Det är rymdopera och pangpang, det är found family bland samhällets utstötta, det är chansen att give a shit.

---

Problemet i den här filmen är Ronan, såklart, i första hand. Han är huvudskurk, även om Thanos finns där i bakgrunden med sin punghaka. Ronan är i likhet med mörkeralverna i Thor inte riktigt kodade mot någon reell folkgrupp rent estetiskt – han är mest en Skeletor-onding, rent visuellt och så.

Men – till skillnad från dem och till skillnad från de öppet nazikodade Hydra så har han en tydlig ideologi. Kan ni gissa vilken? Han är extremt konservativ och xenofobisk, han är fixerad vid den starkes rätt och vid att rensa sin nation (och galaxen i stort) från degenererade, svaga element. Han vill applicera sitt folks "traditionell" syn på rättvisa (absolut lydnad) på alla folk.

OK, så Ronan är helt enkelt fascist? Tja, han pratar inte öppet om nationell pånyttfödelse eller så, men jag tycker att det finns tillräckligt att ta på här för att jag inte ska vara helt ute och cykla.

Galaxen hotas av en ond fascist, och i likhet med i Winter Soldier så är det inte så att någon ensam Ayn Randsk (eller Nietzschesk) stålman som kommer och löser problemet genom att slå det i huvudet. Det är inte ens en ideologiskt ren Bamsefigur insvept i amerikansk flagga. Nej, det är ett gäng outsiders som överlag upplever att världen tagit mer än den gett. Som av olika skäl isolerat sig, hamnat utanför. Inte klarat av att ta del av den ljusa, fina civiliserade demokratin. Brottslingar. Som bestämmer sig för att samarbeta, för att oavsett vad världen kastat mot dem så är det värt att bry sig. To give a shit. Det här är också genomgående för Gunns ouvre upplever jag; dels hans förkärlek för underdogs och väldigt operfekta hjältar, men också hans förnekelse av cynisk och hopplöshet. Är allting skit? Håller fascister på och tar över? Ja, absolut, men vi kan väl inte bara lägga oss ner och ge upp för det? Då vinner de ju garanterat.

Ett annat genomgående problem är såklart huvudpersonernas egna hangups och trauman, som hindrar dem från att forma fungerande relationer och samarbeta. Det problemet löses genom gemensam bonding och att ha gemensamma intressen tillräckligt länge för att de ska klara av att öppna upp sig lite. Och ärligt talat krävs inte så mycket – alla de här bara väntar på någon som lyssnar det allra minsta på deras berättelse och trauma.


Precis som med Captain America så får jag alltså säga att jag egentligen inte har något att invända mot den här filmens världsbild. Bra film på typ alla sätt. Jag fattar varför Gunn fått fortsätta göra filmer i superhjälte-universa.

BETYG: 5/5
 
Last edited:
Och därmed har jag sett fyra MCU-filmer den här veckan. Två kvar i den här fasen och det ska jag väl hinna med under helgen tänker jag. Kanske börjar jag nagga den långa fas 3 i kanten lite också.

Men jag håller i varje fall mer än styrfart – jag behövde de 3.8 filmer i veckan för att bli klar innan Doomsday kommer i december. Så även om jag kanske inte lyckas hålla mitt mycket mer ambitiösa mål om "en fas i veckan" så kommer jag definitivt hinna klart innan 18:e december, om jag kan fortsätta i något som liknar den här takten.
 
krank said:
OK, så Ronan är helt enkelt fascist? Tja, han pratar inte öppet om nationell pånyttfödelse eller så, men jag tycker att det finns tillräckligt att ta på här för att jag inte ska vara helt ute och cykla.
Click to expand...
Vilket är mycket mindre spännande att han är Captain America fast för Krees, som i serierna. Han är en antagonist, men det är för att han har andra intressen än jordhjältarna.
 
Jag har sett Extraction (2020) där Chris Hemsworth pangar jäääättemycket. Den var väl typ okej. En krankisk trea.
 
Jag har sett om Avengers: Age of Ultron.

Jag såg den 2015, 2015 igen, 2016 och 2018.

Det är en kul, bra, snygg film. Vissa delar känns lite krystade rent handlingsmässigt – Helen Cho som karaktär är ju t.ex. med varken innan eller efter den här filmen – var hennes inkludering något som hjälpte dem få finansiering till filmen från någon koreansk fond? Eller gjorde det att de kunde filma scener i Korea? I dunno; det känns litegrann som när Transformers: Age of Extinction smörade upp den kinesiska marknaden (och regimen), utom att Sydkorea inte är en fruktansvärd auktoritär och totalitär diktatur då.

---

Det tog en stund för mig att få något slags grepp om den här filmen. Först kunde jag bara tänka på AI och riskerna med det, och hur Tonys plan för världsfred var påtagligt likt det HYDRA påstod sig vilja göra i Winter Soldier. Lärde vi oss inte exakt den här läxan för bara ett par filmer redan, liksom?

Spoiler för att jag diskuterar saker som händer senare i filmen, även om det kanske inte rör sig om några egentliga plot twists:

Men sedan började jag tänka på hoten. I den här filmen finns i stort sett två tydliga hot; Ultron och Maximofftvillingarna. Maximoffs är ganska straightforward: De är traumatiserade av krig som Starkvapen använts i, de har radikaliserats av nazister och används sedan av Ultron. Tills de får veta vad Ultrons "plan" är (vi återkommer till det) och vänder sig emot honom. De är en redemption story – det finns de som kan komma tillbaka från radikalisering om de kan chockas ur det, av andras extremism. Lite som MAGA-folk som ser något riktigt grisigt som sägs eller görs av andra MAGA-folk och reagerar men "alltså vafan, jag vill nog inte vara med på det här längre".

Ultron är klurigare. Vad är han egentligen? Först tänkte jag att han är ett utslag av Starks hybris; en AI som formats av den som programmerade AI:n. Det finns ett försök tidigt i filmen att väcka tanken om vad mänskligheten egentligen har att sätta emot alla övermäktiga hot därute. Den frågan skjuts dock ner ganska kvickt av Captain America. Så handlar det här om att LLM:er inte är neutrala utan tar sina bias från det material de programmeras med? Frestande, men det här var 2015, långt innan LLM:er var en grej. Plus: Senare i filmen skapar Stark ju ett till syntetiskt medvetande med mer eller mindre samma grundmaterial – utom att Jarvis är med. Och det går bättre. Och det medvetandet kan man lita på. För att… Thor säger det? Och för att Vision kan lyfta Thors hammare? Så praktiskt att ha ett objektivt mått på godhet och värdighet…

Men det funkar inte riktigt. Vad är det egentligen som skiljer Vision från Ultron? Ultrons oneliners och humor störde jag mig på tidigare. Nu såg jag dem som reflektioner av Stark. Det är ju också flera gånger väldigt tydligt att han fått delar av sin mentalitet från Tony; citerar honom utan att veta om det och så. Ultron har också inte riktigt någon genomtänkt plan, verkar det som – han pratar som om han hade det, men det är uppenbart (tycker jag) att han kanske själv känner det som att har en plan, men att han väldigt mycket hittar på allt eftersom. Han låter övertygande, men han är inte övertygad. Han drivs väldigt mycket av sin magkänsla – och hans magkänsla berättar för honom att "du har en tydlig långsiktig plan". Men planen går från att tvinga mänskligheten att utvecklas – till att allt som ska få finnas är "metall".

Ultron är en supremacist. Från början har han eller skaffar sig allierade som inte är exakt som honom, men i takt med att hans magkänsla ändras så rör han sig mer och mer mot att det enda som ska få finnas är honom. Lite som fascister gör – man vill rota ut allt det degenererade, svaga, dåliga, fientliga. Men det slutar aldrig – man hittar hela tiden nya fiender som måste förintas. Tills det enda som finns kvar är att JAG är den ende som är vettig och borde få finnas.

Så vad är det som formar Ultron till en supremacist medan Vision blir en humanist, som älskar livet och accepterar dess brister och impermanens?

Ultron skapas ur sinnes-stenen plus Tony Starks AI-framework. Det framework han skapat själv, eller nästan själv (utifrån scenen där de jobbar med Vision verkar det som att frameworket är Tonys och att Banner bara gör själva den bioorganiska biten med kroppen, överföringen). Det han skapat helt i hemlighet, utan input. Ultron inlemmar inte Jarvis i sig, utan försöker döda honom. Ultron accepterar ingen annan än honom själv, inte ens i det läget. Ingen "infektion".

Vision skapas ur sinnes-stenen plus Jarvis, instoppade i en semi-mänsklig kropp (mänskliga celler plus vibranium). Så… Vad är Jarvis, och varför gör han en sådan skillnad? Jag tänker 1) att Jarvis träffat en massa människor och har en massa diversa erfarenheter och upplevelser och 2) att Jarvis helt enkelt är något separat som tillför ett annat perspektiv.

Är det så enkelt, kanske? Diversitet mot supremacism? Det som gör Vision god och Ultron ond är att Ultron är resultatet av en singulär vision – ett nyfött medvetande plus en enda persons mentala framework. Medan Vision är resultatet av en flerfacetterad process – fler medvetanden, fler perspektiv. Och reflekterat i filmens slutstrid – en armé av identiska Ultronrobotar som slåss mot hjältar som är extremt olika varandra.

I jämförelse med en del av de här filmerna så är det kanske en ganska mjäkig sensmoral, absolut. Men jag ser väl egentligen inga större fel på den världsbilden utom att det såklart helt saknas systemperspektiv och att lösningen tyvärr fortfarande är att bonka skurken hårt i huvudet tills den dör.


BETYG: 4/5
 
En sak som sätter den här filmen i lite annat ljus är den pågående Visionquest-serien – dels för att den visar att Tony precis som Musk inte egentligen uppfinner något. Han köpte upp ett företag som fick AI att funka. Nu när jag tänker efter så var det ju hans pappa som uppfann ARC-reaktorn också. Så Tony är i grunden inte en person som faktiskt uppfinner saker – han förbättrar och förminskar dem.

Men en annan grej är ju att Marvel återigen stoppat in ett litet påskägg som jag tror de eventuellt glömt bort. Nu har de ju avslöjat att Jocasta är skurken här – och vad det verkar en uppladdning av en verklig person? Men Jocasta finns också med bland AI-personligheterna som Tony valde bland, när han plockade fram Friday… Eller var kanske Jocasta-AI:n som Tony har, relaterad till seriens Jocasta? Jaja, vi får väl se. Thanoshandske-incidenten visar ju att MCU mest hittas på allt eftersom och att det egentligen inte finns någon långsiktig master plan.
 
Jag har sett om Ant-Man.

Som är väldigt svår att söka efter med wrnus sökfunktion. Jag sökte "ant-man" av "krank" och hittade t.ex. det här inlägget. Som ju inte har "ant" eller "man" eller "ant-man" i sig.

Men jag har ju ett google sheet där jag nogsamt fört in alla filmer jag recenserat (även om jag alltid ligger efter med inskrivandet), så jag verkar ha sett den 2015 när den kom ut, och sedan 2016 och 2018.

Det känns som att Guardians of the Galaxy låste upp något. "Tänk om man kanske kunde göra såna här filmer som är roliga?" känns som en insikt de fick på Marvel. Sedan gjorde de såklart den grejen bitvis för mycket, på nivån att allt prompt måste bli roligt, men… I den här filmen är det lagom.

Älskling, jag krympte barnen + Mission Impossible men om Mission Impossible var Jönssonligan. En självklar genre-mashup. Det finns också för få filmer om folk som blir krypta; "liten sak i vår vardag blir stor sak för huvudperson" blir liksom aldrig gammalt. Inte heller "något är superdramatiskt i mikroskalan men väldigt odramatiskt i vår skala". In- och utzoomingar av det här slaget är helt enkelt, good, clean fun.

---

Den här filmen är inte speciellt djup eller svår. Den har ett par huvudsakliga problem:

- Darren, som är psykopat (eller möjligen blivit det tack vare exponering av Pympartiklar; oklart eftersom Pym specifikt säger att det är om man krymper utan skyddshjälm man blir knepig i pallet? Och Darren har väl inte krympt? Jaja, det kanske räcker med exponering). Och som leder ett företag, och lyckas återskapa Farlig Teknologi som han vill sälja/hyra till nazister.

- Pym, som inte litar på sin dotter nog för att berätta hur hennes mamma dog. Han har saboterat deras relation utifrån en patriarkal och feltänkt tanke om att "skydda" henne. Och det är bra att skydda sin dotter, mend et här är inte ett bra sätt.

- Samhället, som gör det väldigt svårt för folk som suttit i finkan att få jobb och vända om livet.

Lösningen på Darren är att slå honom hårt i huvudet, lösningen på Pym är att han helt enkelt inser att han behöver lita på dottern och lösningen på samhällsproblemet löser vi inte i den här filmen; det fortsätter att vara ett problem.

Världsbilden är i varje fall ganska klassisk: ibland uppfinner idealistiska hjälteuppfinnare uppfinningar som kan göras till vapen, och då måste de skydda de uppfinningarna så att inte onda kapitalister och/eller staten får tag i dem. En klassisk individualistisk superhjältetrop, där feltänket såklart är att den som uppfunnit en grej med nödvändighet är den som är bäst skickad att avgöra hur den ska användas. Och lösningen är alltid "individen fortsätter tjuvhålla på uppfinningen", aldrig "omdana samhället så att regeringen tjänar folket och att kapitalister begränsas". Som sagt, klassisk – och rätt trist.

---

Men ja, problematisk världsbild aside så är det här fortfarande en av Marvels mest lyckade. Det är också generellt så att filmer med begränsat scope och färre karaktärer funkar bättre än blaffiga ensemble-pieces, med GotG som möjligt enda undantag. Så… Nästa anhalt är Civil War (och därmed Fas 3).

BETYG: 5−/5
 
Jag såg igår den thailändska filmen wiman nam (paradise of thorns ifrån 2024.

I filmen får vi följa det samkönade paret Thongkham och Sek som tillsammans driver en gård med en durianodling.

När Sek en dag dör i en tragisk olycka lämnas Thongkham helt arvslös då Thailand vid denna tid inte hade arvslagar för samkönade par utan ist ärver Seks mamma odlingen och flyttar in på gården med sin adoptivdotter Mo.

Thongkham vägrar ge upp hela sitt livsverk utan strid vilket leder till en manipulativ fejd fylld med maktspel, svek,intriger och thailändskt melodrama.

Betyg 3/5 filmen utspelar sig i den thailändska provinsen mae hong son och tacklar ett för tiden tungt ämne,bristen på lagliga rättigheter för samkönade par i Thailand innan Thailand röstade igenom rätten till samkönat äktenskap i juni 2024 för att lagen sedan skull träda i full kraft Januari 2025
 
Jag har sett Extraction 2 (2023). Utan större förvåning konstaterar jag att den går ut på att Hemsworth pangar jäääättemycket.

På sina sätt var den här kanske lite bättre, men det var också mer av samma tv-spelsaktiga dramaturgi: Ojoj, två minuter från helikoptern - nu kommer nya skurkar! Panga panga. Å nej, nu måste ni ta en omväg! Panga, panga.

Det är väl en till ganska klen krankisk trea, men har nu tydligare känslan av att det mest beror på att Golshifteh Farahani drar upp betyget lite i rollen som Nik.
 
Jag har sett om Captain America: Civil War.

Jag såg den på bio 2016, sedan igen hemma lite senare 2016, och sen igen 2018.

Som filmhantverk betraktad är den här filmen… helt okej. Eller, det är såklart mycket som görs väldigt proffsigt – specialeffekter, fight-koreografi, dräkter och kläder, miljöer, skådespeleri. Det som fallerar är manus – det är rätt spretigt och man får jobba en del som publik för att fylla igen "hål". Det är helt klart tänkt att man ska svepas upp i de ideologiska eller personliga-emotionella delarna eller bara i den fräsiga action-ytan och inte oroa sig så mycket över logistiken.

(Just min utgåva av bluray:en är också… alltså, jag vet inte om jag fått ett måndagsexemplar eller om alla ex är såna, men det här är nästan otittbart. Vid TVÅ tillfällen hackar filmen – och hoppar över fem-sex minuter av story och exposition. I slutänden fick jag se klart filmen på Disney+ istället. Jag kommer nog behöva köpa en ny kopia och se om den funkar bättre.)

---

Just eftersom jag alltid tyckt att den här filmen slarvar bort sin ideologiska problemformulering och konflikt till fördel för interpersonellt, emotionellt trams så har jag lagt orimligt mycket tid på att fundera på den. Och jag tror att jag kommit till en delvis ny slutsats.

Det finns ett antal problem i filmen:
- Zemo, som manipulerar individerna i Avengers, utnyttjar det han tagit reda på om dem för att få dem att agera emotionellt och hamna i konflikt med varandra.
- Ross, symbolen för regeringar och kontroll, som är helt orimlig och i grunden bara hatar superhjältar. Som vägrar kolla på bevis för att han har fel, osv.
- Bristen på oversight – att Avengers ibland inte kan hindra att en massa människor dör. Det är ofrånkomligt att det var Tonys fel att de som dog i Sokovia pga Ultron dog. Det är absolut så att de som dör i den här filmens början, där för att Scarlet Witch var otränad. Hon skulle ha skickat den exploderande Crossbones bort från byggnaden istället.
- Att Bucky dödat Tonys föräldrar och att Cap mörkat detta.

Men om vi tänker oss att den centrala frågan ska vara den om oversight – om man har ett antal personer med superkrafter, ska de verkligen inte kunna stå till svars för någon? Vad säger filmen om det egentligen?

Filmen låter den emotionellt instabile Tony Stark, återigen i starkt behov av att gå i terapi, och den närmast parodiskt tyranniske Ross symbolisera sidan som är för någon form av oversight. Och så får den ständigt lika rättrådige Captain America stå för den andra sidan. Han pratar varmt om att lita på individen, att individen måste ha "accountability" och det tas ifrån en om man ska sitta och bestämmas över. "Den enda anledningen till att Tony vill ha oversight är att han har dåligt samvete och vill slippa behöva ta ansvar" är den uppenbara frejmingen här.

Och det är ju inte så konstigt. Det är en amerikansk film för amerikansk publik, och amerikaner har ju en närmast patologisk (och i deras fall inte helt missriktad) misstro mot regeringar och politiker. Det här med att regleringar och oversight skulle kunna vara inte bara bra utan absolut nödvändiga, att rättssystemet skulle kunna vara något annat än genomkorrupt, finns inte på kartan. Så de gillar berättelser som sätter den rättrådige individen i centrum, på den goda sidan, mot de onda "begränsarna". Hur vet man att det är Captain Americas magkänsla som har rätt och inte Starks? Det ser man på dem. Det känner man på sig. Man vet att Cap aldrig skulle göra något dåligt med sin makt, för han är ju Cap! En av de goda.

Men något jag inte kunde släppa den här gången jag såg filmen är: visar inte Zemo specifikt att de individer som är Avengers inte alltid är de bästa att bestämma hur deras krafter ska användas? Att det behövs någon form av oversight? Zemo visar ju hur lättmanipulerade de är. Hur lätt de "goda" kan fås att agera fel.

Och en sak jag tänkte på precis mot slutet: Om man tänker sig Thors hammare som ett rättesnöre, så har vardera sida en person som visat sig värdig. Cap och Vision.

Det är möjligt att det här var vad filmmakarna ville: att genom Zemo visa att Tony kanske har fel anledningar att stå bakom Sokovia-ackorden, men att de i sig inte är en dålig idé. Men i så fall är de ganska otydliga med det. Jag förstår att de försökte skapa en "båda sidor har typ rätt och typ fel"-grej, men sorry – den är för krystad. Den funkar bara för att författarna bestämt sig för att regeringar och regeringsrepresentanter per definition är onda, korrupta och dåliga. Och framför allt mycket sämre än de "exceptionella individer" som är Avengers.

I verkligheten finns det ju absolut inget som säger att bara för att någon har makt, så är den en "bra person". Eller att bara för att man är en "bra person" så vinner man. Det finns inget sätt att avgöra om någon är en Captain America eller en Ross.

Så egentligen borde det här vara väldigt enkelt: Ställ Avengers under FN. För att besvara Caps invändningar: Om FN säger åt dem att åka någonstans dit de inte vill, så låter de bli (och har rätten att låta bli). Om FN säger åt dem att inte åka någonstans och de gör det ändå – gör en utredning, se om de skadade personer eller egendom, låt det gå till domstol vid behov. För det behövs någon form av accountability.

För att citera Optimus Prime, när han citerar Megatron:
"Question one: In whose interest do you exercise your power?
Question two: To whom are you accountable?
And question three: How can we get rid of you?"

Eller med andra ord: Varje person eller organisation med makt behöver ha någon som håller de i schack. Annars är de bara autokrater, och det finns inga goda eller rättmätiga härskare. Har du mer makt än andra, måste du vara ansvarig inför någon. Det behöver finnas en maktbalans, inte bara "världens öde avgörs av Steve Rogers' magkänsla".

Men ja, det är såklart en världsbild som tippar mot det amerikanska individfokuserade. Captain America sätter sin tillit till "individer". Det är svårt att komma ifrån. Men kanske är den här filmen inte riktigt lika svartvit som jag tänkt tidigare.

BETYG: 4/5
 
På veckans sista skälvande dag gick jag på bio och såg nya Street Fighter.
Jag och ett halvdussin andra personer i IMAX-salongen...

Så den här verkar ha fått dålig word of mouth, men jag förstår inte riktigt varför. Missförstå mig rätt nu: det här är en väldigt dum film som begår en massa uppenbara fel. Men den är ju dum och fel på ett sätt som kreti och pleti brukar uppskatta! Så varför gillade de otvättade massorna det inte den här gången? Hmmm, kanske på grund av de saker som jag tycker att filmen, trots filmskaparnas dåliga intentioner, ändå gör rätt...?

Det goda: De flesta karaktärerna ser ut som de ska, och när de får slåss gör de flera av sina klassiska moves. Fajtkoreografin är överlag bra. De animerade sekvenserna som visar flashbacks till den första turneringen är skitbra, Titmouse är en studio som verkligen kan sina grejer.

Det onda: Ingen karaktär pratar som sig själv (förutom vissa malplacerade soundbites) utan alla låter och beter sig som en rövhålig komedi-karaktär från en 90-talsfilm. Många av bipersonerna får vi knappt (Guile, Zangief) eller aldrig (Cammy) se slåss. Överlag är det för litet fajting - jag förstår att en film behöver en handling också, inte bara fajter, men här läggs en hel del tid på scener som inte för handlingen framåt heller - kunde inte de trimmats något?

Det fula: Att What's Up med 4 Non Blondes är filmens viktigaste needle drop är väl helt OK per se, det är ju en fet låt. Men det är en låt som kom ut 1993, när filmens huvudstory utspelar sig. Så hur kan Ryu lyssna på den i sin Walkman 1986?

Men, tja... jag är på bra humör idag.

BETYG: 3/5
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top