Jag har sett om
Avengers: Assemble.
Jag skrev om den
2012. Sen
2015, och
2018.
Jag vet inte om jag behöver säga så mycket om filmen som hantverk – det här är kulmen på allt Marvel byggt upp i fas 1 av sitt universum. Det är en film som funkar huvudsakligen för att nästan alla delar av helheten fått egna filmer innan – egentligen hade det behövts en "Black Widow & Hawkguy"-film också, men Black Widow fick ju introduceras i Iron Man 2 och vi fick se höken i Thor. Men – och det här är väl grejen som DCEU misslyckades med – det känns inte framhastat. De sprang inte in mot Avengers; de gjorde ett gäng separata filmer först, där varje hjälte fick vara liksom
själv. Och det gör att det här funkar.
Specialeffekterna funkar bra fortfarande, och Hulken visar hur långt det här med realistisk rendering av organiska saker gått mellan 2008 och 2012. Skådespeleriet funkar bra, och som tidigare är det kul att spotta småroller som t.ex. Harry Dean Stanton som vaktis på nåt slags fabrik.
Men okej. Vad är det här för världsbild, exakt? Vad är problemet/konflikten och vad är lösningen?
Problemet här är
en invaderande makt, något som kommer utifrån: Chitauri, ledda av Loki men ytterst underställda
Thanos.
Ett annat problem är
vårt interna käbbel.
Ett annat problem är att den skugglika kabal av världsledare som styr SHIELD från skuggorna inte litar på Nick Fury eller de käbblande superhjältarna.
Och slutligen finns problemet att Nick Fury och de andra gjort misstaget att vilja skaffa teknologi/vapen som åter dem försvara sig, istället för att bara lita på att superhjältarna löser problemet.
Lösningen är att
vi slutar käbbla när vi får något att samlas kring, och sedan bidrar vi alla på våra vis för att besegra och slå tillbaka den invaderande styrka. Invasionen avslutas genom att vi
slår Loki väldigt hårt i huvudet. Och att vi
skickar den atombomb kabalen skickar mot New York för att spränga fiendens moderskepp.
Så vilka är de som invaderar, exakt? De är inte rakt av nazikodade på samma sätt som Hydra – Hydra var avideologiserade men ändå igenkännbara som nazister, eller proxies för nazister. Det är såklart talande för amerikansk syn på onda nazister att det de tvättar bort är nationalism och konservatism. Men ja; här finns det ändå något slags uttalad ideologi – Loki pratar om att folk är får och mår bäst av att styras med hård hand och så. Det är en väldigt amerikansk hitler-skeletor han utmålas som – det värsta man kan tänka sig är någon som tvingar en till underkastelse, som tvingar en att
göra saker man inte vill. Jag har ibland tänkt att amerikansk kulturell självbild har starka drag av trotssyndrom. Men ja. Okej.
Det är dock ganska tydligt att Loki själv egentligen inte drivs av den ideologi han häver ur sig. Det är lite av en central tes i Marvels universum, att ondingar inte egentligen
tror på det de säger att de tror på. Egentligen drivs de av
ondska – eller i Lokis fall, av
avundsjuka. Han anser sig ha rätten till en
tron. Allt annat han säger är bara för att få det att framstå som rimligt och rättfärdigt att han ska få en tron. (Inte bara ondingar – senare under Civil War återkommer samma idé, att ideologi bara är en tunn fernissa ovanpå
personal grievance).
Chitauri är insektoida svärm-ondingar; de saknar individualitet och de styrs alla från ett centralt skepp. Det här är en återkommande bild i scifi, och åtminstone jag associerar det ofta till kalla kriget och den amerikanska beröringsskräcken vid kommunism eller någon form av icke-individualistisk ideologi. Det här matchar också bra med Lokis prat om att individuell frihet är dåligt och så. Så kanske skulle man kunna säga lite mer Skeletor-Stalin än Skeletor-Hitler.
Loki är också en
manipulatör, dragit till sin spets – här har han ett vapen som låter honom hjärntvätta folk. Det här med hjärntvättade fiender-bland-oss, vänner som visar sig vara fiender, känns också som en vanlig trop inom scifi, och även den associerad med kallt krig och rysskräck. Eller idag kanske snarare för islamism och islamistisk radikalisering? Någon form av "inre fiender" som förletts av den yttre fienden, i varje fall.
Om jag ville vara
väldigt, väldigt elak så skulle jag säga att filmen handlar om att man måste lägga klasskamp och andra interna stridigheter och sidan och förenas som
ett folk en grupp av hjältar, som bekämpar både inre och yttre kollektivistiska fiender, vilka ytterst styrs av en bakomliggande ond kraft som vill destabilisera och härska över oss. Den bakomliggande onda kraften har en väldigt karakteristisk
näsa haka.
Jag är inte helt säker på att jag vill vara så elak, och jag vill vara extremt tydlig med att jag inte tror att de som skrev manus eller gjorde filmen tänkte så. Jag tror att det är väldigt lätt att använda troper från scifi och superhjältande och som resonerar med stora delar av både den amerikanska befolkningen och resten av världen. Jag tror att det kräver aktivt arbete för att se sina egna bias, och att superhjältegenren innehåller en massa problematiskt tankegods som trots årtionden av dekonstruktion fortfarande lever kvar.
Och man kan såklart välja den motsatta tolkningen – att Chitauri och Loki ska ses som genuina existentiella hot av samma typ som nazister. Om man är den sorts liberal som går runt och tror att fascism inte är en riktig ideologi utan bara maktanspråk som kläs i svag ideologisk dräkt (vilket inte alls är ovanligt; jag har sett folk referera till fascism som en "icke-ideologi" eller "anti-ideologi") så passar de såklart rätt bra in på generell Skeletor-Hitler-Stalinmall; Loki vill lägga världen under sig och bestämma över folk, och det enda sättet att stoppa den sortens totalitära anspråk är, ibland, att slå den blivande diktatorn hårt i huvudet.
Men… Jag vet inte, jag tyckte Captain America körde det budskapet mycket bättre och mycket, mycket tydligare. Om inte annat för att Schmidt till slut besegrades av sin egen hybris snarare än genom att faktiskt bli slagen i huvudet.
Öh, bra film.
BETYG: 4+/5
Jag är inte helt säker på att jag skulle vilja se om den i morgon dock, men det kan ju vara för att det här var fjärde gången jag såg den. Kanske?
