Vi följde upp med Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer. Den är... inte lika bra.
På pluskontot:
Doug Jones! (Som silversmurfen.)
Doom snor silversmurfens surfbräda. Det kunde varit jättecoolt, men se minuskontot.
Jag är helt OK med att Galactus är en drönarsvärm eller vad han nu är i den här filmen. OK att det är för att man fegade ur och inte ville ha med en jätte med kaffebryggare på huvudet, men det ser OK ut.
Chris Evans som rövhål är jättekul i de här filmerna.
First Steps gör en omtagning på scenen där silversmurfen flippar ner Johnny från rymden.
Fantasticar!
Men på minuskontot:
Doom kommer tillbaka, och är uppenbart fruktansvärt vanställd när han tar av masken första gången. Sen dyker han upp och ser helt normal ut när han samarbetar med armén. Vad hände där?
Överlag känns det som att manus skulle behövt behandlas en runda till. Det är väldigt spretigt.
GNÄLLER Doom när Fyran försöker ta tillbaka surfbrädan?
Silversmurfen ser rätt billig ut, men visst, det är 2007. Fast det hjälper ju inte att ha sett (om) First Steps nyss.
Överlag är väl First Steps den här filmen, fast gjord bra.
Nä, det här är den dåliga FF. Tvåa på krankskalan. Vilket är mindre än jag gav Fant4stic.
Och eftersom Deadpool and Wolverine drar in hela X-versumet i MCU så har vi sett de filmerna. X-Men 1-3 har jag nog inte skrivit om i filmklubben - forumets sökfunktion låter mig inte söka på "x-men" för det är för kort - men det får vara så.
X-Men Origins: Wolverine var ny för mig. Klart man gjorde en sådan, gamla X-men är ju "Wolverine & Friends", men namnet antyder att man tänkte sig en hel serie prequels om specifika X-Men. Så blev det ju icke.
Nåväl, den här filmen är väl allmänt sedd som del av det absoluta bottenskrapet bland superhjältefilmer, men jag har sagt det förr - det är ju inte fysiskt möjligt för en film att vara så kass som folk säger att den här är.
Nåväl, Logans (Wolverine) och Victors (Sabertooth) pappor dör. Men, Victors far är far till båda! Men varför ser Logans fejkpappa då ut exakt som vuxna Logan?
(För att Victors far är full med skit, men det är lite förvirrande.)
Jaja, på detta följer tio minuter av vad som kunde blivit världens bästa X-menfilm, där Wolverine och Sabertooth köttar sig genom alla krig i modern tid, går med i Strykers superhjälteteam, det skär sig och Wolverine lämnar. Klipp till filmens "nutid" (80-tal) och huvudstoryn.
En sak jag tycker är en liten smula trist är att jag inte riktigt känner att de tar tillvara på tidsandan. Lite beroende på hur man räknar och vad man utgår från så utspelar sig filmen 1979 eller 1981 (three mile island-incidenten 1981, medan filmen säger att den utspelar sig sex år efter 1975) men i ärlighetens namn skulle de kunnat säga att den utspelade sig 2009 (när den spelades in). Väldigt lite i musik, kläder, etc. pekar på att den skulle utspela sig tidigt 80-tal, tvärtom finns det häftiga datorer med interfaces som definitivt känns mer 2010-tal.
En sak - tivolit där Dominic Monaghans roll jobbar - känns rentav ännu tidigare. Jag skulle säga 50-60-tal men jag kanske har dålig koll på tidsestetik.
Hursomhelst, det är lite upp och ner i den här filmen. Hela filmen är förstås byggd på att vara en call-forward, men en del, som boxningsmatchen med Blob, känns som att det bara är sånt.
Gambit är Gambit, spelad av Taylor Kitsch och ännu mer extra allt än John Carter som han kommer att spela tre år i framtiden. Överlag är alla roller bara gas och ingen broms.
Egentligen är det ju ett jättekul skämt att Deadpool är så förbannat jobbig att Stryker sytt ihop munnen på honom. Och slutfighten med honom där han har en massa random mutantkrafter är nog egentligen en av de bättre jag sett.
Sen stack det tyvärr lite när Silverfox får chansen att döda Stryker men låter bli för att han måste överleva till X2 "inte bli som honom". Det hade väl varit det mest rättfärdigade mordet i superhjältehistorien?
Inte den smartaste superhjälterullen men jag har svårt att se hur den blev så utskälld. Habil action. Stark trea.
Jag har sett om Thor.
Jag har skrivit om den 2013, 2015, 2018.
Snygga specialeffekter även om partikelsimuleringarna definitivt är lite lågupplösta; dugligt skådespeleri, kul med male gaze, alla ser väldigt unga ut. Det shakespearianska dramat är väldigt shakespearianskt.
Så… OK, vad är problemet här då? Jag tänker att det finns en icke ifrågasatt grundpremiss – Asgard är en auktoritär kolonial monarki; en diktatur som styrs av en enda blodslinje. Det här hör såklart till genren – en viss kategori av episk fantasy, där det kan finnas sådana absurda saker som "rättmätiga kungar" och så. I filmen utmålas problemet som personligt – problemet är att Odin inte berättade att Loke var adopterad och att han behandlat sina sönder olika på ett sätt som skapat konflikt och framför allt missunnsamhet från Lokes sida. Men det är trots allt bara en som kan sitta på Asgårds tron (och det skulle aldrig kunna bli Loki, för han har fel blod).
…men varför kan inte två sitta på tronen, egentligen? Varför skulle man inte kunna ha Thor och Loki som med-regenter? Det är väl bara att ändra? Om man nu ens prompt ska fortsätta ha en monarki, då, vilket ju jag såklart inte alls tycker är rimligt.
Och så är det lite intressant att Asgard-samhället förutom att vara en illegitim auktoritär kolonial monarki, dessutom är väldigt sexistiskt – extremt vad vi skulle kalla traditionella könsroller. Det ser vi i att det betraktas som något underligt att Sif kan vara en krigare "trots att" hon också är kvinna. Den enda andra kvinna vi egentligen ser är Frigga, och i den här filmen är hon synnerligen svag och maktlös – hon finns mest till för att vara mammig och att snabbt svepas åt sidan i den enda våldsamma scen hon är med i.
Thors vängrupp är också som en parodi av en 80-tals-tecknad serie. Vi har "den tjocke", vi har "han som är som Robin Hood", vi har "han som är japan" och vi har "hon som är tjej". De vita männen får ha karaktärsdrag; Hogun och Sif får ha kön och etnicitet och inte så himla mycket mer.
Så… Det här är en väldigt traditionell, konservativ världsbild som förstärks i den här filmen. Det blir inte bättre av att Jane Foster visserligen är kul och smart, men samtidigt så extremt tydligt oerhört svag och i grunden maktlös, och måste skyddas av starke Thor.
Så… Ja, likt de andra Marvelfilmerna hittills är det här en snygg, välskådespelad och överlag hantverksmässigt välgjord film, med tämligen horribel världsbild och värderingar.
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
