WRNU:s filmklubb 2026 v37

krank

krank

Radikal anti-AI-gubbe
Joined
28 Dec 2002
Messages
38,837
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v37 2026 – #711 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
  1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

Code: 
[spoiler]
Ditt innehåll
[/spoiler]
 
Jag såg om Sneakers (1992).

Förra gången såg jag den ihop med Hackers, och det är verkligen ett skojjigt par filmer, och otroligt tydliga kontraster – i grunden handlar de båda om ett gäng hackers som måste rentvå sig och sätta dit skurkar, men de tar väldigt olika vägar dit.

Och det här är fortfarande den bättre filmen – den har åldrats väldigt värdigt; allt känns realistiskt och påtagligt, de använder social engineering mer än hollywood-hacking och överlag är allting väldigt välfilmat, välskrivet, välskådespelat, välklippt. Massa bra skådisar också – Robert Redford, Dan Karoyd, Ben Kingsley, Mary McDonnell, Sidney Piotier, David Stratham… och såklart Stephen "Needle-nose Ned the Head" Tobolowsky.

Jag påpekade typ samma grejer förra gången, men jag vill bara upprepa hur kul det är att dessa hackers är ett gäng medelålders snubbar i varierande grad av välträning – Robert Redford här är liksom inte tjock, men han har en synlig liten bula – han är inte muskulös, liksom. Och ungdomen i gruppen, han som porträtteras som omogen och pubertal – han är i tidiga 20-årsåldern. Det var en annan tid…

Men, precis som förra gången är det ju lite sådär med kvinnoporträtten. Annan tid, som sagt.

Bra film. Riktigt, riktigt bra film.

BETYG: 4/5.

My voice is my passport, verify me.
 
Rickard said:
Har du sett Takedown? Jag vet inte varför men den heter ibland "Hackers 2", inte för att den har något med Hackers att göra.
Click to expand...
Inte sett, kanske mest för att jag tenderar att utgå från att filmer "based on a true story" är tråkiga och dåliga (för det brukar de vara). Men den kan ju vara ett undantag! Jag noterar den för framtiden.
 
krank said:
Inte sett, kanske mest för att jag tenderar att utgå från att filmer "based on a true story" är tråkiga och dåliga (för det brukar de vara). Men den kan ju vara ett undantag! Jag noterar den för framtiden.
Click to expand...
Det är mer en dramatisering än något som är korrekt, om man ser till vad som faktiskt hände, men jag gillade hur hackern framställs.
 
Jag såg om Thunderbolts*.

Jag såg den två gånger på bio.

Jag är himla imponerad av den här filmen. Den är nog faktiskt en av MCUs bästa.

Dels gillar jag losers och underdogs, såklart. Det är mycket lättare att hejja på B-iga asshole captain america och Black Widows deprimerade lillesyrra än på de heroiska originalen, liksom. Dels är det här verkligen i grunden en film om depression som råkar vara en superhjältefilm, snarare än en MCU-standardrulle med påklistrat tema. Den är så himla välskriven och välskådespelad. Framför allt Pugh är så otroligt jäkla bra – mimik, replikleverans, allting. Ibland är det stort och expressivt som när hon pratar ut med sin pappa. Ibland är det supersubtilt, som när Bucky berättar sanningen om Walkers relation till familjen och hon säger så otroligt mycket med bara liksom en blick, en liten nickning. Så jäkla bra är det.

Och för mig som kämpat mot depression och dålig självkänsla och social ångest och grejer hela livet så finns det så himla många repliker som slår hårt. "Jag gör allting värre", säger Bob. Mjodå, den har man ju tänkt några gånger.

Och jag verkligen älskar att lösningen inte är att slåss mot depressionen, mot "the void". Utan att kramas. Att finnas med andra. Att vara ett "vi" även om de andra i vi:et är störiga ibland. Att finnas där, och att det faktiskt hjälper. Att vara en del av ett vi.

Så ja, en otroligt fin och bra film.

BETYG: 5−/5
 
Rashômon
1950 (sv. titel: demonernas port)

En tjuv har våldtagit en kvinna och beskylls för att ha mördat hennes man. Fyra olika historier om samma händelse återberättas vid demonernas port. Porten demonerna använde för att fly från mänsklighetens ondska. Det är något käckt med att följa historierna och inse att dom bara är en analogi för filmens tema. Det brukar gå år mellan att jag orkar se en ny Akira Kurosawa-film. Inte för att dom är dåliga utan för att jag vet att dom kräver mentalt arbete för mig. "Tunga filmer", men jag slås alltid av hur fantastiskt hans filmskapande är. En medvetenhet på samma verkshöjd som Hitchcocks. Och precis som hos dessa finns det andra som försöker förstå det ologiska i människans natur. Helt klart en film som är riktigt skön på ett gäng punkter.

BETYG: 4/5

PS: Soundtracket känns som det är taget från Conan, men det är en fransk låt – "Bolero". Jag tänker definitivt spela Rashômons soundtrack nästa gång jag ska spela något med Conan. DS
 
Last edited:
Carolina Caroline
2025

Det här är första gången jag kollade upp en filmklippare. Han har jobbat med Scorsese och hans arbete finns bland annat i Mr. Robot och Snack Shack. Jag såg Snack Shack häromdagen, omedveten om att det är samma regissör som Carolina Caroline, men kände att målgruppen här på forumet inte riktigt var filmens så jag skrev aldrig en recension. Båda filmerna har inget direkt överraskande manus. Snack Shack är en modern "coming to age"-klassiker som vi alla sett förut och i Carolina Caroline får vi följa en kvinna som lämnar sitt trista liv när hon sveps med av en man. Ja, och så är det en massa bankrån. Vi har sett den förut men det är något med hur det är filmat och hur det är redigerat som gör att jag sugs in. Som en oknarkad version av Jonas Åkerlunds produktioner (t.ex. Clark och Spun).

Med oss har vi en storspelande Samara Weaving som har en fantastisk energi med Kyle Gallner men namnet jag tar med mig är ändå Justin Krohn - mannen med saxen i filmetuiet. Upplägget känns igen från andra klassiska filmer, med några små förändringar här och där som jag inte kunde förutse, och jag är lite förvånad över att jag tycker att det här är en film jag kan rekommendera varmt.

BETYG: 5/5

PS: Båda filmerna lånade jag på Cineasterna DS.
 
Last edited:
krank said:
Jag såg om Thunderbolts*.

Jag såg den två gånger på bio.

Jag är himla imponerad av den här filmen. Den är nog faktiskt en av MCUs bästa.

Dels gillar jag losers och underdogs, såklart. Det är mycket lättare att hejja på B-iga asshole captain america och Black Widows deprimerade lillesyrra än på de heroiska originalen, liksom. Dels är det här verkligen i grunden en film om depression som råkar vara en superhjältefilm, snarare än en MCU-standardrulle med påklistrat tema. Den är så himla välskriven och välskådespelad. Framför allt Pugh är så otroligt jäkla bra – mimik, replikleverans, allting. Ibland är det stort och expressivt som när hon pratar ut med sin pappa. Ibland är det supersubtilt, som när Bucky berättar sanningen om Walkers relation till familjen och hon säger så otroligt mycket med bara liksom en blick, en liten nickning. Så jäkla bra är det.

Och för mig som kämpat mot depression och dålig självkänsla och social ångest och grejer hela livet så finns det så himla många repliker som slår hårt. "Jag gör allting värre", säger Bob. Mjodå, den har man ju tänkt några gånger.

Och jag verkligen älskar att lösningen inte är att slåss mot depressionen, mot "the void". Utan att kramas. Att finnas med andra. Att vara ett "vi" även om de andra i vi:et är störiga ibland. Att finnas där, och att det faktiskt hjälper. Att vara en del av ett vi.

Så ja, en otroligt fin och bra film.

BETYG: 5−/5
Click to expand...

Den är verkligen jättebra!
 
Rickard said:
Rashômon
1950 (sv. titel: demonernas port)

En tjuv har våldtagit en kvinna och beskylls för att ha mördat hennes man. Fyra olika historier om samma händelse återberättas vid demonernas port. Porten demonerna använde för att fly från mänsklighetens ondska. Det är något käckt med att följa historierna och inse att dom bara är en analogi för filmens tema. Det brukar gå år mellan att jag orkar se en ny Akira Kurosawa-film. Inte för att dom är dåliga utan för att jag vet att dom kräver mentalt arbete för mig. "Tunga filmer", men jag slås alltid av hur fantastiskt hans filmskapande är. En medvetenhet på samma verkshöjd som Hitchcocks. Och precis som hos dessa finns det andra som försöker förstå det ologiska i människans natur. Helt klart en film som är riktigt skön på ett gäng punkter.

BETYG: 4/5

PS: Soundtracket känns som det är taget från Conan, men det är en fransk låt – "Bolero". Men jag tänker spela Rashômons soundtrack nästa gång jag ska spela något med Conan. DS
Click to expand...

Jag älskar den här filmen! Men jag orsakade en av de värsta filmkvällarna någonsin med den. De andra trodde det här skulle vara en kul samuraj rulle och istället är den att stirra rakt ner i avgrunden ett tag 😂
 
Secret of the Incas
1954

Charlton Heston är en karlakarl och han spelar karlakarlar, här med skäggstubb, hatt och läderjacka. Han kan hantera kvinnor, den karlakarlen. Han bryr sig inte om någon annan än sig själv och en annan sak: "Money sings, and I love music". Vad som börjar som en äventyrarfilm avslutas mer i stil med film-noir som Casablanca. Karlakarlen gör vad karlakarlen gör. Han dricker, han super, han slåss med knytnävar. Det enda han saknar är en piska, vilket dom lade till i Indiana Jones när dom baserade hela karaktären på denna karlakarl. Jag hade nog bara gett den här filmen en trea i betyg, trots alla bra oneliners, men så gör dom någonting ovanligt och faktiskt tar sig till Peru och jag får ta del av peruviansk kultur, bland annat en sångerska så eterisk att hon får sjunga tre hela låtar i filmen. Inte direkt något som passar för en äventyrsfilm och det är inte heller vad detta är. Så jag uppskattade filmen för dess kultur mer än dess äventyr och det gör på något sätt att jag tyckte den var skön på ett gäng punkter.

BETYG 4/5 (men ingen äventyrsfilm)
 
Last edited:
Jag såg nu också om Transformers: Revenge of the Fallen i 4K.

Jag har sett den förut några gånger: På bio (men herregud, hur uttrycker jag mig!?), och sen såg jag om den 2013 och 2015 och sen dröjde det till 2023.

Det jag skrev 2023 är nog ungefär det jag tycker 2026 också. Det här är en otroligt snygg film, på många sätt välgenomförd – robotarna har fysikalitet och tyngd, varje robot känns precis så stor som den ser ut att vara. Otroligt välanimerat. Manuset är spretigt, jättedumt och fullt av hål för att de började spela in utan att ha ett färdigt manus. Mikaela är kickass.

Jag har inte så mycket nytt att säga. Eller, en grej är ju väldigt påtaglig och det är hur filmen gestaltar skillnaden mellan USAs regering och dessa militär. Genomgående är den amerikanska militären här kompetenta, seriösa, otroligt manliga. De pratar tufft, har tuffa fordon, gör i allmänhet rätt. Hjältar, allihop. Inte ett ruttet äpple så långt ögat kan nå.

I jämförelse… I ettan var det Simmons, i den här filmen är det en byråkrat vars namn jag glömt – men man vet att om någon kommer från den demokratiskt valda regeringen eller från någon byrå, så är de töntiga, dumma i huvudet, omanliga, mesiga.

Uniform vs kostym.

Jag är helt säker på att det finns folk som skrivit mer djupgående analyser av både manlighet i transformersfilmerna och synen på militären i desamma. Men det var en grej jag tänkte på iaf. Det känns också som en väldigt amerikansk syn på saker och ting. Jag upplever definitivt att folk i USA tycks indoktrineras mer i ett hjältifierande av militären, än vad vi gör här i sverige.

Jag noterar också precis som när jag såg ettan att jag helt enkelt inte fattar klagomålet att man "inte ser vad som händer". Det är väl jättetydligt? Robotarna har tydliga visuella identiteter och färger. Jag försökte hålla utkik, men jag såg faktiskt inte en enda strid där jag tyckte det var särskilt oklart vem som slog på vem, hur det gick i striden, varför det gick så osv. Föredömligt tydligt alltihop, eller åtminstone inte otydligare än i vilken amerikansk snabbklippt actionrulle som helst.

Nåja, betyg? Jodå, alltså, man får ju vara beredd på ett manus som är som en schweizerost och att det finns kanske nåt dussin scener med riktigt usel humor. Men i övrigt är det nog en film jag kan rekommendera.

BETYG: 4−/5

Also: Julie White är hilarious och stjäl varje scen hon är med i.
 
Jag har sett Spider-Man: Brand new day. Den förra filmen var ju min favoritfilm om Spider-Man, så denna hade ett par stora skor att fylla. Trots höga förväntningar levererade filmen, det var riktigt bra! Inte lika bra som den förra, men likväl riktigt bra!

Peter Parker har gått helt upp i rollen som Spider-Man eftersom ingen som kände honom kommer ihåg honom längre. Han ställs mot en mystisk motståndare som manipulerar folk med sinnet. Vidare så verkar hans spindelkrafter evalvera till någonting som Parker inte vet är varligt eller hjälpsamt längre.

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja ösa beröm över filmen, för det finns mycket bra att säga. Men jag kan ju börja med att berömma filmen för dess tematik. Ensamhet, att närmast maniskt gå upp i sitt jobb för att slippa möta sitt trauma är några saker som lyfts. Det hanteras riktigt bra, och jag tycker det är intressant att temat i denna film är lite av en antites till Spider-Man 2 (även den mycket bra). I Ramis film slutar Parker att vara Spider-Man och väljer sitt sociala liv istället. Detta leder till att hans krafter försvinner. I denna film kasserar Parker sitt sociala liv och går helt upp i rollen som Spider-Man och hans krafter växer.

Filmen är riktigt snygg! Fotot påminde en hel del om serierna om Spider-Man jag läste under tidigt 2000-tal med mörka skuggor och skarpa linjer.

spider-man.jpg

Filmen är full med referenser som jag tror att de flesta serieentusiaster kommer uppskattas.

Jag gillar att filmen hanterar kontentan och slutet på den förra filmen på ett väldigt smart sätt. Jag tyckte att slutet på den förra var väldigt definitivt och behövde egentligen inte ytterligare en film, men här nyanseras och problematiseras slutet på ett sätt som jag tyckte var intressant. Det är inte som att slutet görs ogjort, det är inte som att det beslut Peter fattade förminskas. Men det nyanseras, vilket jag uppskattade.

Om jag ska säga någon nackdel så kom det faktum att antagonisten var ett mysterium med lite problem. Främst att hen inte hade möjlighet att vara särskilt närvarande i filmens första del. Det gör att vi inte riktigt vet vad som står på spel, så det finns ingen tickande klocka. Det leder i sin tur till att vissa partier kanske saknar lite tempo. Men då talar vi om enskilda delar, inte filmen som helhet.

Jag var väldigt nöjd med denna film! Tror det är den tredje bästa film om Spider-Man jag sett! Vid en omtitt kanske den klättrar upp till nummer två!
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top