WRNU:s filmklubb 2025 v30

krank

krank

Lättkränkt cancelkultur-kommunist
Joined
28 Dec 2002
Messages
37,041
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v30 2025 – #652 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
  1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  3. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  4. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

1591730152931.png
 
7-10 Split (2007)

Bowlingkomedi om en kämpande skådespelare som börjar bowla för att ha råd med hyran.

Den är tragiskt dålig. Två stjärnor på IMDB, och det var nära att jag stängde av och det bara blev en från mig, men jag härdade ut så den får väl två stjärnor av mig med, svaga sådana.
 
Såg just KPop Demon Hunters.

Vad fan? Har den nästan 50 år gamla gubben blivit helt galen? Hur kom han på att göra det? Jo det är så att jag har en bunt folk jag spelar med som är runt 25-årsåldern och en av dem sade att jag borde se den.

Min kommentar på det är... Varför är typ animerade grejer mest bara bättre än live action nuförtiden? Mellan Arcane, Blue Eye Samurai, Edgerunners, Puss in Boots: The Last Wish, Spiderverse med mera finns det en nästan beklämmande trend där man hittar mer vettigt skrivna stories i animerade projekt än den genomsnittliga Hollywoodfilmen. Det brukade inte vara så och även om jag är glad för att animerade grejer har blivit bättre och bättre så känner jag ändå att det nog minst lika mycket på att Hollywood har helt tappat det. Nästan inga av de här projekten är ju trotts allt gjorda av A-teamet ifrån något konventionellt framgångsrikt företag.

Oavsett vad. Filmen handlar om KPop-stjärnor som är roliga och gulliga tjejer som också råkar vara demondödare. De är satta på att sjunga världen hel typ när de bara vunnigt tillräckligt mångas hjärtan. Detta har skett under många generationer och involverar alltid en trio av kvinnor verkar det som. Demonerna vill inte detta och det är där filmens premiss etableras. Det är effektivt en actionmusikal och störtlöjligt och ändå just för att filmen är uppriktig och låter saker som ska vara allvarliga vara det så landar den också emotionellt. Vetefan riktigt hur de lyckades med det men bra var det i alla fall.

Mycket stark 4 av 5 enligt mitt sätt att gradera filmer. Som vanligt är min åsikt första veckan inte alltid samma som jag har om ni frågar mig om en månad när jag tänkt på det.
 
Trancers
1984

Jack Deth är en hårdkokt snut någonstans i framtiden i en art deco-estetik som påminner om grunderna till Mutant Chronicles. Hans mål? Leverera noir-oneliners? Hans kall? Döda trancers - människor som förvridits av kultisten Whistler till att bli mer död än levande. Jag kände att det var en kul premiss med en noir-detektiv som skjuter zombies men tyvärr så flydde kult-ledaren till 1984 och Jack får ta upp spåret i vår nutid och det är väl här någonstans man märker av budgeten för filmen. Något som är kul är att Helen Hunter är med som kärleksintresse och förvånandsvärt så är hon faktiskt nyttig både två och tre gånger för vår tidsresande polis. Detta är första filmen i en filmsvit (Hunt var med även i den andra) och är bara på dryga timmen, jag avbröt den andra filmen när jag märkte att det i princip bara var samma premiss ... men nu är det kultledarens bror Jack ska jaga efter. "Va, har han en bror?! Sedan när?" som Jack meta-ironiskt säger i tvåan. Som b-film funkar den om man vill softa.

BETYG: 3/5
 
Last edited:
The Fountain (2006)
Ett romantiskt science fiction-drama om Hugh Jackman som är forskare och hans fru Rachel Weisz som är författare.
Det är en jättekonstig film. Jag satt iofs kvar framför skärmen till eftertexterna, men det var rätt skönt när de började rulla.

Två stjärnor.

Som en liten sido-not så hade DVD-skivan någon sorts kopieringsskydd på sig så den gick inte att spela i min nya Panasonic-läsare, men det gick bra att spela den i den begagnade som jag köpte först. Mystiskt.


1753207589017.png
 
Jag har varit på bio och sett Akira.

Själva filmen som sådan har jag skrivit om förut. Det är en av världens bästa filmer, och fortfarande en av de absolut snyggaste animefilmerna. Den håller fortfarande väldigt bra, mycket tack vare de helt abnorma mängderna hårt arbete som lades ner.

Jag gillar verkligen det här med mötet mellan den på tusen och en sätt dåliga och svaga människan – filmen saknar helt karaktärer som inte uppvisar mänsklig svaghet – och idén om "nästa steg i evolutionen". "Tänk om en myra fick en människas kraft". Det är inte bara de moraliskt oklanderliga och upphöjda som kan drabbas av det accelererade upphöjandet…

Nå. Är den här värt att se på bio? JA FÖR BÖVELEN. Super-dupermycket. Många scener fick verkligen en helt annan mäktighet på stor duk, och ett schysst bio-ljudsystem förvandlar också upplevelsen av både musik och ljudeffekter på ett sätt jag inte alls var beredd på.

Jag gjorde två misstag – jag sov inte ordentligt innan och jag fick för mig att det var en bra idé att köpa bio-godis. Tillsammans innebar dessa tyvärr att jag bitvis hade svårt att hålla fokus. Men det var helt mitt eget fel.

BETYG: 5/5
 
Jag har inte längre någon aning om när jag först såg Akira, men jag är ganska säker på att det var på UK-importerad VHS från Manga Entertainment, och att det var liksom i något slags samband med att jag också introducerades till GitS och NGE; även de via VHS.

Även Urutsukidoji: Legend of the Overfiend, men den har jag valt att inte söka upp i efterhand…
 
Som uppföljning på dokumentärserien Sverige och kriget gav jag och mamma oss på att se God afton, herr Wallenberg (1990). En såndär långsam film, bitvis med teaterkänsla, och mer fokus på annat än handling. Stellan Skarsgård var väldigt mycket yngre då än han är nu, om någon undrar.

Vet inte om jag verkligen var i form för den här. Tyckte det var en inte så stark trea på den krankiska skalan.

Efter det tänkte vi att vi gott kunde ta något mer lättsmält. Lotten föll på Barnen från Frostmofjällen (1945), den första film mamma någonsin såg. Sju ungar drar från stugan ute i obygden, mitt i vintern, när deras mamma dör och lämnar dem föräldralösa. Skräcken är att hamna på fattighuset och på sikt tas om hand av folk som bara är ute efter arbetskraft eller ersättningen för att inhysa något menlöst barn.

En hel del styltigt skådespeleri, en stor skopa sentimental kristendom, och några snuttar fint också.

Lätt en krankisk fyra om det råkar vara en viktig film i din gamla mammas liv som du aldrig sett förut. Annars kanske en trea på sin höjd.
 
Superman
2025

Jag är så jävla trött på superhjältar. James Gunn gör dock bra saker så jag masade mig till sista föreställningen av iSense-biografen. Jag är jäkligt trött idag eftersom det var den sena föreställningen. Vi får DC-logotypen först av allt, före Warner Bros, och efter den kommer en intro-text jag hade kunnat varit utan. Vad som hänt hade enkelt kunnat förklarats i samband med annat och hade skapat en mer kittlande början. Runt denna sekvens kommer också ett invandrargäng i 20-årsåldern in i biografen och gör sig hörd genom att lägga av en ljudlig rap.

Något James Gunn är bra på är att balansera karaktärer, men det är för att han ser bikaraktärerna - även om de är superhjältar - som stöd till huvudkaraktären snarare än något som måste ha egna storylines. För storylines finns det. Såpass att varje akt känns som ett eget avsnitt i en tvserie. Det är snyggt filmat, hjärtkramande och har ett träffande soundtrack. Redan vid första scenen med Lois och Clark i lägenheten - i första ögonblicket dom interagerar med varandra - kände jag att detta var en inkarnation med mycket mer djup än alla andra stålmannenfilmer jag tidigare sett. David Corenswet har även lagt till sig ett manér på Clark Kent, precis som Christopher Reeves gjorde, för att särskilja sitt porträtterande från stålmannen.

Det var dock inte stålmannen som var hjälten för mig den kvällen, utan killen som gick och sade till gänget att hålla käften, efter att en person av dom sade löjliga kommentarer och fortsatte med sina rapar. Killen drog efter ett tag och så även hans fem kompisar. Sex stycken betalar dryga 200 spänn för att inte ens vilja se en film? Det som spelar ut på skärmen framför mig är däremot ett tydligt budskap om att var man kommer ifrån inte spelar någon roll, utan hur man blivit uppfostrad. Kamphundar har förbjudits i Danmark som ett exempel och vi ser hur Krypto—baserad på Gunns egen hund, både till utseende som personlighet—är helt vild eftersom hans ägare inte har koll på honom. James Gunn sade i en intervju att folk inte är trötta på superhjältefilmer, utan på mediokra filmer och jag får ge honom att han har en poäng. Jag gav tidigare en fyra till en fan-klippningen av The Donner Recut så då är det väl inte mer än rätt att säga att detta är en film jag rekommenderar varmt.

BETYG: 5/5
 
Last edited:
Bounty Hunter (2010)

Jennifer Aniston är journalist som är sökt av rättvisan och Gerard Butler är prisjägaren som jagar henne, och är hennes exman.

Det är en romantisk komedi. Den står mest och spinner första halvtimmen och det var nära att jag gav upp. Men det tar sig och när eftertexterna börjar rulla så, tja... den var ju rätt OK.

Den får tre stjärnor, de lyser inte speciellt starkt, men dock.
1753298103612.png
 
Last edited:
Vesper
2022

Jag läste inte ens förtexterna, utan nöjde mig med att bli indragen när jag såg en pojke gräva i gyttja medan ett robothuvud svävar omkring honom. Jag blev lite chockad, för det är konstigt att jag inte har hört talas om den här post apoc-filmen tidigare. Det är vackert filmat med ett soundtrack som är spök-likt på samma sätt som Harry Potter. Jag förstod inte heller, medan jag tittade, hur filmen bara kan ha en sexa i betyg på imdb i en värld där alla växter är farliga. Filmen påminner väldigt mycket om Mutant och i princip alla människor vi ser känns mutantiga, även om det säkerligen är inaveln i denna värld som vaknat upp efter att ha dött. Det är ett rejält coolt koncept men tyvärr håller denna lååångsamt berättade fransk-belgiska filmen inte ända ut utan faller platt under tredje akten. Själva upplägget har man sett i massor av filmer och det kändes som om det inte fanns något syfte annat än att skildra ett par individer under skiktet ett i samhälle med fientliga växter. Se filmen som inspiration till Mutant: då funkar den att softa till.

BETYG: 3/5
 
Last edited:
The Jonses (2009)

David Duchonvy och Demi Moore flyttar in i förorten tillsammans med sina två välartade barn. De blir snabbt trendsättare.

På DVDn står det att det är en Komedi/Drama. Det blir aldrig roligt på riktigt. Och dramat är rätt lättuggat. Men det blir aldrig dåligt.

Den får tre stjärnor, du kan absolut snubbla över sämre filmer, men jag tycker inte att den är så bra att du aktivt skall börja leta efter den.

1753363811130.png
 
Nightmaster (1988)

I en dystopisk nära framtid trotsar en grupp ungdomar det nattliga utegångsförbudet för att spela Spelet i en övergiven fabrik. Klädda i ninjadräkter och beväpnade med paintball-vapen tävlar de med varandra om den åtråvärda titeln Mästaren.

I den kvinnliga huvudrollen finner vi en ung Nicole Kidman (komplett med enormt 80-tals hår), och detta är det filmprojekt hon varit med i som fått lägst betyg på IMDB, blott 3.3. Om jag gör min matematik rätt så betyder det att Nightmaster ses som en av världens 5% sämsta filmer.

Och nu när jag sett den. Nä, så dålig är den inte. Visst, det är väldigt låg budget, och ungdomar som spelar paintball kanske inte är så värst rafflande, även om de har ninjadräkter. Men det är förvånansvärt bra musik, och de unga skådisarna gör rätt bra ifrån sig ändå.

Jag drar till med tre stjärnor. Och hade nog kunnat tänka mig att spela Nightmaster RPG om någon skriver ett sådant någon gång, för settingen är det inget fel på.

1753375639044.png
 
OK, bara så vi har dem ur systemet först:
  • Visst är det lag på att Pedro Pascal måste vara i allting numera? Jag ser fram emot att se vad han castas som i Gunniversumet, nu när Gunn satt sin brorsa att spela Maxwell Lord. Kanske Batman? Eller Darkseid? Eller Mr. Mxyzptlk?
  • Det här var en skojjig film, jag undrar om det finns några tie-in promotions i några videospel – typ några skins med Fantastiska Fyran-tema?
De är inte originella, de är inte bra, de är inte roliga, men om jag inte skrev dem här så skulle jag vara tvungen att försöka arbeta in dem i recensionen. Ni vet hur det är.


Jag har sett Fantastic Four: First Steps. Det är en solid, kul FF-film.

Jag är nog inte ensam om det, men iden att förlägga en FF-film i ett slags nostalgiskt retrofuturistiskt 60-tal är precis vad jag brukade tänka mig att det borde göras. Det här är alltså ett helt perfekt upplägg: Fantastiska Fyran inramat av ett utopiskt 60-tal som alltså är samma färger, kläder och arkitektur men utan typ rasismen och sexismen. Det är framför allt orealistiskt hoppfullt på ett sätt jag tyckte kändes bra. Här finns ingen grimdark alls. Knappt några svåra bekymmer. Fantastiska Fyran är världens enda superhjältar; de fick sina krafter och har sen dess gjort alla glada genom att besegra fiender som t.ex. Mole Man och Red Ghost (och hans super-apor!). Och folk älskar dem! Sue Storm har styrt upp världsfred och nedrustning! Miljön och klimatet är lösta!

De två grejer som händer i filmen och som ger den dess driv är att Sue upptäcker att hon är gravid, och så kommer Silver Surfer (kvinnlig version) och berättar att ni-vet-vem kommer. Jag tänker inte spoila vad som händer, men det är mestadels snygg action och eventuella svåra beslut löses genom att man helt enkelt bara väljer det som är det uppenbart bra beslutet och sen nullifierar alla negativa effekter av det.

Det låter väl bra? Oskyldigt, naivt 60-talstramsigt på ett sätt jag inte sett göras tidigare på film. Det är också så himla trevligt att de åtminstone försöker göra en James Gunn och ta med några av de allra dummaste FF-fienderna. Mole Man, liksom! Jag är också rätt säker på att en av fienderna de visar i montaget i början är det som var med i allra, allra första FF #1-serien.

Skådespelarna funkar bra i sina roller. Jag menar, de gamla filmerna från sent 2000 hade ju den bästa castingen (Michael Chiklis com Ben Grimm och Chris Evans som Johnny var fantastiska) men jag vande mig rätt fort.

Och ja, det är väl bra. Det finns ett par saker jag tycker drar ner lite:
  • Silver Surfers ansikts-CGI funkar inte alls för mig. Det ser ut som Annoying Orange. Förlåt, men det gör det. Det är en jättedålig ide att försöka ha vanliga ögon i mitten av ett CGI-ansikte. Resten av CGIn funkade helt OK, men… nej.
  • Jag förstår att en del av tanken här är att det just ska vara lättsamt och naivt, men det gör också att det känns som att filmen… saknar något. Jag har liksom vant mig vid att superhjältefilmer ändå ska försöka säga något. Det känns det inte som att den här filmen gör – den säger inte speciellt mycket om familjer, om att bli förälder, om uppoffringar… Den liksom bara… är.
Sen kan jag tycka att givet hur mycket de hypat upp vem som ska spela Doom så syntes just den karaktären väldigt lite. En tom stol i scenen där Sue ordnar världsfred och nedrustning mellan länder och sen en kort mellan-eftertexts-grej där man inte ens får se ansiktet. Kanske finns karaktären inte ens i det här universat ännu?

Nåja. Helt OK film. Inte den bästa Marvelfilm som nånsin Marvelfilmat, men duglig lättsam underhållning liksom. Väl värd att ses.

BETYG: solida 4/5
 
krank said:
Jag är nog inte ensam om det, men iden att förlägga en FF-film i ett slags nostalgiskt retrofuturistiskt 60-tal är precis vad jag brukade tänka mig att det borde göras.
Click to expand...
Det här har hela tiden varit min invändning mot Power Man och Iron Fist på tv. Exakt hela grejen med dem är att de på ett fantastiskt sätt kombinerar Kung Fu-rulle och Blaxploitation, men det gör också att sjuttiotal är den enda tidsperioden där det funkar fullt ut.
 
You must log in or register to reply here.
Back
Top