God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 17,466
Alltså, det vore synd. Men å andra sidan betyder en framsida med en massa döda mutanter typ inget. Så kanske är det fine
WRNU:s filmklubb 2023 v23
- Thread starter krank
- Start date
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,003
Krakoa börjar nå vägs ände, känns det som - Immortal och Red är superba titlar, men många av de andra börjar kännas litet trötta.
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 17,466
Hickman planerade tydligen bara att det skulle vara en kort period men det blev förlängt för att det var så populärt. Så du har rätt.
Men jag vill ärligt talat ha 10 år till! Det här är en så kul ny status quo! Och alla mutanterna kommer tillbaks ändå, låt oss bara ha det som en in-universe grej. Jag vill inte gå tillbaks till en skola efter att vi haft en planet och en nation.
JohanL
Myrmidon
- Joined
- 23 Jan 2021
- Messages
- 6,003
Min gissning - och för att återkoppla till vad som är topic för tråden - är att när det är dags för mutanterna i MCU (fas 7, rimligtvis?) kommer man att sätta serierna till samma status quo. Och let's face it, det kommer att vara skolan då.
Ett rimligt grepp vore att behålla Krakoa tills dess men använda Fall of X till att skaka om saker ordentligt inom Krakoa-settingen.
Last edited:
God45
#PrayersForBahakan
- Joined
- 23 Oct 2012
- Messages
- 17,466
Ja, det här låter som hur det kommer gå. Vi får se hur hårt de kommer retconna in saker med hjälp av multiversum också. Men det känns som att de vill kunna göra Dark Phoenix saga och stuff. Och då behöver man skolan.
Jag har sett Spider-man: Across the Spiderverse.
Det fanns ingen chans att den skulle vara lika "wow" som den helt fantastiska första filmen. Den var ju ett visuellt mästerverk och dessutom en överraskning – inte en chans att man skulle bli lika överväldigad den här gången. Nu vet vi vad de kan liksom. Dessutom var ju storyn avslutad, och dessutom så välskriven och klurig och kul. Uppföljare blir sällan bra; de brukar ju mest bygga på att man kör "mer av allt", och eftersom jag dessutom visste att det här skulle vara del två av tre (jag ser det mer som konsumentupplysning än spoiler) så skulle det ju såklart bara vara en "Midquel", en transportsträcka. "Mer av allt" är sällan ett recept på bra film.
Eller vänta, det tycker jag ju inte alls. "Mer av allt" är ett jättebra recept på film. Jag gillar ju filmer gjorda efter Yngwieprincipen, och den här filmen… Herregud. "Känsla för moderation" har inte bara lämnat byggnaden, det finns inte ens i samma solsystem.
Det här är en magnifik film, som förutom att vara MER på alla håll och kanter också på något sätt lyckas göra allting bra.
Plotten är snyggt ihopvävd och känns aldrig förutsägbar. Det finns en övergripande båge som är tydlig, men storyn som sådan är spretig och varje gång jag trodde att jag fattat vad filmen skulle handla om så drogs matten bort från under fötterna på mig. På ett bra sätt.
Karaktärerna är förvånansvärt nyanserade, liksom deras relationer. Jag älskar att just många av relationerna får vara lite otydliga och inte definieras. Röstskådespelarna gör ett kickass jobb.
Musiken passar som en smäck. jag är fortfarande ganska kall inför Miles Morales-musiken; där är det mer typ rap och sånt. Men Spider-Gwens poprock känns betydligt bättre och jag sögs direkt in i filmen av det trummusiksatta introt.
Visuellt är det en fest. Varenda scen är ett konstverk. Färger, konststilar och former används kreativt och snyggt för att inte bara visa ganska komplexa strider och actionscener på ett sätt som gör dem lättlästa, utan också för att visa känslor och inre liv för karaktärerna. Jag är så jäkla imponerad av alltihop. Det är verkligen så, så snyggt. Och smart! Precis som första filmen används tekniker och estetik från seriemediet och alltsammans blandas på ett väldigt bra sätt.
Så… Hjärnan är redan på högvarv genom att visuella kortex överbelastas av färgexplosioner och resten av hjärnan är upptagen med att hålla reda på plotten och relationerna. Och så kommer typ tusen memberberries på det. "Kommer du ihåg Ben Riley? Vore det inte coolt om han var med. Här är han! Spider-Man 2099? Här!" Jag är inte världens största Spiderman-fan; jag gillar mest X-men och ligger vid det här laget mer än tio år efter i min läsning där också. Men jag stornjöt verkligen av alla små och stora blinkningar och referenser.
Och ordskämt! Och visuella gags! Metaskämt!
Och helt orimligt känslosamma scener mellan föräldrar och deras barn!
Och The Spot är med! En av Spidermans töntigaste skurkar, som aldrig någonsin var en bra idé!
Det är ett par timmar sen jag klev ut från biosalongen nu, men min hjärna känns fortfarande rätt fräst. Jag börjar återhämta mig, men den här filmen var så mycket, och så bra, att jag blev vimmelkantig.
Det var ett tag sedan jag såg en film som jag skulle kunna se om direkt. Om inte annat bara för att försöka fånga lite fler referenser.
BETYG: 5/5
EDIT: Jag är såklart spänd inför nästa film, men jag är också rätt spänd inför att de nu faktiskt gjort Spiderverse-filmerna till en del av MCU – de refererar MCU-verkligheten vid rätt nummer och pratar om Doctor Strange, och de använder samma visualisering av verkligheterna som användes i Loki. Plus då att otecknade Prowler från Homecoming är med, och de använder bilder på – tror jag – båda de tidigare otecknade Peter Parkers som ju i och med No Way Home också knutits in till hela röran…
Det fanns ingen chans att den skulle vara lika "wow" som den helt fantastiska första filmen. Den var ju ett visuellt mästerverk och dessutom en överraskning – inte en chans att man skulle bli lika överväldigad den här gången. Nu vet vi vad de kan liksom. Dessutom var ju storyn avslutad, och dessutom så välskriven och klurig och kul. Uppföljare blir sällan bra; de brukar ju mest bygga på att man kör "mer av allt", och eftersom jag dessutom visste att det här skulle vara del två av tre (jag ser det mer som konsumentupplysning än spoiler) så skulle det ju såklart bara vara en "Midquel", en transportsträcka. "Mer av allt" är sällan ett recept på bra film.
Eller vänta, det tycker jag ju inte alls. "Mer av allt" är ett jättebra recept på film. Jag gillar ju filmer gjorda efter Yngwieprincipen, och den här filmen… Herregud. "Känsla för moderation" har inte bara lämnat byggnaden, det finns inte ens i samma solsystem.
Det här är en magnifik film, som förutom att vara MER på alla håll och kanter också på något sätt lyckas göra allting bra.
Plotten är snyggt ihopvävd och känns aldrig förutsägbar. Det finns en övergripande båge som är tydlig, men storyn som sådan är spretig och varje gång jag trodde att jag fattat vad filmen skulle handla om så drogs matten bort från under fötterna på mig. På ett bra sätt.
Karaktärerna är förvånansvärt nyanserade, liksom deras relationer. Jag älskar att just många av relationerna får vara lite otydliga och inte definieras. Röstskådespelarna gör ett kickass jobb.
Musiken passar som en smäck. jag är fortfarande ganska kall inför Miles Morales-musiken; där är det mer typ rap och sånt. Men Spider-Gwens poprock känns betydligt bättre och jag sögs direkt in i filmen av det trummusiksatta introt.
Visuellt är det en fest. Varenda scen är ett konstverk. Färger, konststilar och former används kreativt och snyggt för att inte bara visa ganska komplexa strider och actionscener på ett sätt som gör dem lättlästa, utan också för att visa känslor och inre liv för karaktärerna. Jag är så jäkla imponerad av alltihop. Det är verkligen så, så snyggt. Och smart! Precis som första filmen används tekniker och estetik från seriemediet och alltsammans blandas på ett väldigt bra sätt.
Så… Hjärnan är redan på högvarv genom att visuella kortex överbelastas av färgexplosioner och resten av hjärnan är upptagen med att hålla reda på plotten och relationerna. Och så kommer typ tusen memberberries på det. "Kommer du ihåg Ben Riley? Vore det inte coolt om han var med. Här är han! Spider-Man 2099? Här!" Jag är inte världens största Spiderman-fan; jag gillar mest X-men och ligger vid det här laget mer än tio år efter i min läsning där också. Men jag stornjöt verkligen av alla små och stora blinkningar och referenser.
Och ordskämt! Och visuella gags! Metaskämt!
Och helt orimligt känslosamma scener mellan föräldrar och deras barn!
Och The Spot är med! En av Spidermans töntigaste skurkar, som aldrig någonsin var en bra idé!
Det är ett par timmar sen jag klev ut från biosalongen nu, men min hjärna känns fortfarande rätt fräst. Jag börjar återhämta mig, men den här filmen var så mycket, och så bra, att jag blev vimmelkantig.
Det var ett tag sedan jag såg en film som jag skulle kunna se om direkt. Om inte annat bara för att försöka fånga lite fler referenser.
BETYG: 5/5
EDIT: Jag är såklart spänd inför nästa film, men jag är också rätt spänd inför att de nu faktiskt gjort Spiderverse-filmerna till en del av MCU – de refererar MCU-verkligheten vid rätt nummer och pratar om Doctor Strange, och de använder samma visualisering av verkligheterna som användes i Loki. Plus då att otecknade Prowler från Homecoming är med, och de använder bilder på – tror jag – båda de tidigare otecknade Peter Parkers som ju i och med No Way Home också knutits in till hela röran…
Last edited:
Rickard
Superhero
Såg precis om Across the Spider-verse. Jag var lite osäker när jag satte första betyget (5) och kände att den kanske skulle vara en 4,5:a men jag ogillar halva betyg ... men filmen är fanimig bättre vid andra omtitten. Det är nästan så att jag funderar på om den nästan är bättre än ettan, just för att den har mycket mer djup. Det enda som inte funkade var några av slapstickskämten. Det fanns så många andra typer av skämt i filmen. Jag tycker nog svenska rösten för Gwen är bättre.
Glöm det jag skrev att det var för mycket när alla skulle samsas i samma storyline. Filmen har ett klart tema (utöver föräldraskap) och det temat återkommer filmen till hela tiden. Det är vääldigt många saker som dessutom är en foreshadow i denna film.
Det finns minst fyra stycken hero shots genom filmen som är görläckra - jag gillar att filmen har sina pauser (exempelvis genom dessa) så att man får varva ned lite. Jag älskar att de medvetet valde att ha olika folk med olika stilar för varje värld. Gwens värld är underbart vacker och jag minns hur jag det berörde mig när Peter Parker kramar om Gwen Stacy i seriealbumet och två snutar sänker sina pistoler när de såg detta (då Spindelmannen var efterlyst). 3-4 gånger blev jag lika tårögd under denna film. Filmen har ett gäng fina stunder. Jag gillar också hur Gwen och Miles har helt olika ingångspunkter till varför de inte blir ihop. Miles är smått feg (feg? 15 år? Oerfaren) och vågar inte ta steget medan Gwen vet det inte går bra för paret i något universum. Det var en av de väldigt fina scenerna.
Däremot har jag mina misstankar om hur det kommer att lösa sig (fet spoiler) för eftersom Miles är en anomali och allting kretsar kring att spindelmannen-berättelsen inte kan brytas - oavsett vilken form den kommer i - så är han personen kan få den att brytas. Han heter ju inte ens någonting med "Peter Parker" till att börja med. Det löser nog ödet med Gwen+Miles och att han kan rädda världen och äta den.... eller ja.
Tycker fortfarande att de borde ha kortat av slutet (fet spoiler) där de avslöjat Miles som Prowler och istället avslutat ungefär vid tidpunkten när Miles kramar om sin "mamma" och sedan låtit det hänga med vad som kommer att hända när Spindelmännen jagar ifatt Miles i hans dimension. Hade gjort filmen både kortare och fått till ett öppet slut.
Sherlock Holmes och kvinnan i grönt | SVT Play
"Alla i London är uppskrämda av en härjande seriemördare och Scotland Yard vänder sig till Sherlock Holmes för att få hjälp. Morden på unga kvinnor tycks sakna motiv men de har en sak gemensamt - gärningsmannen skär alltid av det högra pekfingret på sina offer. När dottern till den högt uppsatte Sir George upptäcker att hennes far begravt ett finger i trädgården så kontaktar hon Holmes. Regi: Roy William Neill. I rollerna: Basil Rathbone, Nigel Bruce, Hillary Brooke, Henry Daniell, Paul Cavanagh m.fl. (The Woman in Green)"
Ett trevligt mysmordmysterium, om du gillar sådant så är den rekommenderad.
Kan också vara inspirerande att titta på för folk som ska spela i 40-talet, eller världar inspirerade av den eran - som NOIR och Bloodshadow - rörande kläder och uppträdanden.
"Alla i London är uppskrämda av en härjande seriemördare och Scotland Yard vänder sig till Sherlock Holmes för att få hjälp. Morden på unga kvinnor tycks sakna motiv men de har en sak gemensamt - gärningsmannen skär alltid av det högra pekfingret på sina offer. När dottern till den högt uppsatte Sir George upptäcker att hennes far begravt ett finger i trädgården så kontaktar hon Holmes. Regi: Roy William Neill. I rollerna: Basil Rathbone, Nigel Bruce, Hillary Brooke, Henry Daniell, Paul Cavanagh m.fl. (The Woman in Green)"
Ett trevligt mysmordmysterium, om du gillar sådant så är den rekommenderad.
Kan också vara inspirerande att titta på för folk som ska spela i 40-talet, eller världar inspirerade av den eran - som NOIR och Bloodshadow - rörande kläder och uppträdanden.
Jag har sett Star Wars: Episode II - Attack of the Clones ihop med sonen (snart 13 år), som dock droppade ut typ vid robotverkstaden vid erbjudandet om att spela datorspel med en kompis istället. Här tvingas ingen se film, men det var tråkigt för jag hade någon tanke att arbeta oss igenom 1 till 9 och han gillade ju 1an rätt mycket.
Något annat som var tråkigt var filmen. Det är oinspirerade dialogen och sceneriet skriker ofta JAG ÄR CGI på ett sätt som jag inte minns från när jag var hälten så gammal och såg den här filmen första (förra? jag minns inte om jag sett om den, men gissar att det här var tredje gången jag ser den). Scenen med Anakin och mamman minns jag som skruva-på-sig-pinsam, men den funkade riktigt bra nu och Anakin kändes då som en person och inte som en skådespelare som läser repliker en vuxen tänker sig att en tonåring ska säga, typ. Nä, det här var oinspirerat. När filmen kom var jag helt svältfödd på Star Wars men nu med Mandalorian S3 i bakfickan känns det mer som "borde det här inte varit bättre?".
Alla klagar på Phantom Menace, men jag ser hellre om den än det här (eller okej, alla brukar väl klaga på Hayden också, men det är knappast han som är filmens problem). En vansinnigt svag 2/5 kan jag sträcka mig till.
Något annat som var tråkigt var filmen. Det är oinspirerade dialogen och sceneriet skriker ofta JAG ÄR CGI på ett sätt som jag inte minns från när jag var hälten så gammal och såg den här filmen första (förra? jag minns inte om jag sett om den, men gissar att det här var tredje gången jag ser den). Scenen med Anakin och mamman minns jag som skruva-på-sig-pinsam, men den funkade riktigt bra nu och Anakin kändes då som en person och inte som en skådespelare som läser repliker en vuxen tänker sig att en tonåring ska säga, typ. Nä, det här var oinspirerat. När filmen kom var jag helt svältfödd på Star Wars men nu med Mandalorian S3 i bakfickan känns det mer som "borde det här inte varit bättre?".
Alla klagar på Phantom Menace, men jag ser hellre om den än det här (eller okej, alla brukar väl klaga på Hayden också, men det är knappast han som är filmens problem). En vansinnigt svag 2/5 kan jag sträcka mig till.
Franz
Things aren't different. Things are things.
- Joined
- 4 Dec 2010
- Messages
- 5,882
Håller helt med! Phantom Menace är rätt kul att se om man har vänner och öl till hands, det finns rätt mycket att skratta åt och kommentera. Attack of the clones är bara tråkig.
Ong Bak 2 och Ong Bak 3 (man behöver inte ha sett första Ong Bak för att se dessa, de är i praktiken fristående)
Thailändsk historisk kampsports film: 1431 Siam (nuvarande Thailand), Tien är son i en adelsfamilj och flyr från de som har haft ihjäl hans familj, han blir upplockad av slavhandlare och sedan räddad av den lokala rövarkungen, Chernang, som imponerades av hans kampvilja. Han tas in i rövarbandet och tränas i att slås av deras internationella medlemskap. Åren går och Tien har blivit Chernang rövarprins, men saker sker som påminner honom om de som dödade hans familj och han ger sig ut för hämnd...
Ong Bak 3 är en direkt efterföljare till tvåan och börjar där den slutade på en cliffhanger. Den skiftar stil något och blir mer mystisk och stiliserad, vilket inte är ett minus för mig.
Jag gillar dessa filmer.
Om du vill ha inspiration till thailändsk fantasy (eller bara asiatisk fantasy som inte är baserat på Japan och Kina) rekommenderar jag dem. De är nog också enklare att hitta på DVD i Sverige än en hel del andra historiska thailändska filmer, kampsport eller ej.
Thailändsk historisk kampsports film: 1431 Siam (nuvarande Thailand), Tien är son i en adelsfamilj och flyr från de som har haft ihjäl hans familj, han blir upplockad av slavhandlare och sedan räddad av den lokala rövarkungen, Chernang, som imponerades av hans kampvilja. Han tas in i rövarbandet och tränas i att slås av deras internationella medlemskap. Åren går och Tien har blivit Chernang rövarprins, men saker sker som påminner honom om de som dödade hans familj och han ger sig ut för hämnd...
Ong Bak 3 är en direkt efterföljare till tvåan och börjar där den slutade på en cliffhanger. Den skiftar stil något och blir mer mystisk och stiliserad, vilket inte är ett minus för mig.
Jag gillar dessa filmer.
Om du vill ha inspiration till thailändsk fantasy (eller bara asiatisk fantasy som inte är baserat på Japan och Kina) rekommenderar jag dem. De är nog också enklare att hitta på DVD i Sverige än en hel del andra historiska thailändska filmer, kampsport eller ej.
Last edited:
Eftersom jag tydligen eventuellt ska se om Across the Spider-Verse till veckan så tänkte jag at det var dags att se om ettan. Så nu har jag gjort det – jag har sett Spider-Man: Into the Spider-Verse.
Det här är, tror jag, tredje eller fjärde gången jag ser filmen. Egentligen behöver man inte säga mer än jag gjorde i min första recension. Det här är ett mästerverk på exakt alla sätt. Estetik, pacing, story etc. Ska man bara se en spindelmannenfilm, så är det den här man ska se. Jag har svårt att säga huruvida tvåan är bättre eller sämre – delvis för att tvåan funkar så himla bra just pga ettan. De är en helhet, och de är båda fucking amazeballs.
(Ska man bara se en animerad film, eller bara en superhjältefilm, så är Into the Spider-verse rätt bra alternativ där också. Hade det inte varit för tvåan så hade man kunnat kalla den "unik". Och när den kom var den ju det – oprövad, oväntad.)
Nå, jag försökte hålla utkik efter planteringar inför tvåan. Och vet ni vad? Jag tänkte inte ens på att spindel 42 glitchade innan jag såg tvåan. Såhär i efterhand så känns det självklart, och det betyder att jag borde ha räknat ut vad den grejer betyder innan tvåan ens kom. Men det gjorde jag inte. Och det är OK; jag gillar aha-upplevelser.
Jag vet inte om jag missat eller glömt efter-eftertexterna-grejen tidigare, men den var såklart också en extremt tydlig plantering om att ja, de hade tänkt sig en uppföljare och de hade åtminstone delar av den färdigtänkt.
Det jag saknade framför allt, tror jag, var The Spot. Jag försökte verkligen hålla utkik efter honom; han sade ju rätt specifika grejer i tvåan så det borde ha gått att hitta honom… Men jag vet inte. Kanske om man pausar på precis rätt ställe. Det hade hur som helst varit en väldigt nice grej.
Nå, det här är fortfarande en helt fantastisk film, och den håller jäkligt bra för flera omtittningar. Även om den faktiskt har ett par pinsamma scener som jag hade extremt svårt för den här gången…
BETYG: 5/5 såklart. Jeez.
Det här är, tror jag, tredje eller fjärde gången jag ser filmen. Egentligen behöver man inte säga mer än jag gjorde i min första recension. Det här är ett mästerverk på exakt alla sätt. Estetik, pacing, story etc. Ska man bara se en spindelmannenfilm, så är det den här man ska se. Jag har svårt att säga huruvida tvåan är bättre eller sämre – delvis för att tvåan funkar så himla bra just pga ettan. De är en helhet, och de är båda fucking amazeballs.
(Ska man bara se en animerad film, eller bara en superhjältefilm, så är Into the Spider-verse rätt bra alternativ där också. Hade det inte varit för tvåan så hade man kunnat kalla den "unik". Och när den kom var den ju det – oprövad, oväntad.)
Nå, jag försökte hålla utkik efter planteringar inför tvåan. Och vet ni vad? Jag tänkte inte ens på att spindel 42 glitchade innan jag såg tvåan. Såhär i efterhand så känns det självklart, och det betyder att jag borde ha räknat ut vad den grejer betyder innan tvåan ens kom. Men det gjorde jag inte. Och det är OK; jag gillar aha-upplevelser.
Jag vet inte om jag missat eller glömt efter-eftertexterna-grejen tidigare, men den var såklart också en extremt tydlig plantering om att ja, de hade tänkt sig en uppföljare och de hade åtminstone delar av den färdigtänkt.
Det jag saknade framför allt, tror jag, var The Spot. Jag försökte verkligen hålla utkik efter honom; han sade ju rätt specifika grejer i tvåan så det borde ha gått att hitta honom… Men jag vet inte. Kanske om man pausar på precis rätt ställe. Det hade hur som helst varit en väldigt nice grej.
Nå, det här är fortfarande en helt fantastisk film, och den håller jäkligt bra för flera omtittningar. Även om den faktiskt har ett par pinsamma scener som jag hade extremt svårt för den här gången…
BETYG: 5/5 såklart. Jeez.
Last edited:
Fake news - en sann historia | SVT Play
"Fake news, ett uttryck vi hör talas om nästan dagligen och som blivit något vi alla måste förhålla oss till i och med att våra liv flyttat alltmer online. Men fenomenet är inget nytt. Journalisten och satirikern Ian Hislop tar en titt på falska nyheter genom historien och vilken påverkan de haft på vår bild av sanningen."
Jag fann den en intressant dokumentär. Om du ska spela i 1800-talets USA så har den en hel del historiska saker som kan vara inspirerande, eller vara del av den allmänna eller RP:ns bakgrund/er.
"Fake news, ett uttryck vi hör talas om nästan dagligen och som blivit något vi alla måste förhålla oss till i och med att våra liv flyttat alltmer online. Men fenomenet är inget nytt. Journalisten och satirikern Ian Hislop tar en titt på falska nyheter genom historien och vilken påverkan de haft på vår bild av sanningen."
Jag fann den en intressant dokumentär. Om du ska spela i 1800-talets USA så har den en hel del historiska saker som kan vara inspirerande, eller vara del av den allmänna eller RP:ns bakgrund/er.