WRNU:s filmklubb 2023 v12

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,564
Location
Rissne
Detta är WRNU's filmklubb för v12 2023 – #531 sedan starten.

Klubben är ganska prestigelös och du får gärna vara med.

Du behöver inte "anmäla dig" för att vara med. Det är bara att hoppa på precis när som helst.

Jag brukar iaktta följande "regler"; ni andra följer naturligtvis vilka regler ni vill*:
  1. Jag tänker se minst en film i veckan (även om jag inte lovar något just de här veckan).
  2. Det ska vara minst en film jag inte tidigare skrivit om i Filmklubben, varken innevarande eller tidigare år. UNDANTAG: Om jag har sett en film på bio eller streaming, och sedan köpt den, så kan filmen ses igen.
  3. När jag sett en film skriver jag något om den, mycket eller lite i mån av tid och relevans.
  4. Jag skriver bara om filmer jag sett innevarande vecka.
  5. Jag kommer att betygsätta enligt det här betygssystemet som jag knåpat ihop. Tanken med det är att få konkreta kriterier och därmed mer rättvis/jämn betygsättning.
Mina betyg tenderar att flockas kring 4–5, eftersom jag främst ser till att se film jag redan vet att jag gillar eller har god anledning att tro att jag kommer att tycka om.

Betyg jag satt tidigare: LÄNK TILL GOOGLE SPREADSHEET (sällan uppdaterat).

* VIKTIGT: Det finns en regel som inte är frivillig: INGA SPOILERS. Med spoilers menas inte "actionhjälten överlever till slutet" eller så utan mer att avslöja relationerna i familjen Skywalker, vad soylent green är gjort av eller Tyler Durdens bakgrund. Ni vet vad som menas; saker i filmer som är tänkta att vara hemliga och vars avslöjande liksom är en grej. Vissa av oss älskar oväntade vändningar i filmer och vill inte få vårt nöje förstört. Om du vill diskutera något som kräver att du spoilar, använd spoilertaggarna. De ser ut såhär:

1591730152931.png
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,465
Location
Helsingborg
Guns Akimbo
2019

En over the top actionfilm som jag stensäkert trodde var baserad på en serietidning, enbart baserat på estetiken. Istället är hela plotten tagen från en musikvideo där artistens namn är namnet på den snuff-realityserie som bär hela temat i filmen. Daniel Radcliffe blir indragen i härvan och måste skjuta sig till frihet. Kamera-arbetet är rätt fräckt men blir stundtals repetetivt; det märks att det är en filmnörd som gjort filmen, utöver att det är klara drag från Edgar "Hot Fuzz" Wright och Matthew "Kingsmen" Vaughn så är det rena citat från andra filmer. Trots att det är en fyra minuter video sträckt över 1,5 timmar lyckas den hålla måttet. Älskar du Cyberpunk 2077 kommer du älska den här filmen. Det stilistiska blir en fräsch fläkt och Radcliffe är jättebra i rollen. Den är helt klart riktigt skön på några punkter.

BETYG: 4/5
 
Last edited:

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,674
Location
Eslöv
I slutet på förra veckan blev det lite mer Disney men jag hade inte tid/ork att skriva recension då, så det får bli nu istället. Först ut är Brother bear (2003). Jag såg den första gången på en förskola där jag jobbade och minns att jag som tonåring, mitt i virrvarret av flinande barn, avbrott, gråt och skrik inte uppskattade filmen särskilt mycket. Det var en av de filmer som jag såg minst fram emot att se om (men vad gör man inte för pliktens skull?).

Efter framgången med The Lion King så tyckte Eisner (som vi pratat om tidigare) att Disney borde göra fler episka draman om djur baserade på Shakespeare, och bestämde att det borde baseras i Nordamerika (eftersom han köpt en fin tavla som avtecknade den nordamerikanska landskapet). Man bestämde ganska tidigt att det borde baseras på King Lear och att det borde handla om en björn, då björnen är skogens konung. Det skulle vara storslaget och episkt.

Under slutet av nittiotalet så jobbade man om storyn något och lät det handla om en far-och-son historia där sonen förvandlas till en björn i början av filmen och i filmens slut bestämmer sig för att fortsätta vara en björn. Thomas Schumacher, dåvarande presidenten för Disney animation, kallade det för "århundrandets idé".

Man skickade ut filmteam till både Alaska och Yellowstone för att vandra runt i vildmarken, kolla in björnar (och andra djur) och få inspiration. Filmens originalinspiration, King Lear, var nu väldigt långt borta och man fokuserade istället på att handla om brödraskap, förlåtelse och fredliga lösningar. Trots detta ville man knyta an filmen till The Lion King så gott man kunde, genom att bland annat ändra release-datum för filmen från 2004 till 2003, eftersom det skulle bli samtidigt som The Lion King skulle ha sin platinum edition release.

Så till filmen...


Kenai jagar en björn.

Filmen följer Kenai, en inuit som vid sin vuxenrit tilldelas en ande av stammens schaman - kärlekens björn. Han hade hoppats på något häftigare men distraheras snart av en björnjakt som hans två bröder och han ger sig ut på. Den äldsta brodern dör och i ett desperat hämdbegär och fylld av skuldkänslor så beger sig Kenai ut igen för att hämnas sin döda broder. Mellanbrodern, Denahi, tycker det vore bättre att släppa det hela men känner att han måste hjälpa sin lillebror trots detta.

De första tjugo minuterna av filmen behandlar den här storyn och det är storslaget, dramatiskt och häftigt. Animationen av miljöer är görsnygg. Kenai lyckas i envig dräpa björnen, men pga mystik och andevärlden förvandlas han sedermera till en björn och måste ge sig ut på en resa för att förvandlas åter till en människa.

Hans bror, Denahi, hittar Kenai i björnform samt hans söderslitna kläder och antar att björnen nu dödat båda hans bröder och blir likväl besatt av att hämnas båda sina bröders död. Det är en tung storytråd och spännande att följa. Tyvärr så blir majoriteten av film 110% småbarns-Disney efter att Kenai förvandlats till en björn och träffar en björnunge vid namn Koda som han reser med. De snygga miljöerna blir genast mycket färggladare och gulligare, vi får en massa Phil Collins låtar istället för majestätisk bulgarisk kvinnokör.

Där är med en twist som faktiskt är bra, men som behandlas dåligt.
Björnen som Kenai dödade var Kodas mor. När Kenai inser detta och ska berätta om det så dör dock konversationen och istället får vi en Phil Collins låt där han sjunger om hur ledsen han är. Det är fattigt, jag skulle mycket hellre höra konversationen.

Filmen mottogs inte särskilt väl av kritiker men den kostade lika mycket att göra som The little mermaid och drog in ungefär lika mycket. Justerat för inflation gör det filmen "okey" ur ekonomisk synpunkt, men Disney var inte jättenöjda med det svala bemötandet från kritiker.

Filmens starkaste delar, början och Denahis alltmer fanatiska jakt av björnen, bär denna annars rätt så mediokra och händelsefattiga film.

Brother bear får en aningen generös 3/5. Om jag någonsin återbesöker filmen så kommer det vara för de första tjugo minuterna, resten kan man slötitta på medan man glor i mobilen eller nått.
 
Last edited:

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,674
Location
Eslöv
I slutet på förra veckan så såg jag även Cinderella (1950). Det är en film som i dess helhet jag inte sett sedan jag var mycket, mycket liten men som man ju, traditionsbunden som man är, ser en liten snutt av varje jul. Det är väl inte precis favoriten kring julfirandet (det är ju såklart Tomtens verkstad), och jag uppfattade alltid mössens röster som skrikiga, skräniga och jobbiga att lyssna på. Av vad jag minns från Disneys live-action remake från 2015 så var den "ändå helt okey av 5".

Cinderella har en lite mer utvecklad bakgrund än många av Disneys andra filmer. Han hade faktiskt redan gjort en story baserad på Cinderella redan 1922, som om man vill se kan man spana in den nedan. Den är väl inte jättbra precis (men unintentionally funny: prinsen introduceras som "There was a wonderful prince" och sen visar den ett klipp där han jagar ett helt samhälle med björnar som är intelligenta och charmiga).


På trettiotalet ville Disney försöka sig på Cinderella igen, även denna gång som en kortfilm, men märkte snart att hans version behövde mer speltid för att fungera. Det blev lite omskrivningar, och sen fastnade projektet i ett stadie av konstanta omskrivningar under 40-talet. Man provade på att följa originalsagan närmre, och sen vandrade man längre från den i ett försök att göra Cinderella självt lite mindre passiv.

I slutet på fyrtiotalet var Disney nära total ekonomisk kollaps - de filmer som vi idag tänker oss är Disneys storhetsfilmer (Pinocchio, Fantasia och Bambi) var alla floppar vid tidpunkten då de släpptes, då det inte fanns någon Europeisk marknad att sälja filmerna i. Disney satt med tre stycken filmprojekt framför sig, Alice in Wonderland, Peter Pan och Cinderella. Som jag skrev i min tidigare recension av Peter Pan så valde Disney att satsa på Cinderella, då både Alice och Peter Pan ansågs ha huvudkaraktärer som inte hade riktigt samma Disney-charm som megasuccen Snow white hade.

Så till själva filmen då...


Cinderella fixar till sin klänning.

Filmen följer Askungen som bor tillsammans med sin styvmor (lady Tremaine, en riktigt grym och nedlåtande typ med fantastiskt röstskådespel) och sina två styvsysytrar, närmast som en livegen person vars liv består i att tvätta, städa, laga mat och ta hand om allting medan hennes halvsyskon lever ett borgerligt och fint liv. En dag arrangeras en bal i slottet för att prinsen ska hitta någon att gifta sig med och Cinderella åker dit och dansar med den stiliga prinsen. Lägg till en massa talande djur, en god fé, lite musik och en sko av glas så har du i princip hela filmen summerad utan att missa särskilt mycket.

Det jag först och främst märkte, vilket är sant för många av de äldre Disney-filmerna, är att det här är en film som egentligen inte har så mycket story utan istället måste livnära sig på filler-scener. Filmen kallas för Cinderella men jag tror att de två mössen samt katten har mer screen-time än henne. Minns ni de där hemskt dåliga Tom & Jerry långfilmerna, typ Typ Tom and Jerry: Robin Hood, Tom and Jerry: The wizard of Oz eller Tom and Jerry: Willy Wonka and the Chocolate Factory? Premissen är att de tar ett välkänt IP och klämmer in en massa Tom och Jerry slapstick överallt i hela filmen.

Askungen känns som en sån film. Mössen ska äta frukost? Dags att ha en sju minuter lång scen om hur de jagas runt av katten. I en film med 70 minuter speltid så är det en tiondel av filmen som handlar om att mössen ska slapstick-äta frukost. Lägg då till att vi även har fler scener där mössen ska hitta på en massa grejer, så fattar ni vad jag försöker komma åt här.

Huvudproblemet med filmen är att det inte finns tillräckligt mycket story här att göra en långfilm på, så istället gör Disney en 30 minuter lång film och lägger till 40 minuter filler. Jag kan inte med gott samvete rekommendera denna film till någon förutom de absolut yngsta, alternativt de som bryr sig om animeringshistoria och vill se filmen som räddade Disney. För det gjorde den verkligen. Cinderella var en megasuccé och hade filmen mottagits halvhjärtat så hade företaget utan tvekan blivit ett minne blott.

Med det sagt får filmen 2/5. Där finns en del roliga scener iallafall, särskilt mellan kungen och greven. Styvsystrarna kan vara rätt så roliga också.

"Well... There's to be a ball."

"A ball?!"

"In honor of his highness, the prince."

"Oh, the prince?!"

"And by royal command, every eligible maiden is to attend."

"Why, that's us!"

"And I'm so eligible!"
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,674
Location
Eslöv
Förra veckan avslutades inte precis med Disneys, i mina ögon, bästa filmer. Efter Brother Bear och Cinderella såg jag den sista filmen jag inte sett än från Disney-renässansen: The Rescuers Down Under (1990) som kom ut året efter The little mermaid. Det är en uppföljare till The Rescuers (som recenserades av mig här). I slutet på åttiotalet så hade man släppt "om" The Rescuers två gånger med mycket stor framgång i biograferna, och det var vid tillfället en av Disneys absolut hetaste IPn. Som trivia på hur populär filmen var så såldes fler biobiljetter i Frankrike till The Rescuers än det gjordes till Star Wars (!) och med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att man satsade på en uppföljare.

Kort efter att Eisner och Katzenberg tagit över rodret för Disney så bestämde de därför att man skulle göra denna uppföljare, och bara några månader så släpptes Crocodile Dundee och man märkte hur väl Australien som koncept mottogs på den amerikanska marknaden. Man märkte också av hur marknaden verkade mindre intresserad av musikaler och mer av action samt natur-och-djur teman, och man marknadsförde därefter filmen som studions första action-äventyrsfilm. Joe Ranft, som anlitades som story supervisor, fick också idén att göra filmens mänskliga huvudkaraktär till en aboriginal, samt använda en aboriginal som röstskådespelare.

Detta sköts ned snabbt av Katzenberg, som fixade fram en liten röstskådis vid namn Adam Ryen och sedan bestämde att man skulle basera Codys design på Ryens utseende, så det blev en blond liten vit grabb istället. Vad gäller röstskådespelet så är både Bernand och Bianca framställda av sin original-voice actors, och det är bra, men resten av casten är en smärtsam accent-bingo. Codys röstskådis är amerikansk-norrman och det märks när han försöker låta som en australiensk unge. Filmens skurk ska också vara en australienare men röstskådespelas av en amerikanare från Virgina (George C. Scott!) som mer låter deep south än han gör Australienare.

Filmen är också den första Disney-filmen att helt och hållet framställas digitalt, via CAPS-processen.

Så till filmen...


Skurken Perceival försöker avgöra om hans tama ödla har stulit ägg av honom eller ej.

Filmen följer Bernard och Bianca som beger sig till Australien för att rädda en liten pojke, Cody, som kidnappats av en tjuvjägare vid namn Perceival. Perceival kidnappar Cody för att får nys om att Cody vet var en stor, majestätisk örn bor (som han givetvis vill fånga och sälja till en samlare). På vägen dit möter Bernad och Bianca Crocodile Dundee Jake, som blir en romantisk foil mellan Bernard och Bianca men som också hjälper dom i deras uppdrag.

Filmen är egentligen inte med i Disney-renässansen på egen merit, utan är i mitt tycke snarare med då den råkar vara släppt efter The little mermaid och precis före Beauty and the beast. Det var en film som mottogs ganska så svalt av kritikerna och som inte drog ihop särskilt mycket pengar. Av en ren händelse råkade filmen släppas samma helg som Home alone och den där australien-crazen som USA hade när Crocodile Dundee först släpptes? Well, vid det här laget var den filmen fyra år gammal, och amerikanare var helt enkelt inte lika fascinerade längre.

Det här är en film där det känns som man arbetade utifrån att sälja så mycket biljetter som möjligt snarare att komma med en kreativ story, kul karaktärer och så vidare. Man försökte ticka av lite marknadsdemografiska check-boxes. Den är tidvis ganska rolig (Joanna och hennes interaktioner med Perceival är ofta väldigt roliga) men för det mesta är jag inte särskilt underhålld. Bernard och Biancas karaktärer är inte särskilt trogna originalet heller, Bianca håller Bernard på alldeles för stort avstånd för att det ska vara charmigt och Bernard, som främst karaktäriseras genom att han är försiktig och snäll, "tuffar på sig" i sin tävling mot Jake och det passar honom inte alls.

The Rescuers Down Under får därför 2/5. Det här var den enda Disney-renässansen filmen som jag aldrig sett förut och nu när jag faktiskt sett den känner jag att jag inte missade något överhuvudtaget.
 

Franz

Things aren't different. Things are things.
Joined
4 Dec 2010
Messages
5,927
En sak jag tycker är intressant med filmerna om Bernard och Bianca är att skurkarna i båda filmerna har reptiler som sidekicks. Tant Medusa har sina krokodiler och Perceival har sin salamander. Undrar om det är en trend som hade fortsatt om fler filmer gjorts, typ att skurken i tredje filmen skulle haft en orm som sidekick och så vidare?
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,674
Location
Eslöv
En sak jag tycker är intressant med filmerna om Bernard och Bianca är att skurkarna i båda filmerna har reptiler som sidekicks. Tant Medusa har sina krokodiler och Perceival har sin salamander. Undrar om det är en trend som hade fortsatt om fler filmer gjorts, typ att skurken i tredje filmen skulle haft en orm som sidekick och så vidare?
Jag var lite besviken faktiskt, för att Madam Medusa från första filmen (antyds) dödas (off-screen) av sina alligatorer. McLeach ser ut att gå samma öde till mötes, men åker istället utför ett högt vattenfall.

En annan tanke är att deras reptiler är olika hotfulla själv beroende på hur hotfull huvudskurken är. Medusa, som är en girig dam men saknar stridsförmåga själv har två stora och mycket skrämmande alligatorer (som filmens hjältinna ändå inte är rädd för). Percieval å andra sidan är själv ganska så farlig, och hans animal sidekick är därför mindre hotfull och mer rolig.

Penny från första filmen, som inte är rädd för alligatorerna, är dock rädd för Medusa. Enligt filmskaparna var därför namnet medvetet - Medusa från grekisk mytologi kan ju som känt förstena sina offer genom att titta på dem... Och vid flera tillfällen när Medusa tittar på Penny så fryser hon till i rädsla.
 

Gamiel

Swashbuckler
Joined
22 Dec 2013
Messages
3,110
Location
Stockholm
The Rescuers Down Under
Var besviken av den filmen när jag såg den på engelska, förväntade mig långt tjockare aussi-accent och de var inte någon noterbar slang alls.

Personligen gillade jag den svenska versionen mer, men det kan ju vara en vannefråga.
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,674
Location
Eslöv
Var besviken av den filmen när jag såg den på engelska, förväntade mig långt tjockare aussi-accent och de var inte någon noterbar slang alls.

Personligen gillade jag den svenska versionen mer, men det kan ju vara en vannefråga.
Jag hade aldrig sett den förrän nu precis, men jag var inte så imponerad överlag av rösterna. Det bästa är ju dock Gabor, som är fantastisk som Bianca... Men hon har ju väldigt lite i utrymme i denna film jämfört med den första.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,465
Location
Helsingborg
The Rescuers Down Under får därför 2/5. Det här var den enda Disney-renässansen filmen som jag aldrig sett förut och nu när jag faktiskt sett den känner jag att jag inte missade något överhuvudtaget.
Jag minns när jag såg trailer för den här på julafton och mitt barn-jag tyckte den verkade jättehäftig. Såg den som vuxen och jag fick samma känsla som dig. Minns mer från trailern jag såg när jag var barn än filmen jag såg som vuxen.
 

Franz

Things aren't different. Things are things.
Joined
4 Dec 2010
Messages
5,927
I och med att en ny säsong av Mandalorian släppts fick jag en släng av Star Wars-barndomsnostalgi och bestämde mig för att titta på Jedins Återkomst. Det är den film i den ursprungliga trilogin jag sett minst antal gånger (vilket ändå är en himla massa) och minns minst av (fast kommer ihåg det mesta), så det kunde vara intressant att se filmen med färska nya ögon.

Det känns lite meningslöst att gå igenom filmens handling, de flesta här har nog stenkoll på handlingen och, liksom jag, sett den väldigt ofta åtminstone i sin ungdom men säkert även i vuxen ålder. Så vi går direkt till åsikter om filmen istället. Denna film har rätt många brister. Många rejäla brister dessutom.

Den första invändningen, och detta är något jag minns att jag reagerade på redan som liten, är att det känns som två filmer i en. Den första halvan när de räddar Han Solo från Jabba är helt frikopplad från filmens andra del.

Men vad värre är att delen med Jabba inte ens är särskilt bra i sig. Jabba är en fantastisk skurk och här finns mycket bra action, men där slutar mitt beröm. Själva fritagningsplanen är förvirrande som bäst och totalt ologisk som sämst. Jag undrar vad för rymdsvampar gänget mumsat på när de som fram till denna plan.

Med ännu värre är vad fritagningen och dess efterföljder gör med Han Solo, en karaktär jag gillar i alla andra filmer han medverkar i men som här inte fungerar alls. Det sista som hände med Han Solo var att han förråddes och torterades av en person som han trodde var en god vän. Men vad Lando gjorde mot Han Solo i förra filmen nämns inte ens här! Han Solo verkar helt lugn med honom så fort han vaknar ur sin dvala! Det går förstås att göra ett case för att Luke berättar detta off screen när de är på väg att avrättas, men för det första tror jag inte att Han ändå skulle vara lugn med Lando så snabbt, Leia lät ju honom nästan mördas efter att han räddat dem. Och för det andra tycker jag att det är märkligt att avhandla en sån viktig plot point off screen.

För låt oss tala om Han Solo nu när vi ändå är igång. Hans gestaltning i denna film är verkligen under all kritik! Tydligen var Harrison Ford ytterst motvillig mot att återvända till sin paradroll och det märks verkligen, för gestaltningen är rätt trist, energilös och släpig. Ford har ju en naturlig karisma och talang så det blir inte direkt dålig, men gnistan och nerven som Han Solo har i de tidigare filmerna saknas helt. Jag kan dessutom förstå att Ford var avig till denna film, för Han Solo har verkligen ingenting att göra i denna film. Han hänger mest på de andra och drar en och annan sarkastisk kommentar ibland. Värst är att han ibland rentav reduceras till en comic relief, framförallt när de är hos ewokerna. För att ge honom något att göra i filmen hade det ju kunnat vara en bra idé att lyfta fram att han fortfarande misstror Lando när de andra värmt upp till honom, och hans arc är att lita på att hans vänner fattat rätt beslut och försonas med Lando. Kanske inte världens bästa arc, men bättre än ingenting som det är nu.

Och när jag ändå är inne på det så tycker jag att det är helt obegripligt att de låter Lando flyga Mellenuim Falcon och inte Han Solo! Jag tror faktiskt det finns ett gammalt manus där det var Han Solo som flög Falcon, för dialogen som Lando och hans utomjordings-kompis har är exakt sån dialog som Han Solo och Chewbacca skulle kunna ha. Trist att Lando är en bättre Han Solo än Han Solo.

Sen kommer vi till min nästa invändning, och detta kanske är kontroversiellt. Men jag gillar verkligen inte att Luke och Leia är syskon! Visst, det är så etablerad canon nu att det är svårt att föreställa sig att de inte är det, och det finns säkert en massa EU-material som gör en massa bra med det, men i kontexten för dessa tre filmer fungerar det inte alls! För det första är det så uppenbart en efterhandskonstruktion, framförallt eftersom det gör vissa tidigare scener mellan Luke och Leila väldigt iffy. För det andra leder det ingenstans. Leila reagerar knappt på nyheten, och framförallt verkar det inte bekomma henne att hennes biologiska far förstörde hennes hemplanet. Tydligen var det inte Leia som åsyftades från början när Yoda i Rymdimperiet slår tillbaka nämner en annan. Detta skulle vara en karaktär som inte introducerats än. Jag tycker att en mycket bättre lösning hade varit att låta den här andra vara en helt ny karaktär som det från början var tänkt. Som antingen etableras i denna film eller sparas. Eller om nu Leila måste vara den andra, gör henne mottaglig för Kraften, men inte till Lukes syster. I Rymdimperiet slår tillbaka säger de ju faktiskt inte att den där andra måste vara en Skywalker.

Så, med såpass mycket gnäll och kritik tror alla säkert att jag hatar filmen. Men det finns några saker med den som faktiskt räddar den och trots allt dåligt gör den sevärd. Det första är Kejsaren. Visst, som karaktär är han väldigt platt, men Ian MacDiamond levererar ändå ett otroligt fängslande och underhållande framförande! Jag har någonstans läst att den ursprungliga tanken när de gjorde första filmen var att kejsaren egentligen inte skulle existera utan vara en påhittad galjonsfigur gör imperiet, lite som Storebror i 1984. Jag tycker egentligen att det upplägget är mer intressant, men när vi nu fick en så underhållande kejsare ska jag inte klaga!

Vidare så är relationen Luke och Darth Vader emellan fantastisk! Det är häftigt att se hur mycket Luke vuxit sedan den första filmen och hur mycket mer mångdimensionell Vader blivit! Och att de bara har en halv film på sig att knyta an till varandra som far och son och ändå lyckas göra det så bra är imponerande! Lägg därefter till hur otroligt mycket känslor Vader lyckas förmedla, trots att han är klädd i rustning från topp till tå. Verkligen starkt!

Sedan finns det en del småsaker jag gillar med filmen också. Även om delen i Jabbas palats rent storymässigt är dåligt finns det många intressanta varelser att titta på, inte minst Jabba själv. Och ewokerna är kul och söta. Och actionscenerna är som alltid imponerande! Gillar framförallt jakten på svävarcyklar på Endor och även om det kanske egentligen är lite fånigt att små nallar kan vinna mot ett högteknologiskt imperium är jag svag för temat där den lilla upprorsmakaren besegrar den stora förtryckaren.

Allt som allt är detta en film med otroligt många brister men som tack vare sina höjdpunkter ändå är sevärd!
 

Conan

Swashbuckler
Joined
15 Aug 2000
Messages
2,085
Har sett Conan the Barbarian (1982) för första gången

Stämmning 5/5

Karaktärer 4/5

Dialog (eller brist på) 4/5

Handling 2/5

Skådespeleri 2/5

Konceptuellt fantastiskt film med lite tafflig handling och en del tveksamt skådespelarinsatser.

3/5
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,674
Location
Eslöv
Veckans första Disney-film (de tre ovan sågs som sagt i förra veckan) blev Tangled (2010). Det är Disneys första film sedan de gått över helt till 3D-animering efter The Princess and the Frog som släpptes året innan. Filmens koncept grubblades fram redan på nittiotalet av Glen Keane (som har jobbat på typ hälften av alla filmer under Disney-renässansen and then some). När han var trygg i sin idé presenterade han den för Michael Eisner runt 2001 och fick ett godkännande att göra filmen, men Eisner ville att den skulle göras i 3D-animering istället för traditionellt 2D. Keane var tveksam, han trodde inte att 3D kunde se snyggt ut för att skapa Rapunzel på det sättet han ville se henne. Med det sagt så påbörjades arbetet och 2003 så annonserade Disney filmen Rapunzel Unbraided som var tänkt att släppas 2007. Keane höll ett seminarium för runt 50 Disney-animatörer, "Best of both worlds", där han bjöd in både 2D och 3D-animatörer och pratade om styrkor och svagheter från båda metoder, och hur man bäst för dem samman.

Filmen skulle enligt Keane vara en slags "Shrek"-variant av sagan om Rapunzel, där två tonåringar från San Fransisco magiskt skulle transporteras till sagornas värld och ta över Rapunzels och prinsens kroppar. Hilarity ensues, och så vidare. Reese Witherspoon, Dan Folger och Kristin Chenoweth anslöts till projektet som röstskådisar.

Men så hände någonting. Glen Keane får en hjärtattack och släpper stora delar av projektet. Byron Howard och Nathan Greno tog över som regissörer och man började att vända en hel del på manuset. Releasedatumet trycktes fram från 2007 till 2009 istället (senare 2010) och man bestämde sig för att satsa på att låta filmen vila mer åt det traditionella sagohållet. Eftersom The princess and the Frog inte drog in riktigt så mycket pengar som man hoppats så bestämde sig några marketing-execs för att byta namn på filmen också till Tangled, och att lägga en mycket större emfas på Flynn Ryder i sin marknadsföring, samt presentera karaktärer som mer äventyrslystna och vilda.


Affischen till filmen gör samma sak, och "luras" en hel del. Rapunzels personlighet är ungefär den raka motsatsen till vad affischen vill få tittaren att tro. Floyd Norman, som kom till Disney år 1956 (!) och fortfarande gör en del freelance arbete för Disney till denna dag (!!!) som storyboard-artist sa såhär om det hela. "The idea of changing the title of a classic like Rapunzel to Tangled is beyond stupid. I'm convinced they'll gain nothing from this except the public seeing Disney as desperately trying to find an audience."

Filmen blev dyr, den dyraste animerade filmen någonsin när den släpptes och lär ha kostat över 260 miljoner dollar att producera. Lönade sig marknadsföringen då? Typ. Den drog in en hel del pengar, men var bara den tredje mest inkomstbringade animerade filmen som släpptes 2010 (den låg bakom både Shrek Forever After och Toy Story 3). Med det sagt så ligger den nu på Disneys top-10 lista över mest inkomstbringande animerade filmer någonsin. Så till själva filmen då...


Rapunzel är bedårande.

Filmen följer Rapunzel, en flicka som föds med magiskt hår som, så länge de inte klipps av, kan hela de sjuka och ge folk evigt liv. En elak häxa kidnappar Rapunzel som ett spädbarn, låser in henne i ett torn och använder sedan hennes magiska hår för att förlänga sitt liv. Rapunzel tror att häxan är hennes moder och gaslightas ständigt till att frukta världen utanför tornet, som enligt häxan är grym och hemsk. Rapunzel är dock väldigt nyfiken på omvärlden, särskilt några konstiga lanternor som alltid flyter på himlavalvet på hennes födelsedag.

Tornet besöks en dag en dashing rogue vid namn Flynn Ryder och de två ger sig ut på ett äventyr som naturligtvis avslutas i romans (det är Disney, trots allt). Filmens starkaste punkter är de två huvudkaraktärerna Flynn och Rapunzel - men särskilt Rapunzel. Hennes personlighet, urgulliga design och interaktioner med omvärlden verkligen skriker Disney-prinsessa, utan att trilla in i de ofta lite tråkiga troper som följde rollen i Disneys äldre dagar. En annan mycket stark del är humorn - tillsammans med Lelo & Stitch så är det här en av de roligaste filmerna jag har sett än så länge på min rewatch, och där står hästen Maximus ut, som förmodligen blev en favorit i många biosalonger och soffor.

Filmens svagare delar är musiken (som inte är dålig, den är okey), skurken (som inte är dålig, hon är okey) och animeringen. 3D-animering var inte riktigt där än, och medan jag fortfarande kan uppskatta otroligt vackra bakgrunder i äldre 2D-animerat material så lider 3D-animerat något fruktansvärt av tidens gång. Karaktärer ser oftast bra ut (Rapunzels hår är fantastiskt!), men bakgrunder, mindre sidokaraktärer och miljöer? Det är inte fult, men det är bannemig inte snyggt. Särskilt vattnet har man inte lyckats reda ut.

Tangled Rapunzel får 4/5. Skurk, musik och animering behöver inte vara perfekta för att det ska bli en bra film. För det behövs intressanta och easy-to-love huvudkaraktärer. Av prinsess-arketyperna så är Rapunzel nog min favorit och den perfekta modellen att göra en fairest på om man vill spela Changeling med en mer lättsam ton.
 
Last edited:

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,564
Location
Rissne
Jag har varit på bio två gånger den här veckan och båda gångerna har det varit drakar i filmen.

Igår var jag och såg Shazam: Fury of the Gods.

Det är en schysst film, precis som första filmen är den stundtals lite för pinsam för mig men jag gillade den ändå skarpt. Det är himla skojjigt att se Lucy Liu och Helen Mirren som våldsamma gudinnor. Jag gillar också att gudinnorna är så… mänskliga till sättet. Från första ögonblicket de dyker upp får man en klar känsla av småaktighet och dysfunktionella relationer; det tycker jag funkar extremt bra iom att de ska vara polyteistiska gudar och sådana ju generellt ska vara ganska mänskliga.

Det enda jag egentligen tycker är lite trist här är hur lite filmen fokuserar på Billy Batson. Framför allt får vi se extremt lite av hoom i den formen – han är ju mest Shazam, även när plotten fokuserar på Batsons dilemma i den här filmen.

OK, det kändes också mer än lovligt forcerat att Wonder Woman dök upp i slutet också.

Sen är det väl en bieffekt av att det här nu är mer av en ensamble-film. I slutet av förra filmen fick ju alla superkrafter, och det får vi se mer av här.

Hyfsat förutsägbar var den väl för all del, men jag gillade den ändå. Snygga specialeffekter, kul story, kul karaktärer.

BETYG: 4/5


Och idag var jag och såg Dungeons & Dragons: Honor among Thieves.

Det är en otroligt lättsam D&D-film; jag tänker definitivt på typ Marvels mer lättsamma grejer som Guardians of the Galaxy och Thor: Ragnarok. Högt tempo, roliga skämt både i form av rappa verbala ordvitsar och i form av fysiska gags. Och för mig funkar det väldigt bra. Jag har ingen särskilt stark koppling till D&D men tyckte att det var kul att se åtminstone en del grejer jag kände igen. Jag tänker inte säga vilka för det är lite spoiler såklart; man vill ju bli överraskad. Men OK: Jag såg ugglebjörnar, displacer beasts, mimics och gelatinous cubes. Sen såg jag också någon form av små hjärnor med ben? Men de räknas inte för jag kände inte till dem sen tidigare. Sen är jag ju som datorspelare åtminstone lite bekant med Icewind Dale, the Sword Coast, Underdark, Neverwinter och Baldur's Gate. Även om den senare bara nämndes

Favoritmonstret var 100% den tjocka draken i grottan. Jag gillar dels att de hade en dragon i en dungeon (i underdark) och dels att draken överlag å ena sidan kändes farlig och som ett stort problem, å andra sidan samtidigt kändes 100% som en stor tjock katt.

Castingen var klockren. Bäst var nog Michelle Rodriguez som Holga Kilgore. Ljuvlig karaktär, välskådespelad. Men det var också kul att se Hugh Grant som dryg skurk, och Justice Smith som besvärjare utan självförtroende. Resten gjorde absolut också ett bra jobb, men det var nog mina highlights.

Men ja. Rappt, kul, äventyrligt, underhållande, stundtals ganska dumt på ett charmigt sätt.

BETYG: 4/5
 

Gamiel

Swashbuckler
Joined
22 Dec 2013
Messages
3,110
Location
Stockholm
Jack the Ripper (1976)
En tysk producerad och inspelad giallo med Jess Franco som regissör och Klaus Kinski i huvudrollen, allt dubbat till engelska. Filmen förlorar lite skulle jag säga på att ha Jack Uppskäraren temat för staden de spelar in i känns inte som som London.

Krankisk 3:a med vissa 4: element för mig.
 

Mundo

Myrmidon
Joined
7 Jan 2010
Messages
3,674
Location
Eslöv
Idag gick jag och såg Dungeons & Dragons: Honor among Thieves (2023) på bio. Det var ett tag sedan jag gick på bio faktiskt, men det var rätt så trevligt (och väldigt tomt). Jag undrar om det är pga Drakar och Demoner, pga att jag gick tidigt på en lördag (klockan tre visningen) eller pga inflation och så vidare. None the less så gillade jag filmen och var väl underhållen. Actionscenerna är särskilt välgjorda med kul kreativitet, våra två huvudkaraktärer spelar av varandra mycket väl och delar av humorn är verkligen top-notch. Holga har en stridsscen i en smedja där man använder allt i smedjan, snarare än att låta det vara en bakgrund för slagsmålet och sånt gillar vi!

Det betyder inte att allting är perfekt, men det är det väl ingen som förväntade sig av en action-komedi baserad på DnD? Jag är bara glad att filmen är bra och rolig - och att där finns en hel del scener som verkligen skriker "rollspel på fritidsgården". Personliga favoriter är när Holga träffar sitt ex, allting Hugh Grant gör och filmens paladin, som verkligen är fantastisk.

Filmen får 4/5.
 

Rickard

Superhero
Joined
15 Oct 2000
Messages
17,465
Location
Helsingborg
Dungeons & Dragons: Honor among Thieves
2023

Dungeons & Dragons: level one
...except the druid.

Tänk en actionkomedi som har fantasy-element. Tänk inte en rollspelsfilm. Måste säga att det här är lite av årets överraskning. Gick in med noll förväntningar och fick riktigt schyssta miljöer med detaljrikedom i Forgotten Realm-världen, flera olika storylines i en och samma film från olika karaktärer, en hel del skratt och till och med en tår i slutet. Förutsägbar, ja. Linjär? Njaa. Michelle Rodriguez storspelar och Hugh Grant verkar stormtrivas i sin roll. Jag tycker man nästan gör sig en otjänst att inte se den här på bio, för den är riktigt skön på ett gäng punkter.

BETYG: 4,5/5
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,564
Location
Rissne
Så, jag fick ett gäng frågor från vad min kontakt i Japan kallar "den japanska pressen", som jag behöver få ihop svar till innan helgen är slut. En av frågorna var om svensk skräckfilm, appropå Midsommar. Om jag hade någon jag kunde rekommendera. Eftersom jag har dålig koll på svensk film, och lite fördomsfullt känner att typ all svensk film är antingen pinsamma komedier, pinsamma dramafilmer, eller Beck, så bad jag Vrållådan om hjälp. Vad finns det ens för svensk skräck som inte är lågbudget-splatter eller en Bullen-film i förklädnad? Rent generellt är ju svenskar rätt dåliga på att ta genrefilm på allvar upplever jag – möjligen kan vi försöka oss på lite action, men scifi, skräck och fantasy ska (upplever jag) generellt göras lite pajjigt, på ett sånt där "höhö, Kapten Sverige"-sätt. Det är som att vi inte kan tänka oss att man skulle kunna göra cool fantastik på svenska utan att lampshade:a den genom något slags "kolla, vi vet att det här är en töntig genre och att svenska är ett språk allt låter töntigt på".

I alla fall, jag fick förslag på Lokalvårdaren och Sleepwalker, som verkade lovande. Synd att ingen av dem verkar finnas att streama i sverige. Lokalvårdaren verkar finnas att streama i USA, vilket är märkligt. Hur kommer det sig att så lite svensk film finns tillgängliggjord? Inte ens på Den Andra Butiken (ni vet, den där som man också hittar alla sina Linux ISO:s på) har de här filmerna.

Till slut lyckades vi vaska fram en hyfsat ny svensk skräckfilm som verkade lite lovande: Alena (2015) finns att streama på HBO Max.

Tyvärr är den en Bullen-film i förklädnad. Egentligen handar den om förutsägbart lesbiska tonårstjejer på en dyr privatskola, och hur svårt det är att vara dem. Skräckelementet är oerhört underwhelming, med kanske decenniets minst oväntade plot twists: 1) Nämen jahaaaa, kompisen som ingen annan sett eller pratat med och som verkar dyka upp mer eller mindre från intet finns inte på riktigt utan ska föreställa något slags spökmonster? Då är det säkert inte alls så att hon 2) inte finns på riktigt överhuvudtaget utan bara är en ond mördarpersona för huvudpersonen. Alla är säkert superchockade.

Så. Vad är bra? Sminket, fotot, miljöerna är bra. Klippningen helt okej. Ljud och sånt, absolut.

Manuset däremot är, förutom förutsägbart och ofta sådär dramapinsamt, också otroligt o-talspråkigt. Många meningar ligger liksom jätteklumpigt i munnen, och funkar inte alls som talade repliker. Det hjälper heller inte att alla skådespelare är sådär klassiskt svenskt teatertränade – på en teaterscen är det viktigt att AR-TI-KU-LE-RA så att replikerna hörs ordentligt hela vägen längst bak i salongen. Men i film funkar det oerhört uselt – det blir bara stelt, när i stort sett alla repliker artikuleras och dessutom levereras med i princip samma volym.

Det skriftspråkliga manuset och den teatrala framställningen gör att jag inte köper de här tonåringarna för en sekund. De pratar för tydligt. De svär för lite, använder för lite slang. Jag kanske inte umgås med överklassen till vardags, men jag köper inte att det finns sågär många sociala ungdomar som inte gör språket till sitt ens i vardagssituationer när de bara pratar med varandra. Vem ar-ti-ku-lerar är de har ett psykbryt? Det skapar en stelhet, en distans mellan karaktärerna som mest gör alla scener jobbiga att se på – pinsamma.

Sedan vill jag mest ruska om alla vuxna i filmen och be dem skaffa sig en personlighet och lite engagemang. Ungdomarna låter åtminstone som att de är i samma rum som varandra; när de vuxna pratar med ungdomarna känns det som att de för helt separata samtal. Å andra sidan är det väl för all del realistiskt; jag har träffat många vuxna som inte klarar av att ha konversationer med barn eller ungdomar.

Jag fattar att mycket av det jag klagar över antagligen bara handlar om den svenska filmtraditionen och att jag helt enkelt avskyr dess egenheter. Då kanske ett lågt betyg på filmen blir orättvist? Det skiter jag i, Sverige får väl skaffa sig en bättre filmtradition om jag ska börja gilla svenska filmer, då.

Jag skulle önska mig att svensk film 1) slutade anställa folk som levererar repliker som om de vore på teater, 2) fixade fler manusförfattare som kan skriva manus som låter som folk pratar istället för att låta som teaterpjäser och 3) blev bättre på att göra genrefilm utan att skämmas. Men jag fattar att det senare inte lär hända nån gång snart, inte när det finns en så stor del av svensk publik som inte pallar just genregrejer eller fantastik.

BETYG: 2/5.
 

Henke

Avdankad Konventsarkeolog
Joined
8 Mar 2009
Messages
4,302
Location
Kullavik
Så, jag fick ett gäng frågor från vad min kontakt i Japan kallar "den japanska pressen", som jag behöver få ihop svar till innan helgen är slut. En av frågorna var om svensk skräckfilm, appropå Midsommar. Om jag hade någon jag kunde rekommendera. Eftersom jag har dålig koll på svensk film, och lite fördomsfullt känner att typ all svensk film är antingen pinsamma komedier, pinsamma dramafilmer, eller Beck, så bad jag Vrållådan om hjälp. Vad finns det ens för svensk skräck som inte är lågbudget-splatter eller en Bullen-film i förklädnad?
”Låt den rätte komma in” ?

Gillar man Blairwitch Project (vilket jag gör) så är ”Det okända” en film med liknande dokumentär-grepp som jag tycker var bra.
 
Last edited:
Top