Jag har även läst klart
Vårt enda liv av Martin Hägglund.
Detta är en tegelsten, och det kan ju tyckas rimligt med tanke på att den skall behandla såväl den fria viljans problem som meningen med livet och religionens roll och vårt politisk-ekonomiska system. Men jag har svårt att komma ifrån tanken att den ändå hade kunnat vara mer koncis.
Det som fick mig att snubbla mentalt var att jag antog att med ett svenskt namn på författaren måste väl boken vara skriven på svenska? Men nej, trots sitt svenska ursprung är Hägglund professor vid Yale och skrev första versionen av detta på engelska. Den är texten är översatt till svenska av en annan svensk - även om det också sägs att den här versionen på något sätt är "utökad" jämfört med originalet, fast det förklaras inte ifall det betyder att Hägglund reviderade sin engelska text innan översättningen eller ifall han lade till saker i översättningen. Missförstå mig inte nu, det är helt rätt att en författare inte översätter sitt eget verk. Det är bara det att de många leden texten gått igenom ledde till en dissonant läsupplevelse för mig - jag hade svårt att förlika mig med att en svensk skriver som en amerikansk professor, det vill säga som om han hade betalt per ord. Jag vill inte säga att han ordbajsar... men han hade inte behövt göra samma poäng med samma ord fullt så många gånger.
Alla dessa estetiska frågor lagda åt sidan... så är själva innehållet i boken väldigt bra.
De första delarna, om hur Hägglund vill definiera begrepp som "frihet" och "tro" är kanske inte revolutionerande, men de gör bra sammanfattningar av stora diskurser och lägger fram bra argument. Det jag särskilt fäster mig vid är det skoningslösa sågandet av ett transcendent och evigt "liv efter döden" som någon slags meningsgivare. Bravo! Det kan inte påpekas för ofta att detta är ett djupt livsfientligt ideal.
Den sista delen, där han tar Marx och MLK till hjälp för att förklara vad han menar med "demokratisk socialism" är inte lika tydligt en
home run (om jag också får tillåtas en amerikanism), men det ligger i sakens natur. Han är för intellektuellt ärlig för att bli utopist, och det gör att han inte i detalj kan förklara hur kapitalismen skall kunna ersättas eller hur tillvaron efteråt skall arta sig. Är man ärlig så måste man erkänna att ja, konservatismen har en poäng i att vi vet vad vi har nu men inte vad vi får i framtiden om vi gör något radikalt nytt. Men om det vi har nu, och det vi kan se i tangentens riktning om vi
inte gör något nytt, är tillräckligt hemskt, så måste vi ändå våga oss på en förändring.
Jag kan rekommendera denna bok till alla som vill grubbla på de riktigt stora frågorna. Måste man ha förkunskaper i västerlandets idéhistoria för att ta till sig den? Jag vet ärligt talat inte. Kanske är det faktumet att jag redan visste en hel del om nästan alla tänkare han tar upp som bidrog till min otålighet under läsningen - kanske är de långa utläggningarna till större hjälp för läsaren som inte har min bakgrund? Men vad fanken,
någon förklaring av Augustinus eller Hegel kommer alltid att vara din första. Lika bra att riva av plåstret.