WRNU:s bokklubb 2026

[Khan]

De dödas port - Rick Riordan​

Mer högläsning om Percy Jackson, et al, nioåringens favorithjälte.



Handling, etc
Percy och Annabeth har landat i Tartaros, grekernas motsvarighet till helvetet och den eviga plågan. Deras mål är att ta sig från ena änden av avgrunden till den andra - till titelns De Dödas Port där deras enda chans att lämna helvetet finns.

Samtidigt håller resten av gänget på att föra det flygande skeppet Argo II till Olympen för att stoppa den onda Gaia från att släppa lös de onda jättarna (inte samma sak som titaner!) på jorden och orsaka apkalops över hela planeten.

En vanlig tisdag för Percy Jackson.

Mer?
Här är det tydligt att tonåringarna i huvudrollerna faktiskt växer genom alla de svårigheter de tar sig igenom. Särskilt den osäkre Frank är en höjdpunkt.

Men jag vet inte jag… Det känns lite meningslöst att recensera bok 4 i serie 2, liksom. Det här är mer av samma på det bästa av sätt. Riordan kör samma troper och idéer här som han gjorde redan i bok 2-1, eller för den delen 1-1. Bara det att han blivit bättre på sitt hantverk. Rätt bra mycket bättre, till och med.

TLDR
Väl värd att läsa. Men börja från början.

 

[krank]

Jag har läst The Willows av Algernon Blackwood. Mer eller mindre enbart för att Ruthanna Emrys haft ett finger med i den här utgåvan, och henne gillar jag ju. Tyvärr blir det färre och färre fotnoter från henne ju längre in i boken man kommer.

Men ja. Det här var inte riktigt min kopp té. Jag vet att den här boken varit väldigt inflytelserik inom weird fiction överlag och jag förstår varför – och den är absolut inte dåligt skriven. Många bra suggestiva passager osv.

Men… det är helt enkelt lite för lätt för mig att avfärda exakt allt konstigt som pågår i boken med huvudpersonens vilda fantasi, suggestivitet och tendens att hetsa upp sig över saker. Det är nämligen en bok som fokuserar väldigt mycket på huvudpersonens känslosvallningar, som han tycks helt maktlös inför. Han får för sig saker, och känner starka känslor – men det är ytterst oklart varför man borde ta något av det på allvar.

Så för mig blev det här tyvärr rätt mycket en meh läsupplevelse. Två känsliga mähän landstiger på en ö, och blir alltmer hysteriska i takt med att de trissar upp varandra över saker de drömmer eller får för sig.

Men visst. En och annan intressant idé och som sagt, det är inte dåligt skrivet. Det är väl bara det att den här sortens känslofokus inte alls funkar för mig.

 

[Dristig]

Läste Henrik Wallgrens bok Jättarnas Frön på Vildhallon Förlag.
Mums: postapokalyps (Mutant-men-inte-Mutant); liknas vid Röde Orm, Mad Max, Waterworld fast bra, men vibbar från Efter Floden av PC Jersild också.
Härligt världsbygge, välskrivet och oväntade plottvister.
View attachment 28483

Kul att du gillar den! Tjatar ju på Henrik med jämna mellanrum om en uppföljare.

 

[krank]

Jag har just lyssnat klart på Storm Front, första delen i The Dresden Files. Uppläst av James "Spike" Marsters.

Harry Dresden är en privatdetektiv och en trollkarl, down on his luck – pengabekymmer, plus att Vita Rådet tror att han är en farlig en som eventuellt mördat nån med magi, så han är väldigt begränsad i vad han kan göra. Han samarbetar med de lokala snutarna på "konstiga fall" och hjälper privatpersoner med deras diton. I det här fallet har polisen stött på två döda kroppar där deras hjärtan exploderat, samtidigt som Harry anlitas av en kvinna för att hitta hennes försvunna man som nyligen börjat experimentera med magi.

Det här är väl typ… lite Hellblazer fast halvhårdkokt detektivhistoria. Och det är en fusionsrätt som ändå smakar helt OK; detektivande plus övernaturligheter är ju i stort sett mitt hjulhus. Jag gillade det. Det kändes också rollspeligt, på rätt sätt. Jag fattar varför det skapades ett Dresden-spel, och blev lite sugen på att kolla in det.

Jag kommer nog också att fortsätta lyssna.

I den mån jag stör mig på något så är det väl Harrys sexualisering av kvinnor omkring honom, kanske.

 

[DeBracy]

Jag har läst Once-Was-Willem av M.R. Carey. 1100-tal, bönder, fredlösa, trollkarlen Cain Caradoc, hamnskiftare, vandöd, och helvetets sanna natur.

Precis som i Book of Koli så har vi en välinformerad berättare som leder oss genom den här historien. Kronologiskt hoppar den lite fram och tillbaka för att hålla ihop vissa saker, förklara en del sammanhang i förväg eller efterhand, och för att bygga spänning.

Carey skriver med nån slags snällhet samtidigt som handlingen kan röra barnamord eller hemska förbannelser. Det passar mig fortsatt jättebra och Once-Was-Willem bjöd på mycket trevlig läsning.