WRNU:s Bokklubb 2022

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
2,741
Location
Borås, Sverige
Senaste boken jag läste var Wasteland King av Lilith Saintcrow (som är en synnerligen produktiv författare som håller sig i Fantasy/SF-facket och en dle YA). Det är den tredje och avslutande delen om Jeremiah Gallow och Robin Ragged. Del 1 heter Trailer Park Fae, och del 2 Roadside Magic. Länk till mer info om serien: Lilith Saintcrow | Gallow and Ragged

Både Gallow och Ragged är Halfs (dvs de har älvablod i ådrorna, men inte tillräckligt för att vara full Fae). Och de dras till varandra, samtidigt som intrigerna tätnar runt omkring dem. Minsta misstag kan vara ödesdigert. En pest har drabbat the Sidhe. Summer och Unwinter spelar ett högt spel i sin kamp mot varandra, och det är vanliga människor i vår värld som kommer i vägen för dem. Det slutar sällan bra, och det är tveksamt om man kan lita på någon Fae.


Boken (och serien) är relativt lättläst, men den kryllar av konstiga namn på olika typer av varelser, och på begrepp (finns naturligtvis en liten uppslagsdel i slutet av boken) men man får aldrig några info-dumpar i texten, då karaktärerna vet vad det handlar om. En del av namnen är traditionella namn, och den känns om inte annat gaeliska/iriska. Karaktärerna är komplicerade, och alla har sina egna motivaioner till vad de gör. Ingenting är rent svart eller vitt. Många av kapitlen visar bifigurer och vad som händer dem när Faerie och vår värld möts.

Rekommenderar definitivt serien om man gillar Urban Fantasy.
 
Last edited:

Theo

Swordsman
Joined
20 Nov 2017
Messages
484
Jag har läst Kalle och Chokladfabriken av Roald Dahl
/.../
Dahl är också rätt sunkig i sina värderingar, även utanför den där kolonialismen. Av de fyra barnen som tvålas till är det liksom noll sympati, vilket är mycket märkligt. /.../ Det är på nivån att jag börjar fundera på om den borde läsas alls, på grund av tråkig i allmänhet och elak i synnerhet.
Jag minns att denna bok skakade om mig rejält när jag var liten, på helt fel sätt. Jag gillade böcker som var läskiga och där riktigt otäcka saker kunde hända, men denna minns jag hade en känsla av elakhet och illvillighet.
Den genomgående tonen av, tja, taskighet i Roald Dahls böcker minns jag att jag reagerade på som barn också - men udda nog fungerade det i hans fall också som en krydda som gjorde böckerna mer spännande och oberäkneliga att läsa. Att läsa hans böcker var mer som att läsa skräckhistorier än vanliga äventyr, i den meningen att man utsatte sig för något obehagligt som också gav en "thrill". ("Udda" för min egen del eftersom jag blev mycket mer genuint illa berörd av en del andra otrevliga barnböcker.)
 

soda

Veteran
Joined
13 Feb 2014
Messages
169
Jag har lyssnat på The Bone Shard Daughter, av Andrea Stewart. Inläst av tre personer (ur olika huvudpersoners perspektiv).

Benbitar som ger magiska krafter och används för att skapa magiska varelser? Känns det här igen? Ja, det påminner lite om The Bone Maker av Sarah Beth Durst som jag lyssnade på i början av året, men här är benbitarna från levande människor och suger på något sätt ut deras livskraft (istället för från de döda). Den här boken är hur som helst helt klart bättre än The Bone Maker.

Vi följer på fantasymanér några olika personer som gör olika saker på olika platser. Kan du ana att de är sammanknutna på något sätt? Japp. Skådeplatsen är kejsardömet som består av flytande, migrerande öar (som också på något sätt är ruinerna efter en tidigare civilisation). Världen och berättelsen är lite småmysig och lite småcool, men egentligen inte speciellt minnesvärd. Jag slumrade till någon gång men kände inte att jag missat något när jag vaknade.

Jag tror att det är första delen i en trilogi (såklart), men jag tror att jag nöjer mig här. Betyget blir nog 3/5.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,199
Location
Nynäshamn
1652485010332.png

Jag läste klart To Sleep in a Sea of Stars av Christopher Paolini. Som icke-fantasyläsare hade jag ingen koll på karln sedan tidigare.

Nå, det här är en ganska maffig volym, 1000 sidor i epub-format. Och sånt gillar jag ju skarpt; jag gillar böcker med lite tuggmotstånd och som inte tar slut på en kvart. Den här tog mig ändå ett par veckor att ta mig igenom.

Det är i grunden ganska helvanlig rymdopera, skulle jag säga. Alla troper känns bekanta, det finns i princip ingenting nytt här – ett gediget hantverk med FTL-drift och Ancient Aliens som byggt saker och sedan försvunnit och nutida aliens som är aggro imperiebyggare.

Jag tror att det jag tyckte minst om var hur tråkiga de nutida utomjordingarna var. ingen riktig individualitet, ingen egentlig ideologi, bara ultraimperialism och religiös extremism, ingen riktig konst/kultur, inga hobbies. Bara… rymdbarbarer. Som hittat all ball tech, inte hittat på något själva.

Jag ska inte avslöja för mycket om storyn, tror jag. Den har inte så många överraskningar men det var ganska trevligt att gå in blind. Det jag kan säga är att Paolini bär sina influenser med stolthet. Planeten Wayland, kapten (?) Henriksen, solsystemet Bughunt? Jag tror att jag framför allt plockade Alien-referenserna, men jag är rätt säker på att det fanns referenser till andra franchises också. Och det gör inget, jag gillar uppenbara referenser. Så länge de används för att skapa rätt känsla och inte som distraktion. Och så tyckte jag det var här.

Paolini har sagt att det här var tänkt som liksom en bokserie i en bok; att det skulle kännas maffigt som typ en trilogi men att det skulle vara klart efter den här boken. Precis så känns det. Jag behöver inte läsa en enda sida till om någonting i den här fiktiva världen; berättelsen är slut och jag är nöjd. Det var bra, men nu är det över.


Nu ska jag ta liten paus och läsa Agatha Christie…
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
2,741
Location
Borås, Sverige
1652896702482.png
Jag har läst Reese & Reeves 2: Arpeggio av K.L Brown (Krystine Brown). Mitt omslag ser lite annorlunda ut med texten.

Köpte den via en kickstarter (men den finns på andra ställen också). Det är en typ steampunk-miljö, som är helt bonkers och där tekniknivån hållt sig på samma nivå i århundraden . Det finns luftskepp, och någon sorts bilar samt folk som har mekaniska proteser, och även folk som verkar ha mergats med olika djur. En hel del popreferenser. Som exempelvis Mad Shelly's disease som verkar förvandla folk till någon sorts odöda. Hittade även en Kraftwerk-referens.

Boken är en direkt fortsättning på första boken (även den via kickstarter), och det är i den förra som en hel del av karaktärerna etableras.

Är den bra? Njae. Inte direkt. Författaren hoppar mellan olika karaktärer och ställde till det för sig själv med att ge huvudpersonerna namn som är för lika. Mycket händer som verkar vara för många sammanträffanden, och plotlinen är rörig och får ingen riktigt upplösning. Känns som hon hoppas skriva fler böcker.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,199
Location
Nynäshamn
Jag läste klart A Pocket Full of Rye av Agatha Christie.

1652978652854.png

Den är, tja, den är en Christie. Den är bra, men det finns ett par grejer jag tycker drar ner den.

Jag gillar persongalleriet, även om jag stundtals hade svårt att hålla isär framför allt fruarna. Kanske för att de så ofta hänvisades till som "Fru [mannens förnamn]. Det var lite förvirrande. Jag gillade nog framför allt Mary Dove, som efter Miss Marple var min favoritkaraktär i boken. Jag gillade detektiven, som var skarp och logisk och strukturerad.

Miss Marple… Åh, vad jag gillar henne. Så otroligt skarp, sjukt cynisk, extremt distansierad till typ allt vad sentimentalitet och mänskliga känslor heter. Hon är verkligen helt iskall inuti, men har inga problem att spela en roll, ta på sig masken och verkligen agera superberäknande inom ramarna för vad som förväntas av en brittisk tant. Hon har principer som driver henne, men de är verkligen bara en övergripande vägledning. När det gäller att nysta i mysterier finns verkligen ingen plats för känslor. Jag gillar också hur Christie i slutet beskriver hennes känslor av att ha löst fallet: Först tycker hon synd om offren, sedan är hon arg på förövaren, men i slutänden grips hon framför allt av samma triumferande glädje som en arkeolog som lyckas rekonstruera en hel dinosaurier utifrån ett ben.

Hon är, kort sagt, kanske den bästa tanten någonsin.

Men okej, vad är mindre bra då? Tja, jag brukar tycka att de bästa deckare är de där jag som läsare faktiskt hade kunnat lösa mysteriet själv. Jag tycker att den här boken tar för stora genvägar mot slutet. Många kort finns på bordet, men få av de misstänkta elimineras på något för mig tillfredsställande sätt. Personen som visar sig skyldig fanns absolut på min bingobricka, men jag tyckte inte att jag fick någon tillfredsställande förklaring av varför Miss Marple drog slutsatsen att det var just hen som var skyldig. Efter utpekandet gjordes ytterligare undersökningar som kunde bekräfta saken, men det var inte alls så tillfredsställande som sånt här brukar kunna vara när det är som bäst.

Men jag vet inte, kanske var jag bara trögtänkt.

Jag har fortfarande något slags plan om att starta ett projekt där jag går igenom Agatha Christie-romaner på djupet och gör om dem till rollspelsäventyr, med flödesscheman etc. Där jag då också gör en ordentlig analys av vilka möjligheter som finns för rollpersoner (eller miss Marple) att lösa mysteriet.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,199
Location
Nynäshamn
Jag har nu för övrigt tydligen läst 45 av Christies böcker. Jag har då 21 kvar, enligt listan jag utgår från. Herregud vad den kvinnan skrev.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
32,199
Location
Nynäshamn
Jag läste Bear Head för ett tag sedan, och nu har jag läst boken som egentligen kom före den – Dogs of War, också såklart av Adrian Tchaikovsky.

1653514157667.png

Det här blir lite konstigt. Jag läste Bear Head för att jag råkade hitta den i samband med att jag sökte efter A libertarian walks into a bear. Och hade jag hittat Dogs of War först så hade jag nog inte köpt eller läst den, för inget av hur den presenterar sig tilltalar mig. Krig? Hundar? Låter inte som en sorts scifi för mig. Jag är mer av en kattmänniska, och soldat-scifi är egentligen inget som tilltalar mig speciellt mycket.

Så jag läste bara den här pga att jag läste och verkligen gillade Bear Head, men tack vare att jag läste Bear Head först så var jättemycket i den här boken spoilat. Det återberättas ju i Bear Head. Det är ju ingen jätteöveraskning att Honey är smart, eller att HumOS är inblandad. En del reveals kommer inte riktigt till sin rätt.

I alla fall. Det här är mer av exakt samma sorts verkligen aggressivt radikala humanism, eller people-ism. Den är inte subtil i vartåt den lutar i "vad är egentligen en person"-frågan. Subtil som en slägga i ansiktet. Men jag gillar det; det är så jäkla schysst att läsa scifi som verkligen tar ställning och som jag dessutom håller med. Det här är en "fuck yeah!"-bok. Feelgood-scifi för mig som är enormt uppgiven och politiskt deprimerad.

Här är huvudpersonen Rex, en genetiskt och cybernetiskt modifierad uplift-hund som är experimentell soldat i ett skitsmutsigt sydamerikanskt krig. Han är en Good Dog.

Boken handlar också om resten av hans team – björnen Honey, ödlegrejen Dragon och så Bees, som är en svärmintelligens bestående av… bin. Det blir såklart komplicerat och allt går inte som hans Master vill, och alltihop blir en bok om vad det är att vara en tänkande, kännande varelse. Vem som är en Person och vem som är en Sak och vem som är ett Djur och var gränserna går. Eller ja, som sagt, boken är inte sådär jättesubtil om var dess sympatier ligger, så man får ganska tydliga svar på frågorna.

The humans think [the robots/AI] are rivals to the Bioforms, but they have been watching too much Godzilla vs Mechagodzilla. If things get bad enough they will find that all the monsters are on the same side.

Är uplifts här en allegori över arbetarklass? Svartas situation i USA? Transpersoners kamp? Homosexuellas? Folk med NPF-diagnoser? Ja, kanske. Man kan nog läsa den här boken så. Jag får definitivt känslan av att författaren vill säga saker om… tja, om vem som får vara People i vårt samhälle också, och vilka som får vara Thing.

Behöver man läsa den här? Egentligen inte, tror jag. Bear Head gör exakt samma poänger, fast bättre eftersom den både gör sina egna poänger och den här bokens poänger. Men det var trevligt att få spendera mer tid med det här gänget uplifts och deras allierade. Den här boken gjorde mig genomgående glad och jag är väldigt glad att jag läste den.

EDIT: Ett citat till:

She says that there is a kind of artificial entity that humans have lived alongside for over a century. Unlike us, humans gave these entities rights immediately, They let them own property even when they were not happy about other humans owning property, and human courts recognised them as beings distinct from the men who made them.

Hähä. Subtilt som en slägga i ansiktet, ja.
 
Last edited:
Top