WRNU:s Bokklubb 2021

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Max Raven said:
Reglerna är enkla: Läs något. Skriv något om det här.
Diskutera gärna och/eller rekommendera böcker också. :)

Teman kan man föreslå, om man vill. I korthet: Skriv några böcker du tänker läsa, bind ihop med tema. Andra kan då välja att läsa de böckerna också!

Länk till lista över lästa böcker
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Jag har läst Gideon Falls av Jeff Lemire och Andrea Sorrentino. Tyvärr bara de fyra första volymerna.



Det här är en skräckhistoria, och en riktigt bra sådan dessutom. Det närmaste är väl att jag kan dra som jämförelse är det är skräcc precis mittemellan Stephen King och Kult. Mörka andra världar och portaler, men också americana och människonära fokus i småstad.

När vi börjar är våra två huvudpersoner prästen Fader Wilfred som tar över församlingen i småstaden Gideon Falls ute i ingenstans, ett svårt uppdrag eftersom deras tidigare präst blev mördad. Den andra huvudpersonen är Norton Sinclair, en paranoid närapå hemlös som spenderar sina dagar med att rota i sopor i storstaden och gå till sin psykolog. De råkar ut för varsitt mysterium att undersöka, som båda två är kopplade till deras egen bakgrund och till den mystiska Svarta Ladan, en plats och byggnad då och då dyker upp i både småstaden och storstaden. Till den är skräcken kopplad och även Den Leende Mannen, Ladans mystiska mästare.

Den Leende Mannen är en förvånansvärt enkel design, men lyckas vara brutalt obehaglig ändå. Riktigt bra.

Tyvärr kan jag inte säga så mycket mer, förutom att jag gillar den riktigt bra. Den förtjänar sina Eisners, för både text och bild är bland det bästa jag läst på senare år. Det var länge sedan jag blev så obehagligt till mods av att läsa något, men ändå ville fortsätta.

Tyvärr slutar volym 4 på en fet cliffhanger, så jag bara måste få tag på resten. Nu. Det blir två volymer till, varav den sista kommer först i april. GAH!

TL;DR
Gillar du skräck? Gillar du serier? Gillar du bra karaktärer? Läs Gideon Falls.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,523
Location
Fallen Umber
Jag har försökt läsa The Darkness that Comes Before av R. Scott Bakker. Jag kom fyra timmar in (av tjugo) och jag klarar det bara inte. En förhistoria två tusen år tidigare med någon sorts apokalyps som kanske bara är ett stort krig, oändligt många namn på riken och städer som helt saknar signifikans, en oengagerande historia med oengagerade karaktärer, och totalt två kvinnor varav båda är prostituerade. Är det kanske bara jag som inte gillar fantasy längre? Det verkar inte ge mig den sense of wonder jag är ute efter. Samma sak när jag försökte läsa Adrian Tchaikovskys Cage of Souls, som dessutom har den här dying earth-tematiken som jag är så förtjust i. Ingen av böckerna känns ens avlägset så intressanta som de bästa rollspelsvärldarna, typ Ultraviolet Grasslands eller Silent Titans. Kanske ska jag bara acceptera att (vanlig) fantasy inte längre är något för mig.
 
Last edited:

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,480
Location
Rissne
Så… vi skriver om seriealbum också, i bokklubben? Najs, för just nu läser jag definitivt mer serier än böcker. Mycket för att böcker mest är något jag brukar läsa på pendeltåget och… well.

Jag läste klart samlingsalbumet med hela Grant Morrisons The Filth igår kväll.

1609803716261.png

Jag har läst den en gång tidigare, för många år sedan, men jag hade glömt bort den helt och hållet – det enda jag hade kvar var en vag känsla av att det här inte var en av Morrisons bästa.

Min bedömning, efter att ha läst om hela serien, är att… det här inte är en av Morrisons bästa.

Storyn följer Greg Feely, fast det visar sig redan i första numret att Greg bara är en "parapersona"; en förklädnad eller undercover-identitet som en snubbe som heter Ned Slade tagit på sig. Tyvärr verkar något gått fel, och Ned har tappat minnet – det är Greg som känns som den riktiga identiteten. men Ned tvingas in i tjänst ändå – han jobbar åt en organisation som heter The Hand och som rensar världen från konstiga grejer och personer, s.k. "antipersoner".

Allt är väldigt sådär Morrison-psykedeliskt och skruvat, men det landar aldrig riktigt för mig. Det greppar aldrig tag i mig. Det känns aldrig som att den här serien har något att säga. Det finns intressanta delar i världsbygget, till exempel det här med parapersonas och hela storyn kring dem; anspänningen mellan "Greg Feely" och "Ned Slade" och sådär. Det finns också en twist, som hade potentialen att vara riktigt cool. Men… det finns liksom inget riktigt flow i berättelsen, ingen direkt struktur. Det är lite för mycket som bara händer utan att det egentligen byggts upp eller förklarats. Plötsligt vet folk saker; ingen indikation kring hur de gjorde för att komma på det. Kontinuerliga stora Avslöjanden som helt saknar udd just för att de inte känns förtjänade.

Sedan känns också mycket av psykedelikan spekulativ och "edgy" på ett ganska töntigt sätt. Det är mycket naket och sex och knark, men det används inte speciellt bra. Mer för ren chockverkan än något annat. Jag blir inte provocerad, mer… besviken.

Nästan allting jag läst av Morrison har jag tyckt bättre om än det här.
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,523
Location
Fallen Umber
Jag gillar The Filth en hel del, men det handlar om konceptet med parapersonligheter, spänningen mellan en sunkig vardag och den sanna verkligheten (att komma ihåg att mata katten innan man ger sig av för att utreda existentiella hot mot verkligheten). Själva metafysiken och konspirationerna är ju tyvärr lite edgy och töntiga precis som du skriver. Jag är dock böjd att ursäkta det lite mer än du.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,480
Location
Rissne
konceptet med parapersonligheter, spänningen mellan en sunkig vardag och den sanna verkligheten (att komma ihåg att mata katten innan man ger sig av för att utreda existentiella hot mot verkligheten).
Ja, jag gillar idén där, men jag tycker mest att den schabblas bort.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Jag avskydde the filth. En av ytterst få serier jag gjort mig av med. Allt Morrison ville säga med den tycker jag han sa bättre redan på åttiotalet.

Men sen är jag rätt skeptisk till honom överlag också - jag tycker ju han bara är bra när någon håller honom hårt i örat och gett honom minimal frihet. Allstar Superman och Animal Man är bättre än Invisibles med milsvid marginal i min bok.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
35,480
Location
Rissne
Men sen är jag rätt skeptisk till honom överlag också - jag tycker ju han bara är bra när någon håller honom hårt i örat och gett honom minimal frihet. Allstar Superman och Animal Man är bättre än Invisibles med milsvid marginal i min bok.
Han är framför allt jäkligt ojämn skulle jag säga. Jag gillar det mesta jag läst av honom, men ibland tar liksom egot och knäppheten över. Jag älskar verkligen Zenith (trots att han själv enligt uppgift tycker den är fantasilös) och hans New X-men är briljanta och även Nameless funkade rätt bra trots att den är 100% magiteoretiskt flum. Men ibland blir det The Filth.

Nu när jag tänker efter gillar jag nog nästan allt jag läst av Morrison utom The Filth…
 

Dimfrost

Special Circumstances
Joined
29 Dec 2000
Messages
8,523
Location
Fallen Umber
Och jag tycker tvärtom Zenith är trist (köpte två album men hade ingen lust att läsa vidare; någon som vill köpa dem?) medan jag tycker The Filth är okej och Invisibles riktigt bra. Även om jag nog håller All-Star Superman högst, på grund av dess oerhörda densitet av goda idéer, plot och fantastiska illustrationer.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
4,221
Och jag tycker tvärtom Zenith är trist (köpte två album men hade ingen lust att läsa vidare; någon som vill köpa dem?) medan jag tycker The Filth är okej och Invisibles riktigt bra. Även om jag nog håller All-Star Superman högst, på grund av dess oerhörda densitet av goda idéer, plot och fantastiska illustrationer.
I ärlighetens namn gillar jag Animal Man några snäpp mer än Allstar Superman. Lite för mycket silver age-nostalgi för min smak med alla galenskaper i rymden. Men det där är som baken, som bekant.

Har ser senaste åren börjat omvärdera Moore också. Bra för att tid, absolut, men hans egna material? Mer skeptisk nu än jag var tidigare. En hel del är rent skräp. Även det jag tidigare räknade som klassiker.
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
9,867
Location
The Culture
De senaste serierna jag läst av Morrison har inte imponerat på mig. Happy kändes som en bagatell, Nameless kollapsade till en osammanhängande röra, The Green Lantern var förvånansvärt menlös. Klaus var lite småkul, men inte mer än så.

Både Moore och Morrison är bättre när de fokuserar mer på att berätta en historia och mindre på att hålla föreläsningar om sina personliga hokuspokus-teorier. Promethea är den enda serie jag läst av Moore som jag inte brytt mig om att läsa klart.
 

chrull

Stockholm Kartell
Joined
17 May 2000
Messages
8,414
1609857923617.jpeg

Jag har nu läst ut Sandworm och varit rädd under större delen av tiden jag läst den. Bra bok som alla som jobbar med IT borde läsa.
Den gjorde också klart för mig att jag behöver läsa mer, och mer saker som inte är skönlitteratur.

Så därför läser jag nu, och blir mer arg iställer för rädd:
1609858025869.jpeg

Eller for short: Surveillance Capitalism av Shoshana Zuboff. Har bara hunnit börja än så länge, men den verkar bra.
Tänkte posta något om serierna jag läser också, men nu måste jag läsa Bebbe och Fina Kroppen, per request.
 

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
2,613
Jag har läst "Appendix N. The Eldritch Roots of Dungeons & Dragons".

Det är en novellsamling med 16 noveller och en kort tecknad serie, av författare som nämndes som inspiration/litteraturförslag av Gary Gagax i "Appendix N" i Advanced Dungeons & Dragons (1e).

Kända författare som är representerade är:
Robert E Howard - Conan
Michael Moorcook - Elric
H.P. Lovecraft
Jack Vance (inspirerade magisystemet i D&D)

Min nya favoritförfattare är Catherine Lucille Moore som jag absolut kommer läsa mer av!
 

DeBracy

Eventuellt helt fantastisk
Joined
21 May 2003
Messages
5,702
Min nya favoritförfattare är Catherine Lucille Moore som jag absolut kommer läsa mer av!
Å! Är det Black God's Kiss som är med? Jag har bara läst de 4-5 (?) Jirel-novellerna som jag fick tag på i nån samling. Cool stuff.

Inte läst nåt av hennes scifi-grejer, men jag har för mig jag har nåt liggande i hyllan nånstans.
 

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
2,613
Å! Är det Black God's Kiss som är med?
Ja. Den var riktigt bra. Kanske den bästa i hela boken. Men kanske för att det var bland de sista jag läste, så den är mer aktuell i minnet.
Jag kommer helt klart köpa en Jirel-samling.
 

Skarpskytten

D&D-smurf
Joined
18 May 2007
Messages
5,973
Location
Ett häxkräl
Jag har läst Susanna Clarkes Piranesi (2020), hennes andra roman sedan debuten 2004 med Jonathan Strange and Mr Norrell.

Piranesi bor i Huset: en till synes oländig mängd salar och hallar fulla med väldiga statyer. Han tar hand om Huset, och Huset förser honom med allt han behöver för att överleva. Han är inte ensam i sin värld, för två gånger i veckan träffar han den Andre och det finns också tretton döda som Piranesi tar hand om. Piranesi funderar ibland på no 16, för han hoppas en dag få träffa en sextonde människa.

Mer än så går inte att säga om handlingen utan att spoila.

Det här är en briljant bok; genom Piranesis dagbok rullas en märklig berättelse upp, en berättelse som trots att den nästan helt saknar yttre dramatik är otroligt spännande eftersom den går bortom alla trötta troper och klyschor. Boken presenterar läsaren med två mysterier, dels det om vad det är för värld som Huset är, och dels det om vem Piranesi är. Från sida ett börjar läsaren ana saker i Piranesis berättelse som inte går ihop, det finns sprickor, vita fläckar, blockeringar. Clarke nystar genom Piranesi själv gradvis upp mysterierna för sina läsare. Rent berättartekniskt är det en av det mest skickligt skrivna romaner jag någonsin har läst, och som fantastik är det en bok vars like jag aldrig har läst. Twist följer på twist, avslöjande på avslöjande. Allt går ihop, men vi får inte svar på alla lösa trådar.

Piranesi och hans öde är väldigt fint tecknat.

Boken är ömsom rolig, ömsom rörande.

Slutet är sublimt, överraskande, följdriktigt, öppet.

Piranesi är en av de bästa böcker jag har läst i hela mitt snart halvsekellånga liv.
 
Last edited:

Max Raven

T12-kultist
Joined
20 Oct 2009
Messages
4,333
Location
Malmö
Jag läste Ciaphas Cain: Hero of the Imperium av Sandy Mitchell.



Det här är inte den första 40k-boken jag läst.

Den allra första jag läste var en novellsamling på 90-talet. Den var riktigt dålig och höll mig borta från Warhammer-fiktion framgångsrikt i 23+ år så... Bra jobbat antar jag. Men innan de här läste jag första Gaunt's Ghost-omnibus:en (The Founding) och Titanicus av Dan Abnett. Båda ganska välskrivna. Jag gillade Titanicus mer men den var definitivt mer udda än Abnetts första böcker. Alla de böckerna är allvarliga böcker som tar universumet på allvar och personliga vendettor har dödliga utgångar. Det är bombastiskt och episkt.

Ciaphas Cain är... inte exakt detta. Commissar Cain är en av få vettigt funtade personer i en galax fylld av fanatiker och muppar som inte skulle kunna lista ut hur man tömde en stövel på vatten om instruktionerna stod på hälen. I ett yrke där det finns gott om kollegor som råkat ut för "vådaskott" (vilket han är högst medveten om).

Formatet är att man läser mannens hemliga memoarer efter dennes död (som en av extremt få i yrket som dog av hög ålder), bearbetade av hans partner/ibland arbetsgivare Inkvisitor Amberley Vail, enbart utgivna för hennes kollegor. Bitar från andras texter och fotnoter ges för att förklara eller ge reflektioner.

Ciaphas Cain själv beskriver det som att han är en fegis som är mer intresserad av det goda livet och bevara sitt egna skinn. Problemet är att alla hans synbarligen vettiga handlingar (och enskilda utslag av faktisk feghet, i regel vettiga) gräver honom djupare och djupare i ett hjälterykte vilket tvingar honom in i värre och värre situationer - och även om han odlar en roll som en blygsam hjälte så ser han sig tvungen att ge sig in i extremt riskabla situationer för att andras åsikt av honom ska bevaras så han långsiktigt kan överleva. Och det här gör böckerna bättre - vi har en klassisk opålitlig berättare som dras med enormt impostor syndrome och skriver om sina upplevelser 150 år efter de hände. Även när han gör tydligt heroiska saker och bryr sig om folk så trycker han alltid in i texten att han gjorde det för att rädda sitt egna skinn.

Är de här lika välskrivna som de av Abnetts 40k-böcker jag läst? Antagligen inte. Fotnoterna hjälper inte heller - ibland är de bra eller underhållande, ibland är de bara onödiga, och alla är samlade på en plats i slutet av boken vilket gör att man får bläddra fram och tillbaka en del - inte alltid med god behållning. Berättelserna är inte särskilt komplicerade till ytan, men böckerna har i regel en twist eller två utöver Cains förmåga att dras in i livshotande situationer. Men de är definitivt bättre 40k-böcker, för de tar inte världen på lika stort allvar - och det tror jag behövs. 40k-böckerna behöver mindre MÖP* och mer humor. Och Gaunt's Ghost skulle mått bra av det.

*Vilket jag vet är ironiskt för Cain själv är extremt inbäddad i militärkultur.
 
Last edited:

Skarpskytten

D&D-smurf
Joined
18 May 2007
Messages
5,973
Location
Ett häxkräl
Jag har läst DC Showcase Presents Jonah Hex (2005). Det handlar alltså om en antologi av ett slag som DC tydligen gav ut vid de här åren, för på covert gör de reklam för liknande antologier. Att jag har den här är egentligen lite märkligt, för jag gillar inte superhjälteserier så där direkt och i vilket fall föredrar jag Marvel. Men en kompis till mig köpte den här för att få inspiration till sitt Western-spelledande och när han gav bort alla sina Westerngrejer till mig (i bitterhet över Western IVs försening) så fick jag den på köpet. Den blev liggande i typ tio år men nu har jag läst den, mest för att jag ibland försöker läsa saker utanför min comfort zone. Jag är intresserad av berättande, och i sådan här episodiska serier får man ta del av ett berättande som är mycket annorlunda från det i säg romanens form: författarna måste sätta premisserna snabbt och hårt, skapa intresse och till genren hör att få in en eller två twistar, allt detta på ett dussin sidor bilder och med bara ett par hundra ords dialog. Det är en styv uppgift.

Den här antologin består av 31 berättelser, alla från 1970 och några år framåt, och utgivna antingen i All-Star Western eller dess efterföljare Weird Western Tales. Först ligger 23 Jonah Hex-berättelser, sedan sju Outlaw-berättelser, varvav fyra med Rick Wilson och tre med Billy the Kid, och sist en stand alone "bonus feature".

Jag går igenom dem bakifrån.

Bonus-serien heter The Night of the Snake. Det är rasistisk berättelse om en indianförbannelse. Pulp. Skräck. Rätt menlös. Betyg: E.

De tre avsnitten om Billy the Kid är rätt snyggt berättade och tecknade, men inte särskilt originella eller spännande. Den största bristen är att huvudpersonen själv är rätt blek. Det bästa är att Billy the Kid är tjej - serierna kretsar alla kring denna hemlighet, för ingen kan ju ta en outlaw som är tjej på allvar? Betyg: C.

De fyra avsnitten om Rick Wilson är ett riktigt bottennapp. Serien är melodramatisk och klyschig. Karaktärerna är stereotypa och ointressanta. Som grädde på moset avslutas serien med en helt ologisk twist av det slag som tar tillbaka allt som hänt tidigare och gör huvudpersonernas tankar och agerande helt obegripliga i efterhand. Serien las ned efter detta avsnitt. Betyg: F.

Men den som köper det här albumet vill ju ha Jonah Hex. Det säger något om den här figuren att den föddes 1972 och har kommit tillbaka i flera omgångar; sist han kom ut var 2014 om jag fattar det rätt. Det har gjorts en (usel) film om honom. Johah Hex är alltså en framgångsrik serie, och vari består då framgångsreceptet? De första serierna utspelar sig i en vag och mytisk Western, geografin är oklar, kvinnorna är unga (och få, 9 av 10 personer minst är män i de här serierna), männen är antingen fega civilister eller usla nidningar, de svarta osynliggjorda och indianerna inordnar sig snällt i de rasistiska stereotyperna. Jonah Hex är en som en parodi på en Clintankaraktär, en spaghetti-western-figur uppskruvad till max. Hans förflutna är mystisk, hans ansikte skrämmande, och döden är hans ledsagare. (Enligt en blogg jag hittade dödade Hex 670 människor från början av 1972 och fram till maj 2008, och han har ju dödat fler sedan dess). Hex är hårdare än hård, snabbare än snabb, träffar alltid och kan spåra en myra över ett betonggolv.

Det hela är väldigt klyschigt, och nästan parodiskt överdrivet. Jag tycker ändå att det flyger, och det av två skäl. För det första är författarna väldigt bra på att skapa spänning trots Hex övernaturliga förmågor och bygga in rätt snygga twister i berättelserna. Ibland kommer den mitt i serien, ibland i sista rutan, men den är där och den är välgjord. Det andra är Hex som karaktär: han är väldigt tydlig utmejslad och hans personlighet driver handlingen. Han har en intressant spänning i sig; han är cynisk, lakonisk, bitter, men samtidigt, någonstans därunder, en godhjärtat person; officiellt skjuter han bara människor för pengar, men bakom denna image gör han ibland goda gärningar, vilket han gör sitt bästa för att dölja. Det finns en humor här som påminner om Judge Dredd, om inte i samma klass.

Detta är en b-serie gjord av b-laget, men det är bra, som en bra b-film. När jag läst ut det sista avsnittet kände jag att jag ville ha mer. Betyg: B.
 
Last edited:

zo0ok

Rollspelsamatör
Joined
13 Sep 2020
Messages
2,613
Jag har nu läst Jirel Of Joiry (bok med 6 noveller) av C L Moore.

Köpte till min iPad för 19kr.
Jag är ingen litteraturrecensent eller litteraturvetare, men som inspiration för fantasy- eller skräckrollspel är det bra grejer.
C L Moore vann "Gandalf Grand Master Award" i ganska fint sällskap.
Gary Gygax rekommenderade henne (edit: INTE... men hon förekom ändå i boken Appendix N som jag recenserade ovan).

Bäst var
Black God's Kiss
Jirel Meets Magic
The Dark Land
Hellsgarde

Inte riktigt lika bra var
Black God's Shadow
Quest of the Starstone
 
Last edited:

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
587
Nyss läst Zaragoz av Brian Craig, ett häftigt antikvariatfynd i form av Warhammer-roman från -89, denna utgåva tryckt -94 med prislapp på 66:- från Sf-Bokhandeln.

Old school Old World. Äventyrlige Bretonnia-trubaduren Orfeo har tagits fånge av en arabisk kalif och får en chans att vinna sin frihet genom att berätta om sin vistelse i staden Zaragoz. I och med denna prolog vet vi att Orfeos liv aldrig kommer vara i fara under huvudberättelsen, men istället för att övergå i jag-form gör författaren ett snyggt litet stilgrepp när kalifen anmärker på att Orfeo börjar berätta i tredjeperson, och Orfeo svarar att det är i det formatet en bra story ska berättas.

Zaragoz är en liten stadsstat i gränslandet kring Estalia (Spanien). Jag förmodar att namnet är influerat av Zaragoza från historiska kultboken The Manuscript Found in Saragossa, vilket visar på raffinerat kunnande hos författaren. Dit kommer Orfeo vandrande för att spela på deras årliga maskerad, Night of Masks. Eftersom Orfeo är en kille som har filmklyschigt lätt att få ligga hamnar han snart i säng med en damsell som (utan samtycke?) använder magi för att hetta till upplevelsen (skrivet sippt icke-erotiskt). Orfeo som har koll på den ockulta delen av Gamla Världens religiösa lore förstår ganska omgående att magin kommer från förbjudna gudar, och att folk i stadens aristokrati är lierade med Kaos. Sedan blir det klassiskt slag-i-huvudet-och-vakna-upp-i-fånghåla, träffa-annan-fånge-som-kan-backstoryn, fly-från-fånghåla-och-fäktas-i-grottgångar och självfallet filmisk slutstrid på maskeradbalen med sensmoraliskt Indiana Jones-slut.

Ganska lättförglömlig dussinfantasy men på nätta 200 sidor var det ingen slösad tid och det var stundtals väldigt språkligt begåvat, med några riktigt snygga idéhistoriska dialoger om Kaos-konceptet. Och svintufft omslag för Warhammer-nostalgiker och svintuffa kapitelillustrationer. Jag är nöjd.
 
Last edited:
Top