WRNU:s Bokklubb 2021

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst Derf Backderfs KENT STATE: Fyra döda i Ohio




Herreminskaparevilkenbok. Jag tror inte jag blivit så genuint tagen av en bok sedan jag läste Colin Whiteheads Den Underjordiska Järnvägen för några år sedan. Det är inte ett dåligt betyg att det är den första jag kom att tänka på.

Boken är en gediget researchad dramadokumentär, som skildrar de sista dagarna i upptakten till massakern på Kent State 1970, när nationalgardet (ung. amerikanska hemvärnet) öppnade eld mot obeväpnade studenter och sköt ihjäl 4 omedelbart. Många fler fick men för livet av skottskadorna. Vi får följa ett myllrande persongalleri fokuserat på ett fåtal studenter, politiker, poliser och nationalgardister genom vardag, studentprotester och -kravaller, hela vägen fram till att regnet sköljer bort blodet från campus efter att skotten ekat mellan byggnaderna.

Backderf är en fantastisk berättare. Han lyckas fånga känslan av den helt mänskliga vardagen i lilla Kent, där oron över att bli inkallad till Vietnamkriget hänger över huvudet på varenda manlig student. Det förstärker den ständigt närvarande känslan av stundande katastrof som kommer närmare och närmare när de båda sidorna eskalerar konflikten tills den ödesdigra dagen kommer. Ord och bild arbetar i ett nästintill perfekt samspel, och hans vanliga karikerande stil är nedtonad och mindre överdriven här. Fortfarande distinkt Backderf i allt vad komposition och design heter, dock.

Samtidigt gör Backderf ofta avsteg i berättelsen och ger oss textblock där han förklarar de viktigaste spelarna - varför guvernören är arg, varför universitetets rektor inte tar det på allvar, etc - men framför allt förklarar han noga och ingående varför det var sådana konflikter i samhället 1970. Jag hade aldrig hört talas om organisationerna SDS och deras "avknoppning" The Weathermen förrän nu. Backderf är noga med att beskriva att det för de flesta studenter bara var vardag som gällde. De gick på föreläsningar, demonstrerade fredligt, och gjorde vad de kunde för att få vardagen att flyta. Men när tusen studenter samlats i en protest, och en av dem kastar en brandbomb mot ett hus där de utbildar reservofficerare, är det plötsligt tusen studenter som kastat en brandbomb. Trots att den överväldigande majoriteten av dem tyckte det var en dum idé.

Jag kan inte nog mycket rekommendera den här boken. Helt klart Backderfs bästa bok hittills - och att klå My Friend Dahmer är inte lätt gjort. Var bara beredd på att det inte är en bok man mår bra av. Jag slukade den på en kväll och märkte knappt att klockan gick, och jag har inte kunnat sluta tänka på den.

Läs den. Nu.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst Död åt Tsaren av Fabien Nury.



Fabien Nury ligger också bakom det eminenta albumet Stalins Död som också blivit en riktigt bra film. Där är det mörk humor så det bara sprakar om det. Men här? Bara mörker.

Det finns två album. Den ena handlar om Guvernören - tsarens farbror och högsta hönset i Moskva. Det andra handlar om terroristerna som har ihjäl honom efter många försök på vägen. De överlappar varandra, men i olika perspektiv förstås.

Men båda är historier fyllda med mörker och ångest utan den förlösande galghumorn som finns i Stalins Död. Så här vet jag inte om jag vill utfärda en allmän rekommendation. Mer ett intressant nedslag i upptakten till ryska revolutionen än något annat. Bra, men inte i närheten av Nurys storverk.
 
Last edited:

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
30,644
Location
Nynäshamn
Jag har åkt till jobbet en del den här veckan, och ni vet vad det betyder: lästid!

Så jag läste ett porträtt av om Karin Tidbeck som SF-bokhandeln länkat på sin Facebooksida för ett tag sedan. Jag uppskattade det jag läste, och köpte Amatka (på engelska) till min Kobo.

1613591516686.png

Det är jag glad att jag gjorde, för det här var en väldigt trevlig läsning. Dystopiskt, surrealistiskt. Den dystopi som målas upp känns som en kritik av ganska specifikt set nordiska, eller svenska, samhället. Jag blev lite förvirrad när jag läste recensioner efteråt, som pratade om att boken kritiserade den "nordiska socialismen". Sen insåg jag att amerikaner tror att det här som vi har just nu, den här socialliberala kapitalismen, är "socialism". Och då föll det på plats. För visst, det finns spår – framför allt i början – av en lite statskapitalistisk känsla, lite Kina. Allt har varit statligt, men nu öppnar man upp för lite pseudofri marknad, lite experimentellt.

Det är ju det som är huvudpersonen Vanjas skäl att åka ut till det kalla Amatka. Hon ska undersöka hur folket där sköter sin hygien, på uppdrag av ett företag som tillverkar hygienprodukter. Fast egentligen är det hennes syster som sett till att hon åker ut, för att hon ska få miljöombyte. Det är mycket i huvudpersonens psyke som inte riktigt skrivs ut utan framgår i reaktioner och i hur andra agerar mot henne, vilket sköts snyggt överlag. Nån recension tyckte att det var svårt att komma in i Vanja, det tyckte jag inte alls – men det kanske är för att jag känner igen den där ensamheten, depressionen, ångesten, det introverta draget.

Världsbygget är intressant och spännande. De fyra kolonierna – tidigare fem – får man inte riktigt veta var de egentligen befinner sig. Det är ingen spoiler; det framgår ganska snabbt att de inte ligger i Kansas. Men hur exakt allt hänger ihop, och varför det sitter små skyltar på allting på tåget i öppningsscenen som beskriver vad de är – STOL, BORD – det vecklas liksom ut allt eftersom huvudpersonen utforskar och upptäcker att sånt hon tagit för självklart kanske inte är det.

Som samhällskritik är den här boken lika subtil som en slägga i skrevet. Vilket jag uppskattar. Det är den sorts idéburen, revolutionär scifi jag gillar. Varje sida dryper av samhällskritik, så att säga. Exakt vilka delar av samhället som kritiseras tror jag man kan tolka lite på olika sätt. På det hela taget är det dock tydligt att större delen av boken ställer sig på individens sida, arbetares sida, människans och människors sida mot systemet. För egen del tenderar jag nog att tänka på systemet som "kapitalismen" och "byråkratin", men det är tydligt att många läser den här som straight-up antikommunistisk istället. Men ja. Ifrågasättande av status quo, revolutionens nödvändighet, människan som inte passar i normer och förväntningar, makten ord och det sätt vi benämner saker har.

Slutet…
Jag är både positiv och negativ till att saker och ting aldrig förklaras. Det verkar som att många läsare tagit det hela bokstavligt och tänkt att boken utspelar sig på en annan planet, där saker och ting helt enkelt är konstiga. Jag tycker att det verkar mer troligt att nå'n skapat en portal till typ det undermedvetna, eller något slags icke-lovecraftska dreamlands. Såna vibbar fick jag otroligt starkt när Vanja till exempel förgäves försöker tyda vad det står på en plakett – att inte kunna läsa text är ju typisk drömgrej, och det här med att försöka bibehålla sakers form genom att fokusera på dem känner jag igen från mitt eget lucida drömmande.

En annan teori jag hade var att det helt enkelt var en simulering. Att de är uppladdade och befinner sig i något slags förfallande verklighetssimulering.

Hur som helst gillar jag nog framför allt det ambivalenta i slutet. Vanja får inte som hon vill; hon lämnar boken stympad och oförmögen att röra sig framåt. Hon har inte orden, hon får inte vara med i det nya. Samtidigt är det inte helt självklart att hon hade eller gjorde rätt, heller. Svampmänniskorna är ju rätt monstruösa. Är det verkligen helt felaktigt att försöka ha lite stabilitet och struktur i tillvaron? Blev det faktiskt bättre? Boken svarar inte riktigt på det. Och det tycker jag om.

Boken kan, om man vill, beskrivas som "queer". Huvudpersonen finner kärleken med en kvinna – förhållandet är inte okomplicerat men det finns noll skambeläggning, samkönade förhållanden verkar 100% socialt accepterade. Det finns inte ens minsta antydan om att någon skulle ha en negativ åsikt om just könen på de inblandade. Plus att mycket av symboliken såklart kan tolkas som queer och som uppror mot status quo etc. Makten över språket, ord är viktiga etc.

Nu vill jag läsa mer av Tidbeck. Det blir nog inte direkt, för jag har en del annat jag köpt men inte läst, men jag kommer att läsa mer av henne.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst Jag minns varje slag av Daniel Thollin.



Själva storyn
Det här är en självbiografi, laserfokuserad på en specifik tid i livet, och på upplevelsen av att vara mobbad och slagen varje dag, och att inte få hjälp.

Daniel går i högstadiet, och varje dag hela skolgången igenom är han utstött, spottad på, hatad. Värst är Tobbe, en riktigt jävlig en, som dessutom målas med tydliga drag av karikatyr, närapå ett äkta monster. Föräldrarna gör vad de kan, men det går inte att vare sig få hjälp i skolan, eller att få Daniel att tuffa till sig och slå tillbaka.

Lite åsikter
Det här är en bra serie. Men den är inte hoppfull. Det enda lyckliga slutet som finns är att högstadiet en dag tar slut, och att mobbaren och Daniel tar skilda vägar och får börja om i gymnasiet. Yay. Det finns inget förlösande, ingen punchline, ingen räddning från vuxenvärlden. Inga sedelärande moralkakor eller tunga livsläxor att ta med sig. Bara insikten om att livet är ett helvete för vissa, för att vissa andra valt att det ska vara så.

Jag påminns massor om Jeff Lemire när jag läser den här. Både i sidkompositionen och i tecknarstilen känns det som om Daniel läst och inspirerats av Lemires Essex County och andra tunga socialrealistiska historier om den kanadensiska landsbygden. Långa tysta passager, få ord även annars. Expressionistiskt inspirerade bilder med tung svärta och skarp vithet i lagom överdrivna vinklar. Ofta detaljfattigt, men utan att kännas tomt.

Slutkläm
Jag gillar verkligen boken. Vältecknad, välskriven, välgjord i största allmänhet. Men attans vad man blir nedstämd av att läsa den.

Rekommenderas, men bara till de som är beredda på det. Tajma in att läsa den någon gång när du tycker att du är lite för glad.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst Glass Town av Isabel Greenberg.



Det här är en seriebok om att bygga värld. Och en bok om några av litteraturhistoriens största verk och var deras inspiration kom ifrån.

Va?
Glass Town handlar om de tre systrarna Brontë och deras bror. Men den handlar också om hur deras gemensamma historia om staden Glass Town och allt som händer i landet runt den, och det är egentligen det som är huvudfokus. Dessutom är alltihop sant*.

Barnen Brontë växer upp tillsammans i en herrgård långt bort från civilisationen, med myr och hed tre sidor huset och långt till närmsta stad åt det fjärde. De flyr in i sin fantasi, och bygger tillsammans upp karaktärer, platser och drama. Idéerna vävs in i varandra, och summan är så långt över de enskilda delarna i storlek. Jag älskar det. När de två småsystrarna gör en secession och börjar bygga upp och leka i sin egen värld Gondal istället känns verkligen det som ett förräderi hela vägen in i själen.

Jaha?
Tecknarstilen är naiv och lite barnslig, men samtidigt långt över ett barns egen förmåga. Det passar en historia om barn och deras fantasi perfekt. Djupet och detaljerna är där, ner till gradbeteckningen på officerarna (baserade på tennsoldaterna de en gång fick i present), men det är enkelt och känns nästan som om det är målat med kritor flera gånger. Greenberg är skitbra på vad hon håller på med.

Jamendåså!
Rekommenderas varmt, extra mycket till just världsbyggare. Extra, extra mycket till folk som gillar Brontë.




* För ett givet värde av sant, förstås - vissa händelser är ju flyttade och förändrade för att få dramat att gå ihop, och själva ramhistorien är med 99% sannolikhet helt påhittad.
 
Last edited:

Vimes

Champion
Joined
15 Jun 2000
Messages
8,184
Jag läste American Psycho. Jag var nog ganska inställd på att jag skulle tycka att den var lite väl magstark, men tänkte att jag nog är ganska härdad.

Någonstans efter två tredjedelar var jag på väg att lägga ner läsningen, för att jag tyckte det var så groteskt, meningslöst och vidrigt. Det är ju något speciellt med litteratur som visuella medier inte riktigt kommer åt. Att groteskerierna händer i ditt huvud istället för att du tittar på dem är något helt annat. Jag upplevde läsningen som slitsam: min hjärna, föreställningsförmåga, fantasi blev liksom uttröttad, till slut slutade jag känna äckel och obehag, och istället bara tomhet inför det hela.

American Psycho är en sjukt välskriven bok. Till en början är den en rätt rolig satir stundtals, mittenpartiet är en orgie av extremt obehagliga scener, och den avslutande delen är mer nertonad och deppig. Jag kände faktiskt någon form av sorg för Bateman när han brunchade med Jean i slutet. Det kan vara bra dassigt att försöka vara människa ibland.

Om det här är en bra bok, eller om jag egentligen gillade den, vet jag inte riktigt. Den gjorde intryck och jag har inte riktigt fått den ur huvudet ännu, men man känner sig också lite smutsig och bedrövad efter att ha läst den.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst Year of the Rabbit av Tian Veasna.



Vad är det här?
Det här är en biografisk serieroman över Tian Veasnas familj. Lille Tean är med, men föds precis när boken börjar och är inte mer än fem år när den är slut. Allt handlar om hur Röda Khmererna tar över Kambodja och deras monstruösa skräckvälde. Familjen bevittnar hur samhället kollapsar, försöker fly, hamnar i ett fångläger, ser hur deras vänner och familjer läggs i massgrav efter massgrav, och hur de till slut lyckas ta sig vidare.

Är den bra?
Ja. En riktigt bra bok om en riktigt hemsk tid. Tecknarstilen är enkel och cartoonig, men skildrar brutalt hemska vidrigheter, även om de värsta sakerna händer utanför bild och skildras genom reaction shots. Det här är en bok värd att nämna i samma andetag som andra skildringar av ångest och människans vedervärdighet mot sina medmänniskor som Guy DelIsle böcker, kanske till och med Maus.

Rekommenderas till alla som vill få en insiderbild från Kambodja och skräckväldet, eller till de som vill läsa en riktigt välskriven och -ritad seriebok om en hemsk tid.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst Sleepless av Sarah Vaughn och Leila del Luca.



Det här är en fantasyserie i två volymer, av kvinnor och med kvinnor i fokus. Det handlar om hovintriger, mordförsök, kärleksdrama och konspirationer bakom kulisserna. Allt utan att lämna slottet.

Det här är en bra serie. Jag har aldrig gillat fantasy i serieformat - men här funkar det. Jag tror det är för att det är fokus på karaktärerna hela tiden, och att världsbygget känns komplett genom dem och det de upplever, snarare än att det blir påtejpat som det ofta känns. Jag undrar om just att de aldrig lämnar slottet är en viktig del av det hela - man vänjer sig vid miljön och känner sig själv hemma där. Storyn är bra, och det känns många gånger som en GoT i miniatyr, där det snarare är ett spel av hur karaktärerna ger reaktioner på reaktioner på reaktioner som flyttar handling och story framåt, istället för att karaktärerna hoppar framåt genom världen och förandrar allt runt sig (*host* Eddings *host*).

Det är gränsfall till Harlequin här och där, men på det är en klar rekommendation till alla som gillar bra intriger, bra karaktärer och bra fantasy. Jag kommer plundra den här nästa gång jag ska skriva kampanj till Hjältarnas Tid.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst The Tea Dragon Society av Kay O'Neill.



Det här är en kort och myspysig serie i albumformat. Allt handlar om Greta, som av en händelse blir vän med två personer som hanterar tedrakar. Det är små drakar, stora som en hund ungefär. Deras horn får löv, och av de löven kan man göra världens bästa te.

Serien handlar om precis så låga insatser som det låter. Men det är inte insatserna som är det viktiga - det är istället världen och karaktärerna. För trots att det inte finns något större världsbygge, eller knappt ens någon referens till den "stora världen" utanför den lilla by där allt utspelar sig, är det tydligt att det här är en värld man lätt vill glida in i och bara vara. Det är meditativt att läsa historien. En typ av utopisk vardag, där allt bara känns bra.

O'Neills tecknarstil är färgsprakande, och arbetar mer med fält än med konturer och tydliga gränser. Det känns som om stilen på ett mystiskt sätt lyckas vara platt som pappret och ha djupfokus som ett celshadeat datorspel på samma gång. Fascinerande. Färgskalan är mjukare och mer inbjudande än jag kan komma på någon annan serie jag läst. Det passar manus perfekt. Det närmaste jag kan komma på som liknelse till manus är Min Granne Totoro, och det närmaste jag kan komma på som liknelse till färgskalan är @ceruleanfives Vindsjäl.

TL DR
Läs den här och må bra. Man blir på genuint gott humör av att läsa den här. Särskild rekommendation till gänget i Nordnordost. Te. Mys, men inte Norrland.
 

God45

Lika viktig som Symbaroum
Joined
23 Oct 2012
Messages
12,957
Jag har läst X-Statix av Peter Milligan och Mike Allred. Jag fattar inte att det här är en canon Marvel serie i huvuduniversumet. Det handlar om en grotesk superhjältegrupp skapat av en multimiljonär för att tjäna pengar på att utnyttja mutanter. Medlemmarna är mutanter som är ute efter en livsstil av kändisskap, pengar, droger och groupies. De dör som flugor på de mest fruktansvärda sätten vilket cyniskt används för att sälja mer produkter.

Meningen med livet är att karva någon sorts mening ur det säger Mr. Sensitive innan han spelar dagens parti av rysk roulett. För tanken på att han kanske får dö på kvällen är det enda som lyckas få honom genom alla timmarna av lidande som är hans vardag. Han är lätt den mest väl fungerande medlemmen av gruppen.

Gruppen mördar folk för tittarsiffror, gör olagliga militära raider i tredje världen länder, slåss med varandra, är ofta för höga eller fulla för att göra sitt jobb och försöker få så mycket uppmärksamhet som möjligt.

Det är en serie som genuint är ganska deprimerande att läsa. När chockvärdet lagt sig och du inser att saker bara blir värre när karaktärerna får djup är det enda som återstår en brutal kritik av den moderna världens sätt att skapa värde eller mening. Fast folk har trikåer på sig.
 

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
30,644
Location
Nynäshamn
Jag har läst X-Statix av Peter Milligan och Mike Allred. Jag fattar inte att det här är en canon Marvel serie i huvuduniversumet. Det handlar om en grotesk superhjältegrupp skapat av en multimiljonär för att tjäna pengar på att utnyttja mutanter. Medlemmarna är mutanter som är ute efter en livsstil av kändisskap, pengar, droger och groupies. De dör som flugor på de mest fruktansvärda sätten vilket cyniskt används för att sälja mer produkter.

Meningen med livet är att karva någon sorts mening ur det säger Mr. Sensitive innan han spelar dagens parti av rysk roulett. För tanken på att han kanske får dö på kvällen är det enda som lyckas få honom genom alla timmarna av lidande som är hans vardag. Han är lätt den mest väl fungerande medlemmen av gruppen.

Gruppen mördar folk för tittarsiffror, gör olagliga militära raider i tredje världen länder, slåss med varandra, är ofta för höga eller fulla för att göra sitt jobb och försöker få så mycket uppmärksamhet som möjligt.

Det är en serie som genuint är ganska deprimerande att läsa. När chockvärdet lagt sig och du inser att saker bara blir värre när karaktärerna får djup är det enda som återstår en brutal kritik av den moderna världens sätt att skapa värde eller mening. Fast folk har trikåer på sig.
Jag älskar verkligen X-statix, iaf det jag läst av det (Jag har läst det mesta i X-delen av Marvel fram till nån gång 2012, så har det släppts mer efter det har jag ingen koll). Precis som dig är jag helt flabbergasted över att det får finnas i det vanliga universat; det känns ju mer som något slags "what if" eller alternativserie, men nej då…

Milligan och Allred är helt uppenbart ett helt magiskt team.

När jag gör More than Human version två kommer jag absolut att låta mig inspireras av X-statix.
 

God45

Lika viktig som Symbaroum
Joined
23 Oct 2012
Messages
12,957
Jag älskar verkligen X-statix, iaf det jag läst av det (Jag har läst det mesta i X-delen av Marvel fram till nån gång 2012, så har det släppts mer efter det har jag ingen koll). Precis som dig är jag helt flabbergasted över att det får finnas i det vanliga universat; det känns ju mer som något slags "what if" eller alternativserie, men nej då…

Milligan och Allred är helt uppenbart ett helt magiskt team.

När jag gör More than Human version två kommer jag absolut att låta mig inspireras av X-statix.
Det är verkligen sjukt bra serier!

Ja! Gör ett X-Statix spel! Det är till och med mer relevant nu än när serierna kom!
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst The Hard Tomorrow av Eleanor Davis



Det här är en jobbig seriebok att läsa. För den handlar om optimister och hopp som krossas i en väldigt jordnära dystopi. Vi pratar alltså om en väldigt nära framtid där Zuckerberg är president, övervakningsdrönare patrullerar Amerika, men i övrigt är allt ungefär som vanligt.

Våra huvudpersoner är hippies, som flyttat ut i skogen där de ska bygga hus och leva av självhushållning. Hannah jobbar i äldrevården och är politisk aktivist, medan Johnny bygger hus och planerar trädgårdsland, men mest bara röker på och inte gör ett skit. De bor i bilen, försöker skaffa barn, och väntar på vintern. De hänger med lite folk vid sidan av - Johnny byter gräs mot att en kompis (högergalning, antisemit och bunkerprepper) hjälper honom med huset. Hannah går i demonstrationer och blir nedklubbad av polisbatonger.

Boken försöker förmedla optimism och framtidshopp i kontrast till den hårda verkligheten. Det är viktigt att inte förlora tron på att imorgon kan vara bättre än idag. Men den lyckas inte. När de sista sidorna i boken visar upp det spädbarn de kämpat genom boken med att få, har jag bara olust i magen. Hur kan den här ungen få en framtid värd att leva i? Både i stort med ett skitigt samhälle, och i smått med en pappa som röker braj och inte bygger hus så de har någonstans att bo? De är definitionen av toxiska optimister, som jag läser boken. Men jag får hela tiden känslan av att Davis tycker jag ska tycka om dem. Det är svårt att göra, även om Hannah är en klart mer kompetent karaktär än sin make. Jag ser skilsmässa och ångest i deras framtid, men det tror jag inte Davis gör. Det är ett frustrerande slut.

Men det är ändå en bra bok. Jag tänker fortfarande på den, flera dagar efteråt. Alla karaktärer är väl avrundade och troliga, och man ser hur deras livsinställning överlappar och gör att vissa är vänner, men andra inte. Just kontrasten mellan hippien/självhushållaren Johnny och hans prepper-kompis är tydlig. Det finns mindre gemensamt än man kan tro vid första anblick, vilket märks ju längre boken går. Det är fascinerande hur bokens stämning och de frågor den lyfter bara inte vill väck ur bakhuvudet.

Det blir nog en rekommendation ändå. Men det är en bok som kommer frustrera och förvirra mer än den skänker glädje.
 
Last edited:

krank

Wokevänster-ödleman från Epsilon Eridani
Joined
28 Dec 2002
Messages
30,644
Location
Nynäshamn
Nu när vi tydligen skriver om serieböcker i den här klubben också…

Jag har hyfsat nyligen läst Transformers: IDW Collection – Phase Two, vol. 11 och 12.
345 respektive 319 sidor.

Jag tycker ju att IDWs Transformers-serier är det bästa som hänt franchisen överhuvudtaget. De ursprungliga Marvel-serierna är bra, ljusår före den i ärlighetens namn rätt taffliga första tecknade TV-serien. Men det här är liksom… stundtals riktigt lysande. IDWs Phase 1 och 2 har genomgående förvaltat arvet och lekt snyggt med gamla karaktärer och arketyper på ett sätt jag verkligen uppskattar.

De här massiva samlingsvolymerna samlar en massa lösnummer av de två serierna som parallell-släpptes kring typ 2016 eller när det nu var (de ligger lite efter i släppen av samlingarna) samt lite tillhörande oneshots.

Men, det här är volym 11 och 12, så jag kan i princip inte skriva någonting utan spoilertaggar…

OK, så vi har haft en helt ljuvlig redemption-arc för Megatron ombord på Lost Light, där han och Hot Rod är kaptener över vad som närmast kan beskrivas som en marvelsk såpopera med hyperrymdsdrift. Det viktigaste som händer i volym 11 är att Optimus Prime når punkten där han annexerar jorden. Han är i princip som The Authority – han ser jorden, ser alla orättvisor, bestämmer sig för att det bästa sättet att ge alla frihet är att helt enkelt ta över stället och styra upp. Det går väl sådär, men det viktigaste här är att Megatron är pacifist som offrar sig för sin besättning och att Optimus Prime är en alien warlord som vill ta över jorden. Detta är fantastiskt.

Volym 12 är mer transportsträcka inför den clusterfuck till crossover som jag hört att IDW fick för sig att göra med en massa andra Hasbro-relaterade serier. Efter en strid där fått med sig Soundwaves utbrytargrupp av "sanna Decepticons" dödar Optimus Galvatron i mer eller mindre kallt blod, och sen kommer Rymdhitler-diktatorn Sentinel Prime tillbaka.

Jag gillar ändå uppdelningen – på jorden har vi halvkomplicerat flersidors-krig men nånstans är det ändå en bekant dynamik. Onda robotar mot goda robotar och så människor som komplicerar saken. Även om de här två volymerna gör det lite mer nyanserat så är det ändå liksom det gamla klassiska. På cybertron har vi lagom mängd episkt nonsens ihop med cybertronsk politik och detektivarbete. Och på Lost Light har vi Marvel-såpa. De tre typerna av Transformersberättelser samexisterar rätt bra just genom att mestadels kunna vara separata.

Nu måste jag tyvärr vänta till… alltså, jag vet inte. Volym 13 verkar inte ha utannonserats. VI får väl se om jag får något ryck och börjar köpa crossover-nummer på Comixology innan den kommer ut. Eller om jag bara läser om fas 1 (8 böcker) och fas 2 (12 böcker) igen, istället.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst The Tea Dragon Festival av Kay O'Neill



Det här är en prequel till Tea Dragon Society, men bara tangentiellt. Två av figurerna här är yngre versioner av de som dyker upp där, men det kunde lätt ha varit några andra. Vi får inga nya stora insikter i deras själsliv och bakgrund direkt.

Den här gången är vår huvudperson Rinn, en ung kockgesäll. Det finns lite mer av en handling denna gång, för Rinn blir av en slump vän med en drake som sovit i åttio år, förhäxad in i sömn. Det är en glad historia, lika mysig och färgsprakande som förra gången. Men den här gången handlar det om att hjälpa draken att förstå de åttio år som gått, att hitta den eller det som förhäxade draken och dessutom tvivlar Rinn på sin förmåga som kock. Har hen valt rätt väg i livet?

Allt löses på precis rätt Ghiblisätt, utan våld och med stort samvete. Jag gillar det.

Sen är det kul att något jag inte reagerade på förra gången accentueras än mer här. Det är inkludering. Flera pratar teckenspråk, huvudpersonen är ickebinär, och en hel del annat. Det är fint.

Det här är precis lika mysigt som förra gången. Börja med den. Gillar ni den, läs den här med.
 

Daniel

Warrior
Joined
7 Apr 2009
Messages
397
Jag har läst Storm Warriors av Brian Craig, en Warhammer Fantasy-roman från 1991. En behändig sak på 270 antikvariatgulnade sidor, med gammal prislapp på 60 kr från Sf-bokhandeln. Själva storyn är delvis en pastisch på Kung Arthur-myten, förlagd till Warhammer-världen. I ett av de små kungadömena i Albion, alltså Warhammer-världens kopia av det keltiska Storbritannien, regerar den unge kungen tillsammans med sin unge trubadur, då trubaduryrket i denna fantasykeltiska kultur har en sorts Merlin-roll som naturmystiker och politisk rådgivare. Vardagen störs av att en grupp sjöalver slagit läger på kusten. Artigheter och gästabud utbyts, men det verkar alltmer som att alverna bär med sig mörka hemligheter knutna till de förbjudna Chaos-gudarna...

Detta var en positiv överraskning. Jag var inte superförtjust i Craigs tidigare böcker i trubadur-trilogin, men denna fristående delen träffade mitt i prick i min smak: keltisk medeltidsfantasy med Kung Arthur-riddare, uppblandad med den kosmiska skräcken från Warhammers Chaos-koncept. Visserligen inte så mycket av den unika Warhammer-känslan, utan mer generisk riddarfantasy som bortsett de namngivna Chaos-gudarna hade kunnat utspela sig i vilken fantasysetting som helst med inslag av sataniska demoner och mystiska spöken.

Snyggt och välskrivet, och som sagt häftig keltisk setting! Definitivt läsvärd, om du gillar riddar-fantasy och demoner och hittar nån utgåva av boken secondhand. Lagom kort, men tillräckligt för att få plats med all sin lore!

Också intressant: Det förekom två välkända ASoIaF/GoT-termer, nämligen "Winter is coming" och "blood of my blood", och denna boken gavs ut -91 medan A Game of Thrones gavs ut -96. Jag har kanske svårt att tänka mig att George RR Martin lusläst all tidig 90-talsfantasy, kanske allra minst spelvärldslitteratur från Games Workshop, så det borde väl snarare vara så att de båda författarna hämtat ur samma tidigare keltiska/mytiska/litterära inspirationer. Men vem vet, det finns ju en minimal chans att GRRM faktiskt läste denna boken, när det begav sig. Vi vet ju hur extremt mycket han återanvänt från vissa andra fantasyförfattare. Och även folk som inte känner till spelet Warhammer kan ju ha tagit del av litteraturen genom välsorterade fantasybokhandlar. Men som sagt, det är nog bara slump eller rättare sagt samma tidigare influenser.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst This place: 150 years retold, en novellsamling i serieformat av och om Kanadas ursprungsbefolkning.



Det här är tio nedslag i den kanadensiska historien. En del personporträtt, en del vyer över större frågor (som residential schools), alltihop berättat av folk från de olika stammarna och kulturerna som bebott Kanada långt innan vi började flytta in.

En del handlar om vilda västern-tid, någon så sent som om nittiotalet. En del berör mycket, en del känns väldigt främmande. Många av historierna handlar om aktivism i (någorlunda) modern tid, på ett sätt som definitivt går att dra paralleller till de samiska protesterna mot hur vi i Norden behandlat dem och deras marker. Det är sällan kul läsning, även om det finns humor inströsslat i flera av berättelserna.

Jag tror mitt stora problem är att jag inte är målgruppen, egentligen. För jag förstår verkligen att det här kan bli en gigantisk ögonöppnare för kanadensare. De är inte en femtioelftedel så snälla som deras rykte påstår. Den är klar läsvärd, förstås. Men jag blev aldrig överväldigad.

Är du intresserad av Kanadas ursprungsbefolkning och kolonialhistoria? Då är det här en seriebok för dig. Annars är det nog läge att hitta den på ett bibliotek och låna den innan du köper den.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst The Daughters of Ys, av M T Anderson och Jo Rioux



OJ vad den här kändes som Secret of Kells eller Song of the Sea i tecknarstilen. Jag älskade det från att jag såg omslaget. Det är något i berättarspråket som också påminner om det - de uttrycksfulla ansiktena får ofta ta plats och berätta historien med minimal dialog, eller helt utan. Det är riktigt bra berättat.

Handlingen är baserad på en gammal legend om staden Ys precis utanför Bretagnes kust, som nu sjunkit i havet. Kung Gadlons döttrar, Dahut och Rozenn kunde inte vara mer annorlunda. Den ena älskar hovet och sin mors magiska krafter, den andra är naturnära och föredrar djur och tystnad. Men det är runt dem dramat kring staden Ys fall kretsar, och när alltihop slukas av havet är det bara en av dem som klarar sig.

Alltihop berättas i ett finfint förmänskligande av en gammal myt, där karaktärerna får djup och kärlek. De är inte bara rena monster och arketyper som det oftast blir i mytologin och de gamla legenderna.

Den här är vackert berättad, vackert tecknad, och slutar sådär underbart bitterljuvt som en bra myt ska göra.

Rekommenderas varmt.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst Clumsy, av Jeffrey Brown



Det här är en självbiografi om hur Jeffrey Brown runt början av milleniet träffar en ny tjej och blir tillsammans med henne när de båda går på college. Tror jag. Det är lite luddigt. För allt annat, verkligen ALLT ANNAT, än hon och han är ur fokus. Jag tror vi får se ansiktet på två andra personer i hela boken.

De pratar i telefon, myser framför TVn och gör allt som nya par gör (ja, massor med det också). Men de båda är inte bra för varandra. De klarar inte av att hjälpa varandra när det behövs, att kommunicera går dåligt, och de minsta svårigheter krånglar till det olidligt mycket. Båda två mår nog inte så bra, även om ingen av dem har en uttalad depression. Det är egentligen dömt från början, men visst. De kör på lite för länge, så att allt går på tomgång. Sedan tar det slut.

Tecknarstilen är riktigt ful. Men det växer på en. De många tomma rutorna där ingenting händer bidrar till känslan av utsatthet och att man inte vet vart man ska ta vägen. De närmast "nivån över streckgubbar"-designer som allt och alla har lurar en. Ansiktena är mer uttrycksfulla än jag tänkte på i början. Under första femtedelen övervägde jag att lägga den ifrån mig. Mer medelklassångest av folk som inte kan rita? Jag behöver inte mer sånt, tack, jag har läst nog mycket självbiografier från Galago. Men det växte som sagt. Efter första femtedelen var jag okej med stilen, och efter en femtedel till var jag genuint imponerad.

Men det är inte en bok man mår bra av. Det slutar dåligt, och man kan se det komma långt i förväg. Brutalt och ärligt, och man tycker egentligen inte om någon av de två, eftersom de bara inte kan förstå det uppenbara. Men så är väl livet och de första seriösa relationerna? Ingen vet hur det funkar förrän man varit igenom hela processen.

Så ett tydligt nja på en rekommendation, så att säga.

För övrigt är Jeffrey Brown rätt ball. Lärde mig nyss att det här han som gör de här cartoonsen nuförtiden. Så honom går det nog ingen nöd på.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,618
Jag har läst Snow Blind av Ollie Masters och Tyler Jenkins.
Snowblind_v1_Cover-1.jpg

Det här är en thriller i Brubaker och Phillips anda. En ungdom i Alaska lägger upp ett kort på sin pappa på internet, och det visar sig att allt går åt helsefyr. Hans pappa (och resten av familjen) har nämligen levt under vittnesskydd sedan innan huvudpersonen föddes, och nu kommer det förflutna tillbaka och förföljer dem. Vem kan man lita på? Talar hans pappa sanning? Döljer han delar, eller hela sanningen?

En kort serieroman, bara en TP-volym. Inte fantastisk, men bra. Jenkins har tidigare tecknat Peter Panzerfaust, en personlig favorit. Här är det mer vattenfärger och lösa konturer, och jag är inte hundraprocentigt övertygad. Det är ju inte dåligt, bara inte lika snyggt som förr. Språkligt är det kul med lite klassisk noir-stil på monologen, för naturligtvis får vår kära huvudperson monologa fritt i pratrutorna.

Gillar du Criminal av Brubaker och Phillips kommer du nog gilla den här.
 
Top