WRNU:s Bokklubb 2021

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst Viktor Kasparsson 6: Helvetets fasor av Dennis Gustafsson



Den här gången är det närapå splatterfilm vi läser om. När till och med Kasparsson själv måste kräkas över foton på brottsplatser, trots allt han redan sett, då vet man att det är illa. Det vi själva får se är ohyggligt brutala styckmord, med tarmar och blod överallt. Värre än de gånger råttorna äter på folk i närbild i det tidigare albumet Blodsband. Det är på gränsen för vad jag tycker är god smak i allmänhet, och med tanke på att Gustafsson är som bäst när han fokuserar på mysterium och mysrysare, snarare än ren attackmonsterskräck.

Själva deckarbiten är väl konstruerad, och de mystiska brutalmorden går att se sambandet mellan innan Kasparsson själv gör det om man tittar noga. En sån där bra pusseldeckare, där man kan bläddra bakåt och se alla ledtrådar i efterhand om man inte hängde med från början. Det når inte riktigt upp till toppnivå, men en klar andraplats. Hade det varit mindre splatter och inte slutat på en tragiskt klyschig twist hade jag kanske gett den topplatsen.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst Speak av Laurie Halse Anderson, ombyggd till serieroman av Emily Carroll



Vår huvudperson Melinda börjar high school, och alla hatar henne. Även gamla vänner. Varför? Det får vi veta allt eftersom boken fortlöper.

Allt är väldigt personligt berättat, och mängder med flashbacks och associationer dyker in i boken allteftersom Melinda kommer att tänka på dem. Hon brottas med as till vänner, överstressade föräldrar, fantastiska lärare och urusla dito. Det är tydligt att någonting gnager henne. Hon är tyst. Gnager sig om läppen för att dölja sin osäkerhet. Hon är trasig. Men varför?

Emily Carrolls runda och lätt cartooniga stil är klockren. Allt känns så naturligt tonårigt, med rufsigt hår för att man inte orkar borsta det och klotter på skolväggarna. När Melindas trauma bubblar upp till ytan förvrids bilden och blir svart, med utsuddade ögon och skräckinjagande hemskheter. Melindas fäbless för kubism gör att hon då och då ser världen som en tavla av Picasso när någon eller någonting verkligen når fram till henne. Carroll vet hur man får en bild att säga mer än tusen ord.

Handlingen är tung. Riktigt tung. Men också en av få skildringar av tonåren jag läst som känns äkta, även om jag inte förstår alla de amerikanska referenserna fullt ut, förstås. Allt hänger ihop, och man förstår varenda karaktär i boken. Mycket hjälps av Carrolls fantastiska förmåga att måla kroppsspråk, som gör att inte en enda serieruta känns tom trots att det inte sällan är mer än ett fåtal ord med i bild.

TLDR
Om inte årets läsupplevelse, så åtminstone i den kategorin. Topp fem som allra minst.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst Buddy Longway Samlade Äventyr 1- Chinook av Derib.



Var det någon av er andra som hängde på bibliotek och läste seriealbum i ungdomen? Buddy Longway var alltid en stor favorit där. De realistiska teckningarna och premissen med att saker är beständiga var alltid mer intressant för mig än Lucky Luke, Asterix, eller för den delen Tintin och Spirou. Nu har Cobolt förlag börjat ge ut många av de gamla äventyrsserierna i nya vackra samlingsutgåvor. Den här innehåller album 1-4, Chinook, Fienden, Tre Män Red Förbi, och Ensam i ödemarken.

Buddy Longway är en trapper i den tidiga vilda västern - även om det aldrig sägs rakt ut är jag rätt säker på att det är innan inbördeskriget, kanske runt skiftet 1700-/1800-tal om man tittar på vapen och kläder. Över albumens gång gifter han sig, skaffar barn, rider in hästar och bygger ut sitt hus. Han får vänner, fiender och återkommande gäster i timmerstugan han och hustrun byggt ute i vildmarken.

Det visuella
Derib var redan van serietecknare när han började med Buddy Longway. Han är nämligen tidigare känd för barnserien Yakari, och det märks att han är van vid ett mer runt, barnsligt sätt att teckna i början. Ögonen på människor är enkla som i Tintin, medan de på hästarna är mycket mänskligare. Karaktärerna rör sig på lite mer svepande, böjliga sätt, och det känns mindre allvarligt i hela kompositionen av figurerna i början än vad det blir redan lite längre in i första albumet.

För konstnärsmässigt utvecklas Derib ENORMT över de fyra första albumen. Det är knappt man kan tro att det är samma tecknare i fjärde albumet som i första. Det enda som påminner om varandra är detaljrikedomen i bakgrunder och skogsbilder, samt de vanvettigt vackra skuggorna han spelar med. Ljussättningen är riktigt bra, och det finns många bilder där det är tydligt att han använder sig av "naturligt" ljus för att skapa skräckstämning och förstärka utsattheten för våra huvudpersoner, på precis det sätt man gör i film. Vansinnigt välgjort, även om det första albumet inte är lika välsytt som resten - särskilt det sista.

Texten
Oj oj oj... Det här har inte åldrats väl. Sjuttiotalet var mer länge sedan än man kan tro.

Derib är ruskigt påläst. När Longway råkar på ursprungsbefolkning är det tydligt att det är skillnad i kläder, frisyrer och annat bland crower och siouxer. Men det är också väldigt mycket "Ugh! Blekansiktet talar sanning!" och annat Ädle Vilden-rasistiskt som gör att jag skruvar på mig i läsfåtöljen. Det känns som om Derib inte riktigt förstår vad som är problemet, eftersom det återkommer, återkommer och återkommer.

Album 1 - Chinook
Longway träffar i första albumet sin blivande hustru, siouxen Chinook, och hjälper henne hem till sin stam efter att hon kidnappats av ett gäng onda vita. Bra skit, för de är verkligen inte ett kärlekspar på en gång. De genomlever mycket skit tillsammans utan att han pressar henne till något dumt eller otillbörligt innan hon kommit hem och fått en ärlig möjlighet att återgå till sitt tidigare liv. Inget stockholmssyndrom, som jag kan se det, alltså. Men på vägen är det massor med mysig misogyni i bakgrunden - för det är alltid han som gör allt och hon som bara följer med. Han provar om isen håller över floden, rider in en häst åt henne, rider före och kollar vägen, jagar bufflar med bara en kniv så det får mat, etc, etc, etc. Jisses.

Värst är dock när de stannar någon månad om vintern hos Enögde Slim, en annan trapper mitt i vildmarken. Slim är först en trevlig prick, men försöker sedan våldta Chinook, sådär i förbifarten. Longway reser sig får sjuksängen, hotar honom med bössan, och sjunker sedan ner på golvet och svimmar av feber. Det räcker för att Slim ska fatta att han inte ska försöka sig på det där igen. Vad i hela halva h-vete? Slim är sedan en god vän till dem och de stannar hos honom under hela Longways konvalecens. Kom igen! Det här läses rätt så gigantiskt annorlunda efter MeToo, kan jag säga...

Album 2 - Fienden
Det här är inte så pjåkigt, utöver att Enögde Slim återkommer. Det mesta handlar om hur Longway och Chinook bygger sig sitt hus och slåss mot en järv som håller på att knycka deras mat och skrämma hästarna. Men sedan visar det sig att det inte är så enkelt förstås. Fortfarande obekväma "Ugh! Blekansikte!"- grejer, men inte lika mycket som förra gången.

Album 3 - Tre män red förbi
Nu går tiden. Chinook och Longway får sonen Jeremiah, som blir sju år gammal. Longway odlar skägg. Sedan rider tre män förbi, som tar över familjens stuga, tvingar Chinook att laga mat och sköta om dem samtidigt som Longway måste vaska guld åt dem. Annars råkar Jeremiah illa ut. Jäkligt bra setup. Home invasion, fast i vildmarken. Jag gillar det skarpt. Det är bra dynamik mellan karaktärerna, bra drama och fantastiskt tecknat, förstås. Slagsmålsscenerna är rysligt bra. Men förstås - det förekommer våldtäktsförsök på Chinook den här gången också. Visst är det "rimligt" utifrån vilka as de tre är, men vad fan. Det fattade man ändå.

Album 4 - Ensam i ödemarken
Det här är det jag minns bäst från barndomen. JÄKLAR vad bra första halvan är. Longway är på resa genom vildmarken när ett stenras brakar ner, träffar honom och skrämmer bort hans hästar. Han får en rejäl smäll i huvudet, och benet bryts. Flera dagars resa från närmaste människa. Longways monolog blandas med att han pratar med sina hästar (när han väl återser dem) och det stora dramat i hans utsatthet är vanvettigt vackert gjort. Sidorna är vanvettigt vackert sammansatta, och många rutor utspelar sig i månsken, vilket gör dem än vackrare när det kalla månblå ljuset sätts emot den värme som kommer när han till slut lyckas göra upp en eld.

Tyvärr är andra halvan bara bra, och inte lika mästerlig. Civilisation är inte lika intressant som problemlösningen att ta sig från plats A till plats B när man är så trasig som Longway blev. Dessutom det gamla vanliga med stereotypiserande och ädla vildar-rasism. Suck.

Tecknarmässigt ser man hur långt Derib har kommit. En liten sidokaraktär återkommer från första volymen, och att lägga de bilderna sida vid sida är som att jämföra en kungsfågel och en kungsörn. Derib kan vara den absolut bästa tecknaren på realistisk stil som kommit ur hela den belgofranska skolan.

Sammanfattningsvis - TLDR
Textmässigt har Buddy Longway inte åldrats med värdighet. Alls. Tyvärr. Massor med bra idéer och välskrivna karaktärer tyngs ned av bakgrundsmisogyni, rasism, och annat uselt. Teckningsmässigt är det däremot en fröjd för ögat.

Jag kommer läsa även samlingsvolym två, som också finns utgiven på svenska. Vi får se om det funkar bättre där.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst Viktor Kasparsson 7: Fädernas synder av Dennis Gustafsson



Först och främst - klart ballast omslag hittills. Utan snack. Action, skräck, och ett monster man anar där i bakgrunden. Underbart!

Gustafsson försöker här väva ihop så gott som samtliga tidigare album i en stor dramatisk historia, allt centrerat kring Syndaätaren och den kult av ondskefulla walesare som introducerades i det albumet. Parallellt med det förföljs Kasparsson av en hund av arten Canis Aetheros Tindalos, vilket skapar problem när han gör vad han kan för att leta reda på så många medhjälpare han kan innan det är dags för en sammandrabbning med kulten.

Albumet har mängder med bra idéer. Att väva ihop alla album fungerar förvånansvärt bra, och det är kul att se gamla favoriter igen. Bildmässigt är Gustafsson lika bra som tidigare, och designen på många nya monster och varelser är precis rätt nivå av groteskt och läskigt.

Men utförandet i text är däremot inte så bra som det kunde ha varit. Boken lider av en dubbel flashback i ramhistorien. Först har vi vår mystiska "vad fasen är det som händer"-ramhistoria, där Kasparsson tittar tillbaka i tiden. Det första som händer där är att han intervjuas av tidningen och där berättar massor av sådant vi redan vet. Inte en bra start. Sedan går allt i en rasande fart, och det känns som om historien skulle mått bättre av ett lugnare tempo.

Albumets punchline med tunga actionscener och fart och fläkt är tyvärr inte så bra som det kunde ha varit om det fått andas. Allt går för fort, och vi hinner knappt ta in vad som pågår innan det är förbi. Trist, för det är inget som helst fel på innehållet. Bara det att det hade behövt andas bättre än det får utrymme för.

Så det senaste (sista?) albumet med Kasparsson är något av en besvikelse jämfört med tidigare album. Men det är på intet vis dåligt hantverk, bara det att tidigare album i serien är bättre. Fortfarande är det Spöket på Hotell Vega som står överst på prispallen.

TLDR
Inte lika bra som tidigare album, framför allt känns det lite för stressat.

Nu jäklar är jag sugen på att spela Nordiska Väsen. Ska se om jag kan övertala min grupp att testa...
 

chrull

Stockholm Kartell
Joined
17 May 2000
Messages
7,931
Jag har läst Khan Kondottiär - Samlade bokrecensioner Januari - Mars 2021.

7CB5463A-4639-4095-8545-263A3E359DC3.jpeg


Det är vad det låter som, någon, under pseudonym får man anta, har skrivit en massa bokrecensioner och det här är en samling av dem. Att kalla dem bokrecensioner är väl att ta i förresten, de flesta är ju helt klart recensioner av seriealbum - inte det de flesta av oss kallar för ”böcker” i dagligt tal, men låt så vara. Det är nog en bättre term än ”graphic novels” ivf när man skriver på svenska.
Recensionerna saknar uttalat tema, det hoppas mellan helt klart ”böcker” riktade till barn och sådana som barn antagligen inte alls ska ens bläddra i. Författaren gör dessutom en hel del antaganden om vad läsaren anses bör ha läst redan innan för att förstå recensionerna. Det jämförs och refereras hej vilt med allt från litterära klassiker till YA-litteratur som ingen över 30 har läst om de inte typ är skolbibliotekarier eller något. Kondottiär gör det dock tydligt på andra sätt huruvida hen uppskattar boken som recenserar eller inte, så man behöver faktiskt inte fatta jämförelserna för att förstå budskapet.
Överlag så är det tydligt skrivna recensioner, men ibland blir det galet. Vad betyder egentligen det här tex?
Det är tydligt manga, men många av valen är riktigt fina.
Men överlag så är det en recensionssamling som kan göra ont i plånboken. Jag blir i flera fall sugen på att köpa boken som recenseras på studs och börja läsa. Engagerande helt klart. Men där i ligger också ett problem - nästan alla recensioner är positiva rekommendationer. Inte en enda sågning i hela boken. Jag vet inte om det säger mer om KK eller mig att jag tar upp detta, det kanske du, som läser min recension av hens recensioner, av andras böcker... själv får avgöra. Oavsett så är det en sak jag önskar mig till nästa volym ”Samlade recensioner April - Juni 2021” (ser du, ”bok”-biten är tydligen droppad för nästa samling) så är det några rejäla sågningar.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst Buddy Longway Samlade Äventyr 2: Kathleen och Jeremiah av Derib



Här har vi mer äventyr i Boddy Longways Klippiga Bergen-miljö. Derib har här hittat stilen totalt, och det är vansinnigt vackra landskapsvyer vi får se. Även teckningarna av människor och djur har cementerats i realismens tecken, och jag håller fast vid vad jag sade förra gången - Derib kan vara den absolut bästa tecknaren på realistisk stil som kommit ur hela den belgofranska skolan. Folks väderbitna ansikten, slitna kläder och kroppar, och tusen saker som berättas bara med ansiktsuttryck och kroppspråk. Mästerligt.

Album 5 - Hemligheten
Två svartfötter jagar en tredje person som sökt skydd i Longways trakter. Den unge sonen Jeremiah (sju? åtta?) hjälper honom, och de bondar över att båda har blandad härkomst - vit och ursprungsbefolkning. Bra grejer händer - vi får för första gången se Chinook vara rejält proaktiv och duglig när hon förföljer sin son och försöker hålla koll på hans hemlighet. Bra föräldraskap när de sedan diskuterar det. Jag gillar't.

Men det är ungefär det som är bra också - det är brutalt mycket kolonialrasism och ädla vildar här. "Det märks att indianblod rinner i päsljägarens son! Han har handlat som en krigare!" är ett direkt citat och jag får ont i magen när jag ser allt det där. Synd på en i grunden bra konstruerad historia.

Album 6 - Älgen
Riktigt bra album! Jeremias och Buddy är ute och jagar, men råkar komma in på ett revir som två älgar i brunst slåss om. De tvingas ned i ett träsk, och blir där av med sina krutvapen (krut som är blött, ni vet). Sedan blir det en nästan ren skräckhistoria där de försöker ta sig hem, undvika älgarna och det känns flera gånger som om det är Alien jag läser. Fast i vildmarken 1820 och med älgar.

Återigen visar Derib att han är närapå magiskt bra på att teckna djur och natur. Älgarna är otroligt välgjorda. Antagligen bästa albumet hittills.

Album 7 - Vildhästarna
Nu passar vi på att bryta av kolonialrasismen mot ursprungsbefolkningen med att ympa in lite fördomar mot mexikaner. Buddy och dottern Kathleen är ute på resa mitt i vintern när de blir av med sin häst. Hästen har tvångsadopterats av en stor flock vildhästar, och han får inte lämna dem. Sedan möter de en mexikanare, som förföljt dem hela vägen från Mexiko rent driven av hat. Alla hästar ska dö för att en av dem dödat hans bror! Tecknarstilen är lika realistisk som alltid, men på alla bildrutor i hela albumet är det en enda gång vi får se skurkens ögon, istället för två ihopdragna streck. Kom igen. Dramat är i övrigt tunt, och det känns mest som om Derib ville ha en ursäkt för att rita hästar. Jag får inte alls samma skräckkänsla av att vara ensam och ute i ödemarken den här gången som i Album 4 eller 6.

Album 8 - Eldvattnet
Wow. För att göra reklam för ett album som handlar om att sprit är förjävligt lanserade Derib en whiskey. Det är... ett val man kan göra.

Här har vi ett album som återigen visar massor med roliga fördomar och rasistiska stereotyper. Onda vita smugglar sprit till svartfötter. Svartfötterna blir onda och börjar stjäla för att ha råd med mer sprit. Men Buddy Longway, som är en sån karlakarl att han har ihjäl en fullvuxen rasande björn med bara en kniv, lyckas förstås lösa problemet.

Suck. Det enda som lyfter det här albumet från fyrtiotalets unkna B-westernfilmer är de makalösa teckningarna. Scenerna om natten är smyckade i guld och lila, och skuggningen vete fasen om någon gjort bättre sedan Derib. Konstmässigt är han i högform här.

Sammanfattningsvis - TLDR
Nä, inte bättre än förra gången. Utöver lite jämnare och bättre tecknarstuk. Om du inte (som jag) har en stor nostalgisk koppling till just Buddy Longway behöver du verkligen inte läsa den här.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst Martilo och Helgonet av Fabian Göransson



Nä. Det här funkar inte.

Martilo är en ung riddare som kämpar för att bli en sann riddare i kristi avbild. Hans föräldrar har förvandlats till möss av en elak häxa, och det här är det enda sättet han kan rätta till situationen på. Bra setup. Tecknarstilen är naiv och glad, och jag ser många monster som är plockade direkt från medeltida marginala och annat tramsigt och kul. Mycket av humorn kommer från drifter med humor av medeltida föreställningar om världen och kristenheten med helgon och kloster i synnerhet.

Berättarrösten som löper genom historien är knastertorr och fnissig, och sprider sig till en del sidoroller som tittar rakt på läsaren när de säger sina små monologer med samma stenansikte och typ av humor. Någon i vrållådan sade att det påminde om Tage Danielssons berättarröst i världens objektivt bästa julfilm (Sagan om Karl-Bertil Jonssons Julafton) och det stämmer helt klart.

Men Martilo och Helgonet är en genuint obekväm läsning. För varje skämt som funkar är det två-tre som skär sig. Det stora problemet är att vi hela tiden studsar hejvilt mellan humor och djupt, djup tragik. Våld är alldeles för ofta en punchline, och flera gånger utför Martilo brutalmord på flera oskyldiga utan att vi ska tycka han är avskyvärd. Jag köper det inte. Jag blir inte road, utan förskräckt. Enligt baksidan ska det här vara en allåldersserie, men jag tänker aldrig i helsike låta min ungar läsa den här innan de är åtminstone arton. Inte för att det är våld och blod eller svordomar, utan för att den är empatilös och förväntar sig att jag ska skratta åt lidande. Sånt är uselt på en skala jag inte kan beskriva.

TLDR
Kanske kan man som medeltidsnörd få nöje av det här. Men på det stora hela - nä. Låt bli.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst Martilo och Riddarna av Fabian Göransson



Mer av samma, på gott och ont. Mest ont.

TLDR
Nä.
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
8,488
Location
The Culture
Snabbrecensioner av det jag läst hittills i år. (Eftersom jag inte hade något bättre för mig ikväll.)

Neal Stephenson: Fall or, Dodge in Hell
En bok jag är väldigt kluven till. Hälften utspelar sig i nära framtid och handlar om fake news och att ladda upp medvetanden. Det är riktigt bra. Andra hälften är en oändligt lång och menlös fantasyhistoria i den värld där de uppladdade medvetandena hamnar. Betyg 4 och 2.

Charles Dickens: A Tale of Two Cities
Klassiker om franska revolutionen. Fortfarande rätt bra, men 100 år gammal engelska var lite tung att läsa ibland. Betyg 3.

Michael Ondaatje: Den engelske patienten
Inte dåligt, men kändes på något sätt väldigt distanserad. jag hade svårt att få grepp om karaktärerna. Betyg 3.

Walter Tevis: The Queen’s Gambit
Boken bakom TV-serien om en tjej som spelar schack. TV-serien är väldigt bra. Boken är också väldigt bra. Betyg 5.

H J Golakai: The Lazarus Effect
Lite för lättviktig deckarhistoria som aldrig blir engagerande eller spännande. Betyg 2.

Ak Welsapar: Kobra
Intressant fabel om en kobra som tar mänsklig form och härjar runt som politiker i Turkmenistan. Tyvärr lite väl lång. Betyg 3.

Klas Östergren: Giganternas brunn
Tre byggjobbare sitter och spelar kort i ett hus under en storm. En man till dyker upp. Kort bagatell som känns som ett teatermanus, eftersom den mer eller mindre utspelar sig i ett rum med totalt sex karaktärer. Betyg 3.

Madeline Miller: Circe
Berättelsen om Kirke från den grekiska mytologin. Spännande och väldigt poetiskt språk. Betyg 4.

P C Jersild: Barnens ö
Klassiker om pojke som försöker klara sig i Stockholm en hel sommar. Betyg 3.

Thomas Mofolo: Chaka
Berättelsen om Zulukungen Chaka, med ett väldigt märkligt perspektiv. Mannen vill bli kung, men verkar inte ha någon plan för hur detta ska gå till. Varje gång han vill få något gjort går han till en trollkarl och får ett tips. Betyg 2.

John Steinbeck: The Grapes of Wrath
Klassiker om depressionen på 30-talet. Väldigt bra om man gillar att läsa om hur allt går åt helvete och sedan blir det ännu värre. Betyg 4.

Mikael Niemi: Svålhålet
Galna humorisktiska science fiction-skrönor. Förvånansvärt bra. Betyg 4.

Virginia Woolf: To the Lighthouse
Klassiker där det inte händer någonting alls, och meningarna är väldigt invecklade. Betyg 3.

Jana Benova: Seeing People Off
Kort och poetisk om ett kärlekspar och deras vänner. Betyg 4.

Hans Gunnarsson: Nattsida
Skum historia om en man som ska röja sin döda brors lägenhet och börjar undersöka hans liv. Far iväg i oväntade riktingar, antagligen inspirerad av Paul Austers New York-trilogi. Betyg 3.

Walter Tevis: The Hustler
En man spelar pool. Blev en film med Paul Newman. Bra, men inte lika bra som Queen's Gambit. Betyg 4.

Håkan Nesser: Elva dagar i Berlin
Småkul bagatell om en lite långsam man som letar efter sin mor i Berlin, och märkliga saker händer. Betyg 3.

Zayd Mutee Dammaj: The Hostage
En pojke hålls som gisslan/tjänare i palatset för att hans familj ska uppföra sig. Betyg 3.

Karl Ove Knausgård: Min kamp 6
Sista delen av Knausgårds självbiografiska verk handlar om hur mycket ångest han har när de första fem delarna skrivs och publiceras, och hur skitförbannad hans farbror är för det han skrivit. Den delen är ca 700 sidor, och det är långt! Det som absolut inte behövs då är 400 sidor till i mitten om den andra snubben som skrev en bok som heter Min kamp. Det mesta är bra, men inte så bra att det borde ta 1100 sidor. Betyg 3.

Bernardine Evaristo: The Emperor’s Babe
Om en ung, gift kvinna som blir älskarinna åt kejsare Septimius Severus. Skriven på någon sorts vers. Betyg 3.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst Lumberjanes volym 1-5 av Noelle Stevenson, Grace Ellis, Allen A Brooke, och en drös till.



Hur ska man beskriva den här? Det går liksom inte riktigt att förklara utan att det blir femhundra sidor. Det handlar om ett gäng flickscouter på sommarläger som råkar ut för magi, monster och galenskaper i humoristiska äventyr i ett ändlöst sommarlov. Men det är ungefär lika rätt som att säga att Simpsons handlar om en jeppe som jobbar på kärnkraftverk.

Nimona-skaparen Noelle Stevenson syns på varenda sida här, även om hon inte tecknar serien (bara omslagen) utan håller i skrivarpennan. Men humorn från Nimona känns igen, där absurda repliker och en galen värld tas på fullaste allvar och det är självklart att saker bara funkar för att det är så det är.

Världen är redan från början lite smått galen (de har älgar istället för hästar i stallet, tex), men ute i den stora skogen runt lägret finns tusentals äventyr som är klart mer än vardag med monsterdjur, en gammal tant som förvandlar sig till björn, grekiska gudar och mystiska grottor att kräla i. Våra fem huvudpersoner är alla distinkta och glada, med en sån där energi som man bara har när man är barn och det är sommarlov. Det är härligt. Det är också väldigt sällan man är rädd för att Lumberjanes ska dö eller gå sönder, men man vill ständigt veta hur det går. Även om de slåss mot monster är man hela tiden säker på att de ska klara sig, men hur det gör det är det intressanta. Det vore jätteintressant att diskutera det här ur ett rollspelsperspektiv, för mycket av problemlösningen känns helt klart som samberättande och en enda lång radda av Ja, och utan hänsyn till hur galet absurdt det blir.

Exempel på vad som händer:
  1. Lumberjanes hjälper ett gäng sjöjungfrur med sitt punkband och "gets the band back together"
  2. Lumberjanes slåss mot treögda rävar och krälar i tvättäkta dungeons.
  3. En av Lumberjanes har en pälsmössa (se omslaget). Det är egentligen en tvättbjörn.
  4. Dinosaurier!!!
TLDR
Så. Jäkla. BRA! Håller redan på att läsa resten av serien.
 
Last edited:

God45

Estet-Conan
Joined
23 Oct 2012
Messages
13,507
Jag har läst Lumberjanes volym 1-5 av Noelle Stevenson, Grace Ellis, Allen A Brooke, och en drös till.



Hur ska man beskriva den här? Det går liksom inte riktigt att förklara utan att det blir femhundra sidor. Det handlar om ett gäng flickscouter på sommarläger som råkar ut för magi, monster och galenskaper i humoristiska äventyr i ett ändlöst sommarlov. Men det är ungefär lika rätt som att säga att Simpsons handlar om en jeppe som jobbar på kärnkraftverk.

Nimona-skaparen Noelle Stevenson syns på varenda sida här, även om hon inte tecknar seriern (bara omslagen) och bara håller i skrivarpennan. Men humorn från Nimona känns igen, där absurda repliker och en galen värld tas på fullaste allvar och det är självklart att saker bara funkar för att det är så det är.

Världen är redan från början lite smått galen (de har älgar istället för hästar i stallet, tex), men ute i den stora skogen runt lägret finns tusentals äventyr som är klart mer än vardag med monsterdjur, en gammal tant som förvandlar sig till björn, grekiska gudar och mystiska grottor att kräla i. Våra fem huvudpersoner är alla distinkta och glada, med en sån där energi som man bara har när man är barn och det är sommarlov. Det är härligt. Det är också väldigt sällan man är rädd för att Lumberjanes ska dö eller gå sönder, men man vill ständigt veta hur det går. Även om de slåss mot monster är man hela tiden säker på att de ska klara sig, men hur det gör det är det intressanta. Det vore jätteintressant att diskutera det här ur ett rollspelsperspektiv, för mycket av problemlösningen känns helt klart som samberättande och en enda lång radda av Ja, och utan hänsyn till hur galet absurdt det blir.

Exempel på vad som händer:
  1. Lumberjanes hjälper ett gäng sjöjungfrur med sitt punkband och "gets the band back together"
  2. Lumberjanes slåss mot treögda rävar och krälar i tvättäkta dungeons.
  3. En av Lumberjanes har en pälsmössa (se omslaget). Det är egentligen en tvättbjörn.
  4. Dinosaurier!!!
TLDR
Så. Jäkla. BRA! Håller redan på att läsa resten av serien.
Jag har flera gånger försökt sälja in Lumberjanes som ”Stranger Things fast utan cringe”. Fan vad bra det är!
 

Tant Ragnar

Gamle usling
Joined
23 Jun 2016
Messages
1,409
Jag har läst Lumberjanes volym 1-5 av Noelle Stevenson, Grace Ellis, Allen A Brooke, och en drös till.



Hur ska man beskriva den här? Det går liksom inte riktigt att förklara utan att det blir femhundra sidor. Det handlar om ett gäng flickscouter på sommarläger som råkar ut för magi, monster och galenskaper i humoristiska äventyr i ett ändlöst sommarlov. Men det är ungefär lika rätt som att säga att Simpsons handlar om en jeppe som jobbar på kärnkraftverk.

Nimona-skaparen Noelle Stevenson syns på varenda sida här, även om hon inte tecknar seriern (bara omslagen) och bara håller i skrivarpennan. Men humorn från Nimona känns igen, där absurda repliker och en galen värld tas på fullaste allvar och det är självklart att saker bara funkar för att det är så det är.

Världen är redan från början lite smått galen (de har älgar istället för hästar i stallet, tex), men ute i den stora skogen runt lägret finns tusentals äventyr som är klart mer än vardag med monsterdjur, en gammal tant som förvandlar sig till björn, grekiska gudar och mystiska grottor att kräla i. Våra fem huvudpersoner är alla distinkta och glada, med en sån där energi som man bara har när man är barn och det är sommarlov. Det är härligt. Det är också väldigt sällan man är rädd för att Lumberjanes ska dö eller gå sönder, men man vill ständigt veta hur det går. Även om de slåss mot monster är man hela tiden säker på att de ska klara sig, men hur det gör det är det intressanta. Det vore jätteintressant att diskutera det här ur ett rollspelsperspektiv, för mycket av problemlösningen känns helt klart som samberättande och en enda lång radda av Ja, och utan hänsyn till hur galet absurdt det blir.

Exempel på vad som händer:
  1. Lumberjanes hjälper ett gäng sjöjungfrur med sitt punkband och "gets the band back together"
  2. Lumberjanes slåss mot treögda rävar och krälar i tvättäkta dungeons.
  3. En av Lumberjanes har en pälsmössa (se omslaget). Det är egentligen en tvättbjörn.
  4. Dinosaurier!!!
TLDR
Så. Jäkla. BRA! Håller redan på att läsa resten av serien.
Det här känns lite "Hilda" (Netflix eller förlagan av Luke Pearson), av din recension att döma. Stämmer den känslan?
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst Lumberjanes volym 6-10 av Shannon Waters, Kat Lyeh, Carey Pietsch, och några till

1619680956601.png

Mer galna äventyr! Trots att Stevenson hoppat av tecknar hon fortfarande omslagen ett tag till. Hennes etablerade anda hänger kvar dessutom - det är precis lika knasigt och roligt även fortsatt. Mer av samma och jag gillar det.

Saker som händer
  1. Lumberjanes tävlar i Rollerderby mot ett gäng bigfoots.
  2. De går till sjöss där det visar sig att deras kapten är en varulv i konflikt med ett gäng selkies.
  3. Lumberjanes centralstyrelse blir kidnappad av en fågel rock som vill imponera på en kråka.
  4. Galnast av allt - deras föräldrar kommer och hälsar på!
Lika bra som förut. Jag vill ha mer, men måste vänta in tills biblioteket köpt in dem. Bara att hålla ut, alltså.
 

soda

Veteran
Joined
13 Feb 2014
Messages
134
Jag har lyssnat på The Midnight Bargain av C.L. Polk i min quest att läsa alla Nebula finalister för året (i Novel-kategorin).

5/5 - Vilken sprudlande och härlig triumf till bok! Romantiskt och spännande om magi, arrangerade äktenskap och frigörelse. Ganska lättsamt. Några partier är lite tröga. Magin är spännande; all magi är överenskommelser (bargains) med andar, vilket jag tänker hade varit kul i ett rollspel. Inläsningen lyfter antagligen betyget.
 

Daniel

Swordsman
Joined
7 Apr 2009
Messages
402
För första gången på väldigt många år har jag läst ett seriealbum. Men när jag såg En ohelig allians av Daniel Thollin blev jag väldigt nyfiken, då kombinationen Karl XII och Cthulhu/Gula kungen kändes hur coolt som helst.

Eftersom jag inte kan kalla mig seriekännare för fem öre var det givande och intressant att efter läsningen ta del av Khans recension här i tråden, som jag kan instämma i.

Eftersom jag däremot har en drös universitetspoäng i just specifikt Karl XII och Stora nordiska kriget är det klart att jag reagerade på flagranta kronologiska felaktigheter redan på första sidan, och ett par halvknasiga påståenden om Karl XII. Jag hade dock gått in med den muntert okritiska inställningen att inte kräva alltför detaljerad eller nyanserad historisk korrekthet i ett skräckalbum. Och i det (i mitt tycke helt överflödiga) efterordet yrar författaren om att han ägnade en hel sommar åt research, men att han ändå vill poängtera att albumet inte är historiskt korrekt. Det minsta man kunde krävt var att han haft koll på när kriget startade. Det framstår som att man varit i krig i tio år, när kriget bara pågått i mindre än två år.

Hursomhelst, det var en helt okej skräckberättelse i miniformat, som ett one-shot med valfritt Chtulhu-system med actionfokus, med jäkla coolt tema och setting. Inledningen i Krakow var hur häftig som helst, sedan kan jag tycka att andra halvan av berättelsen blev lite småtrist och standardmall 1A.

Nu var det som sagt skräckfiktion, och där tillåter jag allehanda coola grepp, men vad hade de egentligen för dumdum-ammunition i musköterna? Det påminde mig om Theodore Bergqvists Götterdämmerung-roman ”Kabal”, som också har ockult Karl XII-tema, där krutvapnen också tycktes laddade med superstark exploderande ammunition för bästa Tarantino-splatter-effekt. Coolt.
 
Last edited:

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst Återvändsgränder av Gabi Beltrán och Bartolome Segui

1619870275451.png


"Alkoholen hade något min pappa inte kunde hitta någon annanstans. Egentligen var han inte min pappa, och hans liv var inte mycket till liv."

Det här är ångest. Gabi Beltrán berättar om sin barndom på åttiotalet i Palma de Mallorca, i en lång serie ögonblicksbilder. Det är fattigdom och kriminalitet, det är trasiga ungdomar och trasigare föräldrar. Beltrán berättar om grannar som behöver två flaskor vin om dagen för att fungera som människor, jämnåriga som redan vid sexton är mästare på bilstölder, om sin mormor med trasiga knän som tvingas kräla i stoftet för kyrkans utsända för att få ynka femtonhundra pesetas så hon klarar sig, och många andra. Varje kapitel är en ny historia ett ändlöst flytande tidsflöde utan hopp eller ro, utan framtidstro och önskningar om att morgondagen ska vara bättre än den idag.

Den enda konstanten är att han är annorlunda, för han läser och ritar. Kultur är en väg ut ur en hopplös tillvaro, vilket Mats Källblad också brukar visa. Men här räcker tillgången, även utan utövande. Beltrán läser Hemingway i rivningshus och röker braj med polarna mellan personrån och småstölder. Han snattar sprit, slåss, och knycker motorcykel. Mycket värre saker än så, machokulturen är stark och förtryckande. Men det är nästan konstant alla andra som är i fokus, som om han berättar om sig själv genom att ge en bild av hur det kunde ha gått.

Det ät tre berättarspår som går genom boken. Mellan kapitlen går det ren text, om när Beltrán i vuxen ålder återvänder till Mallorca. De två andra är synkrona och berättas i kapitlen - men två berättarspår sammanvävda. Text och bild flyter inte alltid tillsammans, utan över nästan varje bildruta flyter det en berättarröst från den vuxne Beltrán som berättar sådant som karaktärerna absolut inte vet där och då. Till exempel berättar texten allt Beltrán vet om kompisen Cardona, samtidigt som vi i bild får se hur de träffas första gången. Lysande gjort - det skänker en distansierad melankoli till boken. Den närmaste parallell jag kan komma på är filmen Stand by me.

Bildmässigt är det fint. Naivt och enkelt när det gäller personer, men grymt väldetaljerat när det gäller bakgrunder - främst byggnader. Jag gillar det. Det blir nästan lite Arne Anka / Rocky-grejen med gulliga djur / enkla seriefigurer modell 91:an som gör hemska saker och förmedlar tragedier.

TLDR
Fantastisk ungdomsskildring i en melankolisk ledsenhet. Rekommenderas varmt.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst Scandorama av Hannele Mikaela Taivassalo och Catherine Anyango Grünewald



En dystopisk framtid, med en tydlig skiljelinje mellan Norden (scandorama) och Neuropa. Vi har gentekniska underverk, slum i Helsingfors / Helsingy City och finfin lyx i Stockhome / Stockholm.

Det här är en dystopi med tung litterär och konstnärlig ambition - tänk Kallocain. Men är det bra? Njae. Det är för kort. Man hinner inte få en bild av hur vare sig världen eller huvudpersonen funkar alls är jag rädd. All fantastik behöver, om inte ges tid att andas, så åtminstone presenteras på ett sådant sätt att man blir indragen på något sätt. Det blir man aldrig här.

Bilderna är fragmenterade, och känns ofta som att titta i en brusten spegel. Allt i ytterst få färger, svartvitt med enstaka stänk av blått. Stilistiskt snyggt, förstås. Men inte så intressant. Jag får ingen mer insyn i värld eller personer av bilden än av texten.

TLDR
Nä.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst The Black Monday Murders, Vol. 1: All Hail, God Mammon av Jonathan Hickman och Tomm Coker



Det här är... Jag har ingen aning. I grunden är det en deckarhistoria om ett mord med ockulta förtecken, fast det handlar mer om den stora världsomspännande konspirationen av bankirer som lett till mordet, fast egentligen inte, fast ändå. Typ.

Hickman gör en del rätt balla grejer, men mer i idévärlden än i verkligheten. För onda bankirer som styr världen, i kombination med att finansmarknaden egentligen är en typ av magiskola, och att bankirer därmed är magiker, är genuint ball. Men den måste behandlas med ofantligt mycket mer fingertoppskänsla än vad Hickman gör här, för det rör sig i gränslandet av jäkligt mycket antisemitiska träsk. Att döpa en av konpiratörersfamiljerna till Rotschild känns ganska dumt då. Eller, till och med väldigt dumt.

Det är också rörigt. Hopp i kronologin fram och tillbaka, hit och dit. Enskilda scener kan vara riktigt bra, men som helhet är den ett tydligt njae... Kanske? Men iffy.

Bildmässigt är Coker rätt bra realistisk tecknare. Bra sunkskräckkänsla i bilderna. Men inget att ropa hej om.

TLDR
Jag är inte sugen på att läsa volym två. Du behöver inte ens läsa volym ett.
 

Khan

Kondottiär
Joined
23 Apr 2014
Messages
2,898
Jag har läst Ruins av Peter Kuper



Text: meh.
Bild: meh.
Bakgrunder och färgskala: :love:

Två kulturarbetande NY-bor med relationsproblem flyttar till Oaxaca i Mexico ett år, mitt under tilltagande brutalstrejk 2006. De fortsätter vara stereotypa kulturarbetande NY-bor med relationsproblem genom boken, och allt, precis allt utom huvudpersonerna är intressant att läsa om. Meh.

Men färgerna, bakgrunden, miljöerna och det vansinnigt vackra insticket om fjärilen som flyger från norr till söder i Oaxaca... Gudomligt fint. Designen på folk, och stilen på människor däremot...

Det känns som om Kuper vill berätta något, hantera teman om skapelse och förstörelse, manifesterat av fjärilens meningslöshet. Den flyger från norra Kanada till Oaxaca i södra Mexico, tvärs över en hel kontinent, bara för att få para sig och sedan dö. Varför? Vad är poängen? Jag förstår var Kuper är på väg och vad han vill säga, men att säga det genom våra båda huvudpersoner är verkligen inte ett bra val. För de är trista så det skriker om det. Stereotypa på det sämsta möjliga sättet.

TLDR
Gillar du det grafiska är det helt klart värt att bildgoogla lite och se om du vill ha mer. Men den behöver inte läsas. Kanske låna på biblioteket och se om den passar just dig.
 
Top