Nekromanti Vilket är Äventyrsspels bästa äventyr?

Ja faktiskt, spelet heter Drakar och Demoner, men om man mot förmodan träffar en drake eller en demon är det enda man kan göra att dö.

Jfr Dungeons and Dragons, som ju har dungeons i varje äventyr, och drakar i förmodligen vartannan, eller så.
 
Lexx said:
Ja, och när vi ändå pratar om det så skulle jag vilja ha svar på varför Äventyrsspel var så anala med att ha med en Drake i [nästan] varje äventyr, ibland skulle man konfrontera den och ibland fanns den bara beskriven... Dessutom verkade typ alla Drakar vara handikappade. Hur kommer det sig?
Det fanns inga drakar i de äventyr jag spelade, men de var bara något halvdussin, så jag säger inte att du har fel. Om du har rätt: spelets namn kan vara en ledtråd. :gremsmile:
 
Eksem said:
Ja faktiskt, spelet heter Drakar och Demoner, men om man mot förmodan träffar en drake eller en demon är det enda man kan göra att dö.

Jfr Dungeons and Dragons, som ju har dungeons i varje äventyr, och drakar i förmodligen vartannan, eller så.
Jag har aldrig varit med om att någon dödat en drake i Drakar annat än med hjälp av massiv list och planering (oftast involverande magi) eller genom att fuska. Demoner behöver inte vara så buffiga, det finns mesdemoner också. I första utgåvan av Drakar var de extremt mesiga.

I D&D, däremot, är det vardagsmat att kötta drakar om man når en viss nivå.

Erik
 
Ah, det uppdraget som jag spelledade flest gånger var faktiskt introduktionsäventyret som kom med DoD 91, väldigt enkelt uppbyggt med utrymme att fylla ut och bra som start ifall det är det du söker.

Annars kan jag erkänna att man blir lätt sugen att slänga ihop en grupp så fort man läser Svavelvinter.^^
 
Torbjörn said:
Men när vi ändå talar om Äventyrsspels storhetstid vad gäller äventyr. Måste vi då inte nämna äventyr som Tvillingbergen, eller Skelettbyns Hemlighet?
Det tycker jag inte då (1.) (som någon annan redan påpekat) Tvillingbergen gjordes inte av Ä-spel utan av Spelverkstan Titan, samt (2.) Skelettbyns hemlighet strikt talat inte var ett riktigt äventyr utan bara en väl beskriven encounter.

Dessutom diskas de båda av det faktum att de är REJÄLT KASSA!!! :gremtongue:

/Anders
 
Oraklets fyra ögon helt klart. Mycket bra äventyr, spleciellt som man har tillgång till Trakorien också.
 
Lexx said:
Torbjörn said:
Svart Duell...minns inte exakt hur det var. Äventyrspaket 1? Resa ut till en ö och ha ihjäl en trollkarl i ett torn, eller under tornet? Kan det stämma? Namnet Syrtanbukten poppar upp, är det härifrån?

Torbjörn

Yup, det stämmer. Svart Duell innehåller allt man kan kräva av ett äventyr. Lite Hav, Övergiven läskig by, Svartfolk, En Skog, Berg, Underjordiskt komplex, en grotta, Svart ondskefullt torn, Demon, En Drake, En märklig talande best som vaktar skatt och vill ha svar på en gåta, Odöda och givetvis sist men inte minst en ond trollkarl med ett mästegjort mithrill-tvåhandssvärd... Ett mästerverk helt enkelt. :-)

Jag har inte spelat typ något av dom gamla äventyren förutom detta och jag minns att vi hade jävligt roligt.
Gjorde bara lite småändringar för att det skulle passa trudvang. Typ la in nå skogstroll osv. Men vi hade riktigt kul med äventyret. På något sätt är dom enklaste nästan bäst.
 
Medhåll... Enkelt är oftast bäst. Jag menar hur kan någon mäta sig med Lillklink. :-)
 
Drachentoter

Jag har aldrig varit med om att någon dödat en drake i Drakar annat än med hjälp av massiv list och planering (oftast involverande magi) eller genom att fuska.

Jag borjade fixa drakarna i Monsterboken 1 var just meningen att skapa ett monster som skulle vara nastintill omojligt att besegra. Jag tycker att fantasyvarldar behover enstaka intelligenta odjur av den magnituden. Och i nordisk/germansk legendflora ar drakdrapare extrema hjaltar.
 
Re: Drachentoter

Mekanurg said:
Jag har aldrig varit med om att någon dödat en drake i Drakar annat än med hjälp av massiv list och planering (oftast involverande magi) eller genom att fuska.

Jag borjade fixa drakarna i Monsterboken 1 var just meningen att skapa ett monster som skulle vara nastintill omojligt att besegra. Jag tycker att fantasyvarldar behover enstaka intelligenta odjur av den magnituden. Och i nordisk/germansk legendflora ar drakdrapare extrema hjaltar.

Tja, Bard downade Smaug med ett (1!) pilskott och en hjälpsam fågel (som en annan Disneyhjältinna...) :gremwink: Och Ragnar Lodbrok slog ihjäl sin lindorm mano-o-mano... (fast han hade speciell skyddsdräkt mot dess giftiga blod, det låter mer som mina spelare).

Men Sigurd Fafnersbane körde helt mina spelares stil: gömma sig i ett hål och sprätta upp draken underifrån med ett magiskt svärd (jag tror han hade Gram redan då).

Erik, fast mina spelare hade OSYNLIGHET, HJÄRNBLANK och FLYGA (för att bli tystare, faktiskt) också.
 
Re: Drachentoter

Jag borjade fixa drakarna i Monsterboken 1 var just meningen att skapa ett monster som skulle vara nastintill omojligt att besegra. Jag tycker att fantasyvarldar behover enstaka intelligenta odjur av den magnituden. Och i nordisk/germansk legendflora ar drakdrapare extrema hjaltar.

Idag hade en rollspelskonstruktör tacklat denna uppgift på ett helt annat sätt:

Den form av BRP som gamla DoD använde är ett system som inte tål några extrema hjältar, eftersom det inte hanterar nivåskillnader på något praktiskt sätt. Så några extrema hjältar kan helt enkelt inte existera inom dessa reglers naturlagar. I vart fall inte på ett sätt som blir smidigt och roligt att spela.

Naturlagarna kan därför inte heller tillåta strider mellan sådana hjältar och monster av enorma magnituder. Därför bör man inte som spelmakare försöka hantera hur starkt monstret är i strid, eftersom det som sagt är information som aldrig kommer behövas i spel.

En modern spelmakare hade helt enkelt konstaterat att drakar inte kunde besegras i strid, och sedan försökt ge inspiration och vägledning till vad möten med sådana monster ändå kunde innebära för sportsliga utmaningar åt spelarna: Kanske kan man bara fly och/eller gömma sig ifrån dem, men å andra sidan ha rätt goda chanser att göra detta (såsom om drakar är slötänkta och/eller otåliga)? Kanske har de någon svag punkt någonstans som kan angripas om man bara blandar lite snillrikedom, tur och hjältemod? Kanske är de som sfinxer och låter en gå om man bara klarar att lösa en gåta? Kanske är de som Mr Mxyzptlk i Stålmannen (helt överlägsna, men går med på att hitta på särskilda regler för att ändå ge Stålmannen en chans att besegra honom om denne bara använder sin skarptänkthet)? Kanske är de inte så intresserade av att utrota äventyrare, utan använder dem hellre för att utföra uppdrag de inte själva kan klara?

Nu för tiden vimlar det av monster som beskrivs utifrån den här typen av angreppsvinklar i regelböckerna, och som därför helt enkelt saknar stats (såsom andarna i Gondica). Vilket kan liknas lite vid att som spelmakare beskriva riktigt kraftfulla James Bond-bomber; alltså den sorten som sakta tickar ned och som kommer spränga precis allt och alla om inte hjälten klarar att desarmera dem. Vad man som spelmakare bör göra i denna situation är inte att försöka sätta ett värde på vad som i praktiken kommer bli ett "ingen kommer att överleva smällen" utan att istället fokusera på "hur svårt är det att desarmera bomben?". Man fokuserar på de utmaningar som rollpersonerna faktiskt kommer ha en chans att klara av.

---

Ibland tänker jag på hur de gamla Äventyrsspel-rollspelen skulle ha kunnat se ut om de var skrivna med dagens hantverkskunnande. Om det var upp till mig så hade jag nog behandlat drakar lite som riktigt gamla vampyrer i Vampire: Överlägsna i direkta konfrontationer, men föredrar att interagera med äventyrare genom samtal, avtal, löften och manipulation, för att skicka ut rollpersonerna på äventyr som inte draken själv har tid eller förmågan att utföra. Drakar framstår nämligen inte som listiga om man aldrig får chansen att samtala med dem.
Sedan hade jag givit rollpersoner (och andra viktiga personer i handlingen) en liten, liten chans att kunna besegra en drake i strid som inte direkt var kopplad till ens stridsvärden. Jag hade sagt något i stil med att en drake enbart kan skadas av de som är ödesbestämda att dräpa dem; och låtit alla få en chans att - innan de annars blir dödade av draken - få försöka testa om de bär på detta öde, vilket de är om de får en perfekt träff på sitt attackslag.

Om man råkar reta upp en drake eller på annat sätt känner att man vill testa lyckan, då har man alltså en chans på tjugo att besegra draken - annars dör man. Förhoppningsvis känner sig spelaren då lite som Luke Skywalker när han sprängde dödsstjärnan.
 
Re: Drachentoter

Jag haller med dig, Rising. Om jag skulle konstruera ett fantasy-RPG av DoD-typ idag (inled mig icke i frestelse), sa skulle jag ha haft en dramaturgisk angreppsvinkel mot supermonster, inte en spelmekanisk. Jag gillar hur drakar fungerar i Shadowrun.

Dessutom skulle jag ocksa valja en annan regelmotor an BRP, just darfor att jag vill ha ett system som ar oppet uppat bade nar det galler skicklighet och svarighet.
 
Re: Drachentoter

Just det äventyr som jag själv fick tag i häromdagen efter att ha sökt det många, långa herrans år nu: Enhörningshornet såklart!!!
 
Back
Top