Vilken typ av spelledare är du?

DevL said:
Jag ser att det florerar en del tankar kring vad Matt Colville tycker, tänker och menar. Som kontext kan jag rekommendera hans promenadfilm där han luftar sig själv och sina tankar i hanterbara 20 minuter. Jag har inte kikat på den uppföljande strömmen som är 96 minuter lång, men där finns det nog mer och fler nyanser.
Click to expand...
Jag har inte heller lyssnat på den längre diskussionen än. Daði på Mystic Arts gjorde också en promenadfilm där han kommenterade Colvilles tankar.
 
Jag gillar världar som hänger ihop logiskt, men det är ju inte alltid man spelar i sin egen hemmabyggda värld. Idealt 4, skulle jag nog säga. Favoriten är när karrarna själva följer sina knäppa ideer och rollspelar fram saker att reagera på.
 
Hybrid mellan 1, 2 och 4.
Olika doser vid olika tillfällen.
Vid korta/oneshots så är det mesta av 1 i mitt huvud bara och delar av det kan visa sig i spelet. Där jag tycker det tillför ngt. Ibland stannar det i huvudet, för ingen av spelarna efterfågar eller gör saker som skjulle avslöjat de "utbyggda detaljerna". Ibland väver jag in det oavsett
 
Definitivt mest 4 för min del. Jag gillar att ta spelarnas idéer och sätta dem i scenariot/världen/systemet och se hur de fungerar.

Vad gäller världsbyggande uppskattar jag rollspel som har en välbyggd "värld", tex MUA och Coriolis, detta eftersom det ger goda förutsättningar för stil nummer 4.
 
Jag har på sistone funderat en del på att vara spelledare som ritualhållare. Om vi ser rollspel som ritual, innebär det att man inte bara ser spelandet som underhållning eller berättande, utan som meningsskapande handlingar med tydliga strukturer, roller och övergångar. Spelledarens roll då är att skapa ett stabilt ramverk där mening kan uppstå kollektivt. Spelledaren är den som håller elden levande så att andra kan värma sig, utan att elden bränner ner huset. Men, jag har inte tänkt färdigt om detta.

Men annars var jag från början en världsbyggare . För att sedan bli mer berättelsefokus och nu ännu mer gruppfokus. Därav mina funderingar om rit.
 
aknaton said:
Jag har på sistone funderat en del på att vara spelledare som ritualhållare. Om vi ser rollspel som ritual, innebär det att man inte bara ser spelandet som underhållning eller berättande, utan som meningsskapande handlingar med tydliga strukturer, roller och övergångar. Spelledarens roll då är att skapa ett stabilt ramverk där mening kan uppstå kollektivt. Spelledaren är den som håller elden levande så att andra kan värma sig, utan att elden bränner ner huset. Men, jag har inte tänkt färdigt om detta.
Click to expand...
Jag håller helt med om detta.

"Moderator" är ett konstigt namn för att bygga gruppkonsensus.
 
Rickard said:
Jag håller helt med om detta.

"Moderator" är ett konstigt namn för att bygga gruppkonsensus.
Click to expand...
Inte nödvändigtvis, jag kan absolut se mig själv som en ”moderator” i en del grupper, och tycker det är ganska förnöjsamt! Bygger på att flera spelare är entusiastiska och det handlar mer om att fördela rampljuset eller putta fokuset dit man vet de kan bidra mest.

Inte relaterat till konsensus, men väl till att hantera grupp.
 
verlandes. said:
Tycker flera av begreppen är lite luriga. "Författare" tycker jag t.ex. signalerar att spelledaren vill ha full kontroll över narrativet, snarare än att hen har ett visst narrativt fokus.
Click to expand...
Jag har nog varit med i för många teaterföreningar för att associera ”författare” med speciellt mycket narrativ kontroll…
 
Zeedox said:
Jag har nog varit med i för många teaterföreningar för att associera ”författare” med speciellt mycket narrativ kontroll…
Click to expand...
Man har ju spelat med, eller hört om, spelledare som egentligen inte vill ha sina spelares input utan mest berätta en historia åt dem, så det är ju en grej. Men i modellen ovan så hamnar ju de som "drivs av stämning, dramatik och karaktärsutveckling" under författare - vilket jag tycker är lite missvisande.
 
Last edited:
Zeedox said:
Inte nödvändigtvis, jag kan absolut se mig själv som en ”moderator” i en del grupper, och tycker det är ganska förnöjsamt! Bygger på att flera spelare är entusiastiska och det handlar mer om att fördela rampljuset eller putta fokuset dit man vet de kan bidra mest.
Click to expand...
Alla rollerna som är i trådstarten sätter spelledaren i en auktoritetsposition. Den som kan spelet bäst, alternativt äger spelet, brukar vara den som kommer i en auktoritetsposition, men i Sverige med platt hierarki som företagsstruktur, där chefen är en del av dom anställda, så är det en rätt konstig inställning.

Jag är en spelare som råkar vara en spelledare.
 
verlandes. said:
Tycker flera av begreppen är lite luriga. "Författare" tycker jag t.ex. signalerar att spelledaren vill ha full kontroll över narrativet, snarare än att hen har ett visst narrativt fokus.
Click to expand...
Förstår inte den tolkningen. Det finns rälsade äventyr och det finns öppna äventyr. Båda är skrivna av författare.
 
robinsuu said:
Förstår inte den tolkningen. Det finns rälsade äventyr och det finns öppna äventyr. Båda är skrivna av författare.
Click to expand...
Om någon överför begreppet "författare" på en spelledare så är min tolkning att hen vill författa ett händelseförlopp i spelet och ha kontroll över narrativet - det är mycket möjligt att detta är en misstolkning från mitt håll.
 
Känner väl igen mig lite i alla och har samtidigt invändningar mot alla.

Vad gäller författare kan jag skulle jag tänka på den som att rollen innebär att erbjuda en början och ett slut. Sen formas det där emellan lika mycket av alla spelare, ibland blir det en "berättelse" som kan återges på rimligt vis, ibland inte.
 
verlandes. said:
Om någon överför begreppet "författare" på en spelledare så är min tolkning att hen vill författa ett händelseförlopp i spelet och ha kontroll över narrativet - det är mycket möjligt att detta är en misstolkning från mitt håll.
Click to expand...
Där håller jag verkligen inte med. Det där beror mer på vilken sorts författare du är. Många rollspelsäventyr (bland annat de flesta jag skriver) erbjuder en värld att spela i, verktyg för att utforska den världen, och sen släpps spelarna lös för att interagera med den världen bäst de vill. Det finns ingen given början och inget givet slut. Det skulle jag inte kalla att "författa ett händelseförlopp och ha kontroll över narrativet".

På det viset får även spelledaren vara med och upptäcka under äventyrets gång.
 
robinsuu said:
Där håller jag verkligen inte med. Det där beror mer på vilken sorts författare du är. Många rollspelsäventyr (bland annat de flesta jag skriver) erbjuder en värld att spela i, verktyg för att utforska den världen, och sen släpps spelarna lös för att interagera med den världen bäst de vill. Det finns ingen given början och inget givet slut. Det skulle jag inte kalla att "författa ett händelseförlopp och ha kontroll över narrativet".

På det viset får även spelledaren vara med och upptäcka under äventyrets gång.
Click to expand...
Jag tror vi pratar förbi varandra lite! Jag menar inte att författare i sig är ett negativt ord, jag menar att när man kallar spelledaren författare så uppfattar jag (möjligen felaktigt) en ton av att hen egentligen vill skriva en berättelse, inte spela ett rollspel.

Igen: det är bara min omedelbara tolkning, otroligt möjligt att jag läser in för mycket.
 
Det är väl inte helt självklart med så lite kontext, men "spelledaren som författare" bara sådär tolkar nog även jag spontant som en spelledare som drar åt att kontrollera narrativet för att få till en dramatiskt intressant historia. Det finns ju en lång historia av "spelledaren som regissör" som inte drar sig för att rälsa, som jag tycker det är lätt att man associerar till när jag hör "spelledaren som författare". Spelledare som regissör kom väl med en del bagage som kanske inte skulle flyga så bra idag.

Men tolkar jag mer välvilligt så kan det väl läsas som en spelledare som gärna vill få ut en spännande historia av spelpasset, men inte genom att hårdrälsa gruppen. Att vara ett fan av rollpersonerna, tänka på deras personliga motivationer, jobba med bomber och så vidare. En parallell är väl t ex hur vi i samberättande ibland kan tänka mycket på hur vi kan skapa en bra story, även om den skapas i nuet vid spelbordet, och det inte finns någon enskild spelledare.
 
Rangertheman said:
  1. Världsbyggaren (säger sig själv att den här spelledaren motiveras av att bygga en värld med inre logik, omfattande historia, kartor, politiska system, m.m. Spelvärldsfokus).

  2. Författaren (drivs av att skapa en berättelse med dramatik, stämning, karaktärsutveckling, m.m. Narrativt fokus).

  3. Taktikern (motiveras av systemets förmåga att skapa mekaniska utmaningar som kräver taktiskt tänkande (och inte sällan, optade karaktärer). Taktikfokus).

  4. Domaren/Moderatorn (tycker det är roligast med dynamiken kring spelbordet och att leda grupper av individer. Gruppfokus).
Click to expand...

Jag är mest "författare" och "moderator". Vissa specifika spel/kampanjer har dragit fram världsbyggaren i mig, men det är ingen stor del av min allmänna motivation. Jag är knappt taktiker alls.

Jag noterar en viss diskussion om huruvida "författare" är det bästa begreppet. Jag tror man kanske också skulle kalla det för regissör? Men just målet att ha cool dramatik, kanske tänka i form av karaktärsutveckling, dramaturgisk kurva, balansera intensiva scener med lugnare sådana. Ja, det driver mig. Jag vill få spelarna att uttrycka sina rollpersoners KÄNSLOR, jag vill leka med troper(?). Rollspelsintresset har fått mig att återuppväcka mitt gamla intresse att skriva skönlitterärt (noveller mm), så jag kan se likheterna mellan spelledande och författande.

Och gruppdynamik är väldigt viktigt. Jag föredrar verkligen att spela med personer jag känner, och njuter när jag ser spelarna ha en lång scen "in character" där rollpersonerna lär känna varandra eller debatterar vad de ska göra härnäst. Och helst inte från en taktisk synpunkt, utan pga olika värderingar.

Världsbygge är något jag bara gjort ibland, och sällan särskilt bra. Jag ser det som att världen är till för att skapa en viss stämning eller ett särskilt dilemma för rollpersoner att agera på (se "författare") snarare än att jag är någon Tolkien som gillar att skapa kartor, språk och politisk historia för sakens skull.

Eftersom min främsta motivation till att spelleda handlar om att jag har en berättelse som jag vill få ur mig och få folk att interagera med, så använder jag sällan färdigskrivna äventyr. Varför ska jag berätta någon annans historia när jag har mina egna, som ibland känns som om de kommer att spränga min skalle ifall jag inte gör något av dem?

En grej som saknas här är också spelledaren-som-skådespelare. Dvs, att man tycker det är kul att gestalta en mängd olika spelledarpersoner. Som spelare tenderar man att bara spela sin egen rollperson, som spelledare hoppar man mellan en massa olika. Och jag tycker det är rätt uppenbart ett många spelledare tycker det är kul, och drar till med olika röster och gester för olika SLPer.

Edit: det finns också någon form av "tycker det är kul att andra har kul"-grej. Man själv tycker det är kul att vara spelare i rollspel, gruppen behöver en spelledare, och man kan bli motiverad av att veta att ens spelare har det kul. En slags rollspelets motsvarighet till service/pleasure dom? Spelledaren som underhållare?
 
Last edited:
You must log in or register to reply here.
Back
Top