Vi spelar Agon

[Dubbelyxa]

[spoilervarning]

Fenios

Musa, o hör min bön! Ge vingar åt skaldens lyra
Så att de folk som vandrar på jorden skall känna de dåd
Som Skarpögde Alexios, ur Hermes ådra utsprungen
Jägarmästare Theoton, den sköne med glänsande hår,
Samt Arkadios, Helenas ättling, den store, med spjutet
Hjältarna tre från kriget på resa mot hemmen deras
Uträttade för att sin resa avsluta och vila till sist.

Då först efter veckor av segling på havet dimmorna lättats
Falkögde Alexios bragtes en syn från Olympens höjder
Poseidon, vågornas herre, störtar en byggnad i havet
Athena, visdomens väktare, med vinden hon skakade skeppet
Därefter syntes dem Fenios, ön bortom vågornas svall
Dit styrde de skeppet och landsteg, sökandes vila och mat.

På Fenios rådde förskräckelse, då gyllenbetade galten
Stor som ett hus förstörelse bringade de som den motstod
Drottningen Capra sin tron hon tagit från klok Isadora,
Då hon med gyllenmaskens hjälp fått kontroll över galten.
Dock sin förödelse alltjämt den spred bland feniderna alla
Medan Isadoras dotter Nassia ville den fälla.

Alexios, skarpögd som alltid med visdom fick ur Isadora
Att hon sökt undkomma ödet, det grymma, att dottern sin rädda
Som vid sin födsel av Artemis lovats till galtens betar
Genom att bjuda sin tron åt den som galten betvingar
Capra det löste med trolldom och satt nu på tronen ensam,
Men inte förrän galten tog hennes egen dotter
Priset ovetandes erlade hon för Nassias liv.

Bålda hjältar med spjut till palatset nu styrde sin kos
Ty de där hört att galten stodo att bidandes finna
För att med list eller kraft avsluta dess förtrollade liv
Dock de ej märkte att Nassia följde dem efter i tysthet
Hon själv ville det värvet utföra och vinna sin tron

Galten stormade fram mot jägarinnan den unga
I sista stund åt sidan den bålde Alexios sköt henne
Theoton, jägaren skön med spjutet bortstötte guldmasken
Galten var fri, sprang och dräpte Capra med beten
Därefter till skogs den for och på Fenios syntes ej mer.

Nassia fick sin tron, men modern hon vägrade språka
Isadora den arma i skogen fick sörja fast dottern hon räddat
Ej utan kostnad de dödliga trotsar gudarnas önskan.

Äventyrarna såg att på Fenios åter var ordning
Lämnade ön med frihet i sinnet och vinden i ryggen.
Hera, Poseidon gladdes åt krigarnas framfart på Fenios
Artemis dock förgrymmad var för galtens fördrivning.

 

[DevL]

Redan de gamla grekerna älskade John Harpers kreationer.

 

[Dubbelyxa]

Nimos

Hör, min musa, om vad som sedan hände de tre.
Länge seglade de mot hemmet, trotsande vinden
Dock omslöts de ändock ånyo av trögsiktad dimma
Tills den skingrades, plötsligt och bragte Theoton, jägaren
Syner sända från högsta Olympen, att leda dem framåt.
Läkekonstens Apollon, den Hemliga Kunskapens gud
Visade honom en brinnande fackla mot okunskaps mörker
Artemis, Jaktens gudinna, Monsterdräperska, sände
En bild av en huvudlös orm, giftig även i döden.

Detta skådade Theoton, och bragte sin syn till de andra,
Knappt de hunnit begrunda de järtecknens hemliga budskap
Innan dimmorna skingrats, och Nimos där uppenbarats,
Klippiga ön varfrån stranden hördes sorgens sånger.
Landade gjorde de tre hemseglande hjältarna bålda
Snabbare dock deras rykte från Fenios flugit framför dem
Och kämparna mottogs som hjältar på klippiga Nimos strand.

Visade sig att snart skulle konung Telmaios son
Föras till sista vilan, slukas av bålets lågor
Hungriga Hades ville den sköne i skuggorna sluta
Avundsjuk är han ju, den grymme i underjorden
På alla som vandrar och nöjas i Gaia den fagras famn.
Prinsen dött under mystiska omständigheter nyss
Till hans ära hölls kampspel, att hedra den unge i döden.
Konung Telmaios, den sörjande, och hans märkligt unga drottning
Bjöd de tre att delta i spelen som hjältar de var
Men översteprästen Harkon, med illistig blick han blängde
Förbjöd dem från att närvara då själva begravningen skedde.

Detta förundrade hjältarna tre, men ändå de deltog
Manligen i de hedrande spelen. En bjässe, Sersaios
Slåendes alla som modiga kom emot honom i strid
Sopade mattan helt enkelt med all och envar den dagen
Alexios, Hermes ättling, gick tappert upp emot kämpen
Men slogs ned av en kraft som mer än mänsklig var.
Även Arkadios föll till marken, och dammet yrde
Sluge Theoton dock, sig smög tilltältet där Thessia
Kungens läkare, kunnig i brygdkonst, redde en dryck
som store Sersaios fick dricka när släcka törsten han ville.
Theoton snodde en flaska av drycken, svepte den genast
Kände hur musklerna svällde och kraften pulserade mäktigt
Yngre han blev fast gammal han knappast kallats förut
Sedan han gick mot Sersaios bestämt och drämde i skölden
Slog den besten i backen med brak och buller och bång.

 

[Dubbelyxa]

Theoton firades sen som spelens vinnande kämpe
Lagerkronan av konung Telmaios fästes på hjässan
Ungmöna dånade nästan av glansen från ynglingen fager
Ynglingar även svärmade för hans svällande muskler.
Vinet höjdes i gamman till minne av bortgångne prinsen.
Sedan på kvällen när hjältarna skulle till läger för natten
Bland skuggor och susande lövverk helt lömskt ett bakhåll iscensatts
Pilar med ormars gaddar till spetsar flög mitt ibland dem
Duckandes lyckades hjältarna tre komma undan den faran.
Morgonen grydde, och upp till konung Telmaios i slottet
Gick de och bad att få se prinsen, den döde på båren
Detta de fick, och märkte på läpparna låg ett gift
Säkert samma som smetats på pilarnas gaddar igår.


När Telmaios de lämnat och gått för att söka Thessia
Örtakunnig läkare, klok och förslagen den kvinnan,
Märkte hjältarna tre att marken, träden och fåglarna
Allt var förgiftat, till och med luften andades ormgift
Thessia fann de i arbetsrummet, redandes brygder
Tog till orda då Alexios med vilja av järn
Pressade henne om vad som egentligen stod på i Nimos
Thessia gav efter för hjältens övertygande ord
Berättade allt vad hon visste. Hon var lojal med kungen
Misttänkte alla andra för ränksmideri och knep
Själv hon redde en brygd åt drottningen, för att föryngr
Alla som drack. Därför var drottningen själv så ung
knappast äldre nu än prinsen hon fött en gång.
Vidare sade Thessia att Harkon, Apollon-prästen
sällan i templet han satts att leda uppehöll sig
Utförde inte riterna helt reglementsenligt heller
Någonting misstänkt var det förvisso kring översteprästen.


Äventyrarna gick därifrån att spana på templet
Helgat åt Ljusets och Konsternas gud, Apollon den Sköne
Blev där varse att riterna leddes snarast från slottet
Smög sig dit för att slutligen bota giftet på Nimos.
Ner i en kammare med fladdrande facklor de tog sig omsider
På ett altare låg helt ringlad en väldig orm
Gjord av sten den tycktes men plötsligt Theoton såg
Hur den blinkade långsamt med ögat och började glida
Ner från altaret väsande mot de hjältarna tre.
Hiskelig var den, stor som ett hus och lång som en flod
Högg efter kämparna, sökandes att i ett nafs dem sluka
Undan de slängde sig för att undvika ett nesligt öde
Efter dem slog den med stjärten så väggarna hotade rämna
Snabbe Arkadios lockade ormen in i labyrinten
Där den ålade fram i de trångaste gångar
Fastnade nästan på väg in i innersta kammaren
Där de tre konfronterade ormen med sköldar och spjut
Medan väggarnas stenar sprack och började rasa
Theoton stormade fram men slogs in i väggen av ormen
Arkadios höjde sitt spjut, men ormen vände på huvudet
Sprutade gift i ansiktet, blind den hjälten blev
Dock när den ormen sin nacke vred emot Arkadios
Alexios, med örnens blick såg att två fjäll hade lossnat
När ormen krängde sig in genom gången, den smala
Så han stötte sitt spjut mellan fjällen och naglade ormen
Fast emot väggen som störtade ner och krossade den.


Nu de flydde palatset vars stenar rasade kring dem
Alexios såg i ett hörn av ögat hur läkaren Thessia
Fast i sitt arbetsrum tryckte sig in i ett hörn.
Snabbfotad sprang den hjälten och knuffade undan den kvinnan
Så att hon slapp bli krossad av stenar och fallande pelare.
Värst vad han sprang efter kjoltyg sade Theoton och Arkadios.
Sedan de tog sig ner mot staden där murarna föll
Många människor dödats av palatsets bumliga stenar
Några de samlats i ångest bland ruinerna av sina liv
Där den slemme Harkon stod och predikade redan
Skyllde äventyrarna för allt hemskt som där hänt.
Theoton då tog till orda, försökte sitt rykte rädda
Dock de förgrymmade plockade stenar, började kasta
Mot den hjälten som räddat dem fast de inte det anade.
Ner till skeppen de sprang, hjältarna tre som förtjänat
Oändlig tacksamhet från folket som vilsefört blivit
Hoppade snabbt ombord, seglade sedan från Nimos
Fann en lämplig kobbe, offrade där en oxe
Som Alexios ägnade åt Apollon den Ljuse
Även Artemis, Jaktens gudinna, ville de blidka
Efter att galten hennes de fördrivit på Fenios ö
Nu gudinnan gladdes åt offret, förlät dem nästan.

 

[Dubbelyxa]

Tymisios

Musa, låna din röst åt den som troget besjunger
Hjältarna tre, som ständigt farorna modigt trotsat
För att till slut finna åter vägen till hemmet, det ljuva
Barndomsvänner, föräldrar, syskon att möta igen
Dock de dömda var att irra på havet det grymma
Många monster och hot hindrade där deras uppsåt
Efter att Nimos stränder hastigast möjligt de lämnat
Och vederbörligen offrat åt gudarna för att dem blidka
Såg de under seglatsen fiskar av ovanlig storlek
Hoppande jäms med skeppet i lekande vågornas skum
Hjältarna kastade sig i vattnet för att dem fånga
Reda till skeppets besättning en värdig och smakrik måltid
Mästerjägare Theoton lyfte helt enkelt sitt spjut
Spetsade så den största av fiskar de någonsing ätit
Alla på skeppet enades om att han var den bäste
Att dem leda nu, manligen genom de faror
Som kunde tänkas att gudarna ställde i vägen för målet.
Gudarna sände åt Theoton tecken för honom att tyda
Apollon, sanningens gud, hans ljus som lyste vid randen
Av horisonten varnade för det ljus som var starkast
Atena, visdomens gud, sände ett mögligt bröd
Bättre att kasta i sjön och svälja förlusten den bittra
Demeter, seders gudinna, visade hjältarna tre
en trasad mantel, en svepning som sorgset i relingen hängde
Varnade om den sorg som följer de döda i spåren.


Återigen så slöt sig dimmorna kring deras skepp
När den plötsligt drogs undan som slöjan från nygift kvinna
Genast de såg att omkring dem reste sig svarta murar
Kedjor på murarna hängde, stora nog för cykloper
Labyrintens ö Tymisos hade dem nesligen fångat.
Från de djupa kanaler ingen som vågat sig in
Någonsin återvänt, det hade de alla hört sägas.
Nu de strävade efter att hitta en väg tillbaka
Men de jämt återvände till de platser de lämnat
I det vindstilla vattnet flöt det fiskars kadaver
Och de hörde en sång, avlägsen, mystisk och retlig
som dem gäckade utan att orden gick att uttyda.
Skarpögd Alexios såg att vattnet krusades lätt
Och i dimmorna sångens ljud fick slingor att krusas och bölja
Varrifrån rösten hördes, och styrde skeppet därefter
Dock de fast var i öns labyrinter i många dagar
Maten och vattnet tröt, och oro bland männen gick runt
Tvedräkt och bråk uppstod om hur mycket bröd skulle brytas
Hur mycket skulle de spara, detta de tvistade om
Tappre Theoton dock dem manhaftigt talte tillrätta
Sedan de seglade på, men kom inte ur labyrinten
Tre av besättningens mannar, de olyckliga, svalt där ihjäl
Alexios tänkte då att som Ariadne den kloka
Om de lämnade spår kanske de hittade ut
Prövade han att med båtshake rista på väggen ett spår
Där de passerat så att bättre de valde sin väg
För att slutligen hitta ut och lämna bakom sig
Detta stillhetens helvete där det enda de hörde
Var den gäckande sången som ständigt var utom räckhåll
Dock de märkte då att någon på väggarna skrivit
Med uråldriga tecken på ett bortglömt språk
Efter ett tag den förslagne Arkadios kunde utröna
Att det var namn på de hjältar som i fordoms tider
Gjort sitt tidlösa intryck på människors sagor och sedan
Blivit legender själv efter sin tid hos Gaia
Dock de namn som kunde utläsas i ristade skriften
Någon med mejsel och hammare hade försökt hacka bort.
Minnesmärken över de fallna tycktes de namnen
Och ibland dem slutligen fann de till sin förvåning
Eiolon, hjälten som tappert kämpat ibland dem i kriget
Men efter häftigt bråk med ledaren hade dem lämnat
Kriget och sköldbröder hans, för att till hemmet draga.

Minnesmärkena så de följde i dagar och nätter
Tills de väldiga murar vek sig åt sidan och öppnades
Framför dem låg en sjö i mörkret, en ö i mitten
På den ön var en kulle, längst upp stod en siren
Gyllenblont hennes hår, och hon sjöng den gäckande sången
Var hon skön eller skräckinjagande kunde ej sägas
Men hon lyste starkare än varenda fackla
Som de höll fram för att lysa sin väg genom mörkret, det täta.
Nedanför på stranden en jätte gick vaktande runt
Bärande på en ring genom vilken kedjor löpte
Samma som syntes på toppen av Tymisos murar, de svarta
Löpte runt hela ön och i järnringen möttes till slut
Som jätten bar i sin hand och rasslade till med ibland.
Hjälmen var från en tjur av olympiska proportioner.
I den andra handen en jättelik hammare svängde
Och hans rustning bestod av människonben i mängd
Dessa var ben av de hjältar som kommit till ön en gång
Så många av de legender slutade nesligt här.
När skeppet närmade sig ön och sköt upp på stranden
Slog jätten med hammaren till så murar i bitar sprack
stenar och flisor flög, många så stora och vassa
Att envar som blev träffad, dräptes genast på plats.
Där hela skeppets besättning föll för flisornas regn
Inte en enda levde när stenarna tystnat till slut.
Hjältarna tre gick till anfall mot den hiskelige jätten
Alexios först sprang i land med skälvande spjutet höjt
Siktade mot en glipa mellan de sorgliga knotor
Snubblade dock och missade, jätten med hammaren slog.
Hjälten Alexios skölden lyfte och klarade sig.
Theoton, jägarmästare, hoppade då i land
Svingandes åran han tagit från skeppets klykor
Rände den mellan tårna på jätten där han stod
Välte den store bjässen medelst ett kraftigt ryck
Samtidigt kom Arkadios smidigt och snabbt bakifrån
Rände sitt spjut i ryggen på jätten när bakåt den föll
Genast rasade kedjorna, murande rämnade tvärt
Över hela Tymisos labyrinten föll bort
Sirenen på klippan i mitten av ön blev fördärvad
Svann i skrikande kaos, syntes bland människor ej mer.
Så var hjältarna fria och började se sig om
Spridda på skeppet och vattnet låg eller flöt erbarmligt
Hela den stackars besättningen, de som de åtföljts av
Ända sen kriget de lämnat, sköldbröder modiga alla
Döda de var och hjältarna ensamma måste dra hemåt.
Benen från jättens rustning ramlat uti en hög
Blandade låg de rester av hjältar med forntida glans
Nesligen i en hög, utan begravningens heder
Därför tog hjältarna tag och reste ett väldigt rös
Över de fallna heroer och deras rorsmän alla
Slutligen gick de tre ombord och seglade bort
Hemåt igen, begrundande att den gudars vision
Som dem begåvats, nu besannade vore förvisst
Sirenen starkare än deras egna ljus hade lyst
Hungern de hade måst lida för att klara sig ut
Sorgen efter de döda klädde det skepp de förde
Liksom ett trasigt segel i revor svajar i vinden.