chrull;n327735 said:
Bra idé! Har du förslag på hur man gör uppdrag utav det?
Kanske går med en trappa typ:
- Utför X "vanliga" uppdrag som tar AP till makten
- Hämta in dissidenter och avväpna hot mot Den Nya Ordningen
- Se resultat av vad som händer med sådana som hämtas in
- Hämta in fler
- Få order om att själva sköta tortyren av några som visat sig särskilt motståndskraftiga
- Hämta in deras familjer om det inte går bra/även om det går bra
- Repetera.
Ja, det är en modell, skulle dock fokusera på 'ondskans banalitet', att dom själva är investerade i det som dom gör, att den gradvisa upptrappningen av våld och barbari inte är något som läggs på dem från högre ort utan något som dom själva skapar och förvärrar som en konsekvens av att skapa en utopi. Vägen till helvetet är kantad av goda intentioner heter det, och om målet är att skapa ett underbart paradis för chiles/kambodjas/rysslands/tysklands/amerikas/sveriges folk eller att bekämpa den totala ondskan/kapitalismen/världskommunismen/patriarkatet/kulturmarxisterna och man på vägen råkar knäcka några ägg, ja det uppvägs ju av det heliga syfte man tjänar, "dräp dem alla, Gud känner de sina".
En annan modell är ju att spelarna är vittnen till revolutionen och har i uppgift av partiet hemmifrån att skriva om det underbara arbetarparadiset kampuchea som kamraterna i Sverige samlat ihop pengar till.
Först får man såklart rapportera om den korrupta USA stödda monarkin och hur bönderna utsugs, hur kulturen urholkas av amerikansk kulturimperialism och hur bondekulturen kvävs under dekadent härskarkultur.
Sedan så rapporterar man hem om krigets fasor, hur regeringstrupperna begår övergrepp på bondebefolkningen, men hur pengarna från kakförsäljningen gått till att köpa medecin och hur tacksamma röda khmererna är för skivan med kampsånger som hyllar deras heliga hat, dom trehundra översatta exemplaren av Kommunistiska manifestet och nya strumpor till soldaterna som marcherat barfota!
Sedan är kampuchea befriat! Nu rapporterar man hem om segerparaden genom Phnom Penh, hur folket firar sin frihet från slaveriets bojjor och om den lysande framtid som snart skall komma.
Därnäst åker man hem, blir hyllad av partikamraterna, får skaka hand med veteranerna, blir invald som förstanamn på riksdagslistan, håller tal och solar sig i glansen.
Efter ett år är det dags att åka tillbaka ned igen, för att rapportera om hur väl landet nu utvecklats och hur fria och glada alla är. Viktigast är dock att dementera alla rykten som sprids av faschistlakejjerna hemma i svedala, om tortyr, svält och massmord. Väl på plats får man en noga koreograferad rundtur av det nya landet och allt man ser är glada, välnärda bönder som arbetar på kollektivjordbruken, man äter ostron och dricker champagne med revolutionsgardet och byter presenter.
Sedan hem igen, rapport om resan, hånskratta lite föraktfullt åt tvivlarna som låtit sig luras av imperialisternas lögner och avkräva självkritik av dem.
Spola fram ett par år och nu börjar kulissen rasa, det blir svårare och svårare att dementera det som faktiskt sker, när regimen väl fallit och man hittar konkreta bevis på massmord så måste det till rejäla logiska krumsprång och kreativ etik för att inte tappa masken och bli svarte petter eller diskreditera den egna ideologin och ge fienden vatten på kvarn ("Vi visste inget", "Man måste ju acceptera det som nödvändigt utifrån omständigheterna", "Det är en betydlig överdrift", "Jag tycker det är löjligt att diskutera det här utan att först konstatera att det var amerikanernas bombningar som ledde till...", "Det var inte RIKTIG kommunism")