Vart finner du ditt roliga/får du dina kickar när det kommer till rollspel ?

till syvende och sist är det ändå det gemensamma historieberättandet som är det viktiga. Då gör det inget med platta karaktärer och ett träig, rälsad historia.
Hur kan historieberättandet vara gemensamt om historian är rälsad? Jag är inte med på vad ni menar med ”historieberättande” här, tror jag.
 
Hur kan historieberättandet vara gemensamt om historian är rälsad? Jag är inte med på vad ni menar med ”historieberättande” här, tror jag.
Att vi alla hjälps åt att röra oss mot en slutpunkt. Historien kan vara rälsad utan att kännas påtvingad. :)
 
På svenska kunde man förr kalla sådan dialog "spirituell", men nu är det allt för många som under engelskt inflytande börjat använda det som en synonym till "andlig", så man gör sig inte riktigt förstådd. Synd, för vi har inte riktigt ett ord som ersätter det. Likaså tycks lånordet "esprit" inte vara så mycket i bruk.

Jag är också väldigt för den typen av dialog och det känns väldigt kul när man får till den. Rapp eller fyndig tror Jag är ord jag brukar använda
 
Nu när rapp , fyndig , kvicktänkt dialog förts på tal var det inte star wars d6 som hade nån mekanik att man kunde få bonusar på färdighetsslag om man hade jargong och friendly banter inom spelgruppen ?
 
Nu när rapp , fyndig , kvicktänkt dialog förts på tal var det inte star wars d6 som hade nån mekanik att man kunde få bonusar på färdighetsslag om man hade jargong och friendly banter inom spelgruppen ?
Det låter som en typisk mekanik från den tiden. Jag är glad att ingen verkar använda sådana mekaniker längre! :gremgrin:
 
För mig sker det:

  • I interaktionen mellan den värld som spelledaren (eller alla tillsammans) målar upp och det drama som uppstår när spelarna reagerar på den och varandra.
  • När man ser hur regelmekaniken förstärker det viktiga i spelvärlden.
  • När något oväntat sker i berättelsen som vänder upp och ner på situationen/RP´s teorier.
  • När något sätter press på RP:s värderingar och i slutändan pressar dem att göra svåra val.
 
Mesta är väl redan sagt, gillar känslan av att gå från ett spelmöte när det känns som att en själv som spelare och person tagit sanity-loss.
 
Det är en rätt svår fråga att svara på, men ska jag dra till med nåt så är det kanske känslan av att det hela tiden finns nåt nytt att upptäcka i den här hobbyn, att man ständigt utmanas och lär sig nya saker. Som spelledare och som spelare, även om det handlar om något så enkelt som att lista ut hur man bäst optar en gubbe i det här nya systemet.
 
Som spelledare ligger det roliga för mig dels i skapandet av regler, spelvärld och äventyr, dels i att se hur rollfigurerna tar sig an de utmaningar som spelvärlden erbjuder och vart rollfigurernas val för dem. Som spelare ligger det roliga i att få uppleva spelvärlden ur rollfigurens perspektiv och tillsammans med de andra rollfigurerna försöka hantera de utmaningar vi ställs inför.
 
Skapa content, rita kartor och liknande roas jag ofantligt av. Som SL är det numera att presentera en levande och dynamisk värld där oväntade händelser får spelarna att agera och reagera på lika oväntade sätt vilket skapar en berättelse som är betydligt större än summan av de olika delarna.

Som spelare uppskattar jag att skapa en intressant och mångbottnad rollperson med mål och mening och se vilka oväntade prövningar hen kommer ställas inför och hur det kommer forma berättelsen och karaktärsutveckling.

Edit: Obviously roas jag även av att prata om olika aspekter av rollspel på forum :)
 
Jag går igång på inre konflikter och tungt drama. Att se spelare som gärna väljer trygghet hantera personliga trauman, misär och sedan eventuellt få vila i en trygg hamn. Att se spelare som förgås av livet få känna trygghet och få lyckas. Allt detta i en värld som liknar vår, men oftast ändå inte.

Utöver det älskar jag utforskande, logistik och materialhantering. 😄
 
- immersion i en annan värld
- in-game dialoger
- häftiga slps
- spänning
- strid
- anskaffandet av prylar och egendom
- att umgås
 
Jag vill bli Kejsare!
Mitt största problem är att i de flesta spel jag spelar finns inga kejsare eller att äventyret inte riktigt handlar om det. (Så det är en hemlighet)
 
Just ja, på förekommen anledning:
Bröd. Om inte spelvärlden är tillräckligt välutvecklad för att man ska kunna spekulera i, eller rent utav informeras om, hur bröd tillverkas känns det inte som om det finns något riktigt att ta tag i. Allra helst ska det kännas som om någon annales-historiker suttit och funderat på hur allt hänger ihop.
 
Just ja, på förekommen anledning:
Bröd. Om inte spelvärlden är tillräckligt välutvecklad för att man ska kunna spekulera i, eller rent utav informeras om, hur bröd tillverkas känns det inte som om det finns något riktigt att ta tag i. Allra helst ska det kännas som om någon annales-historiker suttit och funderat på hur allt hänger ihop.

THIS.
 
Jag vill bli Kejsare!
Mitt största problem är att i de flesta spel jag spelar finns inga kejsare eller att äventyret inte riktigt handlar om det. (Så det är en hemlighet)

I Athos finns dussintals kejsare. De flesta självutnämnda. Det svåra är nämligen inte att kalla sig kejsare, det svåra är att få andra att göra det, samt resurserna att straffa dem som inte erkänner din kejserliga rätt.

Som din mångårige SL kan jag känna att det är där någonstans det brister. Minotauren Molok har liksom problem med att hitta ut från sin favorittaverna när han på fyllan beslutar sig för att det är dags att dra sig tillbaka till skutan ;)
 
En annan grej: När någon talar om min rollperson, eller ännu hellre, tolkar min rollpersons handlingar och berättar vad min hen egentligen är för en typ.
 
Back
Top