Varför kampanj?

[Mogger]

Lex mysterium, helt enkelt!

Ska dock tillägga att just i fallet mysterium så skiter jag lite i det. Jag spelar inte för att känna mig smart, eller för att avslöja något. Men visst, ett visst mått av fast mark måste finns, tillräckligt för att jag inte ska känna fantasins gungfly

Men setting kan informera vad som går eller inte går att göra. Vad som finns eller inte finns.

Ja, precis. Setting är den spaken som man kan dra i men man inte vet vad som händer om man gör det. Den är röd och fin och har en liten varningstext. Men kanske kan man bara dra liiiiite i den...?

Intressant att setting kan vara i fokus!

Jag upplever att Tolkiens Midgård är lite mycket huvudperson som karaktärerna. Så det är inte helt ovanligt. Men det är svårt att skilja på setting och dess invånare, vilket jag ser som poängen.

 

[Fnord]

Påbyggande av regler
Så, D&D 5E. Regelgyttret som uppstår efter några levels gör mig galen. "Ahmen, jag har ju [feat] och [feature] och [subclass], så jag står på ett ben, viftar med tårna, och tretton blixtar perforerar skurken för 314d4+3 psychic damage".

Vissa spelare gillar det, andra älskar det, ytterligare andra har inte lärt sig sina mest basic egenskaper ens efter 24 sessioner och gör att minsta lilla combat leder till analysis paralysis. Den här diskrepansen gör att spelet blir i det närmaste ospelbart. Jag vill säga att 5E har den bästa rena kärnan av något D&D jag spelat, men övrig regelfilosofi och slaskbokshysteri gör att jag inte vill spelleda spelet någonsin igen.

Du beskrev just varför jag avsade mig allt vad D&D (och liknanade) heter förra året. Att spela Pathfinder med en grupp spelare som tycker om att läsa alla relgar i alla böcker de kunde få tag på var helt enkelt för mycket jobb för mig som SL. Jag tappade lusten att ens spela kring level 3 och vid level 4 så sade jag helt enkelt till dem att jag inte ville spela längre, men jag får fortfarande flashbacks när någon föreslår D&D eller Pathfinder. Som tur är så är de flesta spel inte så jobbiga och du lägger sällan på en massa extraregler bara för att spelarnas karaktärer blir lite starkare. Någon ny förmåga här och där brukar vara allt nytt man behöver oroa sig över.



Personligen så gillar jag både kampanjer och one-shots. One-shots och äventyr som bara tar några spelmöten kan vara rätt sköna då man inte känner att det är en massiv commitment att börja spela. Det är lättare att pussla ihop speltillfällen och faktiskt få med spelare. Men det är också trevligt med längre kampanjer där man får lära känna sin och alla andra rollpersoner och se konsekvenserna av ens aggerande.

 

[entomophobiac]

Du beskrev just varför jag avsade mig allt vad D&D (och liknanade) heter förra året.

Jag vill spela klart kampanjen, i den mån det går, men har sagt till gruppen att jag aldrig någonsin igen i hela mitt liv - ens under vapenhot - kommer spelleda Dungeons & Dragons.