Varför alv?

Bland de bästa alv-ögonblicken är när de dyker upp i Sagan om ringen för första gången. Hobbitarna (som jag upplever som att det är extremt tydligt att barnen som lyssnar på sagan ska känna igen sig i) är längre hemifrån än de någonsin varit. Hoten och farorna håller på att hopa sig, och sagan håller på att bli lite för ”real”, för mycket svärta och slit. Då dyker de här förunderliga varelserna upp i skogen och är ren och skär whimsy. De sjunger sånger och heter lite småfåniga namn. Det är jättebra. Det är ganska långt ifrån de mer storslagna eller melankoliska ögonblicken, som t ex romanserna mellan människa och alv i Silmarillion, som visserligen också är bra. Men alver behöver nog en viss whimsy, hur man nu ska översätta det, för att kännas sådär magiska.

Edit: skildrat i SVTs version från 1971 ca 7-8 min in. Musiken av Bo Hansson!

 
Last edited:
Back
Top